Skrivkramp!

När man ser alla happy-happy-happy inlägg på Instagram och FB är det lätt att tro att livet som skrivande människa enbart är fantastiskt.
Och det är det ju på sitt sätt!
Att skriva är ett kreativt yrke, om man blir utgiven blir man läst och får respons (förhoppningsvis positiv!) och kanske också en del pengar. Dessutom är ”att vara författare” ett drömyrke för många. Kändisskapet hägrar ju vid horisonten, och vem har inte sett Läckberg i Let´s dance eller Knausgård i något kulturprogram?

Men verkligheten är sällan så enkel.
Första boken är sällan ett problem. Då skriver man fortfarande mot en horisont av drömmar och förhoppningar, har god tid på sig och inga direkta förväntningar från omvärlden. Om manuset blir liggande en månad då och då för att man ledsnar på det – strunt samma.

Men när du väl har fått en bok utgiven – det är ofta då skrivkrampen kommer.
Till att börja med kanske förlaget vill ha en uppföljare, och den ska helst vara färdig inom en viss tid, ofta cirka 10-12 månader. Förläggaren vill ha tid för redigering, populära inläsare måste bokas tidigt och eftersom du har skrivit under kontraktet, måste du vara klar i tid.
Manus två ska dessutom helst bli minst lika bra som första boken, som tog tre-fyra år att skriva på lediga stunder och när lusten att skriva råkade infinna sig.

 

Samtidigt har du hela tiden bok nummer ett hängande över dig, som ett damokles-svärd.

 

Kanske har du fått kritik för vissa saker, och börjar fundera på att ändra ditt sätt att skriva eller bygga en story.
Har du fått väldigt få läsare/lyssnare – hur ska du få flera nästa gång?
Har du fått väldigt många – hur ska du någonsin kunna skriva något lika bra igen?

Själv har jag en massa strategier för att komma runt det här. 

Till att börja med: tid.
Jag skriver inte på ett kontrakt förrän boken är i princip klar, och jag vet säkert att jag kommer att skriva färdigt. Om jag inte vill skriva klart ett manus, så har jag inget lovat. Det känns skönt.
Tar inte heller ut förskott eller garantihonorar förrän manuset är i princip klart, och skulle aldrig i livet våga signa upp för fyra-fem oskrivna böcker i taget! 😮
– Om förlaget ligger på för mycket om nästa manus säger jag ”stopp och belägg, det här funkar inte!”. En seriös förläggare tar hänsyn till att du behöver tid för att bli klar.
– Att ljuga om hur bra det går, samtidigt som man sitter med ångesten i maggropen är dumt – och inte skriver man bra då heller. Bättre att prata med redaktören/förläggaren och be om hjälp att bolla texten, om man kör fast. Och nej, man stör inte. Om inte vi författare skriver bra böcker, får förläggaren inte behålla jobbet, så det ligger definitivt i hens intresse att man kreerar bra text.

Att pyssla med manuset – utan att skriva!
– Skriver ner spridda idéer, vare sig de är bra eller dåliga
– Gör research (även om jag tycker jag vet allt om ämnet finns det alltid mer att lära …)
– Arbetar med konsekvenslistan (den där jag har skrivit upp alla namn och människors inbördes relationer)
– Läser igenom random kapitel med rödpennan i hand
– Läser eller lyssna på en bra bok enbart för nöjes skull. Output kräver input!

Göra något helt annat funkar också! 
– Själv kör jag buss när jag kör fast i ett manus. Jobbar som timanställd, och det finns oftast jobb. Att bryta skrivandet totalt är ett fantastiskt sätt att komma vidare på. Ideer dyker ju upp när man minst anar det, och kan plitas ner i mobilen eller i ett löst anteckningsblock.

Byt skrivställe
– Ibland räcker det att jag flyttar från soffan till skrivbordet, till köksbordet, sängen eller loftgången – eller någon annanstans där jag inte satt nyss.

Nej, nu har jag prokrastinerat i en timme genom att skriva detta. Dags för lite sen lunch (eller tidigt middag?), sedan stallet med hunden, och så hem och fortsätta. Har skrivit 75 procent av boken ungefär, och faktiskt även vågat skriva på kontraktet, fast jag inte är riktigt klar. Men det är bara slutspurten kvar, så det känns helt okej.

Hoppas detta inlägg var någon till glädje i alla fall! 🙂

/A

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.