”Kära Dagbok, nu ska jag berätta allt för dig.
PS. Jag är åtta år!”
Ja, det var så det började. Minns fortfarande hur pappa och jag åkte till en bokhandel och jag köpte min första dagbok. Det var den 30 mars 1973. Vi måste ha bott i Linköping på den tiden, för vi flyttade inte till Bankeryd förrän den 1 juli det året.
Sedan dess har jag skrivit, skrivit och skrivit.
Det händer att jag ångrar att jag inte gick natur på gymnasiet, eller läste in matte, fysik, kemi och biologi på KomVux efteråt. Veterinär tror jag hade varit kul att vara. Eller kanske läkare. Jag tror jag hade gillat att forska, skriva, undervisa studenter och åka runt på konferenser och berätta om saker som jag upptäckt. Jag hade säkert blivit en sådan där udda professor helt utan administrativa kunskaper, som med håret på ända och de hoptejpade glasögonen på näsan kom jäktande försent till föreläsningarna, utan att ha en aning om vilken veckodag det var.
Men att skriva var det enda som gällde.
Det fånigaste av allt var att jag hela tiden trodde att om jag bara fick en bok publicerad, då skulle jag få vara med i Det Coolaste Gänget på gymnasieskolan där jag gick. Fast tjoflöjt heller. Så cool lyckades jag aldrig bli! Mitt gamla och synnerligen o-coola ytterskal satt alldeles för hårt. *suck*
Å andra sidan har jag under årens lopp lärt känna en massa fantastiska vänner som var precis lika o-coola som jag de där hemska tonåren. Vi som betraktade de andra på avstånd, de där som visste hur man gjorde och alltid verkade ha så roligt, innan vi gick hem till våra ödsliga tonårsrum. Vi lyssnade på Dire Straits, Simple Minds och understundom även på New Order och drömde om framtiden.
Tänk om internet funnits då – vilket drömmarnas vattenhål det hade varit för en tonårstjej i Motala!
Haha, hör just nu Åsa Regnér på radion medan jag skriver detta. Hon gick i min klass på gymnasiet, hette Gustafsson och var naturligtvis en i det coola gänget. Numera minister och socialdemokrat, då klädd i lamullströja, rutig kjol, skor med små tofsar och MUF-are. Så det kan bli! *sss*
I vilket fall – inget kan ändras i efterhand. Det som var gör oss till det vi är. Man måste hela tiden fortsätta framåt.
Ungefär så.
/A
(tur att man kan ändra sina blogginlägg hur många gånger som helst i alla fall!)
Med Rocky Boy sommaren 1983