Ingen rast och ingen ro …

Det blev ingen längre semester i år, men det gör inte så mycket.
Har bara gjort roliga saker i min egen takt, och då är det helt okej. Kanske tar ett par veckor ledigt i november i stället, när en ändå bara vill ligga under en filt, äta choklad och läsa gamla deckare av Agatha Christie.

Ute blåser det och sommaren är på väg att gå mot höst – min favoritårstid. Och inte blir det sämre av att jag har en massa roliga jobb på gång framöver – inte minst korsord.
Ja, för varje gång någon väljer att köpa ett handgjort korsord av mig istället för att välja ett datorkonstruerat rutnät från det stora medieföretaget, blir jag lika glad. Korsord är nämligen ett hantverk!
En dator kan aldrig ersätta en klurig, påläst och engagerad korsordsmakare – så är det bara. Lika lite som en dator kan skriva musik, skapa konstverk – eller älska till Buddy Holly en förtrollad natt.
Så det är verkligen synd att inte alla skippar de datoranimerade och totalt opersonliga rutnäten!


Har skrivit 2/3 på mitt feelgoodmanus ”Soffan” och det är verkligen skönt att bara ösa på med handling, utan att behöva ta hänsyn till ett lik.
Det är förbanne mig det jobbigaste med att skriva deckare – att man MÅSTE ha siktet inställt på offret precis hela tiden. Allt som händer och sker ska ju på något vis syfta tillbaka på Brottet. Om man lägger in en massa trådar som inte hör dit, blir lurigt för den som lyssnar eller läser, och det är inte okej.
Egentligen borde jag börja med del 6 om Wendela Vide och Annika Sandström typ på måndag. Manus ska vara klart till 1 februari nästa år, och jag skriver rätt långsamt. Dessutom är det ju en del ”tänka tänka” också.
En hög artiklar för SKK och Agria Forskningsfond ligger också i pipelinen, så det är hög tid att sätta igång om jag ska bli färdig i tid med allt som ska göras de närmaste månaderna.


Såg att jag i förra inlägget funderade på att skaffa mig mera frilansjobb, men det blir inget av med det.
Dygnet har bara 24 timmar och jag behöver ställtid när jag skriver. Jag vill hinna tänka, känna och skriva om när det behövs. Och inte minst köra lite buss då och då, för omväxlingens skull.
Visst kan jag vara snabb ibland – sno ihop en artikel eller skriva klart en gammal surdeg som legat till sig – men i det stora hela njuter jag av att ta det lugnt.
Förr gjorde jag alltid allting i sista minuten, och oftast på fel sida om deadline. Så kan man absolut jobba ( … om ens uppdragsgivare står ut med det …) och texten behöver inte ens bli sämre av det.
Nej, tidsbrist skärper hjärnan och skapar ett hyperfokus, som är svårslaget. Och kicken när man äntligen skickar iväg den färdiga texten – den är också ”to die for”.

Men att alltid arbeta för högtryck har konsekvenser som visar sig så småningom. En ständig känsla av trötthet, eländiga sömnvanor, att man börjar skjuta upp allting – även när det inte är nödvändigt – och så småningom är hjärnan så trött att tankarna mest bara snurrar runt sig själva. Och den där fantastiska möjligheten att kunna spotta i nävarna och jobba dygnet runt – den försvinner helt, till sist.
Det är absolut inget att stå efter, så för min egen del föredrar jag numera att jobba lagom.
Och vad är lagom? Jo, det är att alltid ha tid för en pratstund med en god vän, att i lugn och ro unna sig en kopp kaffe i solen – eller ägna eoner av tid åt en fotosession med en luddig humla som besöker en tistel!

Det ska va gött att leva, helt enkelt!

/A