Han skriver det jag tänkte på häromdagen …

… och gör det bra dessutom. Hatten av för Johan Ring på Debutantbloggen. Det han skriver om är precis det som jag själv reagerat på och skrev om i ett blogginlägg häromsistens: tänk att en person inte kunde skriva en historia till ett gäng ungar bara för skojs skull, för en författare ska minsann ha betalt för varenda ord … Och respekt. Glöm för f*n inte respekten! *suck*

Klart att vi ska ha betalt.
Men pengarna är inte drivkraften – åtminstone inte för mig!
Tro mig, jag har under fattiga tider i livet verkligen försökt att kräma ur mig text som skulle vara lätt att sälja och ge massor av stålar.
Hur svårt kan det vara?
Mina kära vänner manar på mig: ”Men skriv den där deckaren då …”. Revisorn säger: ”Jaha, och när kommer tantsnuskboken som ska göra dig ekonomiskt oberoende?”
Sambon säger: ”Men hallå, jobba på nu, skicka många fakturor, jag vill åka på solresa i vinter …”.

Men för mig är det omöjligt. Tyvärr. Jag kan inte skriva för pengar.
Jag kan inte göra ett schema över den perfekta deckaren eller tantsnuskboken, där alla karaktärer står med och alla händelser är i kronologisk ordning, och sedan bara knacka ner historien från A till Ö.
Jag önskar så att jag kunde det.
Bahamas, here we come, liksom!
Men i mitt liv går det inte till så, helt enkelt. I stället handlar det om flow, känsla, en bild … Att något måste skrivas. Och det går bara inte att låta bli, oavsett!

Ta till exempel Alistair MacLean, som bland annat har skrivit ”Fruktan är mitt vapen” och ”Kanonerna på Navarone”. Han gick omkring och tänkte länge, länge innan han skrev varje thriller.
Sedan låste han in sig på ett hotellrum i tio dagar och skrev koncentrerat. När han kom ut ur hotellrummet var manuset klart.
Tänk om man hade den självdisciplinen och det sättet att jobba!
Själv kan jag också komma in i flow, när jag bara skriver och skriver. Men sedan tar det liksom stopp och manuset behöver ligga till sig en stund. Då är det skönt att köra lite buss, göra korsord, vara i stallet eller dricka kaffe och spela gin rummy med Karin.

kaffeginrummy

Man kan inte stressa fram känsla.
Om skrivandet skulle vara ett oerhört strukturerat arbete, skulle glädjen över det hela försvinna lika snabbt som innehållet ett glasspaket i en frys nära mig gör ibland, fast jag inte ens är hemma när det inträffar …

Jag behöver ställtid!
Att producera text är inte svårt – har ju skrivit ett antal kilometer text genom åren – men att skriva Den Där texten, det är det som är det kluriga. Och svåra. Och det gör sig inte på beställning!
Som senaste boken om Vera, som kommer nästa vår någon gång.
Idén kom en regnig vårkväll när jag stod med hundarna på en grön gräsplätt. Jag skrev själva texten på en dag.
Den blev ju bra, tyckte Sofia på förlaget, och nu är kontraktet skrivet med mig och med tecknaren och det ska faktiskt bli en bok.
Men det tog tid innan idén dök upp. Typ tre veckor.
Hur hade det blivit om jag piskat fram den? Lika bra – eller inte lika bra?
Jag vet redan svaret. Jag kan inte trycka ur mig text som andra klämmer tandkräm ur en tub. Sorry. Jag beundrar er som kan det, men tyvärr – var och en har sin egen väg att följa i det här jobbet.

Nej, nu är det sängdags med Travronden.
I helgen är det två dagars V75 på Axvalla travbana, och jag ska spela bort hela 100 kronor. Eller kanske 200 kr. Vi får se.
Om man blir rik på att spela på hästar? Njä … Men det är otroligt spännande! Och i höst ska jag gå travskola på Solvalla – superkul, minst sagt. Har alltid velat lära mig köra trav, och nu när barnen är stora och livet är en räkmacka, är det dags att ta itu med det. Bara så ni vet … Det är vi hästtanter som har roligast! Tjohoooo!

Till sist måste jag bara säga en sak: läs Liv Strömquist. Jag tycker så mycket, mycket MYCKET om hennes serier. Så mycket så jag nästan är beredd att sno vissa av dem och lägga upp dem i min blogg, bara för att ni ska se hur bra hon är!
Fast då ska man nog fråga först, så … Köp eller låna själv och läs! Och skratta. Och förundras. Och känn hur glad du blir över att någon äntligen skriver de där träffande, underbara, elakheterna som man önskar att man själv kommit på!

/A