… vi frilansande medelålders kvinnor?
Kanske för att vi är så tacksamma för att vi får jobba med det som ligger närmast våra hjärtan, att vi gladeligen offrar både upphovsrätt och ekonomi för att hålla stora, rika företag på benen?
När jag var ung trodde jag att det bara var att kräma på, så skulle allt lösa sig. Springa på varje boll, ta alla jobb, aldrig säga nej, och ibland sälja sig extra billigt när pengarna var slut, det behövdes mat på bordet och hyran skulle betalas.
När jag efter tjugo år som frilans började köra buss blev jag faktiskt helt ställd.
– Menar ni på fullt allvar att man har fem veckors betald semester? minns jag att jag tänkte den första sommaren som fast anställd.
Och sen:
– Undra på att det här landet går på knäna när alla är lediga på det här viset varenda år! Det är ju helt sjukt!
Nå, nu blev det bara en sommar med semester för mig. Året därpå var jag frilans också inom bussbranschen, och där är jag fortfarande kvar – tio år senare.
Skillnaden mellan att frilansa som busschaufför och frilansa som skribent är milsvida.
Bussbolaget jag jobbar för tar hand om sina anställda. Det är sommarlunch och jullunch, massör, eget gym på jobbet, gratis kaffe, frukt tre gånger i veckan, medarbetarsamtal och självklart finns det en företagshälsovård som hjälper till med rehabilitering om jag skulle bli sjuk eller börja missbruka.
Lönen ligger lite utöver avtal och höjs för varje år jag jobbar. Det ingår OB med fler ersättningar, och sist men inte minst – jag får alltid 13 % semesterersättning utöver lönen och alla sociala avgifter är betalda.
Bäst är dessutom att lönen kommer när det är sagt – den 27 varje månad.
Nema problemas.
När jag frilansar får jag inget extra alls av uppdragsgivaren.
Levererar man inte, åker man ut.
Och är man inte tillräckligt bra, åker man också ut.
Hej då, typ.
Och lönerna står stilla. Vissa jobb fakturerar jag lika mycket för nu, som jag gjorde för 10 år sedan. Eller till och med tjugo år sedan ibland.
Vem skulle acceptera det, förutom en frilans som älskar sitt jobb och som blir av med det om hen påpekar en sån enkel sak som att alla andra på arbetsmarknaden (inklusive redaktören …) får sina löner höjda varje år?
Men det tar inte slut där.
Till allt annat kommer att jag numera också måste skriva på avtal där jag frånsäger mig alla rättigheter till mina egna texter, mina egna bilder och mina egna idéer – för all framtid, i alla medier.
Avtalsvillkor som strider mot allt vad svensk lag heter är inte längre ovanliga. Tvärtom. Ful-avtal kallas de av SJF, som naturligtvis inte lyckats göra något åt problemet
Ja, för hur skulle de kunna göra det?
En frilans kan ju inte strejka.
Gör man det, så blir man självklart av med jobbet.
Det blir man om man inte skriver på fulavtalet också.
Alltså: sälj din själ eller förlora din inkomst.
Ärligt talat handlar det faktiskt om äkta gammaldags slaveri, som dammats av och nu praktiseras av stora mediaföretag i jakten på vinst till ägarna. De där som är högst upp i näringskedjan, ni vet, långt långt över oss frilansar som knegar längst ner för nålpengar, och säljer våra hjärtan för att få fortsätta.
Jag är så jäkla trött på det här.
Trött på att bli utnyttjad och trött på att inte kunna leva på mitt jobb.
Fan att det ska behöva vara så år 2018.
/A