Månad: augusti 2018

… kan man få beställa det?

I sommar har jag inte gjort några korsord alls, utan främst ägnat mig åt annat. Och nu när det är korsordsdags igen, trilskas orden och bokstäverna vill inte alls gå ihop sig. Jag stirrar på rutmönstret framför mig och orden flaxar förbi …. GRUSVÄG …. ANAR … BLÅSA … KORV … PÅFÅGEL … STRUMPA … Men inte tusan passar de ihop! Undra på att jag alltid förlorar Wordfeudmatcherna jag spelar mot mina mycket smartare vänner.
Korsordsmusklerna verkar ha förtvinat alldeles i sommarvärmen!

Inga rutor, men däremot en gardin – det är vad jag har i huvudet.
Eller en ridå, kanske man kan kalla det.
Bakom det där tygsjoket finns resten av WV-2 dolt, och jag kan liksom inte hitta snöret som man drar undan den med. Klart irriterande! Det borde vara så enkelt att bara skriva på mot slutet nu när själva upplägget är klart, men i stället sitter jag ensam i orkesterbåset och glor tjurigt framför mig, medan mina romanfigurer håller på med saker bakom skynket som jag inte får se.
Jaha, det är väl bara att vänta tills det ger sig.

Under tiden njuter jag av att vara ute i höstsolen, pyssla med hästen och rycka ogräs på stallplanen.
Vi har massor av trampört på gårdsplanen, och den ska bort – annars har vi snart hela gårdsplanen täckt med en tjock, grön matta.
Det är inte så att den saknar andra ställen den kan växa på. Jag är synnerligen generös med övriga ytor där det får finnas hur mycket ogräs som helst. Det är bara själva grusplanen jag försöker hålla efter.
Och faktum är att det är väldigt fridsamt att stå där framåtlutad och rycka upp ogräs, ett efter ett. Det är lite som att klämma finnar. Ett folkligt nöje som det aldrig talas högt om. Man tar bort det där som stör, pormasken, plitan, trampörten … Same same!
Numera har hästarna vant sig, stallkompisarna och de som promenerar förbi likaså. Kanske tror de att jag är någon sentida Linnéättling som jobbar på ett herbarium med ointressanta ogräs. Må så vara.
Förr användes trampört bland annat till grismat.
I Utkast till en svensk flora (1816) skriver Samuel Liljeblad att trampört ätes ”så begärligt af Svinkreatur, att Bondqvinfolken på många ställen uppskära örten till sommarföda för sina grisar och suggor”. Synd att man inte har en liten gris som kan hjälpa till med jobbet, alltså. Även småfåglar gillar de yttepyttesmå fröna, och med tanke på den enorma mängd finkar och mesar som bor vid vårt stall, så förstår man att trampörten har sin plats i det ekologiska systemet. Ovanstående uppgifter har jag hämtat ur den Virtuella floran på nätet. En jätteintressant sida, som rekommenderas till alla som gillar naturen!

Nej, nu måste jag göra klart korsordet jag började på innan. Arbete, arbete!

/A

… och det känns skönt. Jag gillar sommaren för all del, men bäst är när allt är som vanligt och rutinerna är på plats. Alla vänner kommer hem efter semestern. Mejlen fylls med korsord att göra. Det är dags att köra buss igen. Stallet fylls på med gamla och nya fyrbenta vänner, samt medföljande tvåbeningar. Kaffebryggaren går varm och de två nya kattungarna på gården, förgyller livet ytterligare.

Hösten ser trivsamt välfylld ut. Ett antal uppdrag – alla sinsemellan olika – väntar. De flesta är gamla uppdragsgivare, som envisas med att komma tillbaka, vilket gör mig särskilt glad.
På LinkedIn kan man kryssa i om man letar jobb eller nya uppdrag, men den rutan får vara för min del. Ska jag ta på mig något nytt, måste det vara något som känns rätt, både i hjärtat och i magen. Det är så himla lätt att slänga sig över allt som kommer i ens väg, så det gäller att välja klokt och använda resurserna för rätt saker. Tiden är inte oändlig längre, som när man var 25, och ställtiden är viktigast av allt.

Men så är det ju det där med att förbereda sig inför kulturnatten …
Hur i hela fridens namn kunde jag gå med på att ställa upp på en Författarstafett i Missionskyrkan? Måste haft värmeslag när mejlet kom …!
Först så blir man tydligen intervjuad, sedan ska man läsa något av det man skrivit. Men vad? Ja, säg det. Jag har ingen aning. Men det brukar ju ge sig, och jag har tack och lov varken scenskräck eller social fobi. Tvärtom! Så med lite tur kan det bli riktigt roligt.

De två böckerna om Sara har förresten fått finfina betyg på Storytel. Läsarna gillar dem, och även en och annan lite äldre läsare har lyssnat nu i sommar. Jätteroligt!
En död man är nog just död för tillfället, men jag antar att den piggar på sig när del två kommer ut. Eller så gör den det inte. Deckargenren är svår, och det verkar mest handla om tillfälligheter vad som slår och inte.
Ibland ångrar jag att jag gav mig in i getingboet. Det finns ju annat att skriva, och jag tycker egentligen det är mycket roligare att skriva för barn och ungdomar. Men samtidigt – jag har lärt mig massor och är glad åt att Lind&co ville ge ut dem. När del 2 är färdig, ska jag skriva något helt annat i alla fall, den saken är klar.

Nej, nu är det dags att ta itu med pappersarbete. Det är inte min starkaste gren, om vi säger så … Men under tiden ska jag försöka att hela tiden ha bilden här nedanför i huvudet.
Havet vid Mossbystrand, vågornas kluckande, det svala vattnet och smaken av salt. Sand mellan tårna och så solen som värmer när man sätter sig på handduken. På hemvägen köper vi fisk från rökeriet alldeles intill, som sedan äts med kokt färskpotatis på kvällskvisten. Semester på riktigt och gyllene sommarstunder att ta med sig in i hösten.

/A