Vårpoem från anna datzumal

Det gör så ont när kroppar brister
Laga dem med Karlssons klister …

Så skaldade denna unga författare i ungdomens dagar. Som tur var blev det aldrig någon diktsamling av dessa ynka rader, utan de sjönk undan till förmån för annat. Dock ligger de ofta och guppar i bakhuvudet, tillsammans med annat av ungefär samma kaliber, och när vårsolen skiner och påskliljorna sticker upp sina vackra gula huvuden mot den, dyker de upp igen.

Hörde just på tv i går att trädgårdsarbete är en utmärkt hjälp att komma tillbaka för den som lider av psykisk ohälsa. Ja, det är något visst med att se saker växa, och bli till.  Och tänk vilken enorm växtkraft och styrka som finns i små små frön, knappt större än gruskorn. Man stoppar ett sådant i jorden och vips har man en solros på två meter, som tittar ner på en från rabatten. Fint!
Själv gillar jag mest de där blommorna som smiter ut ur rabatten och slår ner sina rötter lite var som helst. Stallrabatten har en pinne som kant, och utanför den växer rosor, akveleja, en och annan tulpan och den enorma lavendelbusken. Ibland röjer jag lite, och försöker flytta på plantorna, men de kommer tillbaka. Lavendeln törs jag dock inte flytta. Den är stor och risig men lockar till sig fjärilar i mängder, och doftar fantastiskt hela långa sommaren.
Rosor är en annan favorit. Klippte ner de vilt växande rosorna i rabatten i går, och tog hem några fina pinnar. Nu ska de sättas i jord och kanske bli nya rosor. Vi får se om det funkar! 

Nej, dags att jobba på. Fixa lite med ett gäng bilder, bokföringen och deklarationen och så lite deckare nummer tre, blir det i dag.

Till sist: just nu annonserar ”mitt” förlag Lind&Co efter nya deckarmanus. Jätteroligt, tycker jag.
Så skriv på, du som har ett manus liggande på hårddisken eller i byrålådan – eller än så länge bara i bakhuvudet! Nu har du chansen att förverkliga din dröm. Lycka till!

/A

Snart fryser jag ihjäl!

Förbaskade april, som kan vara allt till varm och förförisk, till iskallt frostnupen. Man ska faktiskt inte behöva ha långkalsonger så här års! Men ute är det nollgradigt, med hårda små snökorn som virvlar omkring i nordanvinden, och hujedamig vad man fryser då. Inget att hurra för, precis!

Hurrar gör jag däremot för mina fantastiska läsare, som lyssnar och lyssnar på OVÄNTAD DÖD och föregångaren EN DÖD MAN.
Tänk vad många okända människor som tagit till sig min text, och skapat ett eget universum av den. Som ser Wendela Vide för sin inre blick, med det rödblonda håret, de gröngrå ögonen, fräknarna och den breda munnen. Jag tänker mig henne ganska lång och muskulös – hon är ingen liten vitsippa som viker för minsta vind.
Skulle jag anlita henne till mina egna hästar? Absolut, även om jag egentligen tror att hon är bättre på kor.

Hittade den här intressanta nyheten på SVT innan – Bonniers bojkottar Storytel: https://www.svt.se/kultur/bonniers-bojkottar-storytel
Tror dock inte det påverkar mina böcker, varken positivt eller negativt. Möjligen kanske en eller annan väljer en deckare från Lind&co istället för Läckbergs nya, som tillhör de blockade just nu. Samtidigt tappar både Bonniers och Storytel stora pengar på att strida, så det här blåser nog över relativt snabbt.
Lite intressant är också att Storytel kommer att betala mer för längre än för kortare böcker framöver.
Hittade också den här artikeln på SVT nyss (den är ifrån november 2018) och bland andra är förläggaren Kristoffer Lind på Lind&co intervjuad: https://www.svt.se/kultur/bok/bookbeat-andrar-sina-avtal-betalar-forlagen-per-lyssnad-timme


Var för övrigt i Skåne i helgen, på Sveriges Korsordsmakares årsmöte. Det var som vanligt jätteroligt att träffa alla fantastiska kollegor inom detta lilla skrå av mediavärlden.
Vi är ett udda gäng på ungefär hundra personer – och omkring en fjärdedel hade kommit på årsmötet. Det är allt från svensklärare till ingenjörer, matematiker, före detta kommunalpolitiker och pensionärer – och vi har alltid lika roligt när vi ses. Att vårt lag First Edition dessutom vann den mycket prestiegefyllda quizzen efter middagen – kan det egentligen bli bättre? Nej, knappast!
Längtar redan till nästa år, när evenemanget ska vara i Stockholm.

Nej, dags att jobba på. Tiden räcker knappt till för alla projekt, men det är något man ska vara glad över som frilans, så jag klagar verkligen inte.  Önskar bara att dygnet hade typ 36 timmar istället för 24. Då kanske man äntligen skulle hinna med? ***wrooooom***

/A

Den mycket avlånga katten Pettsson bor i Skåne. Han är en otroligt charmerande medelålders kattherre! 

Skriver och skriver och skriver …

Just nu är jag supertaggad att skriva vidare på nästa manus om Wendela Vide, så det är precis vad jag gör. Skriver ett par timmar på dagen, och ofta ett par timmar till på kvällen.
Resten av tiden gör jag annat. I dag provade jag exempelvis ut nya glasögon. Det var en intressant stund, och huvvaligen vad svårt det är att välja stil.
Ska man se ut som en bibliotekarie med 1800-tals poesi som huvudsakligt intresse, som en stram akademiker, sportig kvinna eller sprallig tant? Ja, nu blev det väl ett mellanting mellan bibliotekarie och tant då.
Väldigt förstående optiker i alla fall, som lät mig vela hit och dit mellan bågarna, och inte blev det så farligt dyrt heller. Kan verkligen rekommendera den här butiken, som ligger på Norbyvägen i Uppsala: Ögonvrån.
Och nej, jag får inget betalt för att jag skriver det. Är inte den sortens bloggare, helt enkelt. Vill inte vara det heller. Men skriva om trevliga människor som är duktiga på sitt jobb, är alltid okej, tycker jag.

Förutom manuset, rullar det också på med massor av annat att göra  – som vanligt på våren. Det är fantastiskt att få byta mellan att ena stunden skapa en ny grafisk design för ett företag, och nästa skriva en artikel till Min Häst eller dra iväg ett korsord eller tre. Ett privilegierat liv, minst sagt.
För som H C Andersen sa: Att lefva är icke nog. Solsken, frihet och en liten blomma måste man också hafva. 

/A

Ett namn är ett namn, inget statement …

Många tror att alla namn i böcker är sådär finurligt uttänkta, och att man som författare sitter och gnuggar geniknölarna när alla ska döpas. Ja, kanske har namnet till och med har en viss innebörd?
Men nej, så går det inte till i min kattsoffa i alla fall, vill jag bara meddela.

När någon ska döpas, så blir det första bästa namn som dyker upp i huvudet.
Man kan alltid ändra senare i processen om det behövs, och att sitta och fundera ut namn är totalt ointressant för mig i alla fall. Det bara stoppar upp skrivprocessen, och så bryts koncentrationen.
Mitt ointresse för namnen gjorde att Wendela Vide väldigt länge hette Rebecca i förnamn. Ett fint, lite annorlunda namn som dök upp när det behövdes ett namn på min huvudperson. Men sedan insåg jag att huvudpersonen i Åsa Larssons underbara deckare heter ju Rebecka Martinsson.
Aha, liksom. Det var säkert därför namnet poppade upp, och så var det bara att ändra till något annat.

Det fanns bara en i Oväntad död som hade ett namn innan jag började skriva: Berndt. Ja, någon i boken skulle heta just Berndt. Fråga mig inte varför, men han hette det och fanns där som en person redan när jag skapade det första worddokumentet. Sådant händer ibland, och det är bara att tacka och ta emot.

För övrigt måste jag skryta lite så här på slutet av dagens inlägg: trots att det gått en månad ligger båda mina deckare kvar bland de tio bästa på Storytels topplista. Det känns helt fantastiskt! Och jag är så otroligt glad över alla läsare som hör av sig och gillar böckerna, både vänner, bekanta och helt okända. Tack för att ni finns där ute och ger mig chansen att få skriva ett tredje manus om Wendela Vide!

Men nu – dags att koja efter en lång dag. I morgon är det dags att röja på kontoret. Kattsoffan är mysig, men arbetsställningen tär på kroppen, så det är dags att flytta tillbaka in till skrivbordet igen innan ryggen ger upp alldeles. Man ska vara rädd om små sår, fattiga vänner och klämda diskar – den saken är klar!

/A

Författarens rätt till sin fantasi

Mina deckare är enbart hitte-på.
Att det ändå finns paralleller till verkligheten ibland, beror på att våra liv är så oerhört komplexa. Det är nästan omöjligt att skriva en bok utan att saga och sanning någon gång snuddar vid eller går in i vartannat.

Själv tycker jag att saker ska vara rätt och riktiga – till exempel att Wendela Vides jobb som veterinär är rätt beskrivet.
Men det som händer henne är enbart saker som fötts i mitt huvud. Och, vill jag noga påpeka, inga djur har kommit till skada under manusarbetet. Ingen mer än möjligen den gamla senildementa kattan, som gärna känner sig oerhört kränkt över att inte få sitta ovanpå mig hela tiden medan jag jobbar. Men det är faktiskt en arbetsmiljöfråga, precis som att hon inte får kräkas på tangentbordet.

I dag fick jag kommentarer i en facebookgrupp från en person som är upprörd över att OVÄNTAD DÖD inte är ”snäll” mot människor som sysslar med alternativmedicin. Jag har ”smutskastat en hel yrkesgrupp”.
Sådant gör mig lite trött.
Alltså: hur ska en kunna skriva om en hela tiden måste ta hänsyn till en massa andra människors tyckanden och åsikter?
Då blir det inte många ord, kan jag säga.

Ta bara exemplet med försupna gamla muttrande poliser som har problem med sitt själsliv. Hur många finns det? Räcker fingrarna för att räkna ut det? Njae … Får nog ta till tårna också.
Ändå har jag ännu inte mött en enda polis som kommenterat den sortens deckare med orden att hen är kränkt för att någon ger en felaktig bild av hur en polis arbetar.
Och det gäller ju oavsett yrkeskategori.
Att en deckare handlar om en sjuksköterska som mördar sina patienter, betyder inte att alla sjuksköterskor är onda – exempelvis. Man måste kunna skilja på fiction och verklighet.

Likaså om en person i en roman säger något ”som inte är helt okej”, så inse att det är hitte-på det också. För om man skapar en trovärdig bild av en personlighet i en bok, måste man självklart ta med också det fula, det dumma och det korkade. Vi bär alla på tankar som vi inte alltid yppar – eller bara berättar för de allra närmaste, eftersom vi skäms för dem.

Wendela Vide tänker en del rätt beska saker i Oväntad död – och ja, det för att hon är just sådan som person. Sammansatt. Inte alltid korrekt och menlös. Ibland stressad, förbannad och dum. Ja, precis som för oss andra rinner det över hos henne också ibland. Och genom att låta henne säga en elakhet eller tänka en dum kommentar, blir hon motsägelsefull och flerdimensionell – helt enkelt mänskligare.
Hon blir också roligare att skriva om, och berättelsen mer trovärdig, även om den bara är hitte-på. För det är just vad det är!

/A

PS. Har äntligen skaffat en spökskrivare! Fast det funkar lite sådär än. Kanske blir bättre när Skrutis lärt sig att inte sitta på tangentbordet? 😉 DS.

I startgroparna …

… med magen full av tåååååårta! Kom nämligen en present från förlaget i går. En gubbe ringde på dörren, och när sambon öppnade räckte han fram en jättelik princesstårta med omslaget till OVÄNTAD DÖD ovanpå!
Så nu har vi ätit tårta på längden och på tvären i dagarna två. Tur att man har en tårtglad familj, minst sagt.

Tänkte skriva lite om hur jag börjar med en bok.
Det är alltid så att en bild kommer först. En känsla, en scen, människor som rör sig och pratar med varandra. Den bilden lägger alltid grunden för tonen i manuset, och för handlingen, naturligtvis.
Många som skriver deckare har en klart utstakad plan från början. Först händer det, sedan det, sen det …  Jag kan inte skriva så, för då tappar jag inspirationen. Glädjen i att få hitta på, är det absolut viktigaste för mig. Att bara producera text är meningslös sysselsättning i min värld.
Sedan byggs det hela på allteftersom. Personerna i manuset får färg, form och frisyr, typ. De pratar. Gör saker. Tänker. Ibland gör de saker som inte alls passar in, ibland sådant som lägger till nya skikt i historien.
Varifrån allt kommer?
Jag vet inte. Hasse Alfredsson svarade en gång på frågan ”var får ni allt i från?” med kommentaren ”från en liten fabrik i Tyskland”. Jag tror mina idéer kommer från ungefär samma ställe, fast ett annat företag, som har en sådan där maskin som Professor Balthazar har uppfunnit:

Men nu är det dags att jobba. Sista tårtbiten ligger som bomull i min mage, och jag ska ta itu med en hemsida, ett korsord och lite annat, medan nästa manus mognar i bakhuvudet.

/A

 

Två märkliga veckor!

I dag ligger OVÄNTAD DÖD etta på både Topplistan och Deckartopplistan. EN DÖD MAN ligger sexa på topplistan och trea på deckarlistan.
Äntligen!
Lite känns det som att ”nu är jag klar”.
Nu har jag bevisat att jag kan skriva både barnböcker, ungdomsböcker/hästböcker och vuxenböcker – plus faktaböcker.
Behöver aldrig mer bevisa något för mig själv, utan kan i fortsättningen bara skriva för kärleken till skrivandet.
The mission är completed!

Bakgrunden till böckerna om Wendela Vide och Annika Sandström, är ett besök på Gotland för några år sedan. I rummet jag bodde i hos en kompis, fanns en deckare från Gotland skriven av en av de mer namnkunniga deckarförfattarinnorna. Jag läste den och tänkte för mig själv att ”hm, det där borde jag också kunna skriva … Hur svårt kan det vara?”.

Men j*klar vilken lång och snårig väg det har varit. Har tvivlat både på mig själv och min förmåga så oerhört många gånger under den här resan.
Senast i höstas ville jag backa ur alltihop, och när OVÄNTAD DÖD äntligen var klar, svor jag på att aldrig mer i helskotta ge mig in i ett liknande projekt igen.
– Jag hade ett bra liv, mumlade jag för mig själv och tänkte på det mysiga, roliga jobbet att skriva vanliga hästböcker. Trivsamt och enkelt, och lätt att kombinera med korsorden och busskörningen, och soliga fikastunder i stallet.
Aldrig mer, som sagt.
Ändå sitter jag här nu och planerar för nästa bok om Wendela Vide, och känner hur idén jag fått, ger samma känsla av rysning längs ryggraden som så många gånger förr. Hooked on a feeling …

Samtidigt har det också poppat upp massor av nya idéer. På min anslagstavla sitter ett uttalande av författaren John Steinbeck, som stämmer väldigt bra:

“Ideas are like rabbits.
You get a couple and learn how to handle them,
and pretty soon you have a dozen.”
– John Steinbeck

Det är bara det där med ”learn how to handle them” som kan vara problemet ibland. Men man lär sig med tiden, och i morgon är det en ny måndag – wohoooo! 🙂

/A

Som en potatis!

I dag när jag skulle fixa lunchen, hade potäterna fått fötter. Eller ögon, heter det väl egentligen.
Jag tog upp en av dem, och skulle just börja skala, när det slog mig att potatis och folk inte är så väsensskilda egentligen. Kanske var det för att de små vita prylarna som stack fram såg ut som om de var levande, typ vita maskar med ansikten och pliriga små ögon?
Det bar mig verkligen emot att sätta skalaren i dem.

I stället började jag tänka på potatisens liv. Den föddes i en leråker i Uppland någonstans, tillsammans med en massa syskon. Hamnade sedan på ett lastbilsflak i en stor potatislår, och så småningom (efter lite om och men!) i en påse med en massa bryllingar, kusiner och kompisar.
Och där har den legat, nöjd och belåten, i väntan på skalaren, kastrullen, vattnet och mig.

Men just den här potatisen kände plötsligt hur det började röra sig inombords. Den ville mer! Livet var helt enkelt inte tillräckligt spännande och bestämt sköt den ut ett par trevande vita fötter.
Kanske skulle framtiden ändå kunna bli något helt annat än den trodde?
Och när jag tog upp den i handen, liksom kommunicerade den det!
Så i stället för att hamna i kastrullen, fick den en egen kruka med lite fuktig jord – och jag kände mig som Karlsson på taket när han planterade en köttbulle i en kruka hemma hos Lillebror.

Nu väntar jag i spänning på vad som ska hända, och det gör förmodligen potatisen också. Säkert har den redan börjat dra in fukten från den omkringliggande jorden och allting känns annorlunda inuti än det gjorde i morse. Den plirar mot ljuset från fönstret, som ger hopp om en helt annan framtid än den hade trott.

Och det är där likheten med oss människor kommer fram.
Om man ligger i en mörk påse med en massa andra, är det inte säkert att man har så mycket idéer om vad man egentligen vill göra.
Man är en i mängden, man gör det man ska, väntar på att tiden ska gå. Kanske trevar man lite med vita fötter, men känner bara papperspåsen och sina närmaste kompisar.
Men ibland börjar det spira inombords. Och om då rätt människa dyker upp vid rätt tillfälle, lyfter en upp i ljuset och försiktigt och med mycket kärlek planerar ens kropp i lite fuktig jord – då kan det ske ett mirakel.
Det borde vi kanske tänka på lite oftare, i stället för att bara kassera den som inte är riktigt vad vi hade förväntat oss när vi öppnar den svarta påsen.


Nu doftar kardeummakakan underbart inne i ugnen, ute skiner en blek vårsol och det är dags att åka till stallet, rida och umgås med bästa vännerna. Glad fredag önskas alla!

/A

PS. På bilden är potatisen upp och ner. Jag trodde de där vita var rötter. Men det var de inte. De skulle vara uppåt, så nu är potatisen rättvänd. DS.

 

Skriver vidare …

… men inte än. Fortfarande pågår nästa deckare om Wendela Vide och Annika Sandström bara inuti mitt huvud.
Det är på gott och ont det där. Ofta känns det som om jag inte får ett skvatt gjort. Jag går ju bara omkring och gör INGENTING. Men med åtta nyskrivna böcker på fyra år, vet jag ju att något brukar komma ut till sist. Typ! 🙂
För övrigt är jag fixerad vid Storytelappen.
Kollar den en gång i kvarten, för att se hur många nya som laddat ner och hur betyget rör sig. För tillfället har OVÄNTAD DÖD glidit ner ett par snäpp, medan EN DÖD MAN har glidit upp i stället. Håhåjaja.
Just nu ligger OVÄNTAD DÖD trea på stora topplistan, och det känns förstås helt fantastiskt att ha passerat sådana som Kepler med flera, som är jättestora i deckarbranschen.

Nej, nu ska jag jobba vidare med Cenvigos hemsida. Har också en hel hög korsord liggande, måste fakturera och så ta itu med den ständigt lika tråkiga bokföringen. Det är alltid lika kul att fakturera, alltid lika tråkigt att logga in på Fortnox och fippla in räkningar och fakturor i rätt ordning. Bläk!
Men … äsch, måste bara kolla Storytel en gång till först! 😀

/A

Många lyssningar är det …

… och nu ligger OVÄNTAD DÖD på sjunde plats på topplistan på Storytel. Tjo! 🙂

Känns otroligt skönt – för jag har hela tiden trott på grundidén med veterinären Wendela Vide och hennes poliskompis Annika Sandström. Sedan är det oerhört lätt att dissa sitt eget skrivande ibland. Man ser bara felen, inte förtjänsterna. Jag tror alla författare hamnar i den loopen ibland, oavsett hur framgångsrik man är.
Kommer någon att vilja läsa? Gillar de den? Hur blir det med försäljningen?

Förr skrev man en bok, skickade in den, och hörde aldrig av den mer. Läsarna var tysta och snälla, oavsett vad de tyckte om det man levererat. Ibland kunde det komma singlande ett litet brev eller en fråga, men det var ytterst sällan någon hörde av sig överhuvudtaget.
I dag sker allt öppet och i rekordfart. Betyg, tyckanden, åsikter, hiss och diss i samma minut. Ibland illa underbyggt, ibland välförtjänt, och allt landar i ens själ, osorterat och ibland med en kraft så man tappar andan.

Nej, nu ska jag fortsätta med en artikel till Min Häst, sedan till stallet.
Ute är det vårljust men kallt, och jag oroar mig för grundvattnet, vars nivåer är otroligt låga i Uppland för tillfället. Gräs som ska växa till foder behöver vatten, och utan det en torr sommar till, med dyrt foder och mycken oro.
Regn eller snö spelar ingen roll – men nederbörd behövs. Komsi komsi!

/A