… och torkan bara fortsätter. Varje dag spanar jag oroligt efter rökpelare i Nåsten och Hågadalen. Häromsistens var det en liten brand vid Rödmossen, och genast är vi alla i stallet på tå: vad händer nu? Har jag bilen hemma? Evakuera en massa hästar– hur går det till egentligen?
Som tur var kunde branden släckas snabbt och inget mer hände.
Att behöva uppmana folk att inte grilla, inte slänga cigarettfimpar eller glas, kan verka helt onödigt – ändå behövs det.
Otroligt hur korkade människor är. ”Men jag ska bara …” – hallå??? Koppla in hjärnan!
Andra som är ännu listigare [sic!] anser att bränderna är invandrarnas fel. På fullt allvar sprids konspirationsteorier om att de anläggs av folk som vill skada vårt fina Svärje. För att inte tala om dem som påstår att det är invandringens fel att vi inte har egna brandflygplan.
Jag blir så j*kla trött.
Hur kan man kalla sig Svärjevän, men ändå prata illa om vårt fina land?
Jag fattar inte det.
Klart att det finns saker som behöver ändras på, förbättras och förändras. Konstigt vore det väl annars? Bra med folk som har konstruktiva idéer och förslag – det ska absolut tas tillvara på.
Men att påstå att allt är ett enda elände och svartmåla allting från sjukvård till alla insatser under de stora skogsbränderna – nej, det är fanimej inte okej på någon punkt. Faktiskt inte.
Nu ska jag skriva vidare på min deckare om Wendela Wide. Det är svårt med koncentrationen i värmen och mycket annat pockar på, men historien är färdig i huvudet och det känns bra.
/A
Jag längtar efter kalla klara höstdagar. Den råkalla luften en kväll i oktober. Regnets ljud mot marken. Doften av multnande löv och dimman över dalen.
Fuktig jord i tunga tiltor på åkrarna, och tranorna som flyger söderut.