Fy farao vad jag är trött på mitt manus – MEN nu är jag äntligen inne på sista redigeringsrundan och sedan är det förhoppningsvis bara lite småfix kvar, innan det är färdigt.
Häromdagen kom jag på vem i historien som (nog?) är skurken.
Jag planerar nämligen inget sådant i förväg, utan skriver på känsla och inspiration i stället. Vissa gör ju upp mycket noggranna planer innan de börjar skriva, men om jag lägger tid på det känns det som om boken redan är färdig och jag måste skriva allt en gång till = jättetråkigt. Och det ska vara kul att jobba!
Utgivningsdatum är för övrigt planerat våren 2022, och läser in gör Anna Maria Käll. Jag blev jätteglad när förläggaren Mattias berättade det, för hennes inläsningar är fantastiska. Typ 1 + 1 blir 3!
Vad nästa skrivprojekt blir är inte klart än, men en sak är säker: det blir en hel del busskörande i november och december, medan jag funderar på den saken.
Jag trivs verkligen med mitt jobb, och bäst av allt är att det är så himla trivsamt. Bussen rullar, jag kör, och om det blir problem kommer någon genast och hjälper mig – eller så får jag en annan buss.
Jag behöver inte själv hoppa ur och laga mitt fordon, eller fundera ut hur vägen går eller vart jag ska. Dessutom har jag världens bästa arbetskamrater! De är guld värda!
Man hinner också lyssna väldigt mycket på radio när man jobbar, vilket är något jag älskar. Nordengren & Epstein, Stil, Spanarna, På Minuten, Gräns, Konflikt, Kinapodden, Fråga Agnes … Finns hur mycket som helst, ju!
Man blir både road och allmänbildad – och ibland lite less på alla repriser. Men å andra sidan är det ju fint att kunna lyssna om, för ibland missar man rätt mycket när man måste hjälpa passagerare till rätta, eller glider iväg i sina egna tankar.
Däremot är jag döless på allt prat på musikkanalerna. Varför tror ägarna att vi som lyssnar vill höra meningslöst babbel om ingenting mellan låtarna? Oftast är det helt värdelöst och varken roligt eller fyndigt. Jag förstår att den som sitter där som programledare vill ha något att göra, men som lyssnare är man totalt ointresserad. Ja, för om jag lyssnar på en musikkanal vill jag ju höra musik – men om jag lyssnar på exempelvis P1 vill jag höra pratande människor. Svårare än så är det inte!
Nu är det dags för en höstgrå ridtur i Hågadalen.
Hejhå från Anna
Stallrabattens rosor börjar ge upp i höstens oundvikliga mörker och kyla.