Allt du önskar kan du få, sjunger Benjamin Syrsa

Man får inte alltid det man önskar sig.
Allting går inte alltid bra.
Hur mycket man än försöker och kämpar, så slår inte alla drömmar in. Samtidigt finns det ett oerhört starkt socialt tryck, inspirerat av coacher och konsulter, att vi alltid måste sikta mot högsta möjliga. Att drömmarna inte bara är just drömmar, utan högst genomförbara – bara vi lägger ner tillräckligt mycket tid och energi på dem.
Jag tycker det är otroligt jobbigt med en så förljugen världsbild.

På varje framgångssaga går det tiotusentals misslyckanden. Ändå är vi hjärntvättade att tro att vi inte kan vara lyckliga om vi inte uppnår det där magiska och fantastiska vid vägens slut.
Men vad är det för fel med att vara nöjd med det man faktiskt har uppnått?
Att vila i den känslan, vara nöjd, känna att man gjort så gott man kunnat och nu är det nog och bra för mig?

Att misslyckas är inte farligt. Att ge upp är inte heller farligt.
Tvärtom kan det vara det som gör livet verkligen värt att leva.
Det är ju först när man slutar stirra mot stjärnorna som man upptäcker det som finns nära en. Det som är det riktiga livet.
Och det kan vara en katt, en soffa, en kopp kaffe – och att få ha fjärrkontrollen för sig själv en kväll i november … 😉

/A

Utan en susning …

Ibland är jag så trött på detta evinnerliga malande om hur vi alla håller på att dö av näringsbrist (jo, men säkert …!) och bla bla bla.
Ovetenskapliga, alarmistiska artiklar om än det ena, än det andra, dyker upp hela tiden i mitt flöde på Facebook, och folk gillar och delar, utan att ifrågasätta det minsta.
För det mesta är artiklarna tyvärr skrivna av människor som visserligen läst på, men inte alltid dragit de rätta slutsatserna eller använt rätt källor. Man kan uppenbarligen kalla sig ”kostexpert” utan att ha minsta aning om det man utger sig för att kunna, och dessutom tjäna pengar på det. Ja, för inte sällan är den som skriver ägare till ett företag som säljer en produkt som kan hjälpa en ur förtvivlan, om man bara köper kapslar för 349 kronor plus porto, och så delar på Facebook förstås. Happy ever after!

Ibland försöker jag svara emot. Kan lägga eoner av tid på att diskutera giftig kanel, d-vitaminets vara eller icke vara eller om LCHF är bra eller dåligt.
Och inte sällan känner jag mig som monstret i filmen The Great Claw när nedanför: missförstådd, elak, lite klumpig och rätt oälskad överlag. Det är svårt att vara snäll när man vet bäst – jämt … *harkel*
Nu gör jag ju inte det, men jag är åtminstone hyfsat misstänksam och ganska påläst. Och det jag inte vet försöker jag att ta reda på! Det är inte så svårt att hitta seriösa källor på internet om man lägger lite tid på att leta, och kan tänka sig att läsa mer än de två första raderna i artiklarna.
Bara att välja bort alla självutnämnda bloggexperter minska risken för felkällor väsentligen!
Tacka vet jag Livsmedelsverket och andra myndigheter. Folk fattar inte hur j*kla bra vi har det med icke korrumperade, vetenskapligt kunniga, myndigheter som dessutom ägs av oss – folket själva. I stället fryner man på näsan och litar mer på bloggaren Kalle-i-Pölsan som tycker att honung och kolloidalt silver hjälper mot allt, inklusive prostatacancer, reumatism och fotsvamp hos husgrisen.

Men i dag klarade jag faktiskt av att låta bli att ge mig ut i debatten.
Låt folk tro på vad f*n de vill, tänkte jag, och scrollade förbi en delad artikel om att D-vitamin är bättre än influensavaccin mot influensa (you bet …!). Det var svårt, men det gick, och jag kommer att tvinga mig själv att göra det fler gånger. Livet är kort nog som det är, utan att man ska slösa det på oväsentligheter.


And now, something completely different …

Hittade den här fantastiska filmen på internet i går: The Great Claw – en skräckis från 1957.
Kan det bli bättre? Svaret är NEJ! The great claw trailer
Här finns hela filmen, för den som vill ha en roande stund i soffan, och slippa glo på Efterlyst i kväll.

Kan man annat än älska den här pippin from outerspace? Nej, det kan man faktiskt inte. Bara så ni vet! Fast med tanke på den glesa hårtofsen på huvudet skulle jag tro att den lider av B12-brist. Vore det min pippi skulle jag genast börja ge den vitaminer, möjligen vitlökspulver (tänk andedräkten …) och så på med en fotfil på de där vassa klorna på futterna. Kan inte vara skönt att ha sådana jätteklor när man ska gå, och dessutom finns risken att någon känslig individ hos djurskyddsföreningen klagar.


Vet inte riktigt vad andra skriver om i sina skrivarbloggar, men just nu känns ämnet uttömt för min del.
Skriver ingenting skönlitterärt alls för tillfället, bara lite artiklar och annat. Mycket busskörning blir det också, nu i mörka november. Det är så skönt att sitta där bakom ratten, glida fram på tomma nattgator och tänka på ingenting särskilt alls. Frosten glittrar i asfalten, luften känns krispig när man andas, och den svarta himlen är täckt av stjärnor. Fint!

/A

 

Böcker fyllda med drömmar

Bloggen Bara hästböcker skriver om B Wahlströms pocketböcker – och jag blir alldeles varm av kärlek inombords. Så mycket glädje de gav mig under min uppväxt – små, knubbiga böcker, med lite tunt och billigt papper i inlagan – med fyrfärgsbild på omslaget.
Har fortfarande kvar närmare en hyllmeter i bokhyllan på kontoret, och nu måste jag ju bara läsa om dem, känns det som!
Det är för övrigt bara några månader sedan jag kompletterade min samling med en ny bok som jag hittade i en köp-sälj-grupp på Facebook – en av Marie-Louise Rudolfsson, som jag länge velat ha. Typ fyrtio år eller så … 😉

Läs gärna artikeln (den första  av flera gissar jag) här:
https://barahastbocker.wordpress.com/2018/11/12/langlasning-b-wahlstroms-ungdomspocket-for-1-75-1-95-del-1/comment-page-1/#comment-149


Har just nu en del trådar ute på olika håll, och väntar nyfiket på mejl. Inte säkert det leder till något, men ibland måste man testa nya saker.
Fast i kväll när jag fikade hos goda vänner, kändes det nästan lite jobbigt nästan att berätta om alla mina jobb – som om jag var en hoppjerka. Men det är jag ju inte. Jag gör många olika saker, men behåller alltid mina uppdrag länge. Och när det tillkommer nya brukar det alltid gå att ”knö in dem” någonstans bland de andra.
Så den som lever får se.

/A

A

Nu är den förbannade hösten här …

… och jag gillar den. Svalt och skönt i dag, lite gråmulet och regnvåt asfalt. Andra dagar är det krispig luft och blå himmel, med natur i gyllene färger.
Sitter vid den öppna balkongdörren och skriver, medan katterna skuttar in och ut som de vill.

Det händer inte så mycket just nu. WV-manus nr 2 är väl i princip inläst och klart, men titelfrågan återstår. Fasiken att hjärnan står stilla när det gäller just det. Kanske för att jag redan kommit på en bra titel en gång – en titel som förstås var upptagen.
Måste också tänka ut en bra omslagsbild till illustratören.
Det är en himla massa jobb kring ett manus som ska bli bok, som man inte alltid har koll på.

Jag har hittat ett kontor till på stan, som jag gärna skulle vilja titta på. Verkar jättefint, hyfsat billigt och ligger bra till. Men eftersom jag fortfarande inte har fått svar från bolaget som har huset ifråga, så jag antar att de hellre har det stående tomt än hyr ut det.
Överhuvudtaget är jag kräkless på sådana där ”info-mejlar” som bara är en sorts alibi för att någon ska slippa få mejlet i sin inbox och behöva göra något med det.
Man fyller i sitt ärende, namn och egen mejl, och sedan väntar man på svar in absurdum och blir mer och mer irriterad.
Varför inte bara ta bort den där slaskmejlen i stället?

Nu är det dags att ta itu med lite annat. Har druckit tre stora koppar kaffe, men min hjärna är fortfarande som en kokosboll inuti. Bäst jag reser mig ur soffan och börjar röja på kontoret, innan jag somnar sittande med datorn i knäet. Gäsp!

/A

Korsord och mer korsord …

… tur att jag inte har som fritidssysselsättning att lösa korsord också! Då skulle nog ögonen vara fyrkantiga vid det här laget. Men det är ett kul jobb. Tråkigt att vi korsordsmakare på sikt kommer att ersättas av datorer och smarta program som gör snygga, men supertrista, korsord. Datorer har ju verkligen ingen humor alls!
Men den dagen den sorgen. Jag har ju alltid mitt busskort, och inom den branschen finns det i alla fall hur mycket jobb som helst.

Studentbokhandeln ska lägga ner, och det känns tråkigt. Känslan av en riktig bokhandel är oslagbar. Minns när jag var liten och vi åkte till en bokhandel inne i Jönköping för att handla. Jag fastnade naturligtvis alltid vid hästbokshyllan – Windyböckerna med sina vackra omslag, röd- och grönryggade Wahlströmsböcker, praktverk om hästar med fotografier på hästraser från hela världen, faktaböcker och små billiga pocket böcker, som kostade 1,95 kronor styck … Oftast fick jag med mig minst en bok hem.
I vår familj är böcker och läsande det viktigaste som finns. Vi hade bokhyllor överallt, i hyllor, i hurtsar och i källaren, och det fanns allt från pekböcker för småbarn till nyutkomna romaner av Nobelpristagare, faktaböcker om kirurgi och seriealbum.
En bok som ständigt tycktes glida runt hemma, och dök upp i de mest underliga sammanhang (bakom soffan, på toa, som brevpress på en hög med reklamblad …) var Alice Millers Det självutplånande barnet. 

Jag har fortfarande inte läst den, men däremot läst om den, och om henne. Trots det hon själv skrev om barn, så fick hennes ende son Martin Miller motta enorma mängder stryk och kränkningar av sina föräldrar under sin uppväxt. Det är förmodligen ett av hennes eget livs tragedier att det blev så.
Läs mer här: https://www.sydsvenskan.se/2013-11-05/barndomssar-och-foraldrar

När min pappa gick bort skänkte vi barn alla hans böcker om Freud, Jung med mera till sjukhusbiblioteket i Vadstena. Och Hans Larsson-böckerna gick till föreningen för densamme i Lund. Själv plockade jag hem alla hans böcker om labradorer hit till Uppsala. Böcker som jag alltid sett stå i bokhyllorna hemma, och som hör ihop med min barndoms uppväxt på en kennel. Förutom dessa fick jag också tjugo årgångar av Bonniers Litterära Magasin – en del inbundna, andra inte. När jag ska ha tid att läsa dem vet jag inte, men de tillhör också barndomen och jag kände så tydligt att pappa – som haft dem sedan mitten av 1950-talet – förmodligen hade velat att jag tog dem.

Nej, dags att bege sig ut i höstsolen och ta in alla stallets hästar – det är nämligen min tur i dag. Sedan hem och fortsätta jobba!

/A