Trollen i recensionsfälten

Det är verkligen konstigt, men många böcker hinner inte ens komma ut förrän de får en negativ recension och en stjärna.
Först undrar man ju rent tekniskt hur recensenten har hunnit lyssna på en lång ljudbok på så kort tid. Sedan undrar man varför hen lyssnade klart om hen tyckte den var så urdålig.
Framförallt är det sjukt intressant att vissa hatar bok ett, två, tre och fyra i en serie – men ändå lyssnar på femman också, samt levererar ett dåligt betyg och en elak recension. Why, liksom?!

Teorierna kring det här, är många bland oss författare.
Troll, säger min förläggare med en suck.
Knäppa människor som är avundsjuka, säger vänner och bekanta.
Eller är det kanske andra författare, som själva har fått låga betyg och som tror att deras böcker ska hamna högre upp på listorna, om min bok stannar längre ner?
Alltså  – jag fattar verkligen inte varför det här fenomenet ens existerar!

Sedan har vi de elaka recensionerna – alltså de där som är skrivna av en människa som sitter bakom sin skärm och tycker att nu måste hen minsann delge omvärlden sin uppfattning.
I sådana recensioner kan man exempelvis hitta kommentarer som ”varför har jag läst fem år på högskolan när vilken idiot som helst kan bli författare?” (fritt citerat och detta skrevs om en annan författares bok, kan tilläggas).
När jag svarade på inlägget, och påpekade att så där skriver man sig väl ändå inte till en annan människa,  hänvisade personen till lagen om yttrandefrihet. ***hohoho*
Som om den skulle gälla på en kommersiell sida på nätet?
Lagen om yttrandefrihet handlar faktiskt enbart om relationen staten – medborgaren, och innebär för övrigt inte alls att man får skriva vad skit som helst på internet. Yttrandefrihet kommer nämligen med ansvar och skyldigheter också. Läs gärna på här: Lagen om yttrandefrihet Wikipedia

Sitter och funderar på att göra en samling med elaka citat från Storytels recensioner, men å andra sidan: varför sprida sk*t mer än det redan är spritt?
Nej, det får vara så med det
.
Nu ska jag skriva klart en artikel i stället, och glädja mig åt att både jag (!) och böckerna trendade hos Storytel i går, enligt deras bot på Twitter.Ja ja, berömmelsen är kortlivad (i dag är det säkert någon annan) – men ändå! Kul varde det!

/A

 

Livet efter boksläppet

Nu börjar det lugna ner sig efter boksläppet. Fick massor av uppmärksamhet på streamingtjänsterna – framförallt hos Storytel – och det gjorde säkert sitt till.
Storytel äger ju en stor del av förlaget Lind & Co, (som ger ut mina böcker) och puffar ofta för sina egna författare. Och just att synas på skärmen när appen öppnas på mobilen är väldigt viktigt. Utan den marknadsföringen drunknar man i flödet. Bara förra året kom det ut 450 ljudboksdeckare …

Bookbeat har till exempel inte alls slagit på trumman för ETT TVÅ … DÖD! – och mycket riktigt ligger den också mycket längre ner på deras listor över vad som lyssnas på. Men mina böcker har i alla fall bra betyg hos Bookbeat, och det känns kul att se dem tillsammans som på bilden nedan.

 

 

 

 

Nextory har jag faktiskt inte kollat. De har väldigt få procent av marknaden, och det är svårt att komma in på deras sida utan att vara inloggad och ha ett abonnemang.


Mitt manus Soffan känns just nu totalt värdelöst, så det får vara med det så länge. Det är inte beställt och det finns ingen deadline, så jag behöver egentligen inte skriva mer på det alls, om jag inte vill.

Men det är konstigt med den där deppighetskänslan som alltid dyker upp när ungefär när 2/3 av ett manus är klart. Det är som om man plötsligt tappar farten och börjar dissa sig själv och sin text.
För det mesta brukar jag bara skriva vidare, men eftersom det här bara är något jag skrivit mest på skoj, så kan det ligga där det ligger så länge.
En vacker dag känns det kanske annorlunda, och då kan jag ta upp det igen. No hard feelings!


Ute är det vår, men fortfarande relativt kallt. Mina odlingar går sisådär. Tycker allt gror så förbaskat långsamt, samtidigt som jag väl någonstans inser att tålamod är en odlares bästa vän.
Det är i alla fall väldigt roligt att jobba på kolonilotten, och man tänker bra under tiden. Rensar ogräs, har klippt bort en massa döda hallonpinnar (vad sjutton kallas det?), har anlagt en kompost (fast det är nog för mycket pinnar i den …) och på balkongen står potatisar och groddar till sig. Squashen ska planteras om snart och kanske blir det också något av den kinesiska gräslöken och dillen. Vi får se. Det är vägen som är mödan värd, som det ju heter.

/A

 

Hoppla! Det går ju bra det här!

En dryg vecka efter släppet av ETT TVÅ … DÖD! är det många många som har lyssnat, och den klättrar stadigt på listorna för varje dag.
Hipp hipp hurra!

Här är en bild från Storytel i går, när den låg på åttonde plats på stora topplistan.

Framförallt är det jätteroligt med all läsarrespons som dyker upp på messenger, Facebook, Instagram och så vidare.
Största delen av tiden är man ju som författare helt ensam i världen man skapat, och skriver och skriver, tänker och tänker. Sedan är det en kort period på ett par veckor efter att boken har släppts, som man får massor av uppmärksamhet, och när det har lagt sig är man är lika ensam igen.
Så det gäller att njuta av det, den tid det pågår.


I övrigt skriver jag vidare på Soffan samtidigt som jag jobbar med artiklar till Hundsport Special.
Det är så himla roligt och nu känns det faktiskt som om jag börjar få kläm på det hela. Har en jätteintressant intervju inbokad nästa vecka, och håller på att skriva klart en grej från förra veckan.

Att skriva om forskning som gäller hund och katt är verkligen såååå himla roligt! Jag är ju en veterinär-wannabee egentligen, men valde en gång i tiden att satsa på skrivandet istället.
Ibland kan jag ångra det – hade himla gärna velat kunna allt en veterinär kan! – men å andra sidan hade jag säkert skrivit på i alla fall, fast då med en halv miljon i studielån att betala tillbaka också …
Sedan kan man också undra hur mycket omgivningen spelar roll när man väljer karriärväg.
Vi hade hela huset fullt med böcker och jag läste jämt – till och med på lektionerna i skolan ibland! Och drömmen att bli författare fanns ju redan när jag gick på mellanstadiet.
Även om jag i dag är lite mer luttrad vad gäller arbetet nu för tiden (och till och med svär över det ibland!) är det fortfarande lika roligt – och det är bara att hoppas att det förblir så. Läsarna vill nämligen ha ytterligare en bok om Wendela Vide och Annika Sandström. Fasiken också! 😉  Jag som hade tänkt lägga ner serien nu och skriva något annat …

Men nu – dags att försöka få ihop deklarationen.

Hejhå från Anna