Arbete arbete arbete!

Har kört buss ett antal dagar, och i morgon är det dags för p-pendeln. Det är en tom vit buss som går mellan en tom parkering och Akademiska sjukhuset. Man är två kurser (=bussar) som kör på linjen samtidigt. Varje runda tar en kvart. Sedan väntar man en kvart och kör igen. Och igen. Och igen. Och ingen åker. Ingen åker. Ingen åker. Ingen åker. En åker. Ingen åker. Ingen åker. Och så vidare till arbetsdagen är slut.

Jag som brukar bli uttråkad av att köra många timmar på en vanlig linje, där det trots allt förekommer passagerare – hur ska jag överleva? *gaaaah* Men det är väl bara att slå sig till ro bakom ratten och slappna av, så går i morgon också.

Har laddat hem en massa poddradioprogram att lyssna på när jag kör. Nej, jag har inte öronploppar. Det får man inte och dessutom gillar jag inte ploppar heller. Lyssnar istället via den lilla högtalaren som finns i ifånen. Det funkar faktiskt förvånansvärt bra.

Bra program som jag hört på sistone:

De von Sydowska morden

Serietecknarna Anton Karis hälsar på hos Ulf Lundkvist, Martin Kellerman och Gunnar Lundkvist.

P1s Söndagsintervju: Katastrofläkaren Johan von Schreeb

Älskar radio! Man sitter i sin buss på lördagskvällen, trycker på knappen och ut strömmar mitt favoritprogram Naturmorgons repris i högtalaren. Kan det bli bättre? Nä, faktiskt inte!

Via Naturmorgon hittade jag för övrigt den här dokumentären om korpar: Att komma nära en korp. Den är ett sådant där program som jag lyssnat på flera gånger, åtminstone två. Det blir nog en gång till så småningom …

Här är deras blogg: Korpgluggen

 

Men nu är det dags att krypa till kojs. Ska leta igenom radioappen och se om jag hittar fler program.

 

I dag har Sigge försökt att äta upp en plasthatt till en tuschpenna, förresten. Och så åt han ju ett guldfärgat paketsnöre strax före jul också. Måste smaka på ALLT, är hans devis!

Att ha Sigge är som att ha en stor valp, på fyra långa ben. Ständigt lika nyfiken, intresserad och charmerande okunnig om saker och ting. Varje dag lär han sig nya grejor, och han ser alltid lika lycklig ut när han begripit hur saker och ting hänger ihop. ”Aha!” liksom!

I dag stod vi dessutom i gången en lång stund, pratade med alla möjliga, gosade och umgicks. Det är det bästa Sigge vet, och småtjejerna i stallet (nå, de är inte så små längre …) älskar att klappa och prata med honom. Kul med en så social häst!

Godnatt!

 

/A

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.