Månad: mars 2018

… så oändligt lätt när vårsolen skiner in genom fönstret på mitt kontor. Det är det jobbigaste med att vara sin egen – att man alltid kan resa sig och gå. Min inre chef är dessutom alldeles för medgörlig, och plötsligt befinner jag mig på hästryggen i stället för framför datorn.
Här är en bild från i går, föreställande en ovårdad räcerpåni uppifrån. Underbar ridtur i vårsolen, och skönt med en ledig söndagseftermiddag.

Men i dag är det måndag. Det kommer att bli en stressig vecka detta, med mycket jobb som ligger i pipelinen – och så är det ju påsk snart också. En hel del borde varit klart för länge sedan, som granskningen av ett manus till en god vän, vilket jag har väldigt dåligt samvete för.
Men vad gör man när koncentrationen bara släpper med en duns?
Jo, man skärper till sig lite – nu genast! Och därmed basta!

/A

 

… är ingenting för mesar. Sent i går kväll satt jag ensam i personalrummet i garaget på Gamla Uppsala Buss, med en halväten kebab, Metro, lite gammalt kaffe i tubis och fyra timmar kvar att köra nattbuss längs folktomma gator.
Var finns alla roliga inbjudningar till tv-soffor, Let´s Dance, Veckans Brott, Babel och inte minst – Lantzkampen och På Spåret?
INGEN bryr sig. *dyster*

Varje gång jag öppnar Storytelappen blir jag glad  över alla fina recensioner som En död man har fått! Också på Bookbeat har den bra betyg – 3,5 av 5. Tyvärr finns det ingen recensionsmöjlighet där.
Jättekul att så många gillar den!
Jag var själv himla vankelmodig när den kom ut, även om det nog inte framgick. Man vet ju aldrig om det är bra eller inte, förrän man är färdig. Sedan blev det dessutom en del strul på slutet, som den proffsiga inläsaren Anna Maria Käll redde ut med bravur.
Det är också det som är så kul med ljudböcker, och även med bilderböcker som Vera och Buster. Man gör någonting tillsammans med en annan kreativ person, och summan blir inte 1+1 = 2 utan 1 + 1 = 3,14. Minst!

I övrigt är det vårsol ute, men fortfarande kalla nätter och en massa snö. Härliga ridturer blir det och räcerpånin och jag tränar till en distansritt den 29 april. Två mil ska vi rida, tänkte jag i alla fall. Det är mycket lättare att komma till skott med träning, när man har ett mål att sikta mot.

Nu – mot stallet och sedan köra buss igen. Håhåjaja!

/A

En liten film från vår ridtur i torsdags. Den gör tyvärr inte alls rättvisa åt det vackra blå skymningsljuset över Hågadalens vita vidder. 

Varje dag skriver jag en bit till på manus nummer två i serien om Wendela Vide. Det är fascinerande när det känns som om texten bara kommer av sig själv. Man kan undra varifrån?
Samtidigt ligger alltid tvivlet på lut. Blir det bra nog? Håller historien? Borde jag tänka mer på ditt eller datt?
Men nej! Man kan inte sno in sig i den sortens tankar. Det gäller att hela tiden fortsätta framåt. Kasta och stryka det som är dåligt kan man göra senare i processen.
För mycket redigering av detaljer i början skapar bara osäkerhet och missmod, och till sist blir det inget alls skrivet. Och då är det ju bara att lägga ner.

Blev så ledsen innan när jag såg Otto Warmbier på tv – den unge amerikanen som blev fängslat i Nord Korea och sedan kom hem som ett kolli med svåra hjärnskador. En ung kille, vänlig och charmig, som kunde varit någon av mina egna söner. Så otroligt onödigt alltsammans – och så hjärtskärande att se honom i rättssalen på tv, bönande för sitt liv.
Lika illa är det när jag hör om den svensk-iranske forskaren Ahmadreza Djalali som arbetar på KI, men nu sitter fängslad med en dödsdom hängande över sig. Nu har han tack och lov blivit svensk medborgare, så förhoppningsvis klarar han sig undan avrättning, men det känns så fullständigt värdelöst att den typen av regimer bara får hålla på och hålla på. Varför är det ingen som stoppar dem? Vem betalar dem för att ha ständig möjlighet att ruinera andra människors liv?
Ofattbart att vi människor inte kommit längre år 2018.

/A

Blev så trött på den där kalla vinterbilden. Nu längtar jag efter vår! Härliga långa ljusa kvällar, roliga ridturer med kompisarna i stallet, planering för hästrallyt efter midsommar – och en massa annat kul.

Har bestämt mig för att köra buss på halvtid. Det betyder 10-12 dagar per månad istället för fyra. Okej. Andra människor jobbar typ 22 dagar i månaden, så jag är ändå privilegierad  som kan ha det så här. Samtidigt är det lätt att glömma hur mycket man faktiskt jobbar som författare. Jag sitter ju här nu, exempelvis. Efter en lång dag på bussen kom jag hem kvart i midnatt, och satte mig genast och skrev ner en bit text som kom till mig när jag körde buss. Och nu är klockan snart ett på natten, och det är hög tid att krypa ner i kojen.

Uppsalaförfattaren Ola Larsmo har fått Natur & Kulturs stora kulturpris på 300 000 kr. Han blev intervjuad i Radio Uppland i går och talade om att nu hade han fått ro att skriva ett tag. Ja, för som författare funderar man hela tiden på hur man ska finansiera sitt skrivande.
Larsmo är ingen jag känner personligen, fast vi bor i samma ände av stan, men jag är verkligen glad för att hans skull! Han har skrivit ett antal viktiga böcker, som ”Swede hollow” och ”Djävulssonaten” – den sistnämnda om Bollhusmötet här i Uppsala. Rekommenderas! Och nu får han chansen att i lugn och ro fortsätta skriva böcker som behövs. Bra val av N&K!

I övrigt har det varit bokrea och jag har inte köpt en enda bok. Minns när jag var liten och bokrean var lika spännande varje år. Man gick där och rotade i högarna, klämde och kände. I dag tycker jag mest att rean gör mig lite ledsen, för jag vet vad som väntar efter den – papperstuggen.
Så många böcker, så många tankar, så mycket jobb – och inget blir kvar när köparna och sedan bokrean sagt sitt. Hej då, typ.

Och godnatt till mig.

/A