Utan att ha den minsta kunskap om hur man säljer böcker, har jag alltså glatt kastat mig rakt ut i bokförlagsbranschen.
Eftersom jag gillar trial and error som metod, har jag naturligtvis inte brytt mig om att läsa på det minsta heller – varken om bokmarknaden, hur man säljer saker eller vad en god förläggare bör känna till.
Dumt? Ja, säkert kommer jag att tvingas uppfinna hjulet inte bara en utan minst fjorton gånger till – den saken är klar.
Men så får det bli.
Guldfuxen förlag och utgivningen av EN DÖD MAN är ett testprojekt som jag gör av glädje och lust att prova något helt nytt i mitt liv.
Det kanske aldrig blir mer än så här.
Det kanske blir mycket mer än så här?
Jag vet inte ens om jag tycker det är roligt att vara förläggare och försäljare – men jag ville prova, och nu gör jag det.
Sedan tror jag stenhårt både på EN DÖD MAN och på uppföljaren OVÄNTAD DÖD – för om inte jag tror på mina egna böcker, vem ska då göra det?
Ett tvärt nej …
Hittills har det mest slagit mig hur många som vill dra nytta av att man har ett förlag och ett aktiebolag. Det kommer märklig reklam och konstiga erbjudanden, både i brevlådan och i mejlen.
En nättidning för litteratur hörde exempelvis av sig och erbjöd en betald intervju för X antal tusenlappar.
Alltså – det var inte jag som skulle få betalt för att bli intervjuad
(… dream on …).
Nej, i stället skulle jag betala för intervjun. Den skulle vara märkt som annonsmateriel (”sponsrad” kallade man det lite fint …) – och jag fick själv få bestämma vad som skulle stå i den.
Nej, tänkte jag direkt.
Sådant där tror jag definitivt att skadar ens trovärdighet!
Ja, för om man inte är mer intressant än att man måste betala för att få artiklar skrivna om sig själv …
Nej, nej och åter nej.
… och ett självklart ja.
Däremot när tidningen Ridsport (som jag läst till och från sedan den började komma ut i slutet av 1970-talet*) – hörde av sig, så svarade jag förstås ”ja” på en gång.
Min dröm har ALLTID varit att få vara med i Ridsport – fast inte som författare, utan naturligtvis som en av ryttarna på 10-i-topplistan i stora julnumret, tillsammans med Åke Hultberg, Jana Wannius, Ulla Håkansson & co.
Att jag hela livet har varit livrädd för att hoppa och avskyr att träna dressyr – det har ingen som helst betydelse, varken då eller nu. En bra dröm kan alltid komplettera en lite gråare verklighet, och ni som känner oss vet att Mackan och jag alltid är redo för stordåd!
Bokbloggare – kanske?
Till att börja med vill jag på en gång säga att jag verkligen uppskattar bokbloggar som fenomen.
Allt som får människor att läsa mer, förtjänar respekt!
Men innan jag skickar en bok till någon ”bara för att”, vill jag gärna veta hur hen ”arbetar” med sitt bokbloggande.
Det ska synas i recensionerna att hen är uppriktig och verkligen redovisar sina egna åsikter och tankar – vare sig hen gillar boken jättemycket eller inte.
Alla böcker är inte värda fem stjärnor, men en bokbloggare som ständigt ger allt hen läser full pott i betyg (eller näst intill …) – nej, det tror jag inte på, typ.
Sedan blir jag också glad om hen lägger ner jobb på att dela bokbloggen på fler ställen – exempelvis lämnar sin text som ett boktips till biblioteket där hen bor eller pingar den hos nätbokhandlarna. DÅ är det intressant för mig att skicka en bok, och jag gör det med glatt hjärta till de riktiga boknerdar som finns där ute.
Fast ge bort böcker till mina vänner däremot – det går uselt.
Riktigt riktigt uselt.
Det flesta vägrar nämligen ta emot dem! 😮
De vill nämligen gärna betala för böckerna, med motiveringen att ”de vill stödja mitt författarskap” – och det gör mig j*kla glad (och lite rörd) att ha så många fina människor i mitt liv.
Tack! <3
Nej, nu ska jag skriva vidare. Men först fundera lite till över Facebooks algoritmer. De är nämligen inte så lätta att förstå sig på, och ska få ett eget inlägg en annan dag. 🙂
/A
*) … minns ni sidorna med hästannonser längst bak? Åh, vad jag lusläste dem när jag var en hästlös tonåring som drömde om en egen häst!