Det går sakta framåt

Varje dag skriver jag en bit till på manus nummer två i serien om Wendela Vide. Det är fascinerande när det känns som om texten bara kommer av sig själv. Man kan undra varifrån?
Samtidigt ligger alltid tvivlet på lut. Blir det bra nog? Håller historien? Borde jag tänka mer på ditt eller datt?
Men nej! Man kan inte sno in sig i den sortens tankar. Det gäller att hela tiden fortsätta framåt. Kasta och stryka det som är dåligt kan man göra senare i processen.
För mycket redigering av detaljer i början skapar bara osäkerhet och missmod, och till sist blir det inget alls skrivet. Och då är det ju bara att lägga ner.

Blev så ledsen innan när jag såg Otto Warmbier på tv – den unge amerikanen som blev fängslat i Nord Korea och sedan kom hem som ett kolli med svåra hjärnskador. En ung kille, vänlig och charmig, som kunde varit någon av mina egna söner. Så otroligt onödigt alltsammans – och så hjärtskärande att se honom i rättssalen på tv, bönande för sitt liv.
Lika illa är det när jag hör om den svensk-iranske forskaren Ahmadreza Djalali som arbetar på KI, men nu sitter fängslad med en dödsdom hängande över sig. Nu har han tack och lov blivit svensk medborgare, så förhoppningsvis klarar han sig undan avrättning, men det känns så fullständigt värdelöst att den typen av regimer bara får hålla på och hålla på. Varför är det ingen som stoppar dem? Vem betalar dem för att ha ständig möjlighet att ruinera andra människors liv?
Ofattbart att vi människor inte kommit längre år 2018.

/A

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.