… kan man få beställa det?
I sommar har jag inte gjort några korsord alls, utan främst ägnat mig åt annat. Och nu när det är korsordsdags igen, trilskas orden och bokstäverna vill inte alls gå ihop sig. Jag stirrar på rutmönstret framför mig och orden flaxar förbi …. GRUSVÄG …. ANAR … BLÅSA … KORV … PÅFÅGEL … STRUMPA … Men inte tusan passar de ihop! Undra på att jag alltid förlorar Wordfeudmatcherna jag spelar mot mina mycket smartare vänner.
Korsordsmusklerna verkar ha förtvinat alldeles i sommarvärmen!
Inga rutor, men däremot en gardin – det är vad jag har i huvudet.
Eller en ridå, kanske man kan kalla det.
Bakom det där tygsjoket finns resten av WV-2 dolt, och jag kan liksom inte hitta snöret som man drar undan den med. Klart irriterande! Det borde vara så enkelt att bara skriva på mot slutet nu när själva upplägget är klart, men i stället sitter jag ensam i orkesterbåset och glor tjurigt framför mig, medan mina romanfigurer håller på med saker bakom skynket som jag inte får se.
Jaha, det är väl bara att vänta tills det ger sig.
Under tiden njuter jag av att vara ute i höstsolen, pyssla med hästen och rycka ogräs på stallplanen.
Vi har massor av trampört på gårdsplanen, och den ska bort – annars har vi snart hela gårdsplanen täckt med en tjock, grön matta.
Det är inte så att den saknar andra ställen den kan växa på. Jag är synnerligen generös med övriga ytor där det får finnas hur mycket ogräs som helst. Det är bara själva grusplanen jag försöker hålla efter.
Och faktum är att det är väldigt fridsamt att stå där framåtlutad och rycka upp ogräs, ett efter ett. Det är lite som att klämma finnar. Ett folkligt nöje som det aldrig talas högt om. Man tar bort det där som stör, pormasken, plitan, trampörten … Same same!
Numera har hästarna vant sig, stallkompisarna och de som promenerar förbi likaså. Kanske tror de att jag är någon sentida Linnéättling som jobbar på ett herbarium med ointressanta ogräs. Må så vara.
Förr användes trampört bland annat till grismat.
I Utkast till en svensk flora (1816) skriver Samuel Liljeblad att trampört ätes ”så begärligt af Svinkreatur, att Bondqvinfolken på många ställen uppskära örten till sommarföda för sina grisar och suggor”. Synd att man inte har en liten gris som kan hjälpa till med jobbet, alltså. Även småfåglar gillar de yttepyttesmå fröna, och med tanke på den enorma mängd finkar och mesar som bor vid vårt stall, så förstår man att trampörten har sin plats i det ekologiska systemet. Ovanstående uppgifter har jag hämtat ur den Virtuella floran på nätet. En jätteintressant sida, som rekommenderas till alla som gillar naturen!
Nej, nu måste jag göra klart korsordet jag började på innan. Arbete, arbete!
/A