Gubbhyllan – behålla eller ej?

Rensning och röjning i bokhyllorna på kontoret pågår lite varje dag – och i går bar det sig inte bättre än att jag plockade ihop ett gäng gubbiga författare på en hylla, där jag tänkte de kunde stå tillsammans.
Men sedan blev jag stående och såg på dem, medan jag funderade på om de verkligen skulle få vara kvar där eller inte.

En gång i tiden var gubbar det man oftast läste. Gubbar och gubbars världsbild dominerade mitt liv, och helst av allt ville jag bli som Ulf Lundell – rocksångare, poet och författare som dessutom skrivit en generationsroman … Åååh, liksom!
Nu, fyrtio år senare, har glansen falnat en del. Sorry för det Ulf, men jag tror knappast du läser det här, så det spelar ju ingen roll. Men att du som var så cool och tuff och stod på barrikaderna, innerst inne var en gubbe som skrev töntiga brev till kvinnliga kritiker – den såg jag liksom inte komma.
Men men, diktsamlingen Fruset guld, får ändå stå kvar i bokhyllan – och Rialto är fortfarande en av de vackraste kärlekssånger jag vet:

Jag såg dej i vimlet i dag
I varuhusvärmen i dag
Din kappa var blå
Och din schal dolde ögon som log

Jag stod där förälskad igen
Förlorad förförd igen
Som ett nyfiket barn
På jakt efter ett mysterium som dog

Övriga gubbar då?
Ja, PC Jersilds tidiga böcker är verkligen speciella för mig – och den första jag läste av honom var nog Den elektriska kaninen – en fabel där den elektriska kaninen Holger åker på kongress på Skansen under midsommarnatten, en natt när alla djur kan tala med varandra. Det var väldigt länge sedan jag läste den nu, men minns den som delvis en annan version av Orwells 1984.
Jag är också mycket förtjust i En levande själ. I ett akvarium i ett forsningslabb levet hjärnan Ypsilon. Han har ingen kropp, men däremot har han fått behålla sina ögon och öron. Ett företag äger Ypsilon, och har rätt att behandla honom precis som de önskar – det finns det ju kontrakt på. Romanen ställer en mängd frågor om mänsklighet, etik och moral – och  varje gång jag läser om den, slås jag av att att den verkligen har lyckats åldras med behag.


Ingmar Bergman är väl kanske mest känd för sina filmer, men personligen föredrar jag böckerna. Konstigt, men så är det. Och även om det är länge sedan jag läste dem nu, får också stå kvar.
Filmerna dyker ju upp då och då på tv, och för den som vill höra mer om dem kan jag verkligen rekommendera Bergmanpodden på P1. 
För min egen del fick jag lust att se om en del av hans filmer, efter att ha lyssnat på hur Gunnar Bohlin och hans gäster gick igenom hela katalogen med filmer. Scener ur ett äktenskap är ju dessutom filmad igen. Undrar om man skulle börja i den änden, kanske? Eller … nej. Orkar inte just nu. Det får bli en annan gång, typ!

/A


 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.