Nu är den förbannade hösten här …

… och jag gillar den. Svalt och skönt i dag, lite gråmulet och regnvåt asfalt. Andra dagar är det krispig luft och blå himmel, med natur i gyllene färger.
Sitter vid den öppna balkongdörren och skriver, medan katterna skuttar in och ut som de vill.

Det händer inte så mycket just nu. WV-manus nr 2 är väl i princip inläst och klart, men titelfrågan återstår. Fasiken att hjärnan står stilla när det gäller just det. Kanske för att jag redan kommit på en bra titel en gång – en titel som förstås var upptagen.
Måste också tänka ut en bra omslagsbild till illustratören.
Det är en himla massa jobb kring ett manus som ska bli bok, som man inte alltid har koll på.

Jag har hittat ett kontor till på stan, som jag gärna skulle vilja titta på. Verkar jättefint, hyfsat billigt och ligger bra till. Men eftersom jag fortfarande inte har fått svar från bolaget som har huset ifråga, så jag antar att de hellre har det stående tomt än hyr ut det.
Överhuvudtaget är jag kräkless på sådana där ”info-mejlar” som bara är en sorts alibi för att någon ska slippa få mejlet i sin inbox och behöva göra något med det.
Man fyller i sitt ärende, namn och egen mejl, och sedan väntar man på svar in absurdum och blir mer och mer irriterad.
Varför inte bara ta bort den där slaskmejlen i stället?

Nu är det dags att ta itu med lite annat. Har druckit tre stora koppar kaffe, men min hjärna är fortfarande som en kokosboll inuti. Bäst jag reser mig ur soffan och börjar röja på kontoret, innan jag somnar sittande med datorn i knäet. Gäsp!

/A

Korsord och mer korsord …

… tur att jag inte har som fritidssysselsättning att lösa korsord också! Då skulle nog ögonen vara fyrkantiga vid det här laget. Men det är ett kul jobb. Tråkigt att vi korsordsmakare på sikt kommer att ersättas av datorer och smarta program som gör snygga, men supertrista, korsord. Datorer har ju verkligen ingen humor alls!
Men den dagen den sorgen. Jag har ju alltid mitt busskort, och inom den branschen finns det i alla fall hur mycket jobb som helst.

Studentbokhandeln ska lägga ner, och det känns tråkigt. Känslan av en riktig bokhandel är oslagbar. Minns när jag var liten och vi åkte till en bokhandel inne i Jönköping för att handla. Jag fastnade naturligtvis alltid vid hästbokshyllan – Windyböckerna med sina vackra omslag, röd- och grönryggade Wahlströmsböcker, praktverk om hästar med fotografier på hästraser från hela världen, faktaböcker och små billiga pocket böcker, som kostade 1,95 kronor styck … Oftast fick jag med mig minst en bok hem.
I vår familj är böcker och läsande det viktigaste som finns. Vi hade bokhyllor överallt, i hyllor, i hurtsar och i källaren, och det fanns allt från pekböcker för småbarn till nyutkomna romaner av Nobelpristagare, faktaböcker om kirurgi och seriealbum.
En bok som ständigt tycktes glida runt hemma, och dök upp i de mest underliga sammanhang (bakom soffan, på toa, som brevpress på en hög med reklamblad …) var Alice Millers Det självutplånande barnet. 

Jag har fortfarande inte läst den, men däremot läst om den, och om henne. Trots det hon själv skrev om barn, så fick hennes ende son Martin Miller motta enorma mängder stryk och kränkningar av sina föräldrar under sin uppväxt. Det är förmodligen ett av hennes eget livs tragedier att det blev så.
Läs mer här: https://www.sydsvenskan.se/2013-11-05/barndomssar-och-foraldrar

När min pappa gick bort skänkte vi barn alla hans böcker om Freud, Jung med mera till sjukhusbiblioteket i Vadstena. Och Hans Larsson-böckerna gick till föreningen för densamme i Lund. Själv plockade jag hem alla hans böcker om labradorer hit till Uppsala. Böcker som jag alltid sett stå i bokhyllorna hemma, och som hör ihop med min barndoms uppväxt på en kennel. Förutom dessa fick jag också tjugo årgångar av Bonniers Litterära Magasin – en del inbundna, andra inte. När jag ska ha tid att läsa dem vet jag inte, men de tillhör också barndomen och jag kände så tydligt att pappa – som haft dem sedan mitten av 1950-talet – förmodligen hade velat att jag tog dem.

Nej, dags att bege sig ut i höstsolen och ta in alla stallets hästar – det är nämligen min tur i dag. Sedan hem och fortsätta jobba!

/A

Kontor på stan eller inte?

Är i valet och kvalet om det är läge att hyra kontor på stan.

Tänker att med ett kontor blir skrivandet mer ett Riktigt Jobb. Man går ut genom dörren, lämnar hemmet, fraktar sig en bit, går in genom en annan dörr och blir en som arbetar. Man kan inte plötsligt börja sortera strumpor, ta en tupplur eller fylla diskmaskinen och man slipper sätta foten i en kattspya på väg till toan.
Man blir effektiv och gör det man ska [åtminstone i teorin!] och det är bra för mig som ofta har lite svårt med koncentrationen.
Fine!

Å andra sidan kostar ett kontor på stan pengar. Pengar som jag egentligen borde göra annat med, som amortera lån eller sätta i en pensionsförsäkring.
Dessutom har jag ju faktiskt ett kontor hemma också – stort, fint, ljust med fönster mot ett träd. Ja, i ärlighetens namn är mitt kontor hemma ungefär dubbelt så stort som det jag tittade på i dag. Där finns också alla mina böcker, foton, papper och allt annat jag gillar att omge mig med – inklusive katterna och hunden.
Dessutom slipper jag åka någonstans. Kan sitta i långkalsonger, tjocktröja i fleece och mysiga innetofflor och skriva – och det gör jag ju rätt ofta, om vi ska vara ärliga.

Så ja, den här gången vinner nog hemmakontoret över att ha en kuppe på stan. Men så småningom, nästa år när mina planer är sjösatta på ett mer adekvat vis, så blir det nog en flytt ändå. Den som lever får se!

I övrigt har jag fortfarande inte kommit på någon titel till deckare nr 2. Väntar på ljudfilerna från förlaget, som borde komma nu i krokarna. Anna Maria Käll är inläsare, precis som med EN DÖD MAN. 
I dag har jag gjort en intervju till Min Häst, i morgon ska den skrivas ut och så är det en massa annat som ligger över mig den här veckan – inklusive tre dagar i bussen – fredag, lördag och söndag.
Det ska visst bli snökaos på lördagen – HURRA vad kul! Det är så himla roligt att köra när det för en gångs skull händer något som är lite annorlunda.

/A

Utsikt från en buss: Hågaby på kvällen den 19 oktober.

Måste hitta på en titel!

Vad i hela fridens namn ska jag kalla deckare nummer två om Wendela Vide? Det står verkligen helt stilla i huvudet, och inte blev det bättre av att jag upptäckte att den titel jag funderat ut, redan fanns på en annan bok.
Jaha, det som är botten i dig är också botten i andra, eller vad nu Ekelöf skrev.
Ibland kommer boktiteln av sig själv under skrivandets gång, men inte denna gång, tydligen.
Inte heller har jag minsta idé om hur omslaget ska se ut. Bara jag slipper ha en kvinnosiluett mot en månskenshimmel med svarta grenar och blodfläckar, är jag nöjd. Det finns lite grann av ett sådant mode bland omslag på deckare, och det är ju inte riktigt min stil.

Funderar också på hemsidan.
Lägga ner en massa jobb på att göra om den nu genast – eller vänta tills WordPress nya redigeringsverktyg är på plats, eller inte göra om den alls? Ingen aning om vilket som blir bäst. Den som är nu, hittar man här: www.annasellberg.se. Åsikter emottages gärna. 🙂

Och vad svårt det är att marknadsföra sig. Hur gör man för att väcka intresse och ta i lagom? Man måste ju synas, men får samtidigt inte bli påträngande. Det gäller också att inte ta ointresse eller ett snorkigt svar personligt. Det är många om budet, och man är aldrig den första som hör av sig till och ber om att få bli uppmärksammad.
En rolig grej som ska bli av snart är ett författarbesök på skolan där Hanna går. Hon är en av många som läser Vera & Busterböckerna, som är jättepopulära både på skolor och bibliotek. Jätteroligt! Men mer om det när dag och tid är bestämt lite mer ordentligt.

/A

 

 

Varför är vi så flata …

… vi frilansande medelålders kvinnor?
Kanske för att vi är så tacksamma för att vi får jobba med det som ligger närmast våra hjärtan, att vi gladeligen offrar både upphovsrätt och ekonomi för att hålla stora, rika företag på benen?

När jag var ung trodde jag att det bara var att kräma på, så skulle allt lösa sig. Springa på varje boll, ta alla jobb, aldrig säga nej, och ibland sälja sig extra billigt när pengarna var slut, det behövdes mat på bordet och hyran skulle betalas.
När jag efter tjugo år som frilans började köra buss blev jag faktiskt helt ställd.
– Menar ni på fullt allvar att man har fem veckors betald semester? minns jag att jag tänkte den första sommaren som fast anställd.
Och sen:
– Undra på att det här landet går på knäna när alla är lediga på det här viset varenda år! Det är ju helt sjukt!
Nå, nu blev det bara en sommar med semester för mig. Året därpå var jag frilans också inom bussbranschen, och där är jag fortfarande kvar – tio år senare.

Skillnaden mellan att frilansa som busschaufför och frilansa som skribent är milsvida.
Bussbolaget jag jobbar för tar hand om sina anställda. Det är sommarlunch och jullunch, massör, eget gym på jobbet, gratis kaffe, frukt tre gånger i veckan, medarbetarsamtal och självklart finns det en företagshälsovård som hjälper till med rehabilitering om jag skulle bli sjuk eller börja missbruka.
Lönen ligger lite utöver avtal och höjs för varje år jag jobbar. Det ingår OB med fler ersättningar, och sist men inte minst – jag får alltid 13 % semesterersättning utöver lönen och alla sociala avgifter är betalda.
Bäst är dessutom att lönen kommer när det är sagt – den 27 varje månad.
Nema problemas.

När jag frilansar får jag inget extra alls av uppdragsgivaren.
Levererar man inte, åker man ut.
Och är man inte tillräckligt bra, åker man också ut.
Hej då, typ.
Och lönerna står stilla. Vissa jobb fakturerar jag lika mycket för nu, som jag gjorde för 10 år sedan. Eller till och med tjugo år sedan ibland.
Vem skulle acceptera det, förutom en frilans som älskar sitt jobb och som blir av med det om hen påpekar en sån enkel sak som att alla andra på arbetsmarknaden (inklusive redaktören …) får sina löner höjda varje år?

Men det tar inte slut där.
Till allt annat kommer att jag numera också måste skriva på avtal där jag frånsäger mig alla rättigheter till mina egna texter, mina egna bilder och mina egna idéer – för all framtid, i alla medier.
Avtalsvillkor som strider mot allt vad svensk lag heter är inte längre ovanliga. Tvärtom. Ful-avtal kallas de av SJF, som naturligtvis inte lyckats göra något åt problemet
Ja, för hur skulle de kunna göra det?
En frilans kan ju inte strejka.
Gör man det, så blir man självklart av med jobbet.
Det blir man om man inte skriver på fulavtalet också.
Alltså: sälj din själ eller förlora din inkomst.

Ärligt talat handlar det faktiskt om äkta gammaldags slaveri, som dammats av och nu praktiseras av stora mediaföretag i jakten på vinst till ägarna. De där som är högst upp i näringskedjan, ni vet, långt långt över oss frilansar som knegar längst ner för nålpengar, och säljer våra hjärtan för att få fortsätta.

Jag är så jäkla trött på det här.
Trött på att bli utnyttjad och trött på att inte kunna leva på mitt jobb.
Fan att det ska behöva vara så år 2018.

/A

 

 

Att ha någons namn i sin mun …

Tankar för dagen av Katarina Kieri från radions P1 – sååå värt att lyssna på!
https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1158456?programid=1165

– Det viktigaste är att börja, brukar jag säga. Att sätta igång. Till slutet kommer man alltid på nåt sätt och nånstans mellan början och slutet uppstår mitten, alldeles av sig själv.

 



Åh, vad det här lilla radioinslaget ger mig lust att skriva – mycket mycket mer än alla böcker som handlar om skrivande, och som bara går ut på att man ska planera, strukturera, ha full koll på allt som ska hända då och då och då …
Nej, släpp fantasin loss! Följ vägen som vindlar fram. Ta av in på obekanta stigar och gör nya spår i gräset.

Och som sagt: till slutet kommer man alltid.

/A

Jobbar på …

… för jag fick en sådan bra idé, så nu är deckare nummer tre på väg. Undrar hur det gick till? Men jag tänker ofta på Ehrenstrals gamla sentens på ridhusväggen på Strömsholm:

”Begär man mycket får man lite,
begär man lite får man ingenting”.

I dag är många av oss så himla känsliga och plikttrogna, att vi håller på att jobba ihjäl oss. Vi behöver lära oss att vara nöjda med att vara bra, inte absolut bäst. Själv hör jag också till skaran som aldrig ger upp, utan bara kör på, ända in i kaklet och hur dumt det än är.
Samtidigt upplever jag att det också är okej att göra väldigt väldigt lite. Man får vara den där som det är synd om, som alltid behöver hjälp och inte klarar något själv. Det ger likes och tyck-synd-om på facebook, och därmed också uppmärksamhet och cred.
Och visst har man rätt att vara trött och sjuk, deppa ihop och lägga sig platt under alla krav ibland. Det är jag den första att skriva under på. Men man får aldrig ge upp!
Jag brukar tänka på familjerna som jobbar med att sortera skräp på Manilas soptipp i Filippinerna. Män, kvinnor och barn som lever hela sitt (korta) liv bland stinkande sophögar. Barn som springer barfota bland skräpet, i smutsiga, trasiga kläder och utan att få gå i skolan. Föräldrar som hostar av rök och stank, och som aldrig kan tvätta sig rena från doften av fattigdom.
Vad gör de när de blir utbrända?
Stannar hemma och ringer Försäkringskassan? Knappast.

Att ägna tid åt att känna efter hur man mår, är en omöjlighet för de fattiga runt om på vår jord – samtidigt som vi rika, nöjda västerlänningar inte gör annat än studerar vår navel och funderar över oss själva.
Att lyfta blicken och se på hur andra har det, tror jag skulle hjälpa många att komma ur sitt ekorrhjul av ”synd om”. Vi är bortskämda här i Sverige. Väldigt bortskämda till och med.
Glöm aldrig det!

/A

Manuset inskickat och klart!

Kul att testläsarna var så positiva! Tur att jag har dem. De ser alla de där hålen i väven som jag missar, eftersom jag har allting klart för mig redan.

Just nu är det bokmässan i Göteborg. Har ni tänkt på vad tyst det har varit om den i år? Inte ett pip om någonting alls. Lugnt och fint alltså, och inga nazister i faggorna, får man hoppas.

Själv ska jag inte dit. Sådana där evenemang fick jag nog av, när jag jobbade åt B Wahlströms bokförlag och vi under massor av års tid hade en monter i Globens Annex när det var Stockholm Horse show. Jisses vad vi slet! Det var väldigt kul att prata med läsare i alla åldrar och vi sålde massor av böcker och gamla nummer av tidningen Penny och Wendy – men bäst av allt var stora lådan. I den hällde vi ner tusentals extraprylar som följt med tidningen och blivit över – allt från läppglans och mankammar till halsband och suddgummin! Ungarna älskade det! Det var ju den enda montern där de faktiskt hade råd att köpa något för egna pengar. Ofta stod en unge på huvudet ner i lådan, medan kompisen stod bredvid med händerna fulla av prylar och tjoade ”Jag vill också ha ett sådant där halsband med Pennyhästen, hittar du något mer?”.

En sak som gör mig superglad är att HÄSTBOKEN får en massa utrymme på årets bokmässa!
Det är författaren Malin Eriksson, som oförtrutet arbetar med att sprida kunskap kring sina egna och alla andras hästböcker.
Här är Malins hemsida: Malins bokliv.com där man kan läsa mer om hennes skrivande – och här är hennes blogg där hon skriver om vilka tider hon ska delta i bokmässan. Här är också en länk till programmet!
Missa henne inte! 🙂

Men nu ska jag arbeta på med helt andra saker!

/A

Jäbla snuba!

Har varit superförkyld hela helgen, med feber och ont i halsen.
Var inte ens i stallet i går, och i dag var jag där en kortis bara och äpplade räcerpånin, samt kliade honom. När jag är i hagen och har kliat en stund och försöker gå därifrån – då hindrar han mig, genom att snabbt ställa sig mellan mig och grinden, så jag inte kommer förbi! Han är så listig den där hästen – en av de smartaste hästar jag har haft, alla gånger.
Han skulle älska att bo här hemma i lägenheten, ligga på en mjuk, mysig matta nedanför soffan, äta äpplen och titta på tv. Jag får helt enkelt flytta ut på landet, och ha honom på verandan.
Satt och läste lite sommarstugeannonser på Hemnet innan, och det finns många fina uppåt Hälsingland där jag vill bo. Drömmar är bra att ha, typ!

Manus nummer två om Wendela Vide är klart, och har varit på testläsning. Mina testläsare är faktiskt helt fantastiska! Jag är otroligt tacksam för all input från dem, och all tankemöda de lägger ner på mitt skrivande.
Nu måste jag bearbeta manuset lite till, några faktadetaljer som måste ändras, men sedan är det förhoppningsvis klart och redo för inläsning. Det blir samma inläsare som förra gången – Anna Maria Käll.
Jag är jätteglad åt att hon tar även detta manus, eftersom det förra fick så mycket beröm för den finfina inläsningen.

Har funderat ganska mycket på hur jag ska gå vidare med skrivande, liv och jobb. Och apropå drömmar så är det väldigt inne just nu att man ska ”peppa sig själv till storverk” – typ att om du själv går in för att se på din bok som en bestseller, så kommer den att bli det.
Men nä … Det tror jag inte på.
Klart att livet blir roligare om man har en positiv livssyn och ser framåt med glädje och nyfikenhet – men att leva i en fantasivärld, tror jag är dumt. Framförallt är det lätt att man börjar nedvärdera sig själv när det INTE räcker med det egna peppandet av egot för att lyckas.
Hur många har inte kämpat förgäves för att vinna – men ändå misslyckats? Och beror deras misslyckande alltid på att de inte kämpat tillräckligt hårt? Nej, knappast
En satsar allt och förlorar. En annan satsar allt och vinner. Vilket det blir beror på så otroligt många andra parametrar än ens eget kämpande.
Viktigt att komma ihåg när man funderar på framtidsdrömmar och planer!

För övrigt är mitt motto fortfarande H C Andersens  ”Att lefva är icke nog. Solsken, frihet och en liten blomma måste man också hafva”. Och jag är tacksam för att så är fallet i mitt liv.

/A

Måndag i gruvan …

… fast jag ska inte klaga. Sitter i lugn och ro och skriver i den tomma, tysta lägenheten. Katterna och hunden snörfar och snarkar. Jag har redan fått ner ett antal hundra ord i dokumentet som heter Original_WV2.

Kanske borde den här podden handla mer om skrivandet som sådant, om hantverket och det rent konkreta ”hur gör man?”.
Men det är omöjligt att beskriva vad som egentligen försiggår när ett manus blir till. Det är som om korta snuttar dyker upp, pusselbitar som till sist kan läggas ihop till en helhet – om man har tur. Men som Ingemar Stenmark lär ha sagt: ”Folk säger att jag har tur, men ju mer jag tränar desto mer tur har jag …”. Fritt citerat, och kanske inte ens hans ord, men värt att tänka på.

Det är hur som helst en gåva att ha den här förmågan att kunna hitta på, och att sedan envist bita sig fast i det. Att inte släppa taget fast verkligheten kräver att man ska släppa och leva i ”det riktiga livet”, vara en ordentlig människa som jobbar varje dag, går upp tidigt varje morgon och äter sin havregrynsgröt med acklamation. Glöm det, säger jag! This is it.


Har förresten hittat en ny radiofavorit – podden Oförnuft och känsla med Helena von Zweigberk. Svåra ämnen på ett enkelt sätt, och ibland lätta saker med lite twist och mera djup än annars. Riktigt, riktigt bra. Rekommenderas!

/A