I dag har vi (det vill säga Carro och jag) för första gången kört Mackan med travsele och min gamla travrockard. Och vilken glad häst som sprang där mellan skaklarna! Det riktigt lyste om honom när vi körde iväg ut i dalen.
Vi körde bort till sommarhagen och sedan vidare upp på Militärvägen, där vi vände vid backen och körde hem igen.
Vid ett par tillfällen lät C (som körde) honom trava på lite snabbare – och det är helt enormt vilken kraft det är i en kallblodstravare. Tyvärr är det ju folk överallt i Hågadalen, så det var ju bara några hundra meter, men ändå kändes det som en liten försmak av hur det KAN kännas. Tyvärr tyckte säkert C att jag var lite harig. Jag gillar INTE att sitta bredvid när någon annan kör och jag inte har kontrollen på hästen.
Enda smolken i glädjebägaren var en gubbe, som såg väldigt arg och sur ut trots att vi tog det lugnt förbi, så nu kommer det väl snart en insändare i UNT om att folk tränar travhästar i naturreservatet … Suck! Ibland längtar jag ut till en enslig gård i skogen någonstans, långt bortom all ära och redlighet.
Men bortsett från gubben, så var det himla kul att köra igen, och jag känner mig så himla trygg trots allt, när jag åker efter Mackan. Han är verkligen kanonsäker framför vagnen och det är så kul att ha en bra körhäst efter alla vändor jag har varit ute på tidigare i hästlivet.
När vi kom hem fick jag träna på att snurra remmarna kring skaklarna, så jag kan spänna för själv i fortsättningen. Vilket j*kla mekande! Men jag gillar ändå travgrejor bättre än vanliga körgrejor. Det känns bra att vagnen faktiskt sitter fast och det är jätteskönt att slippa glappande draglinor och en massa annat i remväg som ska spännas och anpassas och joxa med.
Ser fram emot fler roliga körturer med Mackan i sommar – ute hos KH finns det massor av kilometer väg, och betydligt färre människor än här inne i stan.
Då ska det minsann gå undan, det kan jag lova! 🙂
/A