I DN har författaren Augustin Erba skrivit en handfast artikel om hur man skriver en roman eller deckare, eller vad man nu vill skriva.
Man fixar bara en plan, hittar på en huvudroll och några bipersoner, och skriver sedan koncentrerat XXXX tecken varje dag. Efter cirka sju veckor är man klar och kan lägga hela projektet i mappen ”Mina romaner” på sitt skrivbord. Därefter kan en gå ut i omvärlden igen, klippa gräsmattan, dricka lådvin och spela Tjuv och Polis med barnen.
Svårare än så är det inte.
Jag saknar bara en sak i hela hans artikel, och det är ordet ”tänka”.
Jag tycker det är lite symptomatiskt för dagens syn på hur man skriver en bok. Det handlar inte längre om att värka fram ett manus, byggt på egna erfarenheter av blod och eld, kärlek och förtvivlan.
Nej, det handlar om att ha en plan. Och följer man den planen har man snart ett manus klart. Svårare än så är det inte.
Och visst, så kan man också skriva böcker – men blir det litteratur av det?
Det får någon annan än jag svara på, förvisso. Men en textmassa är en textmassa, och personligen tycker jag det krävs mer än en massa ord för att det ska vara värt att läsa.
Själv kan jag inte tvinga mig att skriva med en viss hastighet. Däremot kommer jag ofta in i en känsla av flow, där texten och händelserna i manuset liksom rinner fram av sig själv. Inte sällan sena nätter, tyvärr för nattsömnen.
Men jag behöver tid för att det ska hända. Tid och gärna lite tråkiga dagar, utan något särskilt att göra. Då blommar kreativiteten upp!
Författarbesöket i bokhandeln Läslusen var roligt och givande. Bekanta hälsade på, pratade och handlade böcker. Det kändes så himla roligt, framförallt att se gamla stalltjejer som numera är mammor till nya ponnybarn – blivande hästälskare.
Och oj så mycket roligt det finns att läsa! Hade kunnat tillbringa de närmaste månaderna med att bara sitta där i ett hörn, och plöja den ena barn- och ungdomsboken efter den andra!
Nej, nu är det dags att fortsätta jobba på. I björkarna härutanför blåser sommarvind, och många långa skrivdagar ligger framför mig, obrutna av annat arbete. Så himla skönt! Men först lite lunch och en kopp kaffe.
/A