Så skönt det är att inte skriva!

Trots att tankarna hela tiden kretsar kring tragedin i Ukraina, så går ju ens eget liv vidare.

Och jag vet att det låter konstigt, men jag är så himla lättad över att inte ha ett manus hängande huvudet!
Tolv böcker på sju år får räcka för ett bra tag framöver.
Jag lägger i stället allt krut på att bli en bra kommunikatör. Har gjort den första intervjun och ska göra en till nu på fredag.
Det är så himla roligt!
Jag lär mig massor, och inser att jag kanske borde ha blivit något helt annat än författare och journalist. Men men, när jag en gång valde det var det ju mitt drömyrke, så …

Oavsett det – känslan av att vara botad från författandet är som störst när jag är på Instagram.
Scrollar fram mellan olika författarkonton där entusiastiska, nyblivna kollegor delar ungefär samma saker allihop – ansiktsbilder, tankar kring skrivandet, textrader, bokomslag samt glada recensioner och hejarop – och känner det är underbart att inte behöva vara en del av det längre!

Att slippa jämföra sig, slippa hitta på något att skriva i inläggen, slippa känna avundsjukan när någon får en topprecension, får göra ett biblioteksbesök, eller skriver kontrakt på att få en ny bok utgiven både som ljudbok, e-bok, pocket och inbunden.
Slippa känna mig som sämst i klassen när jag inte har lika mycket att dela med mig av.
Så underbart att bara slippa det!

Sedan tror (vet!) jag att många andra också lider av samma känsla av otillräcklighet när man jämför sig med andra författare.
Är mitt manus tillräckligt bra? Blir det klart i tid? Vad ska förlaget tycka? Vad kommer att stå i recensionerna på Storytel? Kommer någon att lyssna eller läsa? Och så den gnagande oroliga känslan i maggropen – varför är alla de andra så mycket bättre?

Vad man kan göra åt det, vet jag inte.
Klart att alla måste få göra PR för sin bok. Och det är ju bara roligt att få dela med sig av sitt livs stora dröm! Jag är en gammal taskmört som tycker att författare är något man inte kallar sig förrän man skrivit och gett ut åtminstone ett par böcker. Att det liksom krävs ”något mer” än ett halvfärdigt manus och en kurs på en skrivarskola, innan man är det.
Men författare är ingen skyddad titel, och att jag själv väntade massor med år innan jag vågade kalla mig det, säger ju mer om mig än om dem.

Så det är bara att trycka ner neggokänslorna, ropa uppmuntrande ”heja heja” på rätt ställe – och glädjas med alla som får leva sin dröm – att skriva böcker.
Men som gammal i gemet vill jag bara säga en sak: don´t quit your daytime job … 😉


Jobbet som kommunikatör åt SKK och Agrias forskningsfond rullar alltså på. Uppdaterar Facebooksidan och skriver artiklar, och det är så himla roligt att få anstränga hjärnan.
Jag hade liksom glömt hur kul det är att intervjua folk, lyssna på vad de har att berätta, skriva artiklar och tänka ut bildmaterial.
Även om jag ju skrivit mycket åt Min Häst genom åren, blir det sällan några intervjuer dit. Och den jag intervjuade senast var nog … hm … Malin Baryard, kanske? Jo, så var det nog. Hon skulle leda något tv-program där döttrar skulle lära sina pappor rida, om jag minns rätt.
Länge sedan var det i alla fall.


Till sist – kriget i Ukraina är en katastrof och en tragedi. Något annat finns inte att säga.
Unga människor ska leva, älska, arbeta, utbilda sig, dricka öl med sina kompisar, vara olyckligt kära – och då och då berätta sanningen om livet för sin gamla mamma, som alltid håller med och nickar instämmande, eftersom hon vet att man aldrig är så tvärsäker på allt som när man är väldigt ung.
Unga människor ska inte dö i brinnande ruiner, militärfordon och bandvagnar. De ska inte ligga på rygg, kalla och stela i blodiga uniformer, under ett täcke av fallande snö, på en lerig åker, hundratals mil hemifrån.
Det är bara fel. Så jäkla fel!
Och var och en av de som dör i krig skulle lika gärna kunna vara mitt barn. Och hjärtat värker i förtvivlan över alla dessa mammor som snart kommer att få hem sina älskade söner i en liksäck eller en kista.

Vi är alla en del av samma mänsklighet.
No man is an Island.


No man is an Island

No man is an island entire of itself;
every man is a piece of the continent,
a part of the main;
if a clod be washed away by the sea,
Europe is the less,
as well as if a promontory were,
as well as any manner of thy friends or of thine own were;
any man’s death diminishes me,
because I am involved in mankind.
And therefore never send to know for whom the bell tolls;
it tolls for thee.

MEDITATION XVII
Devotions upon Emergent Occasions

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.