Den här hösten har varit otroligt lång och seg, och som vanligt avslutades den med en kolsvart novembervecka, när det var mörkt redan före fyra på eftermiddagen. Men nu är det ljus i alla fönster – och den 21 december kommer vintersolståndet.
Sedan är det över, och vi har klarat oss den här gången också.
Oavsett höstens mörker, skulle jag aldrig vilja bo i ett land utan årstidsväxlingar. Den mörka hösten är en förutsättning för den ljusa våren, och utan variationerna i vårt väder, vore livet bra mycket entonigare.
Jag har arbetat på med mitt manus som ska gå iväg i morgon. Ändrat, strukit, skrivit om … Är så jäkla trött på historien så jag helst bara vill säga till förlaget att de får göra vad de vill med det. Precis vad som helst! *grym smiley och tankar på pappersåtervinningen*
Men så kommer petimätern i mig fram. Allt ska vara rätt. Korrekt. Så bra det bara går. Och vem ska fixa det, om inte jag gör det? Så blir det plötsligt ett varv till med texten – för säkerhets skull.
Hur som haver – när det här är klart blir det busskörning i stället. Nu måste jag nämligen ta mig samman och försörja mig. Man kan inte leva på ingenting, månad efter månad, och min V75-rad stannar ständigt på 5 rätt. Håhåjaja. Man lever ett priviligierat liv ändå, så jag ska inte klaga. Jobba heltid varje dag och göra samma sak hela tiden, det skulle ta knäcken på mig, tror jag. Skolan gjorde ju sitt bästa för att försöka under alla år – trots att jag egentligen älskar att lära mig nya saker och hade en hel del bra lärare, som förhoppningsvis brann för sitt kall.
Men nu – ut i verkligheten!
/A