… för jag fick en sådan bra idé, så nu är deckare nummer tre på väg. Undrar hur det gick till? Men jag tänker ofta på Ehrenstrals gamla sentens på ridhusväggen på Strömsholm:
”Begär man mycket får man lite,
begär man lite får man ingenting”.
I dag är många av oss så himla känsliga och plikttrogna, att vi håller på att jobba ihjäl oss. Vi behöver lära oss att vara nöjda med att vara bra, inte absolut bäst. Själv hör jag också till skaran som aldrig ger upp, utan bara kör på, ända in i kaklet och hur dumt det än är.
Samtidigt upplever jag att det också är okej att göra väldigt väldigt lite. Man får vara den där som det är synd om, som alltid behöver hjälp och inte klarar något själv. Det ger likes och tyck-synd-om på facebook, och därmed också uppmärksamhet och cred.
Och visst har man rätt att vara trött och sjuk, deppa ihop och lägga sig platt under alla krav ibland. Det är jag den första att skriva under på. Men man får aldrig ge upp!
Jag brukar tänka på familjerna som jobbar med att sortera skräp på Manilas soptipp i Filippinerna. Män, kvinnor och barn som lever hela sitt (korta) liv bland stinkande sophögar. Barn som springer barfota bland skräpet, i smutsiga, trasiga kläder och utan att få gå i skolan. Föräldrar som hostar av rök och stank, och som aldrig kan tvätta sig rena från doften av fattigdom.
Vad gör de när de blir utbrända?
Stannar hemma och ringer Försäkringskassan? Knappast.
Att ägna tid åt att känna efter hur man mår, är en omöjlighet för de fattiga runt om på vår jord – samtidigt som vi rika, nöjda västerlänningar inte gör annat än studerar vår navel och funderar över oss själva.
Att lyfta blicken och se på hur andra har det, tror jag skulle hjälpa många att komma ur sitt ekorrhjul av ”synd om”. Vi är bortskämda här i Sverige. Väldigt bortskämda till och med.
Glöm aldrig det!
/A