Vad roligt det var att få biblioteksersättning! Tänk att så många människor lånat mina böcker. Tusen tack allihop!
Fick inte bara för Vera & Buster och de senaste böckerna, utan också för en del gamla lån som låg kvar sedan tidigare år, då de inte nått upp till gränsen för utbetalning. Till och med kära gamla Guldfuxen hade fyra lån i sin kolumn. Känns fint!
Kan ju erkänna att det blev inte en jättesumma, och när skatten är betald blir det typ ett ganska litet belopp kvar. Men det spelar definitivt mindre roll än känslan av att jag plötsligt liksom ”fick syn på” ett antal av mina läsare!
Själv växte jag upp i ett hem fullt av böcker – vi hade böcker precis överallt. En gång när vi skulle flytta var det en flyttfirma som räknade, och då var det runt 10 000 volymer, ungefär som ett medelstort kvartersbibliotek alltså. Och årets Nobelpristagare stod alltid på julklappslistan.
Jag hade två bokhyllor på mitt rum. Där fanns allt från hästböcker som Vitnos möter Brunöga (!) av Marie-Louise Rudolfsson, Nan Ingers böcker om Piglet, boken om Man O`War av Walther Farley och naturligtvis Elyne Mitchells fantastiska böcker om de australiska vildhästarna – Windy och hans vilda hjord.
De samsades med vuxenböcker av Guy de Maupassant, Colette, John Steinbeck och Sylvia Plath, deckare av Georges Simenon, Jean Bolinder, Agatha Christie och Dorothy Sayers, och så småningom nutidsromaner av bland andra Kerstin Thorwall, Doris Lessing, Erica Jong och Ulf Lundell.
Och jag läste och läste. Det fanns aldrig någon som förbjöd något. Allt fanns framme. Minns när jag låg på magen på en filt och försökte läsa Solsjenitsyns ”Gulagarkipelagen” en sommar, strax efter att han fått Nobelpriset. Kom nog aldrig igenom den, men minns fortfarande det hårda, gula bokomslaget under skyddspappen.
En gång hittade jag Nabokovs ”Lolita” i en grannes bokhylla och ville självklart låna och läsa den. Grannen sa lite oroligt att ”oj, men då måste jag nog fråga din mamma först …”. Det hade jag aldrig varit med om förr och det var en svindlande konstig tanke att man inte fick läsa precis vilken bok man ville, när man ville?
Trots att vi hade ett helt hus fullt med böcker, var biblioteket en magisk plats. Doften av böcker, tystnaden, det speciella ljuset genom de stora fönstret. Bibblioteksböcker doftade på ett särskilt sätt. De var inbundna i någon sorts plastad kartong och luktade lite gammalt, även om de var relativt nya.
Jag vet inte hur många gånger jag bar hem en av Nan Ingers böcker om Piglet, den upplagan med det illande brandgula omslaget med svarta streckhästar. Och ibland så stal jag böcker också. De bara blev kvar i bokhyllan när lånetiden gick ut. Som vuxen betalade jag för dem, med ett präktigt dåligt samvete. Som barn vet jag inte riktigt vad som hände, men förmodligen betalade mamma dem.
Och nu står mina egna böcker där på biblioteket. Det känns fint och jag hoppas att Vera och Buster lockar många många små tjejer och killar att börja läsa! Kan man läsa så ligger hela världen öppen sedan.
I övrigt är det höst här nu. Grått, regnar, blåser halv storm. Men jag gillar början på hösten. Kryper glatt in i kokongen och njuter av mörknande kvällar, och får mycket gjort.
Har skrivit klart Projekt X och skickat in för en sista redigeringsomgång, och medan jag väntar på resultatet av det, ska det bli en ny Vera & Busterbok.
Skulle ha skrivit den för länge sedan, men annat har kommit emellan. Nu ska det i alla fall bli av, och efter två omtag har jag äntligen en idé som håller.
Ja, för ibland blir det bara inte bra. Och när det inte blir bra kan det vara bättre att lägg ner projektet helt och fortsätta med något annat. Och det ska jag göra nu!
/A
Att ha en purrande katt på magen förhöjer läsupplevelsen!
