Jag trodde faktiskt aldrig att det skulle ske.
Har ju kört buss utan munskydd genom hela pandemin. Umgåtts med kollegor på jobbet. Handlat i affärer. Åkt tåg. Varit ute och ätit. Har självklart tagit de två första vaccinationssprutorna, men när jag skulle ta den tredje var det för tätt inpå nummer två, och sedan hann jag liksom inte med att ta den. Tur att man är odödlig!
Men så till sist lyckades viruset ändå få in en fullträff – och i lördags stöp jag i säng med huvudvärken från helvetet och ont i hela kroppen. Och när jag testade mig på söndagen kom de två strecken på covidtestet inte som någon överraskning precis …
Fy fasiken vad sjuk jag var första tre dygnen! Men ingen hosta eller andningsproblem – bara värk och ont överallt, från huvudet och neråt.
Feber? Njae … Inte mycket alls, men ändå irriterande och röriga feberdrömmar – så jobbiga och värdelösa att jag flera gånger sa till mig själv i drömmen att ”men det här är ju meningslöst! Jag vill ur det här nu. Inte en gång till liksom!”.*)
Men i går tisdag vände det – och i dag onsdag är jag helt okej. Lite matt i pälsen, men jobbar på med mitt manus, har uppdaterat forskningsfondens hemsida, börjat skriva ut en intervju och planerar för nästa veckas jobb.
Och jag är så ofattbart tacksam att jag bor i en del av världen där det finns fungerande och säkert vaccin till alla som vill ha!
Visst blev jag sjuk – men jag har inte behövt minsta lilla vård.
Alvedon, avslagen Pepsimax och en varm vetekudde har räckt finfint. Jag har kunnat gå ut med hunden, uppdatera mina sociala medier, kolla på tv och lyssnat på radio.
Ändå fick jag de timmar jag var som sämst, en glimt av vilket jäkla potent och riktigt riktigt obehagligt virus det här är.
Det är som att följa en stig rakt in i ett oändligt mörker, där det enda som existerar är nuet – den fruktansvärda huvudvärken, feberfrossan och värken i kroppen – kombinerat med överretade nerver som skickar blixtar av smärta så fort man försöker ändra ställning, eller täcket kommer åt en ny del av huden.
Det finns absolut ingenting att göra. Inget annat än att ligga stilla, blunda och vänta. Och hela tiden anar man närvaron av det oändliga mörkret – det som tagit så många andra människors liv.
Det är då man inser att covid faktiskt är en dödlig sjukdom – och att viruset lika gärna hade kunnat döda mig också, om jag inte haft förmånen att vara en välnärd, vaccinerad svensk tant, med alla förutsättningar att överleva.
Så, ja …
Att någon frivilligt vill utsätta sig för att bli så sjuk som man blir utan vaccin – det är ju bara så jäkla dumt att det finns inte.
Men vissa hängde verkligen inte på låset, den dagen det var dags att dela ut hjärnor. Den saken är alldeles klar.
Men nu – dags att jobba vidare!
/A
*) Att kunna tänka klart fast man drömmer kallas att ha lucida drömmar, och jag har alltid haft det.
Det låter kanske konstigt, men är helt naturligt, och det är dessutom en förmåga som går att träna upp. Det roliga med det är att man till viss del kan styra sina drömmar, bestämma om man vill göra si eller så. Det funkar ju inte alltid, man måste vara i ett visst stadium mellan sömn och vaka, men när det fungerar är det oerhört häftigt.
Läs mer här: Forskning.se om lucida drömmar.
