Kära Blommiga Barbro!

Varje gång jag går in på Adlibris, så ser jag din recension.
Den är två meningar lång.
Den består av 13 ord.
Den sågar min bok En död man jäms med fotknölarna.

Jag brukar försöka bortse från sådant.
Alla kan inte gilla det jag skriver. Man har rätt till en egen åsikt och har även rätt att uttrycka den. Din recension är för övrigt inte den sämsta jag har fått. Dock har jag inte sparat någon av de andra, och numera har Storytel tagit bort kommentarerna helt. De var tyvärr tvungna att göra det, på grund av att folk skrev så mycket elakheter.
Tänk att det ska vara så svårt att vara snäll?

Hur som helst: jag borde inte bry mig om din kommentar, ändå lyser den emot mig varje gång jag råkar gå in på Adlibris.
Jag undrar så vem du är och vad du tänkte på när du skrev den.

Ärligt talat, Blommiga Barbro – kunde du inte utvecklat din recension lite grann, i stället för att bara vara så där snärtigt cool och lagom cynisk?
Du kunde berättat mer utförligt om vad du tyckte var dåligt.
Du kunde tagit upp det du (eventuellt) gillade – och framförallt: vad som faktiskt fick dig att lyssna vidare tills du uppenbarligen somnade!
Jag hade uppskattat en sådan recension.
Jag hade tänkt att här är en person som vill sin omgivning väl. En som har tänkt efter. En som vet att bakom varje bok finns en författare som kanske slitit i flera år, för att få fram det manus du sedan inte gillade, men ändå lade ner tid att lyssna på.
Schysst, hade jag tänkt, och glatts åt dina synpunkter.

Men nej.
I stället tar du poäng på att såga min deckare med en recension bestående av 13 ord uppdelade på två meningar.
Tack för det.

Eller inte.

Oavsett ovanstående, så önskar jag dig många lyckliga läsupplevelser i framtiden. Det finns så mycket böcker – bra, dåliga, tråkiga, roliga, underbara och helt värdelösa.
Men bakom varje bok finns också en människa, utan vars arbete det inte skulle finnas några böcker alls.
Ägna gärna hen en tanke, när du ska skriva nästa recension, Blommiga Barbro.

Tack på förhand!

/A

 

Jag saknar ett antal nej tack!

I höstas satte jag igång en liten marknadsföringskampanj.
Den mynnade ut i ett intet.
Jag hade väl ändå förväntat mig någon sorts reaktion, men tji fick jag. Inte ens ett vänligt men bestämt ”nej”, utom från en agent som tyvärr sa att de inte letade efter just min sorts manus just nu.
Det var ett vänligt skrivet mejl, och ägaren till agenturen var jättetrevlig när vi pratades vid, så det var ett nej som kändes helt okej. En annan gång kanske jag har något som passar dem, vem vet?

Men att inte svara alls?
Jag tycker det är otroligt nonchalant.
Visserligen hör jag som frilans av mig på vinst och förlust, men hur svårt kan det vara att skriva ett enkelt svarsmejl, typ ”Tack för … Vi behöver inte just nu … – alternativt – jag hör av mig inom … veckor/månader … Hälsningar …”. 

Nu när jag ska starta mitt eget förlag, är svara på mejl en sak som jag förbanne mig ska prioritera. Om förhoppningsfulla människor hör av sig med manus eller annat material, ska jag minsann inte bara lägga det i högen för ”en annan dag”, utan faktiskt ta mig tid att svara.
Jag tycker nämligen det är bättre med ett nej, än inget svar alls!


I övrigt är det full rulle med en massa jobb, jul och allt annat som händer i december. Härligt med alla ljus överallt, och det finns många anledningar att fika och äta pepparkakor tillsammans.
Och snart vänder det mot ljusare tider igen! Till våren har jag en massa roliga projekt på gång, inte minst dra igång mitt eget lilla förlag.
Det blir spännande värre!

Men först lite busskörning denna mörka söndag. Sån´t är livet när man har typ fem jobb samtidigt. 😉

/A

Mackans alltid lika glada öron, solsken och en oändlig väg framåt att utforska – kan det bli bättre? Tror inte det!

Allt faller i bitar …

Det raskar på mot jul, och i dag kom den första blötsnön. Stora vita flingor som singlade ner från en mulen himmel, men fick inte leva när de väl nådde den varma marken.  Två veckor kvar, sedan vänder det igen mot ljusare tider. Äntligen!

Insåg att jag har glömt att skicka ett omslagsförslag till min redaktör på Lind & co. Det har liksom bara glidit åt sidan. Men nu har jag samlat ihop några bilder som kanske kan fungera, och en titel finns det också. Vi får se hur det blir!

Just i kväll sitter jag här och skriver till soundtracket av Lars Winnerbäck. Ibland glömmer jag hur jäkla bra han faktiskt är.
Jag får liksom ingen ordning på mitt liv

Jag kan ha räknat sekunderna som gick
Mellan ljuset, och åskans dån
Jag kom på mig själv med att undra för ett ögonblick
Om du var på väg hit, eller härifrån
Det tysta ekot är av ett slag för sig
Det kommer ensamt, om det är nåt att ha
Vad du än gör ta inga råd från mig
Jag vet, de fungerar inge bra

Tänker att jag är tacksam för så mycket – mina fantastiska barn och min familj, mina vänner, mitt roliga omväxlande liv med en massa olika saker att göra hela tiden. En liten purrande katt i knäet när man skriver, den allra första klunken kaffe på morgonen, den kalla klara vinternattens himmel över ett frostigt landskap.

Samtidigt – runt omkring oss faller världen i bitar, och maktlösheten gror inombords. Finns inte mycket att göra åt det, dessvärre.
Vi kan sopsortera ända in i helsike, men så länge så många andra släpper ut så mycket mer, är det tyvärr sk*t samma i vilken soptunna jag stoppar kattmatsburkarna.

Ja, tänk att politikerna har fått oss att tro att världens klimat framförallt är en fråga för individen – samtidigt som stora företag får fortsätta att skövla regnskog, släppa ut giftiga ämnen och det byggs nya kolkraftverk mitt i Europa.
Och så har vi alla krig. Vem sopsorterar i Syrien eller i Yemen?
Nej, skit samma vad det kostar miljön med ruiner, stridsvagnar, landminor, tiotusentals döda barn och förtvivlade människor – men att jag inte sorterar förpackningar i rätt lådda – det kan minsann uppröra en hel skock svenska människor till otyglad vrede.
Tro mig, jag har testat.

Kom igen när allt annat är fixat, så lovar jag att dra mitt strå till stacken och sopsortera vartenda grej – resten av mitt liv!
Tills dess avvaktar jag – och räknar bitarna som faller.

/A

I skottlinjen nästa gång?

Har det rättså lugnt just nu. Kör en hel del buss, och det känns för det mesta helt okej. Det enda som är otäckt är alla dessa skjutningar. Senaste månaden har jag kommit med bussen precis efter två skjutningar inträffat – först i Gränby, nu senaste helgen Gottsunda centrum.
Blåljus som bländar, människor som kliver på bussen och är oroliga. Rädslan man själv anar inombords, när någon som bär på ett vapen ännu inte är gripen. Alltihop känns mycket obehagligt.
Jag inte den som blir rädd i onödan. Kör ofta kväll och natt, trivs med det och gillar friden och lugnet på gatorna i staden. Och man slipper alla cyklister – bara det är ett stressmoment mindre.
Jag vill inte behöva ompröva mitt yrkesval för att ett gäng idioter skjuter på varandra! Och jag vill inte heller behöva sitta där i bussen och fundera över om det är min tur nästa gång det smäller. En förlupen kula från en nervös och påtänd skytt, en idiot som ska hämnas någon eller något och låter oskyldiga komma emellan – av misstag eller med vilje. Det kan sluta riktigt illa, och det är bara ren tur att det inte gjort det redan nu.

Någon lösning på problemet har jag inte heller i bakfickan.
Vi borde ha gjort något åt det här för länge sedan. De som skjuter är unga killar, som en gång varit små barn. Om de fått det de behövde då, hade de inte varit kriminella i dag.
Men i ett samhälle där vinster och privat rofferi prioriteras och uppmuntras, blir det inga pengar över till de som är fattigast – och så försöker de skjuta sig ut ur sitt armod, vilket ju naturligtvis inte fungerar.
De här killarna kommer att kosta oss miljoner framöver, plus allt mänskligt lidande som blir resultatet av deras framfart. Och chansen att skatteflyktingarna med pengar utomlands kommer att ställa upp och betala, är inte stor. Nej, det blir sådana som jag, som snällt betalar mina 50 % skatt på allt jag tjänar, som kommer att pröjsa för det.
Så det är väl bäst att jag jobbar på en stund med ett korsord eller två.

/A