Bara lite lite kvar och så ett nytt steg i livet

Nu ser vi framåt mot nya, roliga projekt!

I morgon ska jag läsa igenom manuset en sista gång, därefter ska det gå tillbaka till min redaktör på Lind & co för en sista koll också, men sedan är klart.
Det läskiga är att jag är så himla nöjd!
Undrar när hybrisen kommer att resultera i att allting annat i livet sk*ter sig totalt? Ja, säg det.
Får man tycka att det man själv har skrivit är bra?
Svar till en som våndas och undrar.

Funderar fortfarande på vad jag ska skriva efter det här manuset.
En deckare till, en feelgood eller den där romanen som ligger och skvalpar i bakhuvudet? Eller kanske en pjäs eller …
Det finns så många vägar att välja – och jag är fri att gå vilken jag vill! Hur bra kan man egentligen ha det?

Har också insett att det här är min tjugosjätte bok. Trodde det var den tjugofemte, men hade räknat fel. Får väl skylla på åldern. Lätt att glömma hur många pysselböcker jag egentligen gjorde till B Wahlströms några år i början av 2000-talet.

För övrigt är det där kontoret jag har drömt om kanske äntligen på gång!
Hade ställt mig på kö hos Ateljéföreningen Hospitalet men fick inget där, eftersom hälften av de nya rummen skulle gå till bildkonstnärer. Men ett konstnärskollektiv i samma hus har ett rum ledigt, som jag ska ta en titt på i nästa vecka.
Det känns spännande, lite läskigt, onödigt – men ändå väldigt nödvändigt.
Ungefär så.
Spännande eftersom det är alltid roligt att träffa nya människor, ta steget ut ur komfortzonen, göra något nytt.
Läskigt för att det ställer krav på mig att ta skrivandet på allvar. Om jag har ett kontor måste jag ju gå dit, och väl där måste jag faktiskt skriva saker. Det blir alltså rätt stor skillnad från att sitta i soffan i långkalsonger, och kunna gulla lite med katterna eller gå en hundpromenad, när skrivlusten tryter.
Onödigt med ett kontor? Ja, nu när yngste sonen flyttat hemifrån och vi plötsligt bara är två personer på över 100 m2 lägenhetsyta – där ett av fyra rum redan i dag är vikt till kontor – känns det ju rätt lyxigt att jag ska hyra ett ställe till, bara för att ha någonstans att sitta och skriva.
Nödvändigt för om jag ska komma någonstans, måste jag ut bland andra människor, inte bara sitta ensam hemma på kammaren och sura över att ingen bryr sig om mig. Få inspiration, möta nya tankar och idéer, utvecklas helt enkelt!
Sen gillade jag mejlet jag fick också, där det stod att vi förslagsvis kan ses och ta en fika och ser om vi gillar varandra.
Fika! Mänsklighetens bästa uppfinning någonsin. Det är sådant jag faller pladask för. Just sayin … 😉
Och alla mina tantkompisar hejar på. Bara det, liksom!

/A

 

Manus inlämnat …

… och nu återstår bara den redigering, som kommer att bli följden av min redaktörs genomgång. Eller det är förmodligen inte så ”bara” … 😉
Jag vet ungefär vad han kommer att slå ner på. Läste igenom det ett par dagar efter att det gått iväg, och hittade genast ologiska saker i det. Men så är det alltid. Det är det som är så bra när ett par ögon till går igenom och tittar på texten – en som inte vet vad det ”ska stå”, utan upplever den som läsaren – eller lyssnaren – gör.

Velar om vad jag ska fortsätta med nu.
Börja på det där feelgoodmanuset, som jag gått och tänkt på ett tag? Eller sätta igång med nästa deckare om Wendela Vide, nu när jag är inne i det.
Eller ska jag kanske göra något helt annat?

Nå, till att börja med blir det massor av korsord, eftersom det är dags för Lind & cos Stora korsordsboken.
Och så varvar jag det med poddande på fredag och busskörning hela helgen lång.

Men nu – stallet och ut i kylan och snön. Härligt med riktig vinter – för en gångs skull.

/A

Att lära folk skriva och ta betalt

Nu är jag sådär less igen. Hittade en annons om skrivkurser FB, och lackade ur. ”Skriv en Bestseller” stod det och redan där kände jag mig ytterst tveksam.
Ja, för vem väljer att gå en skrivkurs hos någon som har ett stavfel i sin marknadsföring?
Det vet väl alla att det inte är någon versal på ett ord som ”bestseller”, som för mig är ett vanligt adjektiv (Eller substantiv? Tror faktiskt man kan använda det som båda, beroende på om man syftar på försäljningen eller själva boken som sak … Hm!).

Sedan har jag både googlat, letat på Libris (Kungliga biblioteket), kollat de olika streamingtjänsterna, och nätbokhandlarna – men jag hittar varken personens namn eller några boktitlar, någonstans.
Kanske har hen bytt namn?
Ja, fast då brukar man väl ändå ha kvar sitt gamla ”författarnamn” när man marknadsför sig – hur ska folk annars veta vem man är?

Det finns ett engelskt uttryck som låter ”those who can´t, teach”. Den som inte kan något, lär ut.
Om man nu är så duktig att man kan skriva en bestseller – varför gör man inte det då? Varför slösa med sin förmåga på kreti och pleti när man kan leva lyxliv som författare?
Ja, det har jag undrat många gånger när jag ser folk annonsera ut skrivarkurser på Facebook.
Det konstiga är ju att de som faktiskt skriver bestsellers – som Camilla Läckberg, paret bakom Kepler, med flera – aldrig ger några kurser i ämnet ”hur man skriver en bestseller”.
De skriver dem i stället!
Klart smartare, tycker ju jag. Och förmodligen mer lönsamt också.

Vi har ju självklart en fri marknad, och vem som helst får sälja vad som helst.
Men ska du gå en skrivarkurs – kolla upp den som håller den först, innan du anmäler dig!
– Vad har hen för erfarenhet av att skriva böcker och jobba i förlagsbranschen?
– Annan ubildning?
– Tidigare uppdrag?
– Kan hen lämna referenser?
– Vad är målet med kursen?
– Vad ingår?
– Vad kostar det och verkar det rimligt i förhållande till det du hoppas få ut av kursen?
Och när du sedan väl går kursen – ställ krav på att du får det du betalat för! Om kursledaren utlovat hjälp, stöd och goda råd – då är det precis det du ska få också. Inte bara en massa snömos och blajblaj, som du lika gärna kan läsa dig till på Internet.


Själv får jag ibland förfrågningar om att hålla skrivarkurser, men tackar alltid nej. För min del tar det för mycket tid och energi – och jag lägger hellre detta på mina egna texter.
Det är också ytterst sällan jag erbjuder mig att läsa andras texter, trots att jag har jobbat både som lektör och granskare tidigare i livet.
Varför? Samma där – orken tryter – och det är ytterst sällan det är det minsta läsvärt i alla fall …

MEN som alltid i livet finns det undantag – som A, tonårig systerdotter till en god vän till mig.
Som så många andra i hennes ålder är det fantasy som gäller, och dessutom på engelska, så jag var egentligen ytterst tveksam till att läsa det hon skrivit. Men har man lovat, så … Ja, jag tog tag i det en sen kväll på paddan.
Och döm av min förvåning när jag blev helt fast!
Vilken tös att kunna skriva! Det var ståpäls som gällde – och det på en luttrad läsare, som egentligen inte ens gillar genren. 😉
Nej, hennes skrivande tror jag jättemycket på, och den dag hennes första bok kommer ut – ja, då ska jag minsann stå längst fram i kön för ett signerat ex, den saken är klar.

Nej, dags att bege sig ut i mörkret. Än är det några dagar kvar, men snart vänder det mot ljusare tider igen – och oj vad jag längtar!

Förresten – senaste poddavsnittet av HOVAR TASSAR KLÖVAR KLOR – som jag gör tillsammans med veterinär Jenny Garland – finns att lyssna på hos både Storytel och Soundcloud.
Missa inte!
Jag pratar mer om skrivande än vanligt, och det kanske kan roa någon i alla fall. 🙂

/A

Skriver och skriver …

… och har just passerat 50 000 ord. Puh! Bara att knega på. Men skönt att själva storyn i sin helhet börjar bli något så när klar i mitt huvud nu. Allt är så att säga upplagt och klart för leverans till Lind & co i januari nästa år.
Helst vill jag dock försöka få manuset klart före jul, så att texten får ligga till sig och jag hinner gå igenom den (minst!) en gång till, innan den går iväg.
Brukar jobba så, för man ser alltid på en text med nya ögon efter några veckors vila.
Förr vägrade jag för övrigt att ha en deadline, utan sa bara på ett ungefär till förlaget när jag skulle vara klar. Numera har jag ett slutdatum, för min inläsare Anna Maria Käll är duktig, eftertraktad – och har kö. Det känns lite stressande, men efter tjugofem böcker så vet jag ju att det brukar lösa sig.

För övrigt borde sådana som jag tillhöra FHMs favoritmedborgare.
Det är ju vi hemmasittare som ser till att smittspridningen av corona hålls nere. Jag går ingenstans i onödan, utan rör mig bara mellan hemmet, stallet och närmaste matbutik. Och i stallet håller vi avstånd, fikar ute (!) och dessutom misstänker jag att vi alla egentligen borde räknas till samma familj – vi är ju samma människor som ses där jämt, dag efter dag, år efter år.
Oavsett – jag tycker det här viruset är läskigt. Det känns som om vi människor inte har en aning om vart det kan ta vägen eller göra med oss. Så håll avstånd, tvätta händerna, använd handsprit – och stanna hemma så mycket du bara kan!

Till sist: missa inte bloggen Hovar Tassar Klövar Klor.
Nytt avsnitt är ute nu, och vi pratar om julklappar, boktips – och kirurgtejp! 

/A

Världens sämsta bloggare …

… det är tydligen jag, det. Nå, finns andra saker som är viktigare att prioritera, som skrivande, poddande och för all del även busskörande.

Jobbar vidare med podden tillsammans med Jenny, och det är så himla roligt. Det har verkligen inneburit ett lyft i mitt liv som kreativ människa –eller hur man ska säga.
Att lämna det gamla vanliga skrivandet, byta från text till prat, lära sig behärska nya färdigheter (som programmet Garageband, vilket är totalt o-intuitivt och krångligt som tusan helt i onödan!), med mera – allt känns jätteroligt.
Senaste avsnittet laddades upp i går, och handlar om hobbyfåglar, plus att vi pratade lite om Herriot. Lyssna!
HOVAR TASSAR KLÖVAR KLOR på Spotify och Soundcloud.

I övrigt skriver jag vidare på Wendela Vide IV.
Fick beröm häromdagen i ljudboksgruppen på FB och det känns inte bara himla bra, utan ökar också arbetslusten. Man är ju väldigt ensam som författare, och då mest på gott – skriva tillsammans med någon skulle jag ALDRIG göra! – men beröm och input är självklart alltid välkommet!

Nu blir det stallet och sedan ska jag köra buss. Det är mysigt att köra på kvällen, och jag har fått en bra tjänst, så då är det faktiskt ett himla bra extrajobb.
Faktum är att i senaste Kommunalarbetaren var en konstnär från västkusten intervjuad, och han sa precis samma sak som jag brukar göra: man tänker så bra medan man kör buss.
Och så är det faktiskt! Det är som om hjärnan jobbar på i lugn och ro, utan att bli störd, medan timmarna går bakom ratten. Och när jag väl kommer hem, finns idéerna plötsligt där – redo att skriva ner.
Inte så dumt, faktiskt!

/A

 

Den 22 november förra året, var tydligen också en bussdag. Surprise! 😉

Nu poddar vi!

Äntligen är podden Hovar tassar klövar klor i gång!
Vi har lagt ut både piloten och det första riktiga avsnittet, som handlar om djurens munhygien.
Och vi – det är jag och min eminenta medpodderska – veterinären Jenny Garland.
Det var Jenny som började prata om att vi borde podda redan förra vintern. Sedan kom en massa annat emellan, men nu är vi på gång.

Det ska bli ett avsnitt varannan vecka framöver, och podden handlar om allt möjligt som har med djur att göra. Det är tankar kring att vara djurägare, tips och goda råd från veterinären, en kan ställa frågor och så småningom kommer också ett och annat riktigt kul reportage.
Det blir dessutom prat om mina böcker och en del annat smått och gott.
Nästa avsnitt ska handla om djur och fetma – ett svårt område, som dessutom är väldigt känsloladdat för oss djurägare.

Podden är för övrigt sponsrad av företaget Virbac som arbetar med djurhälsovård, och det känns jätteroligt inför framtiden att vi redan har en riktigt bra samarbetspartner!
Vår hemsida ser ut så här – Hovar tassar klövar klor – och spelar in gör vi hos proffsiga Andreas som har Innovation Studio här i Uppsala.


Men det är inte bara poddandet som gör att semestern tagit slut. Har börjat skriva på Wendela Vide del fyra igen och det känns riktigt bra.
Ibland behövs det en paus mitt i ett manus. Har hänt förr och kommer att hända igen. Jag har dessutom en ny redaktör på Lind & co, som arbetar som manusutvecklare.
Skickade det halvfärdiga manuset till honom, fick jättebra feedback och nu har vi ett gemensamt mål: en riktigt bra feelgood-deckare som ska vara klar att lyssna på nästa sommar.


I förra veckan skickade jag förresten in en bok till Sveriges författarfond.
Har som vanligt sökt ett arbetsstipendium från dem, men risken att jag ska få det är naturligtvis mikroskopiskt liten. Typ några promille …
Det är nästan tusen sökande och just underhållningslitteratur står naturligtvis inte särskilt högt upp på listan.
Lika bra jag tar och skriver klart den där svettiga diktsamlingen som jag haft i bakfickan i flera år, och sedan ska jag minsann flytta till Stockholm, klä mig i svart, börja hänga med kultureliten, ligga regelbundet med någon i akademien – eller kanske med någon strax utanför …
Vänta bara, ska ni få se! Jag har en PLAN!

Eller nä … Det har jag inte. Jag trivs faktiskt bäst här under min korkek, stipendium eller inte. Svårare än så är det inte.

Men nu – dags för stallet, och sedan i kväll en föreläsning av polisen och författaren Simon Häggström. Det ska bli intressant!

/A

 

 

Tiden flyger iväg …

… och jag har haft semester i snart två veckor.
Kör lite buss, men skriver ingenting, utan ligger mest i soffan och läser andras alster.

Just nu håller jag på med en spännande bok som heter ”Det ockulta sekelskiftet” om tankarna kring andevärlden kring sekelskiftet, skriven av Per Faxneld. Kan verkligen rekommendera den!
Hörde ett program på radion om bland annat Madame Blavatsky för inte så länge sedan – en spännande dam som levde ett annorlunda liv, och som var en förgrundsgestalt för många av de som var intresserade av andevärlden för drygt hundra år sedan. Det var det som väckte mitt intresse för att veta mer om denna märkliga tid inom kulturlivet.
Programmet var självklart Susanne Ljungs Stil, och du hittar det här: https://sverigesradio.se/avsnitt/1507680. Stil är övrigt ett av mina absoluta favoritprogram. Det kan handla om de mest skilda saker – ibland till och med i samma program – men alltid med ordet ”stil” som en gemensam nämnare.

I övrigt händer det inte så mycket. Biblioteksersättningen kom och landade på kontot. Glad blev jag. Mindre glad är jag för att nästan hälften går tillbaka till staten igen, i skatt och sociala avgifter.
Vad är det för mening att först dela ut pengar och sedan ta tillbaka dem? Fattar inte alls det konceptet.
Tycker i stället att staten borde stödja kulturlivet och ge oss pengarna rakt av. Det är ju faktiskt inga större summor att tala om, men för mig och många andra räcker några få tusenlappar långt när det gäller skrivtid.

I övrigt märks det att många är permitterade och har mer tid hemma. Författargruppen jag är med i på FB översvämmas av inlägg från de som länge drömt om att skriva en bok, och nu tänker göra slag i saken.
Jag är glad att jag inte jobbar på ett stort bokförlag, och ska försöka röja i den manushögen framåt hösten … Jisses! 😉
Själv tar jag inte emot manus alls till Guldfuxen förlag. Ska jag förlora pengar på att vara förläggare, ska jag göra det på mina egna böcker, inte på någon annans.

Kan inte heller riktigt bestämma mig för om jag gillar att fler skriver mer – eller inte. Kanske är jag bara en gammal surtant som vill att allt ska vara som förr? Men det är jobbigt med denna evinnerliga konkurrens, där så få får chansen att synas och höras. Det är i princip hopplöst att försöka nå ut, om man inte är kändis sedan tidigare.
I går såg jag tex Hans Rosenfelt på SvT, och det pratades om hans nya deckare. Ohöljd reklam, mitt på bästa sändningstid, i ett pratprogram med många hundratusen lyssnare. Klart att jag inte kan konkurrera med det på minsta vis.
Samtidigt måste man ju fråga sig själv varför man skriver? Och om det är för att bli kändis, finns det nog enklare vägar att gå …

Jag tror också att många nyblivna författare kommer att bli bestörta över den våg av negativa omdömen som sköljer över en på till exempel Storytel, om lyssnarna inte tycker att man är ”bra nog”.
Till och med jag, som har många år i gamet, tappar andan ibland av andra människors elakheter. Men det ska jag skriva ett alldeles eget inlägg om framöver. Kan bara säga att jag är glad över att ha debuterat på den tiden när sådant inte fanns, annars hade jag förmodligen inte fortsatt skriva.

Men det är också kul att så många faktiskt får chansen, och att nya berättelser får luft under vingarna. Ljudböckernas popularitet har verkligen gett litteraturen ett lyft, och jag tror många gör som jag – blandmissbrukar – och både lyssnar och läser. Boken om det esoteriska sekelskiftet var en bok jag började lyssna på, men fastnade för och sedan ville läsa i stället. Inte minst för det roliga bildmaterialet i den!

Men nu – dags att städa kontoret. 🙂

/A

Värmebölja …

… och hjärnan känns som en kokosboll. Men det går ändå sakta framåt med manus nummer fyra om veterinären Wendela Vide och polisen Annika Sandström. Har pratat med förlaget också, och den ska bli klar i höst. Måste skynda mig på alltså – jag som skriver så himla långsamt nuförtiden.
I bok fyra kommer Wendela förresten att ha en fling med en snygging som heter Frank. Men är han enbart snygg, trevlig och bra i sängen?
Ja, den som lyssnar får se!

I övrigt tuffar det på med både pocketen EN DÖD MAN och ljudboken DÖDLIG DRESSYR. Det känns fantastiskt att så många vill läsa och lyssna – och roligt att många också hör av sig till mig när de läst.
Känner du också för att skriva några ord till mig om böckerna?
Välkommen att mejla: sellberg.uppsala@gmail.com är adressen!

Det är redan mitten av augusti, och jag har jobbat en vecka lite drygt. Försöker göra upp planer inför hösten, och almanackan börjar fyllas på.
Ett första poddavsnitt är också färdigredigerat – men mer om det när det är klart och finns online!
Nästa vecka har jag dessutom ett roligt extraknäck på gång – ska släppa ut stallets hästar måndag till fredag. Nu är det inte så många hästar vi pratar om – de flesta går fortfarande kvar på betet och är på fortsatt sommarsemester, någon eller några veckor till. Men skönt att komma upp på morgonen och förhoppningsvis blir det lika härligt väder som i dag!

Men nu – städa kontoret, så det är fint till arbetsveckan börjar i morgon!

/A

 

Hjärtat i Hälsingland!

Första gången jag semestrade i Hälsingland var sommaren 2014. Vi åkte Norrdellen runt ett gäng med häst, under ledning av forbonden Thomas Lindell (som då hette Johansson) – och jag blev alldeles betagen av trakterna kring de båda dellensjöarna.
Och under tre hästrallyn (2017, 2018 och 2019) och i år en veckas stugsemester, har kärleken bara vuxit sig starkare.

Hälsingland är så ofantligt vackert på sina ställen att jag blir andlös. Skogarna, bergen, det blå vattnet, alla fantastiska gamla trähus som finns där – inte sällan övergivna medan husägarna själva bor i en 1960-talsbyggd mexitegelvilla bredvid.
Och så är det människorna – förstås. Jag har haft turen att lära känna ett helt gäng hästtokigt folk i trakterna kring Bergsjö, och det är alltid lika roligt att träffas, dricka kaffe, tjôta om hästar och beundra alla de fölungar som framöver kommer att bli topphästar inom travet. Åtminstone finns drömmen alltid där, och det är få som är så stolta över sina långbenta unghästar som en hälsingsk kallblodsuppfödare!

Men det jag framförallt älskar är tystnaden.
Susandet i träden utanför stugan vi hyrde. Nätter där ingenting stör, utan sömnen blir trygg och obruten. Ljudet av vågor mot stranden.
När jag sitter här i Uppsala, där det ständigt låter omkring mig, tappar jag ideligen koncentrationen. Lekande grannbarn skriker och stojar, bilar gasar i korsningen eller tutar på den som inte respekterar högerregeln, bussarna dönar förbi och studenter vandrar skrålande hem från efternattens fest.
Och på den innätade balkongen sitter katterna, med jaktlusten bara som en blodig tanke, bakom kattmatsburkens skugga. Att få ägna livet åt att rensa en lada med möss – vilken kattlig lycka det vore!

Men så går livet vidare mot höst, här hemma i staden. Jag vänjer mig vid alla ljud igen, skriver vidare på nästa bok, sätter upp mig på dagar hos busseriet, rensar kattlådan och umgås med alla fantastiska vänner som bor här  – och som jag inte heller vill lämna.
Tur att man kan leva ett liv med många olika pusselbitar, som på något vis passar ihop och in i varandra, och bildar en helhet. Att längta efter något är inte farligt, och att ha en dröm kan bära en hur långt som helst. Typ ända till Hälsingland!

/A

Norrdellen 2014. 

Äntligen – nu forskas det på serietidningen Starlet!

Vilken fin bok jag fick från etnologen Kristina Öhman häromdagen nämligen hennes egen: Saxat ur Starlet.
Hon ringde för att intervjua mig till sin avhandling om just Starlet, och jag blev både superstolt och väldigt glad!
Så himla roligt att någon äntligen tar tjejers populärkultur på allvar och faktiskt berättar om den – även inom akademien. Och tänk att vi seriemanusförfattare också får vara med på ett hörn. Det ska verkligen bli spännande att läsa avhandlingen när den är klar!

Här är en artikel ur SvD om Kristina och hennes forskning: ”Mental fara” – nu möter sågade Starlet en ny publik. 

Här finns boken att köpa: Bokus

Och så viktigast av allt: en länk till Kristinas roliga instagramkonto @tidningenstarlet.

Bilden är snodd från kontot Tidningenstarlet på Instagram.
Egmont äger rättigheterna. 

Tyvärr finns inte Starlet som tidning längre. Åren gick väl ifrån den, och jag är inte säker på att dagens tjejer skulle tycka den var så rolig.
Men för oss som sög i oss den (inte sällan i hemlighet!) som små – och sedan som vuxna fick äran att skriva serier till den – betydde den otroligt mycket.
Många tror att serierna bara handlade om hjärta och smärta. Och visst – så var det till viss del. Men mina seriemanushjältinnor var minsann alltid tuffa, självständiga tjejer som gick sin egen väg. Det var högt i tak på redaktionen, och Starlet var alltid ALLTID en tidning som stod på tjejernas sida!

Nu något helt annat.
I kväll såg jag på Libris (Kungliga Biblioteket) att 20 bibliotek har köpt in EN DÖD MAN.
Några av dem är förstås universitetsbiliotek som fått pliktex, men alla de andra har faktiskt tagit av sin (säkert alltför snålt tilltagna!) budget och köpt in EN DÖD MAN för att människor ska kunna låna den.
Det känns så himla bra.
Jag gillar bibliotek, har alltid gjort (fast jag är en notorisk försenad återlämnare av böcker …) och att få finnas på hyllan bland alla andra författare på S, känns fint.

I övrigt har jag egentligen semester, men har köpt lite facklitteratur att läsa – nämligen två böcker av Robert McKee. Det kliar att få börja med dem, men än så länge har jag lyckats låta bli att mer än bara titta på dem lite lite grann. Återkommer med om de var så bra som jag tror.

/A