Färdig och ändå inte …

Ja, nu är det bara att vänta, eftersom manuset ligger till sig i bakhuvudet, medan jag gör annat. I dag ska jag skriva en artikel till Min Häst, och i morgon och på fredag köra buss.
Vardagen återvänder, efter ett antal månader i skrivbubblan, så att säga. Men det ska faktiskt bli skoj – jag blir väldigt rastlös av att bara drälla omkring hemma. Det är viktigt att få perspektiv, distans och träffa andra människor än de man möter när man är ledig. Mer blir gjort, och lönen som trillar in på kontot är inte heller fel, för om det var någon som trodde att man blir rik på att skriva böcker, så kan jag genast ta er ur den föreställningen. 🙂

Nej, dags att dra igång med den där artikeln, och så spurten på projektet till Rabén & Sjögren. Jobba jobba!

/A

Jobbmöten …

… är inspirerande ibland, och ett sådant var jag på just i dag.
Exakt vad det kommer att leda till har jag ingen koll på än, men just nu är det ändå mer än fullt i kalendern, så det spelar mindre roll om det tar lite tid innan det händer något.


Såg en fråga i en facebookgrupp i dag om ”hur gör ni för att få tid att skriva?” – och jag har så himla svårt att förstå den frågan.
Vill man skriva så gör man väl det?
Finns det något annat svar, liksom?
I princip ingen här i Sverige jobbar ju 14 timmar per dygn i kolgruvan vid vägens slut. Nej, vi är ju bortskämda med reglerad arbetstid, lång semester, barnomsorg – och en massa andra bra saker. Att då inte tycka att man ”har tid” att skriva … Äh, det är bara martyrer som säger så, för att få medlidande. Det är i alla fall min åsikt! 😉
Vill man, så kan man.
Sätter du av en timme varje kväll och ett par timmar extra varje helg, är det 40 timmar per månad, och 480 timmar på ett år. Det kommer du långt på! Gå upp en timme tidigare varje dag på semestern – eller stanna uppe senare på kvällen – och framförallt: stäng av datorspelen, tv:n och alla j*kla filmkanaler – då kommer du att få massor av tid över.
Det gäller helt enkelt att se skrivandet som livsnödvändigt, och prioritera det därefter – då löser det sig alldeles av sig själv!


Men nu är det sen eftermiddag, dags att bege sig till stallet och därefter hem till kattsoffan – och så fortsätta skriva på manuset. Ingen rast och ingen ro, nu när det bara är en lång, härlig nerförsbacke kvar innan det är klart!

/A

Sista sommardagen …

… var kanske i dag? Tog med mig Charles-Ingvar till stallet på em och satte mig i hästarnas hage, med en tub kaffe, en citronbulle från Macken, godis till Charles-Ingvar, anteckningsbok och penna.
Men så mycket jobbat blev det inte. Lade mig på rygg i stället, lyssnade på vindens viskande och ett och annat flygplan som dånade förbi, på väg till Arlanda.
Halvsovande, drömmande och tänkande skapades händelser inuti mitt huvud, som i morgon ska skrivas in i manuset och bli en del av en historia.

I morgon alltså.
Godnatt!

/A

Vart tog Lizzie vägen?

Mitt manus har förändrats åtskilligt sedan jag började på det. Kollade in min jobbok som följt mig hela tiden i dag, och det är inte alls samma manus som står på sidan ett i den, som finns i min dator.

Jag fattar inte hur de författare gör som planerar exakt allt redan från början.
Hur har de tålamod att skriva det sedan? Om jag gör ett sådant där Mycket Väl Genomarbetat synopsis, så är jag färdig sen – och vill göra något annat än skriva samma sak en gång till. Det känns som om historien blir en enda lång transportsträcka från första till sista sidan – lika roligt som att köra motorvägen mellan Uppsala och Stockholm, ungefär.

Det är ju just det oväntade som är det absolut roligaste med skrivandet – att det kan bli vad sjutton som helst! Att idéer poppar upp, att människorna man skriver om går sina egna vägar och kanske även har andra bevekelsegrunder än man trodde från början. Sådant som man inser när man lär känna dem lite bättre!
Exempelvis har någon som heter Lizzie hoppat av helt. Hon står med på första sidan i jobboken, men finns inte med någonstans i texten – än! Å andra sidan är det mer än en som tillkommit – som Tarek Jovanovic exempelvis, som bor i ett litet hus vid en strand. Honom kände jag inte alls innan, men nu så är vi rätt bra kompisar.

Nej, jag tror att det kan ha varit så här: Lizzie gick längs vägen med långa steg och en ryggsäck på ryggen.
När hon kom till en busshållplats kom det en buss. Hon klev på den, såg att bussbolaget sökte folk, och bestämde sig för att hon inte ville vara en människa i en hästbok, utan något helt annat.
Och på den vägen är det – kanske! Ja, för jag har ingen aning, för jag har inte träffat henne än, och har inte hennes telefonnummer. Så var det med det.

Men nu ska jag åka till stallet och motionera världens bästa räcerpåni i stället för att sitta framför datorn!

/A

Done is better than perfect …

Ibland är det bara så att man måste komma vidare med det man håller på med. Det går inte att pilla i detaljer hur länge som helst, för om man ideligen stannar upp i skrivandet så försvinner flytet.
Visst går jag tillbaka och tittar på manuset ibland, går igenom ett kapitel här eller där, rättar konsekvenser och så vidare, men jobbar med manuset – det gör jag när det är färdigt.
Och nu är det snart det. Nerförsbacken är påbörjad, och två tredjedelar är klart. Räknar med att vara helt färdig om cirka två-tre veckor, och det känns jätteskönt. Håller på med ett helt annat projekt parallellt, och det ska också vara klart då, så arbetsdagen är uppdelad i två: förmiddagarna är vigda åt Wendela Vide och eftermiddagarna åt Projekt 2.
Glad att jag med åren har lärt mig att inte göra allting sista veckan. När en var ung funkade det att jobba dygnet runt inför en deadline, och jag kan göra det nu också om det verkligen behövs. Men det är sällan värt det.

Nu – dags att skriva vidare. Ligger lite efter i dag tack vare en sovmorgon, men sådana är också en del av livet ibland.

/A

 

 

 

Jobböcker och anteckningsböcker …

… alltså utan dem är mitt liv inte fungerande!
Folk får tipsa om elektroniska sätt att hålla reda på saker hur mycket som helst – men jag älskar anteckningsböcker, kalendrar och pennor.
Anteckningsboken, som jag brukar kalla för ”Jobb-bok”, ska vara inbunden och ha tjock pärm. Man ska kunna ha den i knäet, men ändå skriva bekvämt och utan att behöva lägga något under. .
Pappret i den ska vara tjockt och absolut inte randigt. En vis person lär en gång ha skrivit att ”om någon ger dig ett randigt papper, skriv på tvären” … – men det känns onödigt arbetsamt. Bättre att köpa anteckningsböcker med vita, tomma blad från början.
Storleken har varierat med åren. Just nu gillar jag stora i A4-format, så man kan göra ordentliga planeringar, kludda och klottra utan att få platsbrist.
Månaderna har jag börjat skriva ut från wordmallarna på datorn, och klistra in i den. Då behövs ingen extra kalender.

I affärerna går det mode i anteckningsblock, och just nu finns det nästan inga alls som är som jag vill ha dem. Inte ens TGR har rätt storlek med vita papper. Däremot var jag in i dag och köpte två lite mindre svarta anteckningsböcker, till bokprojekt i framtiden. Gick också in på en kontorsfackhandel, som hade ännu färre att välja på – och dyrare. Inte förrän jag kom till en galleria en bra bit bort, så hittade jag en rolig till. Den blir ingen jobbbok dock, fel format!, utan ska användas till ett särskilt projekt.

Pennor: vanliga standard funkar. Blyerts, tusch, blyerts med färg. Stabilo tuschpennor är förstås bäst, men inte de enda i pennburken.

Så, nu har det gått lite tid till denna varma och lite trötta dag. Borde egentligen skrivit vidare, men ibland behövs det lite tanketid, och min förhoppning är att hjärnan jobbar på i lugn och ro om jag inte stör den.
Så hyssssssj!

/A

Tuuut tuuut tuuut tuuut

Alltså – jag blir galen!
Det pågår ett enormt bygge utanför mitt kontorsfönster och varje gång en lastbil levererar saker, måste den tydligen backa.
Och varenda j*kla gång en lastbil backar hörs det enerverande tutandet som ska rädda folk från att bli överkörda!
Gissa om det får min koncentration att banga ur?
Jag undrar dessutom en annan sak: om det tutar hela tiden, hur många bryr sig om tutandet då? Man måste väl bli helt döv för ljudet när man jobbar på ett bygge, tänker jag. Och hur uppmärksam är man då, i synnerhet om man har stora lurar på hörhuvudet dessutom …

Själv pluppar jag in ploppar i öronen och lyssnar på Mozart på youtube. Det gör åtminstone koncentrationen lite bättre, om än inte bra.

I övrigt jobbar jag på med två saker samtidigt – ett projekt till Rabén & Sjögren och så det gamla vanliga manuset.
Just nu håller jag på att skriva ihop det hela till en fungerande berättelse. Har en massa pusselbitar som tillsammans ska bilda ett manus, och ibland undrar jag om det någonsin blir klart. Men en tredjedel är på plats nu, och det är jag nöjd med.

Är för övrigt himla glad åt att så många lyssnar på böckerna på exempelvis Storytel, och att jag får en massa bra feedback på Facebook dessutom. Man lär sig av lyssnarna vad som fungerar och inte. Det är delvis i alla fall, en helt annan sak att skriva för ljudbok än att skriva en vanlig bok, och svårt att veta själv vad som låter bra eller inte i någon annans öron.

Nej, dags att fixa vidare med lite annat. Det har åskat och regnat varenda dag på sistone. Trist för man blir blöt, men samtidigt oerhört vackert att få uppleva alla naturens krafter.

/A

På distansritt med Mackan!

Veckan som gått kände jag inte för att skriva mer på manuset. Ibland måste saker bara få vila!
Så i stället så anmälde jag mig och hästen till en distansritt. Vi skulle rida 20 km, en Prova På klass, och delta i Rimboritten.
Det hela utgick från Lovisedals gård, och på morgonen lördagen den 3 augusti, styrde Mackan och jag kosan dit.

Eftersom jag är tämligen ostrukturerad och sambon inte var med, så blev det en del incidenter på vägen. Inget farligt, men ändå – väldigt typiska för mig.
Först körde jag naturligtvis vilse på väg till tävlingsplatsen, och fick åka en lång bit extra och vända. Att jag kollat upp vägen noga före, hade gps i bilen och dessutom på ett ungefär visste var det var någonstans … Det hjälper inte mig.


På plats på Lovisedals gård.

Sedan hittade jag inte mina jodphurssskor. Var helt säker på att de stod kvar i hallen hemma! Men j*klar! Då skulle jag ju inte kunna starta, för rida i gympadojjor utan klack är inte okej, om man inte har sådana där kåpor som sitter framtill på stigbygeln och hindrar foten från att glida igenom.
Fast det visade sig att jag hade ju bara ställt skorna på ett annat ställe i bilen, och att de var med. Puh!
Och därefter försvann bilnyckeln!
Jag hatar de här klumpiga nycklarna med fjärröppning. Vem tusan behöver öppna sin bil på tio meters håll? Värdelös uppfinning! Och vad ska man ha nyckeln i för ficka, så den inte försvinner?
Efter att ha vänt upp och ner på ALLT hittade jag till sist bilnyckeln på golvet framför framsätet. Vet inte hur den hamnat där, och vill inte veta heller.
Tack och lov kunde jag låna Team Eriks underbara groomar, som både höll i Mackan och hjälpte till med råd och pepp när det behövdes. Utan dem hade det helt enkelt inte blivit någon ordning alls på det hela! Tur att det finns så många fantastiska hästmänniskor!
Team Erik består av Jenny Garland och hennes arabiska fullblodskille Erik (som egentligen heter något så fint som Zentor Gallish).
Här hittar du Jennys sida på Facebook , där du kan läsa mer om hennes jobb som veterinär. Erik och Jenny startade 5-milen, och det var tack vare hennes peppning som Mackan och jag också kom iväg.


Nå, äntligen gick starten!
Mackan och jag skrittade ut från gårdsplanen ett par tre minuter efter alla andra, vilket var planerat, eftersom jag ville helst rida själv, utan att stressa och ha bråttom.
En bit bort från gårdsplanen, ser jag en röd pil.
Vi följer den – och rider vilse!
Distansritten har alltså pågått i typ två minuter för vår del, man kan fortfarande se startområdet bakom oss – och vi är redan på fel väg!
Tack och lov mötte jag en som sa att jag ridit fel, jag vände och red tillbaka, svängde åt rätt håll – och där hade en tjej och hennes pojkvän parkerat en transport och håller på att lasta av en häst, mitt på vägen som är tävlingsbana!
För att komma förbi höll vi på att trassla in oss i ett innebandy mål och en grushög – men sedan var vi ÄNTLIGEN på väg!
Och nu blev det full rulle!


Att rida världens bästa häst över en blommande äng medan sommarsolen skiner – bättre kan det inte bli!

Räcerpånin kallas inte det för inte, och snart var vi faktiskt i kapp de två i vår klass som låg sist.
Och medan jag red med dem, ringer plötsligt telefonen i fickan:
– Hej Anna, det är domaren. Jag vill bara kolla så du är på rätt väg!
– Va?
– Ja, de är lite oroliga för dig här. Är allt bra?
Underbara människor, som bryr sig om en förvirrad deltagare!
Och jag kunde försäkra henne att allt var bra. Vi var på rätt väg, hade hittat ett par andra från vår klass, och det var absolut inga problem.
Och när jag svarade i telefon, såg jag också ett sms från sambon:

Jag har nu alltså lärt mig något viktigt inför framtiden:
1. Missa inte början på bangenomgången.
2. Följ pilarna och titta på kartan, och om du inte ser någon pil, titta en gång till.
3. Kolla dina sms från sambon då och då. Kan vara bra!


Tio kilometer avklarade, och vi är halvvägs.

Hur som helst: efter en liten bit släppte vi våra klasskamrater igen. De ville rida fortare än vi, och jag kände att Mackan började bli trött. Det blåste visserligen, men var rejält varmt, han hade inte druckit på flera timmar, och gräset på tävlingsplatsen var sådant där torrt stickigt gräs.
Sedan var det också en baktanke med vår långa skrittur tillbaka till målet. Man behöver inte springa i kapp alla som är framför en, nämligen! Man kan ta det lite lugnt och lyssna på sin matte i stället. Och det är okej när ett gäng ädla fullblodsaraber med tävlingssugna ryttare, galopperar förbi. Det går inte att springa i kapp dem ändå – låt dem löpa!


På väg tillbaka mot målet.

Så vi skrittade fram längs de underbara skogsvägarna. Massor av fjärilar och blommor, doften av sommarskog – och ett enormt stenbrott där vi tog en härlig galopp på en fin och mjuk vägbit.
Så småningom kom vi i mål, och det inom tiden – startade 12.03 och var i mål 14.36. Vi kom sist, förstås, men det var ju ingen tävling för vår del.
Mackan var okej med 52 i puls (hade 48 när vi gick ut), men en smula uttorkad och dåliga tarmljud. Han fick därför fika med bästa Erik, och jag fick mysigt sällskap med resten av teamet igen.


Team Erik: Jenny, Lennart, Erik, Kim och Marika.

Roligast var att Mackan gillade Eriks hö och vatten bäst. Erik å sin sida tyckte att Mackans hö var godast! Så de bytte helt enkelt mat, och båda var mycket nöjda.


Erik gillade Mackans mat …

 

 

 

 

 


… och Mackan åt upp Eriks!

 

 

 

 

 


Stolt matte med trött ponny! Foto: Jenny Garland

Själv drack jag kaffe, stolt över min fina och duktiga lilla häst, och nöjd med en jättetrevlig tävling. Måste säga att arrangörerna hade verkligen gjort ett fantastiskt jobb med att lägga bra banor, och man kände sig både omhuldad och välkommen som ”ensamkommande utan groom”.
Hit ska vi återvända, den saken är klar!


Utanför fönstret är det nästan mörkt nu vid 22-tiden på kvällen, och hösten närmar sig snabbt.
I morgon är det den första måndagen i augusti, ”alla” är tillbaka på jobbet – och det är dags för mig också att sätta igång och jobba igen. Manuset ska snart vara färdigt, och flera andra projekt väntar framöver.
Men helgens härliga långritt med Mackan – den kommer jag att leva på länge – den saken är klar!

/A

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Min plats på jorden!

I dag var jag med i serien Vykortet i UNT.
Jätteroligt för jag kände verkligen att jag ville dela med mig av just mitt absolut bästa ställe i världen  – Hågadalen och Nåsten.

Till att börja med är det så otroligt vackert med den stora öppna dalen, och skogen som sträcker sig upp över Nåstens ryggås, som en mörkare bakgrund till ängarna och åkrarna. Himlen är hög och klara vinternätter lyser stjärnorna som gnistrande ädelstenar i universums evighet.

I mitten av dalen slingrar sig Hågaån, som visserligen håller på att växa igen helt, men som samtidigt ger en fristad till fåglar och en mängd andra djur. Vi har förmodligen en bäver (!) boende där, bara som ett exempel. Om det skvallrar tuggade och fällda träd, som ligger ut i vattnet längs åkanten.

Hågaån rinner ner mot dalens södra ände, som sträcker sig ända ner till Ekolns strand och därbortom – Mälaren och så småningom Östersjön. Det gör att det nästan alltid fläktar en aning i dalen, oavsett årstid. Skönt för både folk och fä under varma sommardagar!
I andra änden av dalen vilade Kung Björn i sin hög (tills någon grävde upp honom …). På den tiden var dalen fylld med vatten, eftersom en flik av havet sträckte sig långt inåt land just där. Jag brukar tänka att det måste ha varit en fantastisk plats att bli begravd på.

Kung Björn levde under vikigatiden, och i stallets ena hästhage har någon lämnat två hälsningar från då – runristningar, varav den ena faktiskt handlar om en svärmor (!), och lär vara den enda i världen som gör så. Dåtidens statusupdateringar, helt enkelt.
Tänk om de där som ristade orden dök upp i dag – vad förvånade de skulle bli, men säkert ändå känna igen sig – också.

Carl von Linné traskade för övrigt också omkring i Hågadalen på sin tid, och i sällskap hade han studenter och andra lärde män. Linné har en kallkälla uppkallad efter sig, en plats som min gamla hund Scilla älskade! Hon brukade vada ut i vattnet, dricka och plaska omkring bland blad och kabbelekor.
Om man vill kan följa flera olika Linnéstigar i dalen, och njuta av de blommor och örter som funnits där sedan hans tid. Lite längre bort längs banvallen mot Enköping, finns det dessutom en fjärilsstig – med informativa små skyltar och mängder av vackra, fladdrande varelser sommartid.

Ja, Hågadalen och Nåsten här är fantastiskt – och det är helt otroligt att det inte är bebyggt eller förstört av bostäder, industrier eller vägar. Numera är dalen och skogen dessutom ett naturskyddsområde, vilket gör att det förhoppningsvis kommer att bevaras som det är – till glädje för oss och alla framtida uppsalabor.
Och just det – de där planerna på att dra en motorväg tvärs igenom dalen för att knyta ihop 55:an och E4 – det hoppas jag är en idé som är för evigt begravd i ett arkivskåp någonstans!

/A

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Mitt i manuset!

Skrev ut allting och räknade ord i dag, och lite drygt hälften är klart – det vill säga 35 566 ord. Puh! Blev alldeles lycklig över att det var så mycket, eftersom jag inte hade koll på exakt hur långt jag hunnit.

Så här mitt i ett manus dyker det alltid upp en massa oroande tankar.
Håller det? Är det värt jobbet? Blir det bra?
Och framförallt: var finns hålen i väven och vad har jag glömt?

Att skriva en deckare för vuxna är inte så lätt som man kan tro. Framförallt är det inte så lätt som jag trodde innan jag gav mig på det.

Det man skriver om måste vara glasklart och förståeligt, historien ska vara trovärdig och språket lättsamt.  Eftersom det är ljudböcker går en hel del ”fluff” bort. Allting måste höra ihop och inget onödigt får sticka ut. Det svåraste är att ge läsaren ledtrådar, så hen har en rimlig chans att kunna fundera på vem som är mördaren – samtidigt får man inte avslöja för mycket. Det är verkligen en  utmaning – men samtidigt så himla kul. Jag är verkligen privilegierad som har den bästa av läsekretsar, som gett mig chansen att få skriva vidare om Wendela Vide.

Nu något helt annat – hästböcker för barn och ungdomar!
Vad glad jag blir att det poppar upp massor av hästböcker överallt. En del skrivs av sådana som är gamla i gården, andra är nykomlingar som valt just hästar och livet i stallet som miljö för sin berättelse.
Ångrar ibland att jag släppte hästböckerna till förmån för vuxendeckare, men samtidigt – man måste utveckla sitt skrivande och lämna komfortzonen ibland. Och inget hindrar att jag skriver en när manuset om Wendela Vide är färdigt.

Förresten måste jag tipsa om ett par roliga profiler på Instagram – det är dels biblioteksassistenten och bokslukaren Villivonkansbooks som alltid skriver både bra och initierat om det hon läser, dels profilen Iminbokhylla som också har en väldig bredd på läsandet.
Båda delar med sig av ljuvt och lett om olika böcker, och läslusten bubblar på deras sidor! Om jag skulle läsa allt de tipsar om, skulle jag inte hinna skriva så mycket som en rad själv …
Rekommenderas alltså å det mesta och bästa för den som letar läsning till hängmattan – eller soffan inomhus om det är bättre där.

Nej, nu är det dags att göra annat, men i kväll blir det skrivande igen, och en sak är säker: det är dags att ta itu med ord nummer 35 557!

/A