… och det är minsann därför inget förlag vill köpa mitt manus!
Jag vet nog att det är så det är!
Det handlar inte alls om att det är dåligt skrivet, uselt stavat, ointressant, krångligt, ologiskt – eller är en historia som berättats på bättre sätt tusen gånger förut.
Nej, det handlar om Den Stora Konspirationen inom bokbranschen. Konspirationen som gör att bara de vackra, rika, kändisarna får ge ut böcker, medan mitt litterära mästervärk – helt i klass med något av Strindberg eller Tranströmer – aldrig når de stora massorna.
Åh, vad jag är trött på att folk tror det är så det går till på ett bokförlag. *suck*
Till att börja med är bokbranschen uppbyggd på att sälja böcker. Pengarna man får in går till royalties, löner, hyror, tryckkostnader, distribution, marknadsföring och en massa annat.
En bok som inte ger vinst, kostar lika mycket som en bestseller att ge ut. Den kräver lika mycket jobb och entusiasm av alla inblandade. Ändå hamnar den på minuskontot vid årets slut, hur bra den än är.
Varje bok en förläggare ger ut är en kalkylerad risk. Om hen missbedömer marknaden alltför många gånger i följd, går förlaget omkull.
Det är jättesvårt att veta vad som kommer att slå eller inte, men det finns några saker som (oftast) går hem:
* sedan tidigare känd författare skriver inside-roman om snusk i kulturlivet
* spännande och kittlande ämne – kungliga otrohetsaffärer, deckare, thrillers, romance …
* kändis skriver (eller spökskriver) om sitt liv – typ Lagercrantz bok om Zlatan
Om ett förlag kan lägga vantarna på ett sådant manus, så köper man in det.
För säljer man en bok i väldigt många exemplar (typ en kokbok av en kändis med fjorton sidor text och femtioarton recept!), så bekostar det kanske två romaner och en diktsamling året därpå.
Det blir en win-win-situation för alla!
Förlaget har råd att fortsätta ge ut böcker, och författaren som skrivit den lilla smala romanen som aldrig kommer att ge vinst, får den utgiven trots de röda siffrorna i årsbokslutet.
Ändå är det ett himla gnäll om kändisskap och utseende. Som om något enda förlag, i denna tuffa tid som råder, skulle välja bort ett välskrivet, genomarbetat manus med potential att bli en Augustprisvinnare, en bestseller eller få stor uppmärksamhet i media för sitt kontroversiella innehåll.
Det finns liksom inte på kartan att det är så!
Jag menar – hur snygg är Ranelid, typ?
Hans fru tycker säkert han är världens stiligaste, men inte skulle han vinna Mr Universum precis. Inte i dag, och troligen inte heller i morgon.
Ändå är hans böcker omdiskuterade, han är en ”författarkändis” och får sitta i tv-soffor och vara med i Let´s Dance. Aldrig har jag hört någon säga att det beror på att han är så snygg?
Och så har vi bokmässan. Många tror att det är ett litterärt event, helgat åt litteraturen. Nej, det är det inte. Bokmässan är en mässa där förlagen gör reklam för att få sälja fler böcker! Det är därför affischen är dekorerad med kändisar. För kändisar säljer.
I svallvågorna pågår en massa kul aktiviteter och seminarier, men det är bara grädde på moset för att locka besökare. Grundidén är fortfarande en och samma: sälja sälja sälja.
Vill man diskutera litteratur på djupet med sin favoritförfattare, ger det troligen mer att gå på ett författarbesök på stadens stadsbibliotek en gråmulen novemberdag, delta i en bokcirkel, lyssna på radions P1 eller studera litteraturvetenskap.
Bokmässan är lull lull och en massa skoj – men man ska ta den för vad den är!
Och till sist: en sak är säker: ju mer förlagen säljer, desto fler böcker kan förlagen ge ut. Och när det ges ut fler böcker, blir också fler författare publicerade. Även smala författare, med mystisk agenda och märkliga historier, får chansen – därför att det finns pengar i skattkistan till deras böcker också.
Det kan vi definitivt trösta oss med, vi som är fula, feta, finniga och fortfarande filar på Den Stora Romanen.
Länkar:
Karin Olsson, krönikör Expressen: Välkomna till kändismässan
Kristoffer Lind (Lind & co) i Expressen: Vi ger ut de böcker vi älskar
Bokmässan 2015