Börjat twittra …

… har egentligen inte tid med det, men samhällsdebatt roar mig och om man inte är medlem i Twitter får man ju inte skriva det man själv tycker i trådarna. Här är länken om du vill följa mig: https://twitter.com/AnnaMSellberg

Twitter bad om ett motto, och jag valde ”Ingen man är en ö”, efter John Donnes poem: No Man Is an Island

No Man Is an Island

No man is an island,
Entire of itself;
Every man is a piece of the continent,
A part of the main,
If a clod be washed away by the sea,
As well as if a promontory were:
As well as if a manor of thy friend’s
Or of thine own were.
Any man’s death diminishes me,
Because I am involved in mankind.
And therefore never send to know for whom the bell tolls;
It tolls for thee.

John Donne var domprost i St Paul´s Cathedral i London och levde mellan 1572 och 1631.
Han prästvigdes inte förrän vid 43 års ålder, efter att ha konverterat från katolicismen. Tidigare hade han bland annat studerat juridik vid både Oxford och Cambridge, och dessutom varit parlamentsledamot. Lägg märke till det hipppa hipsterskägget. Det var alltså inne redan för fyrahundra år sedan.


Även om jag gillar att sitta själv när jag skriver, så tror jag på samarbete. Man behöver inte alltid tycka lika. Man behöver inte  vara överens.
Men man måste alltid samtala med varandra och försöka hitta den minsta gemensamma nämnaren.
Ska verkligen inte påstå att jag är världsbäst på det precis, men man kan åtminstone ha det som målsättning. Motsatsen funkar ju inte alls, liksom.
Och när folk säger saker som ”jag bestämmer över mitt liv”, så stämmer det ju inte. Varje beslut vi tar påverkar andra människor, på ett eller annat sätt, och vi är alla en del av samhället, med både rättigheter och skyldigheter.


I övrigt är det en vacker höstdag härutanför, med klarblå himmel, sol och sval luft. Ska strax åka till stallet och fixa lite, sedan hem och jobba vidare med manuset. Skriver och skriver på det sista, och saker börjar nysta upp sig.
Tycker slutet är absolut roligaste att jobba med – redigera, stryka, skriva till och flytta om. Perioden i mitten när jag bara producerar text, är betydligt mer av bara ”jobb”.

Men nu – i väg! Solskenet och kaffekoppen väntar!

/A

Skrivit ut hela manuset …

… och det blev ju sjukt mycket sidor. Ibland känns det som att ”hallå, men har jag verkligen hittat på så där mycket? Hur gick det till?” – och samtidigt är det ändå typ en fjärdedel av boken kvar att skriva. Siktar på minst 80 000 ord, för det kommer att behövas om den här storyn ska vindla klart.

Det är fantastiskt kul att se hur bra böckerna går just nu.
Det är som om en sten kommit i rullning, på något vis. Ju fler som lyssnat, desto fler lyssnar.
Vet faktiskt inte exakt hur många det är totalt, men över 1300 betyg på DÖDANDE LÖGNER på Storytel, är ett helt okej facit efter tre månader – särskilt med tanke på att det kommer så många nya deckare varje vecka. Men jag har väldigt många trogna läsare, och det är så himla roligt att de fortsätter följa serien framåt!

Nu är det dags att fortsätta läsa manus.
Om du vill följa mig på Instagram hittar du mitt konto HÄR.
Välkommen dit!

/Anna

Skrivkramp!

När man ser alla happy-happy-happy inlägg på Instagram och FB är det lätt att tro att livet som skrivande människa enbart är fantastiskt.
Och det är det ju på sitt sätt!
Att skriva är ett kreativt yrke, om man blir utgiven blir man läst och får respons (förhoppningsvis positiv!) och kanske också en del pengar. Dessutom är ”att vara författare” ett drömyrke för många. Kändisskapet hägrar ju vid horisonten, och vem har inte sett Läckberg i Let´s dance eller Knausgård i något kulturprogram?

Men verkligheten är sällan så enkel.
Första boken är sällan ett problem. Då skriver man fortfarande mot en horisont av drömmar och förhoppningar, har god tid på sig och inga direkta förväntningar från omvärlden. Om manuset blir liggande en månad då och då för att man ledsnar på det – strunt samma.

Men när du väl har fått en bok utgiven – det är ofta då skrivkrampen kommer.
Till att börja med kanske förlaget vill ha en uppföljare, och den ska helst vara färdig inom en viss tid, ofta cirka 10-12 månader. Förläggaren vill ha tid för redigering, populära inläsare måste bokas tidigt och eftersom du har skrivit under kontraktet, måste du vara klar i tid.
Manus två ska dessutom helst bli minst lika bra som första boken, som tog tre-fyra år att skriva på lediga stunder och när lusten att skriva råkade infinna sig.

 

Samtidigt har du hela tiden bok nummer ett hängande över dig, som ett damokles-svärd.

 

Kanske har du fått kritik för vissa saker, och börjar fundera på att ändra ditt sätt att skriva eller bygga en story.
Har du fått väldigt få läsare/lyssnare – hur ska du få flera nästa gång?
Har du fått väldigt många – hur ska du någonsin kunna skriva något lika bra igen?

Själv har jag en massa strategier för att komma runt det här. 

Till att börja med: tid.
Jag skriver inte på ett kontrakt förrän boken är i princip klar, och jag vet säkert att jag kommer att skriva färdigt. Om jag inte vill skriva klart ett manus, så har jag inget lovat. Det känns skönt.
Tar inte heller ut förskott eller garantihonorar förrän manuset är i princip klart, och skulle aldrig i livet våga signa upp för fyra-fem oskrivna böcker i taget! 😮
– Om förlaget ligger på för mycket om nästa manus säger jag ”stopp och belägg, det här funkar inte!”. En seriös förläggare tar hänsyn till att du behöver tid för att bli klar.
– Att ljuga om hur bra det går, samtidigt som man sitter med ångesten i maggropen är dumt – och inte skriver man bra då heller. Bättre att prata med redaktören/förläggaren och be om hjälp att bolla texten, om man kör fast. Och nej, man stör inte. Om inte vi författare skriver bra böcker, får förläggaren inte behålla jobbet, så det ligger definitivt i hens intresse att man kreerar bra text.

Att pyssla med manuset – utan att skriva!
– Skriver ner spridda idéer, vare sig de är bra eller dåliga
– Gör research (även om jag tycker jag vet allt om ämnet finns det alltid mer att lära …)
– Arbetar med konsekvenslistan (den där jag har skrivit upp alla namn och människors inbördes relationer)
– Läser igenom random kapitel med rödpennan i hand
– Läser eller lyssna på en bra bok enbart för nöjes skull. Output kräver input!

Göra något helt annat funkar också! 
– Själv kör jag buss när jag kör fast i ett manus. Jobbar som timanställd, och det finns oftast jobb. Att bryta skrivandet totalt är ett fantastiskt sätt att komma vidare på. Ideer dyker ju upp när man minst anar det, och kan plitas ner i mobilen eller i ett löst anteckningsblock.

Byt skrivställe
– Ibland räcker det att jag flyttar från soffan till skrivbordet, till köksbordet, sängen eller loftgången – eller någon annanstans där jag inte satt nyss.

Nej, nu har jag prokrastinerat i en timme genom att skriva detta. Dags för lite sen lunch (eller tidigt middag?), sedan stallet med hunden, och så hem och fortsätta. Har skrivit 75 procent av boken ungefär, och faktiskt även vågat skriva på kontraktet, fast jag inte är riktigt klar. Men det är bara slutspurten kvar, så det känns helt okej.

Hoppas detta inlägg var någon till glädje i alla fall! 🙂

/A

Att tävla i att skriva

Jag brukar aldrig delta i tävlingar, men ibland är det som om vissa saker bara trillar på plats. Ett förlag har en tävling, till vilken man kan skicka in ett visst sorts manus. Jag råkar ha ett sådant manus liggande på min ftp-server. Tänka sig!

Läste igenom manuset och insåg varför det inte funkade som det var. Slaktade texten och skrev om lite här och där. Och voíla – ett färdigt tävlingsbidrag. Ska läsa igenom det igen och skicka in det i morgon.

Egentligen hade jag tänkt ge ut det här manuset på eget förlag, men jag har insett att det får vara så. Jag vill skriva, och det är det jag är bra på. Att vara administratör och sälja böcker, nej … Det är inte min grej. faktiskt. Att man kan något betyder inte att man måste göra det, typ!

I övrigt är det äntligen höst, lugn och ro, svala dagar och fortfarande hyfsat ljusa kvällar. Älskar den här tiden på året!

För övrigt vill jag tipsa om mitt Instagramkonto, som är det jag uppdaterar mest och oftast. Bloggen är för det mesta sorgligt försummad, mest för att jag aldrig får någon annan feedback på den än från folk som vill sälja konstiga saker som jag inte vill köpa. Orka, liksom!

Instagramkontot hittas här: https://www.instagram.com/forfattare_anna_sellberg/

Vi ses där i stället!

/A

Stockholms litteraturfestival

I helgen som gick var det dags för Stockholms litteraturfestival.
Först på fredagen var det dags för förlagsfest, och det var verkligen jätteroligt! Dels träffa en massa kollegor och förlagsfolk, dels ett möte som var så totalt oväntat att det finns inte!
Under min uppväxt flyttade vi omkring en del, men åren 1973 till 1978 bodde vi i Bankeryd. Där gick jag i en jättetrevlig klass med bara sju tjejer. Två av dem var Annika och Ancha, som jag umgicks med till och från i perioder.
Jag trivdes verkligen i Bankeryd, och det var en stor sorg att mina föräldrar bestämde sig för att flytta till Motala, hösten 1978. På den tiden fanns ju varken internet eller Facebook, så hålla kontakten med gamla vänner var svårt. inte minst eftersom man i den åldern (vi var fjorton) också växer ifrån varandra tämligen snabbt, om man inte umgås hela tiden.
Då och då har jag tänkt på mina gamla klasskamrater, och undrat vad det blev av dem – men döm av min förvåning när jag strax före förlagsfesten på van der Nootska Palatset möts av en mörkhårig kvinna i min egen ålder som säger:
– Hej, jag heter Ann-Charlotte. Vi gick i samma klass i skolan en gång i tiden!
Men åh vad roligt – och vilket sammanträffande! Det visade sig att vi båda numera skriver för samma förlag – Lind & Co. Hon feelgood och barnböcker, och jag deckare. Fyrtiotre år har gått – en ofantlig tidsrymd – och vi har båda levt våra liv på varsitt håll. Men nu ska vi inte tappa kontakten igen, den saken är klar!

I övrigt var förlagsfesten som vanligt, väldigt trivsam. Det är alltid lika roligt på Lind & Cos fester, för vår chef Kristoffer har en stor och spretig vänkrets och många mer eller mindre udda personligheter tillhör dessutom förlagets stall av skribenter. Jag ska inte ägna mig åt namedropping, men kan bara säga att diskussionerna var både intressanta, lärorika och roliga. Vad annat kan det bli när man delar bord med två duktiga författare, en förläggare, en välkänd brottmålsadvokat och en mycket erfaren och högt uppsatt polis.
Måtte pandemin hålla sig i skinnet nu, så det här inte var sista chansen igen att på länge få träffa alla som hör hemma på förlaget!

Dagen därpå var det dags för panelsamtal. Sofia Rutbäck Eriksson, jag och vår förläggare Mattias Boström, skulle diskutera cosy crime.
Sofia skriver de roliga böckerna om Katarinas eminenta detektivbyrå – om en rasande rolig revisor som tillsammans med grannen Greta tar tag i stadens brottslighet – men hon har också skrivit barnböcker plus att hon kommit ut med en feelgood under 2021.
Samtalet finns på film någonstans på nätet, länk kommer senare – det vill säga när jag har hittat den.
Här är i alla fall en fin bild på oss alla tre, tagen av Stina Floden. Tack för att jag fick låna den!

Nej nu är det dags att bege sig ner på stan på ett ärende, sedan hem och skriva igen. Ute skiner solen och det är äntligen höst – me like! 🙂

/A

Från panelsamtalet. Foto: Sofia Floden

Inget skrivet på länge …

Ibland måste man släppa sitt manus och göra annat, så det har jag gjort. Målat stall, slappat i värmen, och funderat på framtiden.
Jag tillhör ju de som får en väldigt låg pension, eftersom att vara frilansande skribent inte ger några större inkomster.
Bokbranschen är nämligen så funtad att alla får avtalsenlig lön utom författaren, trots att det är hen som står för idéerna och skriver själva manuset. Trist, men så har det varit ända sedan Erasmus av Rotterdams tid. Läs Gutenberggalaxens nova av Nina Burton, så förstår ni. 😉
Inte heller kan jag söka exempelvis arbetsstipendier hos Sveriges Författarfond. De delar enbart ut pengar till folk som ger ut pappersböcker (vilket är ett politiskt beslut) – och mina deckare kommer ju bara som ljudböcker.
Alltså blir det förmodligen mer busskörning, och mindre skrivande framöver.
Tråkigt på ett sätt, och skönt på ett annat, och livet går vidare!

/A

Äntligen är Dödande lögner ute!

Skönt, då kan jag släppa det och gå vidare med nästa manus istället.
Läste igenom den som e-bok på Storytel själv häromkvällen, och hittade genast småsaker som jag borde ha ändrat. Är man petimäter så är man! Men hittills har ingen lyssnare hört av sig, så … Det är förmodligen bara jag som ser dem.
Det är ungefär som att måla stall.
Just när man gjort det ser man vartenda felaktigt penseldrag och varje fläck som hamnat på fel ställe. En vecka senare är man blind för det, och ser bara helheten igen.

Än så länge har DÖDANDE LÖGNER bra betyg på Storytel, men som vanligt är åsikterna bland lyssnarna synnerligen varierande. ”Tråkig!” skriver en och ”Bra!”, skriver en annan. Sanningen ligger nog någonstans mitt emellan.


I övrigt har det varit den varmaste veckan i mannaminne. Otroligt jobbigt med 35 grader i skuggan. Jag har inte skrivit utan haft min sedvanliga målarsemester i stallet. Min metod är annorlunda mot de flesta andras. Jag häller nämligen färgen över min kropp och rullar mig mot väggarna.
Eller nja, gör inte riktigt så, men man kan tro det när man ser bilden här intill i alla fall …

Längtar faktiskt efter hösten. Jag har svårt för värme och september är min favoritmånad. Kalla, klara dagar och fortfarande ljust på kvällarna, alla vänner är tillbaka från sina semestrar, och det blir rutiner och vardag igen. Skönt!
Riktigt vad jag ska skriva i höst vet jag ännu inte.
Är klar med manus nummer fem om Wendela Vide och polisen Annika Sandström om kanske en månad, sedan får vi se. Det skulle vara så himla kul att skriva för barn igen – eller kanske en hästbok för lite äldre läsare?
Det ger sig väl när jag kommer så långt.

Nu ska jag dricka kaffe och ta en tupplur i soffan, och sedan skriva vidare.
Fick en sån himla bra idé i stallet tidigare, som ska in i manuset pronto!
/A

Hettan dallrade över Hågadalen i går, när den var 36 grader varmt! 

 

Glad midsommar – och så Femina!

Sitter i sängen och skriver medan det regnar ute. Typiskt midsommarväder, och kvällens grillning har just strukits från listan över saker att göra. Skönt att äntligen kunna göra lite som man vill. Den senare vuxenåldern är verkligen bästa tiden i livet!
Hoppas att du som läser detta har en fin midsommar där du får göra precis det DU vill, utan måsten eller krav från omgivningen. Det är guld värt!

 

Nu börjar det närma sig med släppet av DÖDANDE LÖGNER och häromsistens hittade jag den omnämnd bland sommarens tio bästa deckare i Femina. Gissa om jag blev förvånad – och jätteglad, förstås. Hoppas nu att riktigt många kommer att lyssna på den!

 

Det är alltid nervöst innan ett boksläpp, och just den här gången känns det av någon anledning som jag inte riktigt kan sätta fingret på, extra spännande.
Kanske är det det känslan av att konkurrensen blir tuffare hela tiden, som gör det. Varje dag släpps 25-30 nya titlar på streamingtjänsterna, och även om jag har en trogen läsarskara, så undrar jag ju i mitt stilla sinne om boken kommer att nå lyssnarna eller drunkna bland alla andra?
Vad avgör om man har skrivit en storsäljare eller en bok som bara lockar några få? Det är omöjligt att säga. Men nu om en månad vet jag – bara att vänta och se!


Och så är ju nästa manus näst intill klart. Vet inte riktigt hur det gick till, men eftersom jag fick lite feeling precis efter att lämnat Dödande lögner, så skrev jag vidare på en gång.
Ska skicka ett första utkast till Lind & Co nästa vecka, och det ska bli otroligt spännande att höra vad min redaktör tycker om den. Är inte riktigt klar över hur det ska sluta än, bara. Funderar och funderar och eftersom jag har skrivit ganska öppet hela tiden, så kan i princip vem som helst kan vara mördaren.
Och vem det till sist blir – ja, det får lyssnarna veta nästa vår! 😉
Häng på!

/A

Händelserna på hästgården – en angelägen bok!

Kolstrasten sjunger i sommarkvällen och jag sitter ute på vår loftgång med datorn i knäet. Ska snart fortsätta skriva på deckare nummer fem om Wendela Vide och polisen Annika Sandström, men först smälta maten. Sambon hämtade mig i stallet och vi köpte varsitt mål på en Sibylla en bit hemifrån. En glassbåt och en kopp kaffe på det och jag är hemma.


Flera av mina författarvänner har släppt böcker nu i början av sommaren, och jag skulle vilja tipsa om en av dem, nämligen Händelserna på hästgården som journalisten och skribenten Ulrika Fåhraeus skrivit tillsammans med Anna Bohlin.
Ulrika har tidigare skrivit om händelserna på hästgården i sin blogg, vilket radions P3 sedan plockade upp och gjorde en serie i fem delar om – och detta utan att credda Ulrika det minsta, vilket jag tycker var uselt. Skämskudde, P3!
Här är ändå länken till P3s granskning: Hästgården.
Av berättelserna har det nu blivit en bok, där Anna Bohlin berättar om sitt liv tillsammans med en man som var känd inom stora delar av hästvärlden, som tränare, hästhandlare, ridskolechef … och mycket annat.
Artikel i Hippson om boken. 

Att övergrepp i stallmiljö förekommit ”i alla tider”, är ingen hemlighet. Unga oerfarna tjejer och äldre erfarna män som tar för sig, har existerat som ett dystert fenomen i decennier.
Stallvärlden är dessutom en miljö som gärna blir som en egen värld – en bubbla där vanliga regler inte längre gäller. Att man har samma intresse – hästar – funkar som en bro över åldersgränserna, och gör det lätt för en manipulativ man att snabbt glida över gränsen från att vara en duktig engagerad hästmänniska och stallkompis, till att bli en förövare.

Men varför flyr inte tjejerna från stallet? Eller berättar för sina föräldrar? Eller …
Det finns säkert lika många svar på den frågan som det finns övergreppshistorier. Men att tjejen själv känner skam och skuld är vanligt – liksom att en manipulativ person gärna skapar en bild av ”du och jag mot världen”. Band till kompisar och föräldrar klipps av, den yngre parten isoleras och det blir svårare och svårare att bryta sig loss.
Om man då dessutom känner sig ensam och osedd, och så plötsligt blir Någon i en annan människas ögon – då är det inte heller så lätt att ta in att det som händer är ett övergrepp och inte en ”kärlekshistoria”.

Hästvärlden är dessutom inte särskilt stor.
En ung, ambitiös ryttare eller kusk som får höra saker som att ”jag kan förstöra din framtid för alltid, om du …”, tvekar säkert in i det längsta att berätta vad som hänt.
Att istället låtsas som om ingenting, hålla god min och bara köra på – ja, vi hästtjejer är av tufft virke och det är nog tyvärr inget ovanligt sätt att hantera saken på.
Och ärren som finns i själen, de syns ju inte på utsidan.

Jag beundrar verkligen Ulrika Fåhraeus som ägnat flera år åt att belysa frågan om övergrepp inom ridsporten. Hon är tuff, orädd, och ger sig inte.
Och det här är en kultur som alla vi i hästvärlden måste hjälpas åt att bekämpa! Det är förbanne mig inte rimligt att ungdomar som sysslar med sport – oavsett vilken sport det är! – riskerar att groomas och bli utnyttjade av äldre ledare, tränare eller andra vuxna i sportens miljö.
Ridsportförbundet måste – liksom alla andra förbund – faktiskt ta itu med den här varbölden, och se till att den som jagar småtjejer (eller -killar) och utnyttjar dem, inte får fortsätta som exempelvis tränare eller lagledare.
Dessutom måste vuxna människor som håller på med sport, helt enkelt skärpa sig när det gäller att ta ansvar för sitt beteende. Kärleksförhållande och sex är faktiskt något man har med en som är hyfsat jämnårig. Inte med en tonåring som är kanske 10-20-30 år yngre.
Svårare än så är det inte.


Nej, nu måste jag jobba på.

/A

En randig sambo … Nej, tack!

Äntligen kan man sitta på loftgången och jobba!
Det är helt underbart nu – varmt ute och den ligger i skugga på eftermiddagar och kvällar.
Tyvärr finns det störningsmoment: en ståtlig getingdrottning vill gärna vill hänga med mig och HR*-avdelningen när vi är där ute.
Jag tycker hon ska bygga sin byla någon annanstans, så hon slipper få den sabbad av typ Anticimex. Hon själv tycker att just vår loftgång verkar underbart bra, och dessutom så uppskattar hon tydligen mitt sällskap, eftersom hon gärna surrar omkring precis där jag sitter. Det är lite jobbigt, eftersom jag inte riktigt uppskattar hennes kontaktförsök, men samtidigt inte vill beröva henne livet.
Alla har ju sin plats på planeten, och getingar äter andra flygfän – som flugor och bromsar. Alltså får hon gärna leva, men jag blir väldigt glad om hon bygger sitt bo på ett lämpligare ställe.

*) Hund-Racka


I övrigt har det varit en vecka utan alltför mycket skrivande, men däremot en hel del tänkande. Kommer ju sådana perioder också, så det är bara att låta det vara så.
Otroligt många förlag som har boksläpp så här års, och nu i dagarna är det ju också ett år sedan EN DÖD MAN kom ut i pocket.
Ångrar inte att jag tryckte upp den, det var ett roligt projekt, men däremot borde jag ha avvaktat och sett vart pandemin skulle ta vägen först.
Men det är så dags att vara efterklok nu, liksom. 🙂

Jag borde läsa mer, men det är svårt när jag är mitt inne i ett manus. Det får bli en sommarsysselsättning, när Wendela Vide-5 är klar och jag har semester. Har just passerat mitten på manuset (ungefär) och det börjar bli dags att bestämma hur säcken ska knytas ihop. Få se hur det löser sig!
Jag har valt att ha fler trådar än vanligt i det här manuset, och ångrar det ibland, men man måste ju tänja på komfortzonen lite nu och då.

För övrigt är det 51 dagar kvar till DÖDANDE LÖGNER släpps. Spännande att se hur den blir mottagen av lyssnarna! 🙂

Nu – arbeta, arbeta, arbeta!

/A