Jag borde kanske inte skriva det här inlägget, efter att ha fått Uppsala kommuns stipendium för att kunna ge ut ”Hästkillen Kalle” på eget förlag. Typ: man ska inte kasta sten i glashus …
Men jag kan tycka att den här egenutgivningstrenden som just nu finns inom skrivarbranschen är lite lurendrejeri. Lurendrejeri, därför att de företag som säljer tjänster av olika slag till den som vill ge ut sin egen bok, inte alltid är helt ärliga med hur mycket jobb som faktiskt krävs för att det ska bli bra.
Till att börja med: det är tyvärr sällan så att ett nej från ett förlag innebär att förlagsfolket är dumma i huvudet och inte inser manusets storhet.
Vi älskar ju alla våra egna ord, liksom. Det gör jag också, så det säger jag absolut ingenting om.
Det ligger säkert flera mil med text i sparade på olika hårddiskar på mitt kontor – texter som jag själv tycker att uppnår världsklass (jojomensan!), men som ingen annan än jag gillar. Så är det att skriva. Man älskar alla sina barn lika mycket!
Men faktum kvarstår: att förlaget inte vill ge ut ett visst manus, beror på att de inte tror det kommer att löna sig.
Och om det inte lönar sig för dem – varför skulle det då att löna sig för mig?
Alltså – ärligt talat: hur bra är manuset egentligen om ett antal olika förlag tackat nej till det? Förmodligen mindre bra.
Visst, det finns en och annan historia om ”den där författaren som fick nej till utgivning först, men sedan skrev en bestseller och i dag är rik och berömd” – men det finns de som vinner på Eurolotto också.
Man måste vara kritisk som tusan till sin egen manus, när man fått ett eller flera refuseringsbrev. Oftast är det betydligt enklare att stoppa undan det i en låda någonstans och börja på ny kula, än att fortsätta kämpa.
Kill your darling, men dra nytta av de lärdomar det gett dig, typ.
Men ändå … *sniff sniff*
Jaha, okej då!
I dag finns alla möjligheter att trycka böcker både lätt och hyfsat billigt – alternativt svårt och orimligt dyrt.
Men det är inte riktigt så enkelt ändå!
Innan en bok hos ett vanligt förlag går till tryck, har den passerat mängder med professionella personer som inte gör annat än ger ut böcker hela dagarna.
Jag ser ju bara på mina egna lättlästa Vera och Busterböcker.
Tjugo uppslag. Några rader text på varje. Runt tjugo teckningar av duktiga illustratören Sara. Ser inte så mycket ut för världen, nej, men ändå är det massor av folk inblandade utgivningen förutom författaren och illustratören: en förläggare, en redaktör, en formgivare, en korrekturläsare/granskare och sedan kommer repro, tryck, distribution och de som pysslar med försäljning/marknadsföring …
Mitt manus och Saras teckningar, går runt varv efter varv mellan dessa personer. Det diskuteras, nagelfars och pysslas om på alla sätt och vis – innan det till sist är en bok som står där i hyllan i affären.
Jaha, men jag kan säkert göra allt det där själv, tänker många. Hur svårt kan det vara?
Svårt, säger jag. Det handlar om att se på text och bild med andra ögon än sina egna. Att ta av de rosa solglasögonen och inse att det måste vara bra om det ska kunna sälja. Och ibland säljer inte ens det som verkligen är bra!
Att ge ut en illa formgiven bok med svårläst typsnitt, en orimlig och inkonsekvent historia, stavfel och dåligt språk är faktiskt ingen idé. Lägg pengarna på något vettigare i stället – eller skaffa professionell hjälp. Annars riskerar boksatsningen att bli en dyr och ibland lite pinsam flopp. Ett tiotal sålda eller bortskänkta exemplar till familj och vänner, och några bruna bokkartonger i garaget, där de får stå tills man inte orkar se dem längre och de åker på tippen.
Är det då fel att ge ut själv?
Nej, inte alls. Men man ska vara medveten om att det inte är så enkelt att sälja böcker, och att det behövs fler ögon än två för att det ska bli bra.
Att köpa in en lektör, en granskare, en formgivare – allt kostar, men är i förlängningen värt det. Om du lagt tre-fyra år på att få ihop ditt manus, varför slarva med själva utgivningen?
Jämför olika sätt att ge ut själv och försök vara kritisk – vad passar mig? Vad kostar det? Vad ingår? Vad ingår inte? Hur mycket tid har jag egentligen för sådant som marknadsföring och försäljning?
Och är mitt manus verkligen så bra som jag tycker själv?
Faktum är att i dag ges det ut oerhört många böcker, men väldigt lite litteratur, som någon sa.
Och till sist: ha inte bråttom!
Det här kan vara din ”once in a lifetime”-satsning – se till att den blir så bra som möjligt och genererar en egenutgiven bok som du kan vara stolt över resten av ditt liv.
… eller så struntar du i alltsammans och lägger tryckkostnaderna på att lära dig skriva bättre i stället – förslagsvis ett manus som ett riktigt förlag faktiskt vill ge ut.
Då slipper du allt extra jobb och får ägna dig åt det som är roligast i stället: att skriva!
Och efter dessa moraliska ord är det dags att bege sig till arbetet och köra lite buss. Underbart vårväder ute, och äntligen värme – jag ska minsann se till att njuta av den här dagen!
Lyssnar förresten på ”Hinsehäxan” av Lillemor Östlin på Storytel just nu. En fascinerande livshistoria berättad en av Sveriges mest kända kvinnliga brottslingar, som tillbringat en stor del av sitt liv bakom galler.
Kan inte låta bli att tänka att hon borde ha kunnat haft ett helt annat liv, om hon inte blivit med barn vid 16 års ålder och hamnat ”i dåligt sällskap”. Så mycket kraft, kreativitet och möjligheter bortslösat till ingenting. Hur många fler som hon finns det där ute? Många – det är nog en sak som är säker!
Over and out!
/A