Sitter och tittar på travet på TV. Det är verkligen den enda sport jag överhuvudtaget är intresserad av! Och det är också anledningen till att min huvudperson Wendela Vide har en före detta kallblodstravare som ridhäst.
Nya manuset utspelar sig faktiskt i travvärlden, och där finns otroligt mycket att skriva om. Så frågan är om jag inte borde kunna dra av dagens V75-kupong som research? Hm … ska kolla med ekonomichefen, alias äldste sonen. 😉
I veckan var jag med på en jätterolig grej – nämligen en hel dag om hästböcker arrangerad av Linnéuniversitetet.
På förmiddagen var det föreläsningar om den forskning som pågår inom området, och på eftermiddagen prat i grupper – allt via zoom. Men så tråkigt att vi bara kunde vara digitala! Åh vad jag vill träffa och prata med folk LIVE! Man är mans gamman, som Eddan säger. Zoom är inte mans gamman …
Förhoppningsvis ska det bli en riktig hästbokskonferens i verkligheten så småningom. Det ser jag fram emot!
Och tänk när jag började skriva hästböcker för fyrtio år sedan, och Motala stadsbibliotek inte ens vill ställa mina böcker i hyllan – det var ju gubevars bara skräplitteratur, usch och fy! Och inte fick jag bli medlem i Författarförbundet heller – böckerna höll inte tillräckligt hög litterär kvalitét.
I dag är det äntligen annorlunda! Nu håller hästboken på att skaffa sig en egen plats i litteraturhistorien, och det känns så otroligt kul. Och även om jag just nu släppt mina ungdomsböcker och främst skriver för vuxna, så är det alltid alltid hästböckerna som ligger mig närmast om hjärtat.
Och bilden på böckerna på Linnéuniversitetets nätsida ger mig fortfarande ståpäls av lycka och läslust, trots (eller tack vare) att jag läst allihop oräknerliga gånger under min uppväxt.
I övrigt händer det inte så mycket. Livet känns väldigt tudelat i och med coronapandemin.
Läser hela tiden larm om hur det är i sjukvården – personal som går på knäna, människor som dör, smittan som sprider sig, trots alla vaccinationer som ändå är gjorda redan.
Samtidigt är livet som vanligt för mig. Sitter hemma och skriver, cyklar till stallet, rider, rotar runt i rabatten, medicinerar stallkatten, cyklar hem igen. Och inte ens att köra buss känns särskilt ”farligt”. Jag sitter ju längst fram, förardelen är avspärrad och passagerarna är inte så många nu när det börjar bli varmt.
Det är som om den där pandemivärlden inte hör ihop med min vanliga värld, samtidigt som linjen mellan de som drabbats och alla vi andra är så ofattbart tunn och lätt att passera, om viruset hittar en.
Hoppas att vi klarar oss. Maken har fått vaccintid, jag får det förhoppningsvis framöver, och sedan kanske vi framåt hösten kan komma ut på andra sidan av den här märkliga tiden.
Skriver och skriver på manuset. En dryg fjärdedel är klar.
Vissa saker som jag tyckte var fantastiskt smart uttänkta i början, har efter 25 000 ord, tappat lite av sin glans. Jisses vad jag krånglat till det, tänker jag och funderar på att stryka, stryka och stryka.
MEN jag vet ju att det alltid löser sig på slutet. Jag har en plan i huvudet, nu gäller det att följa den.
För första gången i världshistorien har jag också en administration för det här manuset. Ett vanligt dokument och i det skriver jag helt enkelt upp kapitelnummer och två rader om innehåller. Det är ett ålderstecken, för annars har jag alltid haft mina böcker i huvudet.
Nu – lite mer kaffe och snart dags för V75s första lopp. Blir väl fem rätt och 3 kronor i vinst som vanligt – eller jackpot – men strunt samma. Hoppet är det sista som överger människan!
/A
