Don´t quit your daytime job! Eller: ”Jag – en dinosaurie …”

Många många som skrivit en ljudbok eller två – med varierande framgång – bestämmer sig just nu för att kasta sig ut i ett författarliv på heltid.
Och jag bara: 😮
Alltså – det är ju både skitdåligt betalt och dessutom dötrist att sitta hemma på heltid.

Till att börja med måste man dra in omkring 500 000 kronor brutto per år, för att kunna ta ut en lön på cirka 20 000 kronor efter skatt i månaden – och det är inte ens en särskilt hög lön.
För det andra är det jäkligt enahanda att sitta hemma på heltid och bara skriva. Tycker jag alltså. Å andra sidan har jag testat just det i tjugo år, så jag vet ju i alla fall till viss del vad jag pratar om. För mig är det i alla fall så att OUTPUT kräver INPUT. Det vill säga: man behöver träffa andra människor, utanför hemmets väggar, och göra andra saker än att skriva.
Så hur man kan vara så blåögd att man tror man ska kunna leva på nästan inga pengar alls – och dessutom ha roligt samtidigt – fattar jag inte.
Det ÄR inte kul när räkningarna hopar sig och man måste måste måste producera för att inte gå i putten.
Här är en utmärkt artikel av Sölve Dahlgren från Boktugg om hur många böcker man faktiskt måste sälja för att kunna leva på att skriva. Rekommenderas! Läs artikeln här. 

Fast att producera enorma mängder text, verkar också ingå i den nya författarvisionen. Många författare skriver kontrakt på serier och har stora planer på att producera ett antal böcker varje år – och ja – jag känner mig 😮 inför det också (ja, jag sa ju att jag är en dinosaurie …).

Framförallt undrar jag varför i hela fridens namn författare går med på att öka farten för att tjäna mer pengar – i stället för att kräva rimligt betalt för ett rimligt jobb?
Det är som att kräva att arbetarna i en fabrik som gör plastnipplar, att öka till överljudsfart för att få högre lön – när det istället vore vettigare om fabriken sålde plastnipplarna dyrare och sedan kombinerade ett bra jobb och vettig arbetsmiljö, med högre lön.

Ja, för var går gränsen för hur mycket man vill, kan och orkar kreera på en viss tid? När börjar det gå på tomgång? När känner hjärnan att ”nu är det nog”? Och kommer förlagen att ta ansvar när författare ”inte orkar” och kommer med manus som inte är bra nog?
You wish, är väl vad jag tror …

Jag tror på att kreativitet behöver ställtid ibland, och jag tror också att vi som skriver biter oss själva i svansen genom att skriva mer och mer, fortare och fortare. Vem vinner på att vi piskar oss framåt längs banan, i stället för att skriva med lust, glädje och eftertänksamhet?

Till sist: bokmässan.
Nej, inte i år heller. Jag trivs bäst här hemma i mitt soffhörn.
Eller missförstå mig rätt – det är jätteroligt att jobba med mässor: planera, ta fram material, hitta på, kreera, bygga, jobba i montern och prata med folk … Men att bara åka på en mässa ”för det är en mässa” – näver bäver.
Så, kanske ett annat år. Kanske inte.
Time will tell.

Men nu ska jag försöka hitta på ett bra slut på mitt feelgoodmanus ”SOFFAN”. Mina nya redaktör tyckte det var väldigt roligt i alla fall, och det glädjer mig storligen! 😉

/A

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.