Mitt liv på tangentbordet – Anna Sellberg

… och inte bara utomhus. Bränderna i flyktingförläggningarna gör mig både förtvivlad och arg. Vilka idioter ni är, vill jag skrika. Vad fan håller ni på med? Ni förstör vårt land, i stället för att bygga upp det, göra det bättre. Arga, unga, kränkta, vita män som tar lagen i egna händer, eggade av sidor som flashback och Avpixlat. Sektlika tankar florerar, liknande dem IS använder vid indoktrineringen av sina unga, arga män: vi mot dem, de är onda, vi är goda, svart och vitt, inga nyanser finns.
En ung man från IS i mellanöstern, och en ung man som eldar flyktingboenden i Sverige, skulle säkert ha en hel massa att prata om. Samma tankar, samma hat, samma tro på att våld är lösningen. Samma oförmåga att ställa det man själv gör i relation till andra människor. Jag har rätt och om du inte lyder, tar jag över din värld med våld.

Motbilden: ung kille på bussen berättar om sitt liv. Föräldrar från Afgahnistan, båda jobbar här i Sverige, kvalificerade jobb. Själv går han på gymnasiet. Sedan universitetet – eller kanske jobba några år? Han har inte bestämt sig än. Vi pratar om religion. Alla får tycka och tänka vad de vill, säger han. Alla religioner är egentligen samma. Jag håller med.
Han och hans föräldrar tillför en hel massa till allas vårt land. Jobbar, betalar skatt, utbildar sig, gör så att Sverige blir lite bättre, dag för dag.
Utan invandring går vi miste om all denna kreativitet, kunskap och vilja till förändring. Visst kan vi sitta här bland våra granar och spela banjo på underläppen, men hur bra blir det i längden?

---

I min egen lilla värld av blommor, då? Ja, när världen brinner omkring en och kontrasterna blir allt skarpare känns det egna livet här i bortskämda Sverige så fluffigt rosa. Men det händer roliga och bra saker också. Vi får inte glömma det. Man måste glädja sig också, inte bara deppa ihop över all världens ondska.
Nu har till exempel Önskeponnyn och Nu rider vi! hamnat på Rabén & Sjögrens hemsida. Det känns lite konstigt, för de har funnits så länge i mina tankar, men nu är det alltså på riktigt. Har slutkorret på båda liggande här hemma, men törs knappt titta på dem. Tänk om jag missar något? Hu!
Har också ett annat stort projekt på gång, eller nej fel – två projekt. I morgon kommer det förhoppningsvis en skärm, tangentbord och en riktig mus. Här ska skrivas mycket och långt framöver …

Men nu – ett korsord och sedan lite städning av kontoret. Ute är det redan mörkt. Men vi får inte låta mörkret vinna. Tänd ett ljus, lyft blicken och se framåt – om åtta veckor vänder det mot ljusare tider igen.

 

/A

 

Förresten – den här bilden blev det till Rabén & Sjögrens vårkatalog. Jag gillar den inte alls, tycker bara att jag ser så himla dryg ut. Fast vem bryr sig egentligen? Ärligt talat – ingen utom möjligen jag själv, skulle jag tro. 😉 

 

Hur ska man välja? Det är dags för en bild till förlagets vårkatalog, och så vill de ha en till hemsidan, och jag är i valet och kvalet. Som om det egentligen spelar någon roll för någon annan än mig själv?

Alla andra kommer att se på bilden precis som jag ser på andras bilder, utifrån ett eget perspektiv, med de egna glasögonen på sig. Lite ointresserat sådär, utan några direkta tankar på vad ful/snygg/fet/smal/gammal/ung hen på bilden är. En bild är en bild, liksom.
Ingen kommer att titta på bilden, peka på den, flina och säga ”men vilken ful bild”. Eller rättare sagt: det kanske de visst gör, men i så fall sk*ter jag väl i det? Ungefär. Jag ser ut som jag ser ut. Take it or leave it.

Jag har aldrig förstått varför folk tar åt sig av näthatarnas inlägg och åsikter. Alltså: jag gillar inte näthat. Tycker det är fruktansvärt omoget och barnsligt att lägga ner tid och energi på att skriva elakheter till någon annan. Skaffa ett liv i stället, är mitt enkla råd till dig som näthatar. Ett kul och bra liv där du slipper känna dig så avundsjuk så du måste spy din galla över andra människor.
För min egen del har jag aldrig varit utsatt för näthat, så det är ju enkelt att säga att jag inte skulle bry mig. Men faktum är att om det inträffade, skulle jag förmodligen helt enkelt bara låta bli att läsa det. Ta bort kommentera-funktionen, eller radera alltsammans. Tjoff, väck med det bara. Det man inte vet, kan inte göra en illa, är min åsikt.
Jag tror de som mår dåligt av näthatet som riktas emot dem, ofta är högpresterande människor som samtidigt också har ett behov av att synas och bli sedda. Väljer man att bli exempelvis tv-journalist, så väljer man också ett liv i offentligheten. Är man känslig, är det säkert otroligt lätt att ta åt sig av kommentarer som någon annan, som exempelvis jag, inte skulle bry mig om överhuvudtaget. Det gör mig nämligen inget om någon skriver att jag är ful och fet. Jag ska inte stå i tv-rutan dagen därpå och synas av 3 miljoner tittare och samtidigt göra ett bra jobb. Jag kan hasa omkring mellan köket och mitt skrivbord i pyjamas med otvättat hår och glasögonen på sniskan, utan att någon bryr sig.
Sedan ska man självklart inte behöva ta emot näthat. INGEN ska behöva läsa sådana dumheter om sig själv, oavsett vem man är eller vilket yrke man har. Men om man nu ändå blir utsatt för det – läs det inte, radera eländet, släpp det, gå vidare. Man ska inte ödsla tid på idioter. Livet är kort nog ändå.

I övrigt är det bråda tider nu och korsorden ligger på kö i datorn. Är jättetrött och hjärnan känns som en kokosboll för tillfället, så det är tur att jag ändå har en del rutin att falla tillbaka på. Fast när jag flätade in ordet MARSVIN i ett tredje korsord den här veckan, insåg jag dock att det nog är dags att fräscha upp ordförrådet en smula. Kanske till och med läsa en bok? Hm …
Årets Nobelpristagare Svetlana Aleksijevitj var för övrigt ingen jag kände till sedan förut. Vet inte om det är ett statement att hon är vitryss med tanke på hur världen ser ut just nu, men oavsett gillar jag att det är en författare som också har ena foten inom journalistiken som fick priset. Bra där!

/A

…. och där står världens vackraste häst och väntar på mig i sin hage.

 

 

… och det är minsann därför inget förlag vill köpa mitt manus!
Jag vet nog att det är så det är!
Det handlar inte alls om att det är dåligt skrivet, uselt stavat, ointressant, krångligt, ologiskt – eller är en historia som berättats på bättre sätt tusen gånger förut.
Nej, det handlar om Den Stora Konspirationen inom bokbranschen. Konspirationen som gör att bara de vackra, rika, kändisarna får ge ut böcker, medan mitt litterära mästervärk – helt i klass med något av Strindberg eller Tranströmer – aldrig når de stora massorna.

Åh, vad jag är trött på att folk tror det är så det går till på ett bokförlag. *suck*

Till att börja med är bokbranschen uppbyggd på att sälja böcker. Pengarna man får in går till royalties, löner, hyror, tryckkostnader, distribution, marknadsföring och en massa annat.
En bok som inte ger vinst, kostar lika mycket som en bestseller att ge ut. Den kräver lika mycket jobb och entusiasm av alla inblandade. Ändå hamnar den på minuskontot vid årets slut, hur bra den än är.
Varje bok en förläggare ger ut är en kalkylerad risk. Om hen missbedömer marknaden alltför många gånger i följd, går förlaget omkull.

Det är jättesvårt att veta vad som kommer att slå eller inte, men det finns några saker som (oftast) går hem:
* sedan tidigare känd författare skriver inside-roman om snusk i kulturlivet
* spännande och kittlande ämne – kungliga otrohetsaffärer, deckare, thrillers, romance …
* kändis skriver (eller spökskriver) om sitt liv – typ Lagercrantz bok om Zlatan

Om ett förlag kan lägga vantarna på ett sådant manus, så köper man in det.
För säljer man en bok i väldigt många exemplar (typ en kokbok av en kändis med fjorton sidor text och femtioarton recept!), så bekostar det kanske två romaner och en diktsamling året därpå.

Det blir en win-win-situation för alla!
Förlaget har råd att fortsätta ge ut böcker, och författaren som skrivit den lilla smala romanen som aldrig kommer att ge vinst, får den utgiven trots de röda siffrorna i årsbokslutet.

Ändå är det ett himla gnäll om kändisskap och utseende. Som om något enda förlag, i denna tuffa tid som råder, skulle välja bort ett välskrivet, genomarbetat manus med potential att bli en Augustprisvinnare, en bestseller eller få stor uppmärksamhet i media för sitt kontroversiella innehåll.
Det finns liksom inte på kartan att det är så!
Jag menar – hur snygg är Ranelid, typ?
Hans fru tycker säkert han är världens stiligaste, men inte skulle han vinna Mr Universum precis. Inte i dag, och troligen inte heller i morgon.
Ändå är hans böcker omdiskuterade, han är en ”författarkändis” och får sitta i tv-soffor och vara med i Let´s Dance. Aldrig har jag hört någon säga att det beror på att han är så snygg?

Och så har vi bokmässan. Många tror att det är ett litterärt event, helgat åt litteraturen. Nej, det är det inte. Bokmässan är en mässa där förlagen gör reklam för att få sälja fler böcker! Det är därför affischen är dekorerad med kändisar. För kändisar säljer.
I svallvågorna pågår en massa kul aktiviteter och seminarier, men det är bara grädde på moset för att locka besökare. Grundidén är fortfarande en och samma: sälja sälja sälja.
Vill man diskutera litteratur på djupet med sin favoritförfattare, ger det troligen mer att gå på ett författarbesök på stadens stadsbibliotek en gråmulen novemberdag, delta i en bokcirkel, lyssna på radions P1 eller studera litteraturvetenskap.
Bokmässan är lull lull och en massa skoj – men man ska ta den för vad den är!

Och till sist: en sak är säker: ju mer förlagen säljer, desto fler böcker kan förlagen ge ut. Och när det ges ut fler böcker, blir också fler författare publicerade. Även smala författare, med mystisk agenda och märkliga historier, får chansen – därför att det finns pengar i skattkistan till deras böcker också.

Det kan vi definitivt trösta oss med, vi som är fula, feta, finniga och fortfarande filar på Den Stora Romanen.

 

Länkar: 

Karin Olsson, krönikör Expressen: Välkomna till kändismässan
Kristoffer Lind (Lind & co) i Expressen: Vi ger ut de böcker vi älskar
Bokmässan 2015