Månad: juli 2020

Första gången jag semestrade i Hälsingland var sommaren 2014. Vi åkte Norrdellen runt ett gäng med häst, under ledning av forbonden Thomas Lindell (som då hette Johansson) – och jag blev alldeles betagen av trakterna kring de båda dellensjöarna.
Och under tre hästrallyn (2017, 2018 och 2019) och i år en veckas stugsemester, har kärleken bara vuxit sig starkare.

Hälsingland är så ofantligt vackert på sina ställen att jag blir andlös. Skogarna, bergen, det blå vattnet, alla fantastiska gamla trähus som finns där – inte sällan övergivna medan husägarna själva bor i en 1960-talsbyggd mexitegelvilla bredvid.
Och så är det människorna – förstås. Jag har haft turen att lära känna ett helt gäng hästtokigt folk i trakterna kring Bergsjö, och det är alltid lika roligt att träffas, dricka kaffe, tjôta om hästar och beundra alla de fölungar som framöver kommer att bli topphästar inom travet. Åtminstone finns drömmen alltid där, och det är få som är så stolta över sina långbenta unghästar som en hälsingsk kallblodsuppfödare!

Men det jag framförallt älskar är tystnaden.
Susandet i träden utanför stugan vi hyrde. Nätter där ingenting stör, utan sömnen blir trygg och obruten. Ljudet av vågor mot stranden.
När jag sitter här i Uppsala, där det ständigt låter omkring mig, tappar jag ideligen koncentrationen. Lekande grannbarn skriker och stojar, bilar gasar i korsningen eller tutar på den som inte respekterar högerregeln, bussarna dönar förbi och studenter vandrar skrålande hem från efternattens fest.
Och på den innätade balkongen sitter katterna, med jaktlusten bara som en blodig tanke, bakom kattmatsburkens skugga. Att få ägna livet åt att rensa en lada med möss – vilken kattlig lycka det vore!

Men så går livet vidare mot höst, här hemma i staden. Jag vänjer mig vid alla ljud igen, skriver vidare på nästa bok, sätter upp mig på dagar hos busseriet, rensar kattlådan och umgås med alla fantastiska vänner som bor här  – och som jag inte heller vill lämna.
Tur att man kan leva ett liv med många olika pusselbitar, som på något vis passar ihop och in i varandra, och bildar en helhet. Att längta efter något är inte farligt, och att ha en dröm kan bära en hur långt som helst. Typ ända till Hälsingland!

/A

Norrdellen 2014. 

Vilken fin bok jag fick från etnologen Kristina Öhman häromdagen nämligen hennes egen: Saxat ur Starlet.
Hon ringde för att intervjua mig till sin avhandling om just Starlet, och jag blev både superstolt och väldigt glad!
Så himla roligt att någon äntligen tar tjejers populärkultur på allvar och faktiskt berättar om den – även inom akademien. Och tänk att vi seriemanusförfattare också får vara med på ett hörn. Det ska verkligen bli spännande att läsa avhandlingen när den är klar!

Här är en artikel ur SvD om Kristina och hennes forskning: ”Mental fara” – nu möter sågade Starlet en ny publik. 

Här finns boken att köpa: Bokus

Och så viktigast av allt: en länk till Kristinas roliga instagramkonto @tidningenstarlet.

Bilden är snodd från kontot Tidningenstarlet på Instagram.
Egmont äger rättigheterna. 

Tyvärr finns inte Starlet som tidning längre. Åren gick väl ifrån den, och jag är inte säker på att dagens tjejer skulle tycka den var så rolig.
Men för oss som sög i oss den (inte sällan i hemlighet!) som små – och sedan som vuxna fick äran att skriva serier till den – betydde den otroligt mycket.
Många tror att serierna bara handlade om hjärta och smärta. Och visst – så var det till viss del. Men mina seriemanushjältinnor var minsann alltid tuffa, självständiga tjejer som gick sin egen väg. Det var högt i tak på redaktionen, och Starlet var alltid ALLTID en tidning som stod på tjejernas sida!

Nu något helt annat.
I kväll såg jag på Libris (Kungliga Biblioteket) att 20 bibliotek har köpt in EN DÖD MAN.
Några av dem är förstås universitetsbiliotek som fått pliktex, men alla de andra har faktiskt tagit av sin (säkert alltför snålt tilltagna!) budget och köpt in EN DÖD MAN för att människor ska kunna låna den.
Det känns så himla bra.
Jag gillar bibliotek, har alltid gjort (fast jag är en notorisk försenad återlämnare av böcker …) och att få finnas på hyllan bland alla andra författare på S, känns fint.

I övrigt har jag egentligen semester, men har köpt lite facklitteratur att läsa – nämligen två böcker av Robert McKee. Det kliar att få börja med dem, men än så länge har jag lyckats låta bli att mer än bara titta på dem lite lite grann. Återkommer med om de var så bra som jag tror.

/A

 

Läste just den här intressanta debattartikeln om bokbloggare   skriven av författaren Johanna Schreiber.

Hittade också det här, vad som kan hända när en författare inte får den recensioner hen vill ha av bokbloggaren: artikel skriven av Celia Svedhem.

Det här med bokbloggare är något som jag tycker är både bra och dåligt. Visst är det fantastiskt att människor älskar att läsa och vill sprida läslust till alla andra. Samtidigt får jag en känsla av att vissa tror att även ett litet förlag som mitt, har ekonomiska möjligheter att strössla med böcker över alla som vill ha. Men så är det inte!

Själv skickade jag bara min bok till en enda bloggare, nämligen Villivonkanbooks på Instagram. Detta eftersom hon recenserat mina deckare när de kom ut som ljudböcker, och då skrev väl genomarbetade recensioner, med både ris och ros – och det gillar jag.
Har för övrigt också tipsat om henne här i bloggen tidigare.
Om hon har recenserat EN DÖD MAN ÄN? Ingen aning. Måste nog kolla, men jag tror inte det. Det får hon göra när hon vill och om hon vill.

I övrigt har jag avvaktat med att skicka ut fler böcker, och hittills känns det inte som om det är något som har behövts. Försäljningen tickar på ändå.

Så här skrev jag för övrigt om bokbloggar här i min blogg, den 12 maj 2020: 

Bokbloggare – kanske?
Till att börja med vill jag på en gång säga att jag verkligen uppskattar bokbloggar som fenomen.
Allt som får människor att läsa mer, förtjänar respekt!
Men innan jag skickar en bok till någon ”bara för att”, vill jag gärna veta hur hen ”arbetar” med sitt bokbloggande.
Det ska synas i recensionerna att hen är uppriktig och verkligen redovisar sina egna åsikter och tankar – vare sig hen gillar boken jättemycket eller inte.
Alla böcker är inte värda fem stjärnor, men en bokbloggare som ständigt ger allt hen läser full pott i betyg  (eller näst intill …) – nej, det tror jag inte på, typ.
Sedan blir jag också glad om hen lägger ner jobb på att dela bokbloggen på fler ställen – exempelvis lämnar sin text som ett boktips till biblioteket där hen bor eller pingar den hos nätbokhandlarna. DÅ är det intressant för mig att skicka en bok, och jag gör det med glatt hjärta till de riktiga boknerdar som finns där ute.
Fast ge bort böcker till mina vänner däremot – det går uselt.
Riktigt riktigt uselt.
Det flesta vägrar nämligen ta emot dem! 😮
De vill nämligen gärna betala för böckerna, med motiveringen att ”de vill stödja mitt författarskap” – och det gör mig j*kla glad (och lite rörd) att ha så många fina människor i mitt liv.
Tack! <3

Det märks redan att det vänt mot höst, även om sommaren fortfarande påstår att den pågår. Jag skriver på deckare nummer 4, målar stall, gjuter betong, matar katter, promenerar hunden Charles-Ingvar, hälsar på hästen i hagen – och ska väl köra lite buss också framöver.
Ungefär som alla andra somrar alltså. Det känns bra!

Men nu – dags för en kvällsfika i soffan!

/A

Förresten – just i kväll klockan 22.09 låg DÖDLIG DRESSYR på trettonde plats på Storytels deckarlista. Jätteroligt! 🙂 En blir verkligen en listnerd när ens ljudbok just har kommit ut … 😮

Att skriva snällt och långsamt – ja, det är min grej, har jag kommit på.
I många av dagens deckare flyger man fram som en kapplöpningshäst över sidorna. Språket går i raketfart. Det händer det ena efter det andra – pang pang pang – och högarna med lik växer.
Orka, säger jag från skuggan under min korkek. Jag skriver snälla och långsamma böcker i stället. Och jag är otroligt glad att så många uppskattar dem!

Jag menar – det finns ju långsamtv, som Älgvandringen. Det finns också långsamradio som Naturmorgon och Filosofiska rummet.
Varför inte långsamböcker?
Allt är ju så himla uppspeedat nu för tiden. Det är maxhastighet på varenda tv-serie, och allt bygger på snabba korta scener som innehåller massor av information.
En hel historia ska få plats på mindre än en timme och det ska vara avslutade avsnitt, så man skalar bort allt som inte är nödvändigt. Bara skelettet blir kvar, och det pyntar man med ett och annat blingat lik, så det ska funka som underhållning.

Jag skulle säkert kunna skriva så också, men det är roligare att skriva för långsam lyssning. Och bäst av allt: lyssnarna håller med mig! Det syns ju på betygen, inte minst.
Och ja, jag erkänner. Jag är besatt av att kolla på Storytel just nu – hur många har gett betyg och vad har de skrivit i sina recensioner?
Eftersom många läsare hittat till DÖDLIG DRESSYR, så gör det att fler läser både EN DÖD MAN och OVÄNTAD DÖD.
Många recensioner är det alltså, och varje gång någon skriver något snällt och positivt blir jag alldeles varm av lycka.
Roligast är när människor hör av sig via FB-sidan med sina åsikter. När man messar med varandra, är det också lättare att ta kritik, för inte sällan håller jag med om det som personen har att säga. Jo, en del saker kunde varit bättre – så är det ju alltid.

Nu har jag semester. Spelar Wordfeud, målar stall, fotograferar blommor och klappar hästen i hagen. Inte så dumt!
Men det är svårt att låta bli att skriva på Wendela-4, eftersom jag redan kommit nästan en tredjedel, så lite skrivande blir det också varje dag. Men skönt när det inte är ett måste!

Men nu i väg – färgburken kallar!

/A