… är ingenting för mesar. Sent i går kväll satt jag ensam i personalrummet i garaget på Gamla Uppsala Buss, med en halväten kebab, Metro, lite gammalt kaffe i tubis och fyra timmar kvar att köra nattbuss längs folktomma gator.
Var finns alla roliga inbjudningar till tv-soffor, Let´s Dance, Veckans Brott, Babel och inte minst – Lantzkampen och På Spåret?
INGEN bryr sig. *dyster*
Varje gång jag öppnar Storytelappen blir jag glad över alla fina recensioner som En död man har fått! Också på Bookbeat har den bra betyg – 3,5 av 5. Tyvärr finns det ingen recensionsmöjlighet där.
Jättekul att så många gillar den!
Jag var själv himla vankelmodig när den kom ut, även om det nog inte framgick. Man vet ju aldrig om det är bra eller inte, förrän man är färdig. Sedan blev det dessutom en del strul på slutet, som den proffsiga inläsaren Anna Maria Käll redde ut med bravur.
Det är också det som är så kul med ljudböcker, och även med bilderböcker som Vera och Buster. Man gör någonting tillsammans med en annan kreativ person, och summan blir inte 1+1 = 2 utan 1 + 1 = 3,14. Minst!
I övrigt är det vårsol ute, men fortfarande kalla nätter och en massa snö. Härliga ridturer blir det och räcerpånin och jag tränar till en distansritt den 29 april. Två mil ska vi rida, tänkte jag i alla fall. Det är mycket lättare att komma till skott med träning, när man har ett mål att sikta mot.
Nu – mot stallet och sedan köra buss igen. Håhåjaja!
/A
En liten film från vår ridtur i torsdags. Den gör tyvärr inte alls rättvisa åt det vackra blå skymningsljuset över Hågadalens vita vidder.