Notice: Function _load_textdomain_just_in_time was called incorrectly. Translation loading for the cookie-law-info domain was triggered too early. This is usually an indicator for some code in the plugin or theme running too early. Translations should be loaded at the init action or later. Please see Debugging in WordPress for more information. (This message was added in version 6.7.0.) in /www/webvol17/pt/g6xz5lcl9y4d51l/blogg.annasellberg.se/public_html/wp-includes/functions.php on line 6114
8 mars, 2018 – Mitt liv på tangentbordet – Anna Sellberg

Mars mars måne …

Blev så trött på den där kalla vinterbilden. Nu längtar jag efter vår! Härliga långa ljusa kvällar, roliga ridturer med kompisarna i stallet, planering för hästrallyt efter midsommar – och en massa annat kul.

Har bestämt mig för att köra buss på halvtid. Det betyder 10-12 dagar per månad istället för fyra. Okej. Andra människor jobbar typ 22 dagar i månaden, så jag är ändå privilegierad  som kan ha det så här. Samtidigt är det lätt att glömma hur mycket man faktiskt jobbar som författare. Jag sitter ju här nu, exempelvis. Efter en lång dag på bussen kom jag hem kvart i midnatt, och satte mig genast och skrev ner en bit text som kom till mig när jag körde buss. Och nu är klockan snart ett på natten, och det är hög tid att krypa ner i kojen.

Uppsalaförfattaren Ola Larsmo har fått Natur & Kulturs stora kulturpris på 300 000 kr. Han blev intervjuad i Radio Uppland i går och talade om att nu hade han fått ro att skriva ett tag. Ja, för som författare funderar man hela tiden på hur man ska finansiera sitt skrivande.
Larsmo är ingen jag känner personligen, fast vi bor i samma ände av stan, men jag är verkligen glad för att hans skull! Han har skrivit ett antal viktiga böcker, som ”Swede hollow” och ”Djävulssonaten” – den sistnämnda om Bollhusmötet här i Uppsala. Rekommenderas! Och nu får han chansen att i lugn och ro fortsätta skriva böcker som behövs. Bra val av N&K!

I övrigt har det varit bokrea och jag har inte köpt en enda bok. Minns när jag var liten och bokrean var lika spännande varje år. Man gick där och rotade i högarna, klämde och kände. I dag tycker jag mest att rean gör mig lite ledsen, för jag vet vad som väntar efter den – papperstuggen.
Så många böcker, så många tankar, så mycket jobb – och inget blir kvar när köparna och sedan bokrean sagt sitt. Hej då, typ.

Och godnatt till mig.

/A