Månad: oktober 2018

Vad i hela fridens namn ska jag kalla deckare nummer två om Wendela Vide? Det står verkligen helt stilla i huvudet, och inte blev det bättre av att jag upptäckte att den titel jag funderat ut, redan fanns på en annan bok.
Jaha, det som är botten i dig är också botten i andra, eller vad nu Ekelöf skrev.
Ibland kommer boktiteln av sig själv under skrivandets gång, men inte denna gång, tydligen.
Inte heller har jag minsta idé om hur omslaget ska se ut. Bara jag slipper ha en kvinnosiluett mot en månskenshimmel med svarta grenar och blodfläckar, är jag nöjd. Det finns lite grann av ett sådant mode bland omslag på deckare, och det är ju inte riktigt min stil.

Funderar också på hemsidan.
Lägga ner en massa jobb på att göra om den nu genast – eller vänta tills WordPress nya redigeringsverktyg är på plats, eller inte göra om den alls? Ingen aning om vilket som blir bäst. Den som är nu, hittar man här: www.annasellberg.se. Åsikter emottages gärna. 🙂

Och vad svårt det är att marknadsföra sig. Hur gör man för att väcka intresse och ta i lagom? Man måste ju synas, men får samtidigt inte bli påträngande. Det gäller också att inte ta ointresse eller ett snorkigt svar personligt. Det är många om budet, och man är aldrig den första som hör av sig till och ber om att få bli uppmärksammad.
En rolig grej som ska bli av snart är ett författarbesök på skolan där Hanna går. Hon är en av många som läser Vera & Busterböckerna, som är jättepopulära både på skolor och bibliotek. Jätteroligt! Men mer om det när dag och tid är bestämt lite mer ordentligt.

/A

 

 

… vi frilansande medelålders kvinnor?
Kanske för att vi är så tacksamma för att vi får jobba med det som ligger närmast våra hjärtan, att vi gladeligen offrar både upphovsrätt och ekonomi för att hålla stora, rika företag på benen?

När jag var ung trodde jag att det bara var att kräma på, så skulle allt lösa sig. Springa på varje boll, ta alla jobb, aldrig säga nej, och ibland sälja sig extra billigt när pengarna var slut, det behövdes mat på bordet och hyran skulle betalas.
När jag efter tjugo år som frilans började köra buss blev jag faktiskt helt ställd.
– Menar ni på fullt allvar att man har fem veckors betald semester? minns jag att jag tänkte den första sommaren som fast anställd.
Och sen:
– Undra på att det här landet går på knäna när alla är lediga på det här viset varenda år! Det är ju helt sjukt!
Nå, nu blev det bara en sommar med semester för mig. Året därpå var jag frilans också inom bussbranschen, och där är jag fortfarande kvar – tio år senare.

Skillnaden mellan att frilansa som busschaufför och frilansa som skribent är milsvida.
Bussbolaget jag jobbar för tar hand om sina anställda. Det är sommarlunch och jullunch, massör, eget gym på jobbet, gratis kaffe, frukt tre gånger i veckan, medarbetarsamtal och självklart finns det en företagshälsovård som hjälper till med rehabilitering om jag skulle bli sjuk eller börja missbruka.
Lönen ligger lite utöver avtal och höjs för varje år jag jobbar. Det ingår OB med fler ersättningar, och sist men inte minst – jag får alltid 13 % semesterersättning utöver lönen och alla sociala avgifter är betalda.
Bäst är dessutom att lönen kommer när det är sagt – den 27 varje månad.
Nema problemas.

När jag frilansar får jag inget extra alls av uppdragsgivaren.
Levererar man inte, åker man ut.
Och är man inte tillräckligt bra, åker man också ut.
Hej då, typ.
Och lönerna står stilla. Vissa jobb fakturerar jag lika mycket för nu, som jag gjorde för 10 år sedan. Eller till och med tjugo år sedan ibland.
Vem skulle acceptera det, förutom en frilans som älskar sitt jobb och som blir av med det om hen påpekar en sån enkel sak som att alla andra på arbetsmarknaden (inklusive redaktören …) får sina löner höjda varje år?

Men det tar inte slut där.
Till allt annat kommer att jag numera också måste skriva på avtal där jag frånsäger mig alla rättigheter till mina egna texter, mina egna bilder och mina egna idéer – för all framtid, i alla medier.
Avtalsvillkor som strider mot allt vad svensk lag heter är inte längre ovanliga. Tvärtom. Ful-avtal kallas de av SJF, som naturligtvis inte lyckats göra något åt problemet
Ja, för hur skulle de kunna göra det?
En frilans kan ju inte strejka.
Gör man det, så blir man självklart av med jobbet.
Det blir man om man inte skriver på fulavtalet också.
Alltså: sälj din själ eller förlora din inkomst.

Ärligt talat handlar det faktiskt om äkta gammaldags slaveri, som dammats av och nu praktiseras av stora mediaföretag i jakten på vinst till ägarna. De där som är högst upp i näringskedjan, ni vet, långt långt över oss frilansar som knegar längst ner för nålpengar, och säljer våra hjärtan för att få fortsätta.

Jag är så jäkla trött på det här.
Trött på att bli utnyttjad och trött på att inte kunna leva på mitt jobb.
Fan att det ska behöva vara så år 2018.

/A

 

 

… för jag fick en sådan bra idé, så nu är deckare nummer tre på väg. Undrar hur det gick till? Men jag tänker ofta på Ehrenstrals gamla sentens på ridhusväggen på Strömsholm:

”Begär man mycket får man lite,
begär man lite får man ingenting”.

I dag är många av oss så himla känsliga och plikttrogna, att vi håller på att jobba ihjäl oss. Vi behöver lära oss att vara nöjda med att vara bra, inte absolut bäst. Själv hör jag också till skaran som aldrig ger upp, utan bara kör på, ända in i kaklet och hur dumt det än är.
Samtidigt upplever jag att det också är okej att göra väldigt väldigt lite. Man får vara den där som det är synd om, som alltid behöver hjälp och inte klarar något själv. Det ger likes och tyck-synd-om på facebook, och därmed också uppmärksamhet och cred.
Och visst har man rätt att vara trött och sjuk, deppa ihop och lägga sig platt under alla krav ibland. Det är jag den första att skriva under på. Men man får aldrig ge upp!
Jag brukar tänka på familjerna som jobbar med att sortera skräp på Manilas soptipp i Filippinerna. Män, kvinnor och barn som lever hela sitt (korta) liv bland stinkande sophögar. Barn som springer barfota bland skräpet, i smutsiga, trasiga kläder och utan att få gå i skolan. Föräldrar som hostar av rök och stank, och som aldrig kan tvätta sig rena från doften av fattigdom.
Vad gör de när de blir utbrända?
Stannar hemma och ringer Försäkringskassan? Knappast.

Att ägna tid åt att känna efter hur man mår, är en omöjlighet för de fattiga runt om på vår jord – samtidigt som vi rika, nöjda västerlänningar inte gör annat än studerar vår navel och funderar över oss själva.
Att lyfta blicken och se på hur andra har det, tror jag skulle hjälpa många att komma ur sitt ekorrhjul av ”synd om”. Vi är bortskämda här i Sverige. Väldigt bortskämda till och med.
Glöm aldrig det!

/A