Snart jul igen …

… sedan nyår – och därefter tar en ny tid i livet vid. Ska ju starta katt förlag och det känns både läskigt, roligt och spännande.
Samtidigt är det här något jag velat göra ända sedan slutet av 1980-talet. Det har bara kommit en massa andra saker emellan hela tiden, som artiklar, barn, böcker, seriemanus, hästar, fler böcker, korsord, bussar, stallet …
Massor av erfarenhet, som nu ska användas till något konstruktivt alltså!

En riktigt härlig jul- och nyårshelg önskas alla läsare och lyssnare!

/A

 

 

Instagram och verkligheten …

Mysig planeringsstund på gång – med jobboken, nybryggt kaffe i nya julkoppen, lindtkulor och ett tänt ljus. Inspirerande och instagramvänligt. Nu ska jag äntligen ta itu med saker och ting!
Entusiasm: 102 %


Verkligheten: Sofi dyker upp från ingenstans, klättrar upp på soffans ryggstöd, kliver upp på mig och pressar sin randiga kropp emot mitt ansikte.
Möjlighet att arbeta: noll.
Entusiasm: -97 %

 

Äntligen inne i december …

… och om tre veckor är mörkret över för den här gången.
Körde buss i slutet av förra veckan, samma natt som den första snön kom, och det är en speciell känsla. Bussen liksom smyger fram genom snön, allting blir plötsligt väldigt tyst och nästan högtidligt. Och mitt i natten när jag tog mig hem från jobbet, var hela Uppsala förvandlat till en sagostad.

I övrigt jobbar jag på som vanligt.
Nu är mina förlagsplaner äntligen på gång på riktigt och till våren ska det bli bokutgivning av. Fram tills dess terroriserar jag alla bekanta i bekantskapskretsen med minsta kunskap om utgivning, med mina frågor. För att inte tala om tryckeriet, där en mycket tålmodig man snällt svarar på konstiga saker jag undrar över, som om det är skillnad på om boken blir 16 eller 17 ark.
Ja, för alla böcker som trycks, görs enligt en princip som bygger på ark om 16 sidor, som sedan viks, skärs till och sätts ihop till en bok.
Och 17 ark är alltså 16 sidor mer än 16 ark.
Köpte för övrigt en bok för ett tag sedan om hur man ger ut böcker, som hette Förlagsboken. Har läst den lite då och då, men tyckte häromsistens att den var så himla mossig. Exempelvis stod det någonstans att pc och mac har ju så himla svårt att kommunicera med varandra …
Kollade tryckåret – och det var 1999!
Fasiken, snacka om att sälja gammal skåpmat!
Visst är det bra att läsa på, och mycket av grundkunskaperna är okej att ha med sig, men bokproduktion nu och då är ju tämligen väsensskild – framförallt eftersom man numera arbetar med digitala flöden på ett helt annat sätt.

Nej, ut i mörkret och klappa hästen en stund, sedan hem och fortsätta.

/A

Nä, nu j*klar …

… får det vara nog med novembermörker. Upp med julstjärnan och livet känns plötsligt mycket roligare!

Det blir alltid en tomhet efter att ett manus är klart, och även om jag just nu skriver på ett hästboksmanus, så känns det lite tråkigt utan Wendela och hennes värld. Tänker dock redan på nästa bok, så det där med en eventuell sysslolöshet löser sig framöver.

I övrigt städar jag kontoret, är i stallet, kör buss och funderar på ett lite större projekt som är på gång i mitt liv. Det ska bli jättespännande, och förhoppningsvis kan det leda till en annorlunda arbetssituation framöver.
Ibland känns det som om hela min blogg går ut på att berätta ingenting om framtiden, med alla dessa ”hemliga projekt”, men vad tusan!
Man kan ju inte avslöja saker innan de är i hamn, och när de väl är i hamn – ja, då är det inte mycket mer att skriva om dem än att ”nu är det klart, och jag ska fortsätta vidare framåt”.
Ungefär så.

Ibland undrar jag om någon överhuvudtaget läser den här bloggen. Får aldrig några reaktioner, och när jag har kommentarer påslaget så kommer det bara en massa spam och elände. Du som eventuellt läser, kan väl höra av dig på något vis? Vore skoj! FB finns ju, liksom Instagram, där jag heter Anna_rattrattan.

Men nu – fortsätta städa!

 

Det är mörkt nu …

… och jag vill bara sitta i soffan, dricka kaffe och klappa katten. Läsa facklitteratur som tidningen Ridsport går också an. Tyvärr är den inte alls lika rolig nu som när både den och man själv var yngre. Allt handlar om svenska varmblod (alias långbeningar) och tävlingar på elitnivå.
Vanliga människor, typ medelålders tanter på knubbiga kallblodstravare, syns absolut inte alls till i spalterna, och den charmiga blandningen av högt och lågt har helt försvunnit till förmån för en elegant tidning för halvblodsfolk.
Men så är det i tidningsbranschen i dag. Man måste nischa sig för att passa in och överleva, och det är förstås på gott och ont. Den har i alla fall klarat sig hittills, till skillnad mot Hästfocus som fick lägga ner härom året.

Har fått en del reaktioner från testläsarna på senaste manuset, och de är övervägande positiva!
Jag velar just nu mellan två ytterligheter: är testläsarna snälla för att de är mina vänner, och jag ständigt matar dem med kakor i stallet – eller är det här manuset faktiskt ganska bra?
Ja, svaret kommer den dag titeln ligger på Storytel och lyssnarna ger sin dom. Usch, det är jobbigt att bli bedömd och inget jag rekommenderar för den som har en vek själ.

Håller just nu på med ett alldeles vanligt hästboksmanus, bara för att det är så himla roligt att skriva, och det känns verkligen som att glida fram som en räkmacka!
Vem som ska ha manuset vet jag inte. Nuförtiden brukar ju de flesta manus jag skriver vara mer eller mindre beställda i förväg, men det känns himla skönt att inte behöva tänka på det. Jag skriver det bara för mig själv – och jag skriver den hästbok jag själv hade älskat att läsa när jag var i tio-elvaårsåldern.
Kanske ger jag ut boken själv till och med, bara för att testa hur man gör. Det får vi se när det är klart!

Men nu – dags att fortsätta!

/A

Färdig och ändå inte …

Ja, nu är det bara att vänta, eftersom manuset ligger till sig i bakhuvudet, medan jag gör annat. I dag ska jag skriva en artikel till Min Häst, och i morgon och på fredag köra buss.
Vardagen återvänder, efter ett antal månader i skrivbubblan, så att säga. Men det ska faktiskt bli skoj – jag blir väldigt rastlös av att bara drälla omkring hemma. Det är viktigt att få perspektiv, distans och träffa andra människor än de man möter när man är ledig. Mer blir gjort, och lönen som trillar in på kontot är inte heller fel, för om det var någon som trodde att man blir rik på att skriva böcker, så kan jag genast ta er ur den föreställningen. 🙂

Nej, dags att dra igång med den där artikeln, och så spurten på projektet till Rabén & Sjögren. Jobba jobba!

/A

Jobbmöten …

… är inspirerande ibland, och ett sådant var jag på just i dag.
Exakt vad det kommer att leda till har jag ingen koll på än, men just nu är det ändå mer än fullt i kalendern, så det spelar mindre roll om det tar lite tid innan det händer något.


Såg en fråga i en facebookgrupp i dag om ”hur gör ni för att få tid att skriva?” – och jag har så himla svårt att förstå den frågan.
Vill man skriva så gör man väl det?
Finns det något annat svar, liksom?
I princip ingen här i Sverige jobbar ju 14 timmar per dygn i kolgruvan vid vägens slut. Nej, vi är ju bortskämda med reglerad arbetstid, lång semester, barnomsorg – och en massa andra bra saker. Att då inte tycka att man ”har tid” att skriva … Äh, det är bara martyrer som säger så, för att få medlidande. Det är i alla fall min åsikt! 😉
Vill man, så kan man.
Sätter du av en timme varje kväll och ett par timmar extra varje helg, är det 40 timmar per månad, och 480 timmar på ett år. Det kommer du långt på! Gå upp en timme tidigare varje dag på semestern – eller stanna uppe senare på kvällen – och framförallt: stäng av datorspelen, tv:n och alla j*kla filmkanaler – då kommer du att få massor av tid över.
Det gäller helt enkelt att se skrivandet som livsnödvändigt, och prioritera det därefter – då löser det sig alldeles av sig själv!


Men nu är det sen eftermiddag, dags att bege sig till stallet och därefter hem till kattsoffan – och så fortsätta skriva på manuset. Ingen rast och ingen ro, nu när det bara är en lång, härlig nerförsbacke kvar innan det är klart!

/A

Sista sommardagen …

… var kanske i dag? Tog med mig Charles-Ingvar till stallet på em och satte mig i hästarnas hage med en tub kaffe, en citronbulle från Macken, godis till Charles-Ingvar, anteckningsbok och penna.
Men så mycket jobbat blev det inte. Lade mig på rygg i stället, lyssnade på vindens viskande och ett och annat flygplan som dånade förbi, på väg till Arlanda.
Halvsovande, drömmande och tänkande skapades händelser inuti mitt huvud, som i morgon ska skrivas in i manuset och bli en del av en historia.

I morgon alltså.
Godnatt!

/A

Vart tog Lizzie vägen?

Mitt manus har förändrats åtskilligt sedan jag började på det. Kollade in min jobbok som följt mig hela tiden i dag, och det är inte alls samma manus som står på sidan ett i den, som finns i min dator.

Jag fattar inte hur de författare gör som planerar exakt allt redan från början.
Hur har de tålamod att skriva det sedan? Om jag gör ett sådant där Mycket Väl Genomarbetat synopsis, så är jag färdig sen – och vill göra något annat än skriva samma sak en gång till. Det känns som om historien blir en enda lång transportsträcka från första till sista sidan – lika roligt som att köra motorvägen mellan Uppsala och Stockholm, ungefär.

Det är ju just det oväntade som är det absolut roligaste med skrivandet – att det kan bli vad sjutton som helst! Att idéer poppar upp, att människorna man skriver om går sina egna vägar och kanske även har andra bevekelsegrunder än man trodde från början. Sådant som man inser när man lär känna dem lite bättre!
Exempelvis har någon som heter Lizzie hoppat av helt. Hon står med på första sidan i jobboken, men finns inte med någonstans i texten – än! Å andra sidan är det mer än en som tillkommit – som Tarek Jovanovic exempelvis, som bor i ett litet hus vid en strand. Honom kände jag inte alls innan, men nu så är vi rätt bra kompisar.

Nej, jag tror att det kan ha varit så här: Lizzie gick längs vägen med långa steg och en ryggsäck på ryggen.
När hon kom till en busshållplats kom det en buss. Hon klev på den, såg att bussbolaget sökte folk, och bestämde sig för att hon inte ville vara en människa i en hästbok, utan något helt annat.
Och på den vägen är det – kanske! Ja, för jag har ingen aning, för jag har inte träffat henne än, och har inte hennes telefonnummer. Så var det med det.

Men nu ska jag åka till stallet och motionera världens bästa räcerpåni i stället för att sitta framför datorn!

/A

Done is better than perfect …

Ibland är det bara så att man måste komma vidare med det man håller på med. Det går inte att pilla i detaljer hur länge som helst, för om man ideligen stannar upp i skrivandet så försvinner flytet.
Visst går jag tillbaka och tittar på manuset ibland, går igenom ett kapitel här eller där, rättar konsekvenser och så vidare, men jobbar med manuset – det gör jag när det är färdigt.
Och nu är det snart det. Nerförsbacken är påbörjad, och två tredjedelar är klart. Räknar med att vara helt färdig om cirka två-tre veckor, och det känns jätteskönt. Håller på med ett helt annat projekt parallellt, och det ska också vara klart då, så arbetsdagen är uppdelad i två: förmiddagarna är vigda åt Wendela Vide och eftermiddagarna åt Projekt 2.
Glad att jag med åren har lärt mig att inte göra allting sista veckan. När en var ung funkade det att jobba dygnet runt inför en deadline, och jag kan göra det nu också om det verkligen behövs. Men det är sällan värt det.

Nu – dags att skriva vidare. Ligger lite efter i dag tack vare en sovmorgon, men sådana är också en del av livet ibland.

/A