Strunt i novembermörker och slask – i dag har det varit en finfin dag ändå!
Först hittade jag en recension av Önskeponnyn i Piteåtidningen, skriven av barnboksbibliotekarie Åsa Wilén. Recensionen är skriven i början av maj, men jag har helt missat den och blev jätteglad när den dök upp i mitt flöde.
Läs den här! 
Och sedan kom ett mejl från förlaget: det blir tilltryck på 2000 ex på Önskeponnyn och lika mycket på Nu rider vi! Hurra vad roligt! Lagom till jul och allt.
Och snart är det dags för nummer fyra i serien, som heter Hästtokig, och ska komma i januari 2017. Minns inte om jag länkat till det tidigare, men här kommer en time-lapse drawing av Jullelin från youtube: Hästtokig, och så här ser det ut på förlagets hemsida: Vera och Buster Hästtokig.
I övrigt har jag mest ägnat mig åt korsord. Ögonen är nästintill fyrkantiga, känns det som och jag har mardrömmar om or på nätterna. Små grå filurer med åtta röda ben, som kommer traskande på golvet med ett svagt klapprande ljud. Sedan klättrar de upp i sängen, redo att tugga i sig min kropp, medan man hör ett tydligt ”or or or” mellan tuggorna.
Jag försöker verkligen att undvika or när jag kan. Or finns ju knappt! Googlade det och hamnade hos wikipedia, som hade följande att berätta om or: ”Or är kvalsterarter i familjen Acaridae inom underordningen Astigmata med längd på mellan 0,2 och 0,7 millimeter. De vanligaste är ”ostor” (Tyrophagus putrescentiae), ”mjölor” (Lepidoglyphus destructor eller Acarus siro) och ”husor” (Glycyphagus domesticus). De är dock inte bundna till det livsmedel som det svenska namnet antyder. Angripna matvaror räknas inte som tjänlig människoföda.” – läs hela artikeln här!
Att det blivit så mycket korsord, beror på att jag har börjat jobba åt Expressens korsordstidning. Det känns verkligen jättekul! Har bland annat fått göra en del svart-vita korsord, och det är ju mycket roligare än att göra bildkorsord.
I ett vanligt bildkryss är en nyckel sällan mer än tre-fyra korta korta ord – den måste ju rymmas i en (möjligen två) ruta (-or). I ett svart-vitt korsord ligger nycklarna bredvid och man kan bre ut sig lite hur man vill. Underbart att kunna vara lite mer kreativ och fiffa till det lite dessutom, med roliga ordvändningar, citat och så vidare.
Har för övrigt fortfarande inte köpt någon whiteboardtavla. Funderat på att bara tejpa upp lappar på dörren direkt i stället. Nackdelen med en whiteboard är ju att anteckningarna försvinner så småningom. Papper och penna är ju definitivt mer hållbart i längden.
Till sist något lite allvarligare – en länk till bloggen som ”The real ponnymamman” – Ulrika Fåhraeus – skriver. Hon har lyft upp något som finns och alltid har funnits inom hästsporten: gubbsnusket.
Ja, för vi som hållit på med hästar några decennier, har ju alla mött honom, om än i olika skepnader. Han, den äldre mannen som lägger omkull den ena unga kvinnan efter den andra. Hon får uppmärksamhet, hästar att rida och dyra träningar betalda. Han får sola sig i hennes ungdom och när hon inte passar längre, byts hon ut mot en ny, lämplig adept.
Oavsett om mannen är ”snäll mot tjejen”, eller en riktig flåbuse, handlar det alltid om ett utnyttjande. En vuxen person ska nämligen inte ha förhållande med barn.
Och ännu värre blir det det om den vuxne är en lärare på ett hästgymnasium eller en ridskola, är känd som en duktig ryttare eller berömd kusk. Det är lätt att hamna i beroendeställning och svårt att ta sig ur en sådan relation. Att den äldre mannen dessutom kan vara den som avgör om du har en framtid inom sporten eller inte, då han ofta känner ”allt och alla”, gör det ännu svårare att säga nej tack till uppvaktningen eller polisanmäla.
Många dömer dessutom offret – ”hon bjöd ut sig”, ”hon springer ju själv efter honom …” men minns att det ALLTID är den vuxna personen som har ansvaret. Ingen annan. Och även hon själv känner ofta både skuld och skam. Detta eftersom många av de här männen lägger oändligt mycket tid på att bryta ner hennes personlighet. Kärleksfull uppvaktning kombinerat med hot om att han ska överge henne, skapar lydiga flickvänner beredda att göra allt för mannen – som själv när som helst kan byta ut henne mot en annan, yngre flickvän.
Här är blogginlägget som Ulrika Fåhraeus skrivit, som jag tycker att alla borde läsa!
/A