… och jag har haft semester i snart två veckor.
Kör lite buss, men skriver ingenting, utan ligger mest i soffan och läser andras alster.
Just nu håller jag på med en spännande bok som heter ”Det ockulta 
sekelskiftet” om tankarna kring andevärlden kring sekelskiftet, skriven av Per Faxneld. Kan verkligen rekommendera den!
Hörde ett program på radion om bland annat Madame Blavatsky för inte så länge sedan – en spännande dam som levde ett annorlunda liv, och som var en förgrundsgestalt för många av de som var intresserade av andevärlden för drygt hundra år sedan. Det var det som väckte mitt intresse för att veta mer om denna märkliga tid inom kulturlivet.
Programmet var självklart Susanne Ljungs Stil, och du hittar det här: https://sverigesradio.se/avsnitt/1507680. Stil är övrigt ett av mina absoluta favoritprogram. Det kan handla om de mest skilda saker – ibland till och med i samma program – men alltid med ordet ”stil” som en gemensam nämnare.
I övrigt händer det inte så mycket. Biblioteksersättningen kom och landade på kontot. Glad blev jag. Mindre glad är jag för att nästan hälften går tillbaka till staten igen, i skatt och sociala avgifter.
Vad är det för mening att först dela ut pengar och sedan ta tillbaka dem? Fattar inte alls det konceptet.
Tycker i stället att staten borde stödja kulturlivet och ge oss pengarna rakt av. Det är ju faktiskt inga större summor att tala om, men för mig och många andra räcker några få tusenlappar långt när det gäller skrivtid.
I övrigt märks det att många är permitterade och har mer tid hemma. Författargruppen jag är med i på FB översvämmas av inlägg från de som länge drömt om att skriva en bok, och nu tänker göra slag i saken.
Jag är glad att jag inte jobbar på ett stort bokförlag, och ska försöka röja i den manushögen framåt hösten … Jisses! 😉
Själv tar jag inte emot manus alls till Guldfuxen förlag. Ska jag förlora pengar på att vara förläggare, ska jag göra det på mina egna böcker, inte på någon annans.
Kan inte heller riktigt bestämma mig för om jag gillar att fler skriver mer – eller inte. Kanske är jag bara en gammal surtant som vill att allt ska vara som förr? Men det är jobbigt med denna evinnerliga konkurrens, där så få får chansen att synas och höras. Det är i princip hopplöst att försöka nå ut, om man inte är kändis sedan tidigare.
I går såg jag tex Hans Rosenfelt på SvT, och det pratades om hans nya deckare. Ohöljd reklam, mitt på bästa sändningstid, i ett pratprogram med många hundratusen lyssnare. Klart att jag inte kan konkurrera med det på minsta vis.
Samtidigt måste man ju fråga sig själv varför man skriver? Och om det är för att bli kändis, finns det nog enklare vägar att gå …
Jag tror också att många nyblivna författare kommer att bli bestörta över den våg av negativa omdömen som sköljer över en på till exempel Storytel, om lyssnarna inte tycker att man är ”bra nog”.
Till och med jag, som har många år i gamet, tappar andan ibland av andra människors elakheter. Men det ska jag skriva ett alldeles eget inlägg om framöver. Kan bara säga att jag är glad över att ha debuterat på den tiden när sådant inte fanns, annars hade jag förmodligen inte fortsatt skriva.
Men det är också kul att så många faktiskt får chansen, och att nya berättelser får luft under vingarna. Ljudböckernas popularitet har verkligen gett litteraturen ett lyft, och jag tror många gör som jag – blandmissbrukar – och både lyssnar och läser. Boken om det esoteriska sekelskiftet var en bok jag började lyssna på, men fastnade för och sedan ville läsa i stället. Inte minst för det roliga bildmaterialet i den!
Men nu – dags att städa kontoret. 🙂
/A