Månad: juni 2019

Sommarnätterna är ljusa

… och det här är bästa tiden att vara ledig!
Fast med ett manus på gång blir det ingen riktig semester.
Det är verkligen jobb 24/7, även om det ofta ser ut som om jag gör helt andra saker än pysslar med skrivandet.
Själva processen pågår ju i huvudet hela tiden, även om jag rensar ogräs, är ute och rider eller kör buss. Och understundom poppar helt nya och oväntade saker upp vid helt fel tillfälle.

Ibland kommer idéerna mitt i natten.
Då är det bra att ha mobilen beredd och snabbt kunna lägga in några ord i anteckningar. Det är mycket enklare än att använda papper och penna, som ju kräver en tänd lampa.
Men allt man kommer på mitt i nätterna är inte bra.
Det lär finnas en historia om en man som missbrukade kokain. Han tyckte att han blev så oerhört smart av denna drog. Ja, smartare än någon annan i hela världen!
För att inte missa alla sina intelligenta tankar, så hade han papper och penna till hands nästa gång det var dags att sniffa kokain.
Nästa morgon när han kvicknat till, var han oerhört nyfiken. Han tog upp anteckningsboken och läste den enda mening han skrivit kvällen före.
Det stod: ”Om bananen är stor, är dess skal ännu större” …

Förresten ska det visst åska rejält på torsdag.
Här är en länk till den åsktracker jag tycker är allra bäst! => nordicweather.net. 

Blixtar och dunder och magiska under alltså – eller nåt!

/A

Slutbetalt till CSN

Så där ja! Nu kommer snart en sluträkning på de sista 5000 kronorna jag är skyldig CSN. Det känns märkligt. De där förbaskade inbetalningarna har följt mig, år ut och år in. Hur kan 57 000 kronor vara så segt att betala tillbaka?
Ingen aning, men en sak är säker: jag borde förbanne mig ha fått en premie för inbetalningen.
Ringde särskilt till CSN om detta, men nej …  Killen jag pratade med sa att den skulle bli 0,27 öre, så det var inte mycket att hurra för. Jag som trodde man skulle få en t-shirt med CSN-logon och ordet BETALT stämplat tvärs över … Äsch då!

 

Studielånen är sedan före 1989. Ja, så gammal är jag, minsann.
Long time ago in a galaxy far far away, började jag på Nordens folkhögskola Biskops Arnös medialinje hösten 1983.
Alla andra var jättecoola, utom jag, men känslan av utanförskap gick fort över.

På ön fick jag lära känna fantastiska människor – samtidigt som vi alla höll på med foto, film och en massa annat skoj. Där fanns folk som skrev poesi så där alldeles självklart, kreativiteten flödade och allt var möjligt.
Det animerades peruker och pelikanlampor, och de nattliga diskussionerna var oändliga. Ibland hyrde vi film. En mörk vinternatt såg vi The Shining på duk i lektionssalen. Räddare har jag aldrig varit!
Fotolabbet, ja … På den här tiden skulle man inte beskära eller fixa till sina bilder, utan hela bilden skulle synas, med en stor svart ram omkring – så man tydligt såg att det var negativet i sin helhet som kommit med. Det gällde att fånga ögonblicket, se bilden innan den var tagen.Christer Strömholm och hans arbeten var självklart förebilden.
Svartvita, suddiga porträtt på människor från Paris subkulturer och bakgator. Marilyn Monroe på ett tak i New York. Decennier av bilder, en ouppnåelig ikon inom fotografi, men också en vanlig människa.

På våren skulle vi göra ett större arbete på 10 veckor. Jag skrev mitt första bokmanus för vuxna, som jag sedan skickade till Bonniers och inte fick antaget. Men refuseringsbrevet var skrivet av självaste förläggaren Åke Runnquist: ”du kan verkligen berätta en historia!” minns jag att det stod.
Då fattade jag inte att han var en kändis, och att brevet kanske borde ha sparats.

På lediga stunder åkte jag rallybil, fick för första gången i livet plocka potatis och glida runt på raggarrundan i Tierp.
Mathulda med gasen finns inte längre, hon gick bort redan 1987 – alldeles för ung och mitt i livet – men jag tror inte det har gått en dag utan att hon funnits med i mina tankar, som en sorts styrka och förebild inombords .
Och så länge vi som kände henne minns henne, finns hon ju fortfarande.

Nu är det många år sedan året på Nordens folkhögskola Biskops Arnö tog slut. En magisk tid, på gränsen till vuxenliv, med ena foten kvar i den man var och den andra viftande i luften – helt utan fotfäste.
Men en sak var klar: ön gav självförtroende och framtidstro.
The sky is the limit.

Efter året på Biskops Arnö trodde jag att det skulle bli Stockholm, men i stället fick i stället låna en tvåa i Tuna Backar i Uppsala av en kompis på ön, och bodde där fyra månader.
Lärde känna folk i Uppsala, skaffade en minimal etta i andra hand när hösten kom, och några månader senare dök barnens far upp i mitt liv.
Och i dagarna har trettiofem år plötsligt runnit undan – betydligt snabbare än vattnet i den segflytande Fyrisån.
Vad fort det gick och vad kul jag har haft …
Måtte det återstå minst 35 år till!

/A