Kolstrasten sjunger i sommarkvällen och jag sitter ute på vår loftgång med datorn i knäet. Ska snart fortsätta skriva på deckare nummer fem om Wendela Vide och polisen Annika Sandström, men först smälta maten. Sambon hämtade mig i stallet och vi köpte varsitt mål på en Sibylla en bit hemifrån. En glassbåt och en kopp kaffe på det och jag är hemma.
Flera av mina författarvänner har släppt böcker nu i början av sommaren, och jag skulle vilja tipsa om en av dem, nämligen Händelserna på hästgården som journalisten och skribenten Ulrika Fåhraeus skrivit tillsammans med Anna Bohlin.
Ulrika har tidigare skrivit om händelserna på hästgården i sin blogg, vilket radions P3 sedan plockade upp och gjorde en serie i fem delar om – och detta utan att credda Ulrika det minsta, vilket jag tycker var uselt. Skämskudde, P3!
Här är ändå länken till P3s granskning: Hästgården.
Av berättelserna har det nu blivit en bok, där Anna Bohlin berättar om sitt liv tillsammans med en man som var känd inom stora delar av hästvärlden, som tränare, hästhandlare, ridskolechef … och mycket annat.
Artikel i Hippson om boken.
Att övergrepp i stallmiljö förekommit ”i alla tider”, är ingen hemlighet. Unga oerfarna tjejer och äldre erfarna män som tar för sig, har existerat som ett dystert fenomen i decennier.
Stallvärlden är dessutom en miljö som gärna blir som en egen värld – en bubbla där vanliga regler inte längre gäller. Att man har samma intresse – hästar – funkar som en bro över åldersgränserna, och gör det lätt för en manipulativ man att snabbt glida över gränsen från att vara en duktig engagerad hästmänniska och stallkompis, till att bli en förövare.
Men varför flyr inte tjejerna från stallet? Eller berättar för sina föräldrar? Eller …
Det finns säkert lika många svar på den frågan som det finns övergreppshistorier. Men att tjejen själv känner skam och skuld är vanligt – liksom att en manipulativ person gärna skapar en bild av ”du och jag mot världen”. Band till kompisar och föräldrar klipps av, den yngre parten isoleras och det blir svårare och svårare att bryta sig loss.
Om man då dessutom känner sig ensam och osedd, och så plötsligt blir Någon i en annan människas ögon – då är det inte heller så lätt att ta in att det som händer är ett övergrepp och inte en ”kärlekshistoria”.
Hästvärlden är dessutom inte särskilt stor.
En ung, ambitiös ryttare eller kusk som får höra saker som att ”jag kan förstöra din framtid för alltid, om du …”, tvekar säkert in i det längsta att berätta vad som hänt.
Att istället låtsas som om ingenting, hålla god min och bara köra på – ja, vi hästtjejer är av tufft virke och det är nog tyvärr inget ovanligt sätt att hantera saken på.
Och ärren som finns i själen, de syns ju inte på utsidan.
Jag beundrar verkligen Ulrika Fåhraeus som ägnat flera år åt att belysa frågan om övergrepp inom ridsporten. Hon är tuff, orädd, och ger sig inte.
Och det här är en kultur som alla vi i hästvärlden måste hjälpas åt att bekämpa! Det är förbanne mig inte rimligt att ungdomar som sysslar med sport – oavsett vilken sport det är! – riskerar att groomas och bli utnyttjade av äldre ledare, tränare eller andra vuxna i sportens miljö.
Ridsportförbundet måste – liksom alla andra förbund – faktiskt ta itu med den här varbölden, och se till att den som jagar småtjejer (eller -killar) och utnyttjar dem, inte får fortsätta som exempelvis tränare eller lagledare.
Dessutom måste vuxna människor som håller på med sport, helt enkelt skärpa sig när det gäller att ta ansvar för sitt beteende. Kärleksförhållande och sex är faktiskt något man har med en som är hyfsat jämnårig. Inte med en tonåring som är kanske 10-20-30 år yngre.
Svårare än så är det inte.
Nej, nu måste jag jobba på.
/A
