Jag läser inte många bloggar alls, men en som jag följer är journalisten med mera Lena Kösters blogg. Den heter Kösters penna och är tämligen nyfödd på webben.
Köster och jag har känt varandra i en himla många år – typ sedan 1989 när jag frilansade för Upptinget, där hon var redaktör. Så småningom slutade hon och hamnade på UNT, medan jag fortsatte som frilans några år till, innan jag fick barn och började skriva fiction i stället. Jag insåg nämligen ganska snart att man inte kunde springa omkring på jobb medan man släpade på en liten kille i en bag. Så det blev seriemanus, lovestoriesar till veckotidningar, så småningom hästböcker, översättningar och serier för mig. Och för Köster en massa jobb på UNT, med Uppsala kulturliv som bas och egna alster i diverse olika genrer som guldkant.
Tack vare facebook har vi liksom hittat varandra igen efter alla år – det känns jättekul! Och Lenas blogg är verkligen läsvärd. Du hittar den här: https://kosterspenna.bloggo.nu/
I övrigt är jag superless på vädret. Jag vill ha snö, kyla, knarr under skorna och blå himmel med solsken! I stället är det bara grått, isigt, trist och en massa varningar på radio och tv om att NU har minsann klimatet förändrats och det blir bara varmare och snart är det försent att stoppa och bla bla bla.
Men hallå – säg inte det till mig! Säg det till idioterna som slåss runt om i världen i stället!
Vad spelar det för roll i det stora hela om jag kör eco-driving i en gasbuss några timmar i Uppsala, när en stridsvagn drar 300 liter smutsig diesel i timmen och inte bara har ihjäl en massa miljö, utan också en massa människor?
Börja med att stoppa alla krig och se till att folk får tak över huvudet, mat, har jobb och att barnen kan gå i skolan. Sen kan vi börja diskutera att rädda miljön! Innan det är ordnat, är det faktiskt helt kört.
Nu nytt ämne! 🙂
I går var vi ute på äventyrligheter med hästen Mackan och hans ponnybarn. Eller ponnyvuxen ska man väl kalla henne egentligen, efter senaste födelsedagen. Vi lastade hur som helst in Mackan i transporten och åkte till ridhuset i Ullbolsta, så han och T kunde träna hoppning tillsammans med några andra ekipage.
Själva ridandet gick finfint, och ponnyn är så himla duktig där han klipper hindren i bästa stil, riden av duktiga T. Men sedan när vi skulle hem blev det problem.
Först startade inte bilen, för batteriet hade lagt av. Snälla Carro kom med sin bil och startkablar, och efter en liten stund var motorn igång och vi på väg hem.
Men vägen från Ullbolsta går först ner till Jumkilsån, sedan upp från Jumkilsån igen. Och det gick alldeles för långsamt! Sliiiiiiiiira, så stod vi stilla mitt i uppförsbacken utan att komma längre!
Det var bara att lasta ut hästen och sedan fick han promenera iväg med T och hennes syster S, medan Kimpan sakta backade hela ekipaget i mörkret ner mot den smala bron över ån. Huvvaligen! Till sist var han på hyfsat plan mark, gasade på uppför backen och hejhå – äntligen kom ekipaget upp så vi kunde stoppa in hästen i släpan och åka hem.
Mackan var naturligtvis jättecool som vanligt. Han ville helst bara gå ner i diket och äta. Han är lite som Nalle Puh, faktiskt. Snäll, alltid hungrig, och med en mycket liten hjärna …
Nå, det här är faktiskt en sådan typisk hästmännisko-händelse!
Det är lördag kväll. Alla vanliga människor sitter hemma i soffan och tittar på tv, är på jobbet, ute och festar eller hälsar på hos någon. De allra flesta är på ett ställe där det är varmt och trivsamt.
Vi stod i ett kallt ridhus i en dryg timme i stället. Och när vi frusit klart släpade vi undan alla bommar, som någon annan släpat fram, lastade in hästen och åkte hem, med ovanstående äventyr på vägen. Vi var inte hemma förrän åtta, och den där middagen som vi pratat om – entrecote med pf och bea – den liksom bara försvann i ett töcken och ersattes av varsin pizza från stans bästa pizzeria – Ekeby pizza.
Men kul var det, och det finns betydligt sämre sätt att tillbringa en lördagskväll på än att ägna sig åt hästäventyr!
Nu är klockan snart tre på natten. Jag ska skjutsa Kimpan till jobbet, sedan sova några timmar innan det är dags att släppa ihop Sigge med en ny häst i hagen. W har varit på julsemester en månad nästan, men nu är han hemma igen. Hoppas att det går bra, och att vi alla håller oss på benen i halkan.
Här är förresten en länk till en artikel om oss nattugglor – vi är kreativa, risktagande singlar enligt den. Känner jag igen mig? Ja, till vissa delar faktiskt!
Hejhå från Anna
Vad jag längtar till sommaren och alla långturer vi ska ut på!