Det gör så ont när kroppar brister
Laga dem med Karlssons klister …
Så skaldade denna unga författare i ungdomens dagar. Som tur var blev det aldrig någon diktsamling av dessa ynka rader, utan de sjönk undan till förmån för annat. Dock ligger de ofta och guppar i bakhuvudet, tillsammans med annat av ungefär samma kaliber, och när vårsolen skiner och påskliljorna sticker upp sina vackra gula huvuden mot den, dyker de upp igen.
Hörde just på tv i går att trädgårdsarbete är en utmärkt hjälp att komma tillbaka för den som lider av psykisk ohälsa. Ja, det är något visst med att se saker växa, och bli till. Och tänk vilken enorm växtkraft och styrka som finns i små små frön, knappt större än gruskorn. Man stoppar ett sådant i jorden och vips har man en solros på två meter, som tittar ner på en från rabatten. Fint!
Själv gillar jag mest de där blommorna som smiter ut ur rabatten och slår ner sina rötter lite var som helst. Stallrabatten har en pinne som kant, och utanför den växer rosor, akveleja, en och annan tulpan och den enorma lavendelbusken. Ibland röjer jag lite, och försöker flytta på plantorna, men de kommer tillbaka. Lavendeln törs jag dock inte flytta. Den är stor och risig men lockar till sig fjärilar i mängder, och doftar fantastiskt hela långa sommaren.
Rosor är en annan favorit. Klippte ner de vilt växande rosorna i rabatten i går, och tog hem några fina pinnar. Nu ska de sättas i jord och kanske bli nya rosor. Vi får se om det funkar! 
Nej, dags att jobba på. Fixa lite med ett gäng bilder, bokföringen och deklarationen och så lite deckare nummer tre, blir det i dag.
Till sist: just nu annonserar ”mitt” förlag Lind&Co efter nya deckarmanus. Jätteroligt, tycker jag.
Så skriv på, du som har ett manus liggande på hårddisken eller i byrålådan – eller än så länge bara i bakhuvudet! Nu har du chansen att förverkliga din dröm. Lycka till!
/A
