Äntligen har jag blivit vuxen – jag har fått mitt livs första stipendium! Sökte ju Uppsala kommuns kulturstipendier och trodde väl aldrig jag skulle ha någon chans – men uppenbarligen gillade de idén med Kalle som är 8 år, autistisk, och älskar hästar.
Och jag blev verkligen jättejätteglad! Även om pengarna inte räcker till hela kostnaden för att ge ut en bok, så är det en bra grund. Nu kan jag äntligen ta mig tid att sätta manuset, ta in offerter från tryckerier och ordna med illustrationer. Själva tryckningen får bli i höst någon gång.
Här är motiveringen:
Anna Sellberg – litteratur
Uppsala kommuns stipendium för fortbildning, resor, material eller andra för den konstnärliga verksamheten angelägna behov, 25 000 kr tilldelas Anna Sellberg för att förverkliga ett bokprojekt för barn med autism. Enkla och lättlästa böcker för denna målgrupp saknas i dagens bokutgivning. Anna Sellberg vill genom sitt bokprojekt fylla tomrummet och även öka förståelsen hos alla barn för hur det kan vara att ha autism.
I övrigt knegar jag på som vanligt. Boken ”Sportskolan: Ridning” är på gång, och jag är jättenöjd med tecknaren Yosh bilder. Det är så himla roligt att samarbeta med en tecknare som tillför massor med egen känsla till det man har skrivit. 1+1 blir 3!
Samma med Saras teckningar till Vera och Busterböckerna. 
Bok nummer tre är på gång nu i maj, och heter ”En dag i stallet”. Den handlar om allt man kan göra i ett stall när det regnar. Kontraktet på fjärde boken i serien är också påskrivet och klart, och sedan funderar jag redan på 5an.
Stora korsordsboken till Linds är också klar nu, apropå projekt. Skönt – det är samma rejs varje år för att bli klar i tid, och så ska ju allt vara rätt och riktigt också! I år blev det dessutom lite extra struligt på slutet eftersom vi renoverar här hemma och jag hade svårt att få arbetsro inför det. Men nu är den tryckt, och förhoppningsvis redan på väg hem.
Att renovera är att dö en smula. Åtminstone kändes det så när jag torkade av alla bänkarna i köket en sista gång i söndags kväll. Alla skåp var tomma och utplockade, utom kylskåpet.
Köket är ju hemmets hjärta. Där har jag stått och kokat välling, stekt falukorv, stuvat makaroner och brett smörgåsar. När ungarna var små var det middag klockan 17 varje dag vid bordet i vardagsrummet bredvid det pyttelilla köket, som inte ens är 9 m2 stort.
Ett tag var telefonjacket i köket det enda som funkade i hela lägenheten, så jag brukade sitta där på golvet och prata i telefon när barnen hade somnat.
Inuti ett av skåpen hade jag satt upp recept på livsnödvändigheter – fläskpannkaka, våfflor och hur man gjorde för att ringa 112. På en av skåpsdörrarna satt fyra stjärnor, sådana som lyser i mörket, och på en annan dörr en kyckling gjord på pärlplatta av ett av barnen för mycket länge sedan.
22 år är en lång tid. Nästan halva mitt liv. När vi flyttade hit den 1 juni 1994 var Tobbe inte född än och Daniel var bara 18 månader.
Nu är båda barnen vuxna och deras pappa och jag skilda sedan många år. Han bor dessutom i New York sedan 10 år tillbaka.
Hundar, katter, vänner, fester, kolakok till jul, bullbak, fattiga tider och dagar med guldkant … Åren har liksom bara trillat förbi, och den gamla floskeln ”dagarna som kom och gick, inte visste jag att de var livet!” stämmer verkligen in på känslan jag hade där jag gick och torkade av allting en sista gång.
Om ytterligare 22 år är jag 74 år. Omöjligt att föreställa sig hur det är då, och vad som hinner hända fram tills dess. Och lika bra är kanske det. Det som sker, det sker!
Och nu kommer det att ske ett sänggående.
Jisses vad jag är trött!
I morgon ska vi köpa en blommig tapet till köket, som kommer att göra mig glad varje gång jag ser på den, nämlige
n den här : Flora från Boråstapeter.
https://www.borastapeter.se/sv/kollektion-jubileum/tapet-5475/
Godnatt!
/Anna
