Att skriva snällt och långsamt – ja, det är min grej, har jag kommit på.
I många av dagens deckare flyger man fram som en kapplöpningshäst över sidorna. Språket går i raketfart. Det händer det ena efter det andra – pang pang pang – och högarna med lik växer.
Orka, säger jag från skuggan under min korkek. Jag skriver snälla och långsamma böcker i stället. Och jag är otroligt glad att så många uppskattar dem!
Jag menar – det finns ju långsamtv, som Älgvandringen. Det finns också långsamradio som Naturmorgon och Filosofiska rummet.
Varför inte långsamböcker?
Allt är ju så himla uppspeedat nu för tiden. Det är maxhastighet på varenda tv-serie, och allt bygger på snabba korta scener som innehåller massor av information.
En hel historia ska få plats på mindre än en timme och det ska vara avslutade avsnitt, så man skalar bort allt som inte är nödvändigt. Bara skelettet blir kvar, och det pyntar man med ett och annat blingat lik, så det ska funka som underhållning.
Jag skulle säkert kunna skriva så också, men det är roligare att skriva för långsam lyssning. Och bäst av allt: lyssnarna håller med mig! Det syns ju på betygen, inte minst.
Och ja, jag erkänner. Jag är besatt av att kolla på Storytel just nu – hur många har gett betyg och vad har de skrivit i sina recensioner?
Eftersom många läsare hittat till DÖDLIG DRESSYR, så gör det att fler läser både EN DÖD MAN och OVÄNTAD DÖD.
Många recensioner är det alltså, och varje gång någon skriver något snällt och positivt blir jag alldeles varm av lycka.
Roligast är när människor hör av sig via FB-sidan med sina åsikter. När man messar med varandra, är det också lättare att ta kritik, för inte sällan håller jag med om det som personen har att säga. Jo, en del saker kunde varit bättre – så är det ju alltid.
Nu har jag semester. Spelar Wordfeud, målar stall, fotograferar blommor och klappar hästen i hagen. Inte så dumt!
Men det är svårt att låta bli att skriva på Wendela-4, eftersom jag redan kommit nästan en tredjedel, så lite skrivande blir det också varje dag. Men skönt när det inte är ett måste!
Men nu i väg – färgburken kallar!
/A
