Det rullar på …

… och jag är en liten smula överväldigad. Men som någon skrev: det är livsfarligt när första titeln säljer bra, för då tror man att det är lätt att sälja böcker. Ligger nog mycket i det.


I går kom ett helt annat färdigt projekt i brevlådan, nämligen STORA KORSORDSBOKEN från Lind & Co.
Tillhör ju inventarierna när det gäller den, och nu när Keesing gjort sig av med mig och många andra korsordsmakare, så är det en ren glädje att få göra korsord ibland.Japp, jag är fortfarande sur på Keesing. Tycker korsorden i tidningarna (som fortfarande kommer i brevlådan) blir tråkigare och tråkigare.
Hur ska en dator kunna tänka ut nya, kluriga och roliga nycklar? Svaret är förstås att det kan den inte. Det blir samma samma hela tiden, och jag tror att den här datoriseringen är en av de sämre idéerna som branschen tagit till för att spara pengar.
Tur att Lind & Co fortfarande värnar det handgjorda korsordet och ger ut den här boken en gång per år! Me like!

Just nu håller jag på med ett annorlunda projekt. Ett förlag vill ge ut en av mina gamla hästböcker igen, och naturligtvis finns inte manuset kvar i digital form. Så nu sitter jag och knackar in det igen, ord för ord – och det är faktiskt som att göra en resa genom min egen hjärna för trettio år sedan!
Hur replikerna är utformade, hur mina åsikter om saker och ting lyser igenom, vilka namn och yrken människorna i boken har …
Allt berättar om vem jag var då – och nu 30 år senare finns det ju liksom lite av ett facit av vem man faktiskt blev som ”vuxen”.
Samtidigt som jag skriver in boken, moderniserar jag den också en smula, för när den kom ut hade ju ingen hört talas om varken smartphones, selfies eller snapchat. En telefon satt fast i väggen med en sladd och om en i familjen pratade, kunde ingen annan ringa – varken ut eller in. Man kommunicerade också via brev, hade en TVn som såg ut som en låda och ingen hade hört talas om tacos som fredagsmys.
Det var tider det! 🙂
Men det blir naturligtvis inga stora förändringar i manuset. Texten duger som den är, och så här i efterhand vill jag faktiskt ge den unga Anna en klapp på huvudet: bra jobbat!
Det är nog inte så himla många förunnat att få ge ut samma bok igen 30 år senare – och den funkar fortfarande som den gjorde första gången.

Men nu – stallet!

/A

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.