Ingen rast och ingen ro …

Det blev ingen längre semester i år, men det gör inte så mycket.
Har bara gjort roliga saker i min egen takt, och då är det helt okej. Kanske tar ett par veckor ledigt i november i stället, när en ändå bara vill ligga under en filt, äta choklad och läsa gamla deckare av Agatha Christie.

Ute blåser det och sommaren är på väg att gå mot höst – min favoritårstid. Och inte blir det sämre av att jag har en massa roliga jobb på gång framöver – inte minst korsord.
Ja, för varje gång någon väljer att köpa ett handgjort korsord av mig istället för att välja ett datorkonstruerat rutnät från det stora medieföretaget, blir jag lika glad. Korsord är nämligen ett hantverk!
En dator kan aldrig ersätta en klurig, påläst och engagerad korsordsmakare – så är det bara. Lika lite som en dator kan skriva musik, skapa konstverk – eller älska till Buddy Holly en förtrollad natt.
Så det är verkligen synd att inte alla skippar de datoranimerade och totalt opersonliga rutnäten!


Har skrivit 2/3 på mitt feelgoodmanus ”Soffan” och det är verkligen skönt att bara ösa på med handling, utan att behöva ta hänsyn till ett lik.
Det är förbanne mig det jobbigaste med att skriva deckare – att man MÅSTE ha siktet inställt på offret precis hela tiden. Allt som händer och sker ska ju på något vis syfta tillbaka på Brottet. Om man lägger in en massa trådar som inte hör dit, blir lurigt för den som lyssnar eller läser, och det är inte okej.
Egentligen borde jag börja med del 6 om Wendela Vide och Annika Sandström typ på måndag. Manus ska vara klart till 1 februari nästa år, och jag skriver rätt långsamt. Dessutom är det ju en del ”tänka tänka” också.
En hög artiklar för SKK och Agria Forskningsfond ligger också i pipelinen, så det är hög tid att sätta igång om jag ska bli färdig i tid med allt som ska göras de närmaste månaderna.


Såg att jag i förra inlägget funderade på att skaffa mig mera frilansjobb, men det blir inget av med det.
Dygnet har bara 24 timmar och jag behöver ställtid när jag skriver. Jag vill hinna tänka, känna och skriva om när det behövs. Och inte minst köra lite buss då och då, för omväxlingens skull.
Visst kan jag vara snabb ibland – sno ihop en artikel eller skriva klart en gammal surdeg som legat till sig – men i det stora hela njuter jag av att ta det lugnt.
Förr gjorde jag alltid allting i sista minuten, och oftast på fel sida om deadline. Så kan man absolut jobba ( … om ens uppdragsgivare står ut med det …) och texten behöver inte ens bli sämre av det.
Nej, tidsbrist skärper hjärnan och skapar ett hyperfokus, som är svårslaget. Och kicken när man äntligen skickar iväg den färdiga texten – den är också ”to die for”.

Men att alltid arbeta för högtryck har konsekvenser som visar sig så småningom. En ständig känsla av trötthet, eländiga sömnvanor, att man börjar skjuta upp allting – även när det inte är nödvändigt – och så småningom är hjärnan så trött att tankarna mest bara snurrar runt sig själva. Och den där fantastiska möjligheten att kunna spotta i nävarna och jobba dygnet runt – den försvinner helt, till sist.
Det är absolut inget att stå efter, så för min egen del föredrar jag numera att jobba lagom.
Och vad är lagom? Jo, det är att alltid ha tid för en pratstund med en god vän, att i lugn och ro unna sig en kopp kaffe i solen – eller ägna eoner av tid åt en fotosession med en luddig humla som besöker en tistel!

Det ska va gött att leva, helt enkelt!

/A

Nya dagar, nya jobb?

Det här med att vara kommunikatör hos Agria & SKK Forskningsfond, har verkligen fått mig att längta efter att arbeta mer som skrivande frilans. Och jag har en hel del trådar gällande jobb ute inför hösten. Spännande att se vad det blir!
Funderar också på att sätta upp mig hos ett par olika företag som förmedlar personal för kortare och längre projekt. Vet inte om det lönar sig, men om man inte försöker, så blir det ju ingenting alls. Och ibland leder det ena till det andra, på högst oväntade sätt.

I övrigt mular det på som vanligt så här i sommartider. Har börjat måla stallet, vilket är ett av mina semesternöjen.
Det är ett stort stall – typ 20 boxar och massor av kvadratmeter vägg som ska rollas vitt inuti boxarna. Tidigare år har jag gjort större delen själv, men i år vill en del måla sina egna boxar – skönt och dessutom mycket roligare, för då finns det alltid någon att fika med.

Faktum är att vi målar insidan av stallet varje år, efter att väggarna tvättats av Ångmannen. Det vill säga: en lättare uppfräschning med roller och pensel, eftersom saker alltid  slits när hästar är inblandade …
Vårt stall är dessutom både tämligen gammalt, och ganska skruttigt här och där. När man målar så syns skavankerna, och styrelsen får en hint om vad som behöver lagas – både akut och mindre akut.
För ja – vårt stall behöver lappas och lagas allteftersom. I år är det flera fönster som väntar på TLC, och så är det en boxvägg i trä, som skulle behöva bytas helt egentligen.
Självklart finns det de som rynkar på näsan och tycker vi minsann borde blåsa ut alltihop och bygga om från grunden. Det är ju så man gör nuförtiden!
Men nej – vi tar tillvara på det vi har i stället, och sparar samtidigt på naturens resurser.
Jag vet inte hur många gånger jag har stått på näsan ute i ladan – eller i K-Rautas ”skräpcontainer” – och hittat just den perfekta skivan eller plattan, som funkar till just den boxväggen! Ibland direkt, ibland efter diverse justeringar.
För i vårt stall finns det varken standardmått eller ett bestämt sätt att göra saker på. Det gäller i stället att ha fantasi och tänka både utanför och inuti boxen – även om grunden självklart är att det ska vara stabilt, hästsäkert, och gärna snyggt också.

Vill du följa vårt stall på nätet, så följ vår Instagramsida: Norranorbygard

Skriver också lite på nästa deckare. Har undertecknat kontraktet och skickat iväg det, och deadline är 1 februari nästa år. Ska vi gissa att jag sitter på natten den 31 januari och skriver så tangenterna glöder?

Men nu är det dags att göra lunch och lyssna på Ekot. Jag är ju en nyhetsjunkie och det är sen gammelt.

/A

Nya lärdomar och misslyckade semesterförsök

Äh, inte blev det någon semester inte! ***suck*** Tvärtom.
Den här veckan har jag jobbat varenda dag, faktiskt. Men det är ju så roligt att lära sig nya saker!

I går var det nämligen dags att ta itu med webben för Agria och SKK Forskningsfond, och tillsammans med en vägvisare från SKKs marknadsavdelning loggade jag för första gången i världshistorien in på en episerver.
Och konstigt nog kändes det som att ”komma hem”!
Ett smart och logiskt uppbyggt system, som passar mitt sätt att tänka precis. Jätteroligt och jag kände mig som en spattig 7-åring när vi gick igenom hur jag skulle göra:
– Fröken. Fröken! Jag kan. Jag kan!
Nu är det ju (tyvärr) inte så att jag är superintelligent och genast förstod hur allt funkade, utan min ”aha-upplevelse” berodde framförallt på att det var en väldigt bra genomgång. En duktig lärare är guld värd!
På fredag ska vi fortsätta med en del grejor som vi inte hann med i går, och det ser jag fram emot!
Den här veckan kommer också Hundsport Special nr 2 ut. Jag har med ett helt gäng artiklar – både forskning och en artikel från Uppfödarkommittén (UKK), kombinerat med ett litet kåseri om min uppväxt på en labradorkennel under 1970-talet. Spännande att se om det kommer några reaktioner från något håll!

I övrigt försöker jag planera upp nästa manus om Wendela Vide, och det går ”sådär”. Jag fattar helt enkelt inte hur folk gör för att veta vad som ska hända i kapitel 37 och kapitel 52 i förväg. Så det är väl bäst att köra på som vanligt – jag börjar med första kapitlet och skriver tills manuset är färdigt. Man ska inte ändra ett vinnande koncept! 🙂

/A

 

Dä ska va gött å leva, hälsar Charles-Ingvar! 

 

 

Semester – och ett nytt kontrakt!

Snart kommer det ett nytt kontrakt på nästa bok om veterinären Wendela Vide och polisen Annika Sandström i mejlen.
Det känns nästan lite läskigt – jag har ju inte ens börjat skriva än!
Men tydligen är kontrakt ett måste för att förlaget ska kunna (våga?) boka in en inläsare. De populäraste är ofta uppbokade upp till ett år i förväg, så det gäller att ställa sig i kön. Jag vill ju absolut behålla superduktiga Anna Maria Käll, och då är det dumt att riskera att hon inte har tid.

Hade ju egentligen tänkt att WV-5 skulle bli den sista boken i serien, men fick tji. Massor av lyssnare och läsare har hört av sig och vill veta hur det går – så det är bara att fortsätta. Har en sån himla bra idé också, så det känns verkligen kul att ta tag i ett nytt manus!


Försöker ha lite ledigt och det går ganska bra i alla fall.
Har planterat potatis i kolonilotten, ska röja klart kontoret (detta ständiga sisyfosarbete …), är i stallet, njuter av sommaren, fikar och rider.
Var ute på en magisk tur i går med bästa stallkompisarna, och vi såg bland annat en dubbel regnbåge i helt otroligt starka färger. Fantastiskt och naturligtvis helt omöjligt att fånga på bild, även om varenda människa vi mötte i Hågadalen gick med mobilen riktad mot himlen!

Men trots semestern är det hela tiden jobbsaker som tickar in – svara på mejl, leta upp och skicka en Indesignfil från april, korra artiklar och skicka dem för läsning …
Men det är okej – så har det alltid varit under alla mina somrar, ända sedan jag började frilansa som skribent 1987.
Måste för övrigt fixa klart det sista som gäller Guldfuxen förlag år 2021 också.
Ibland ångrar jag faktiskt att jag startade ett AB.
Det är mycket mer krångel och administration än att ha en enskild firma, och mer papper som ska in till myndigheterna. Samtidigt är det väl som en god vän sa: ”du är ju vuxen, då har man ett AB!”.

Se så – då var det dags att fixa en termos kaffe, och sedan hasa iväg till kolonilotten och gräva upp jordärtskockor som ska skänkas bort.
Vi har alldeles för många, så några lottkamrater i odlarföreningen ska få ta över ett gäng av dem. Sparar dock ett litet antal, eftersom de får underbart fina gula blommor. Ögonfägnad är också viktigt! Men äta dem – nej …
Det får vara så. Är inte helt säker på att min mage klarar av dem, och tänker inte chansa.

Mot kolonilotten – med språng!

/A

Trollen i recensionsfälten

Det är verkligen konstigt, men många böcker hinner inte ens komma ut förrän de får en negativ recension och en stjärna.
Först undrar man ju rent tekniskt hur recensenten har hunnit lyssna på en lång ljudbok på så kort tid. Sedan undrar man varför hen lyssnade klart om hen tyckte den var så urdålig.
Framförallt är det sjukt intressant att vissa hatar bok ett, två, tre och fyra i en serie – men ändå lyssnar på femman också, samt levererar ett dåligt betyg och en elak recension. Why, liksom?!

Teorierna kring det här, är många bland oss författare.
Troll, säger min förläggare med en suck.
Knäppa människor som är avundsjuka, säger vänner och bekanta.
Eller är det kanske andra författare, som själva har fått låga betyg och som tror att deras böcker ska hamna högre upp på listorna, om min bok stannar längre ner?
Alltså  – jag fattar verkligen inte varför det här fenomenet ens existerar!

Sedan har vi de elaka recensionerna – alltså de där som är skrivna av en människa som sitter bakom sin skärm och tycker att nu måste hen minsann delge omvärlden sin uppfattning.
I sådana recensioner kan man exempelvis hitta kommentarer som ”varför har jag läst fem år på högskolan när vilken idiot som helst kan bli författare?” (fritt citerat och detta skrevs om en annan författares bok, kan tilläggas).
När jag svarade på inlägget, och påpekade att så där skriver man sig väl ändå inte till en annan människa,  hänvisade personen till lagen om yttrandefrihet. ***hohoho*
Som om den skulle gälla på en kommersiell sida på nätet?
Lagen om yttrandefrihet handlar faktiskt enbart om relationen staten – medborgaren, och innebär för övrigt inte alls att man får skriva vad skit som helst på internet. Yttrandefrihet kommer nämligen med ansvar och skyldigheter också. Läs gärna på här: Lagen om yttrandefrihet Wikipedia

Sitter och funderar på att göra en samling med elaka citat från Storytels recensioner, men å andra sidan: varför sprida sk*t mer än det redan är spritt?
Nej, det får vara så med det
.
Nu ska jag skriva klart en artikel i stället, och glädja mig åt att både jag (!) och böckerna trendade hos Storytel i går, enligt deras bot på Twitter.Ja ja, berömmelsen är kortlivad (i dag är det säkert någon annan) – men ändå! Kul varde det!

/A

 

Livet efter boksläppet

Nu börjar det lugna ner sig efter boksläppet. Fick massor av uppmärksamhet på streamingtjänsterna – framförallt hos Storytel – och det gjorde säkert sitt till.
Storytel äger ju en stor del av förlaget Lind & Co, (som ger ut mina böcker) och puffar ofta för sina egna författare. Och just att synas på skärmen när appen öppnas på mobilen är väldigt viktigt. Utan den marknadsföringen drunknar man i flödet. Bara förra året kom det ut 450 ljudboksdeckare …

Bookbeat har till exempel inte alls slagit på trumman för ETT TVÅ … DÖD! – och mycket riktigt ligger den också mycket längre ner på deras listor över vad som lyssnas på. Men mina böcker har i alla fall bra betyg hos Bookbeat, och det känns kul att se dem tillsammans som på bilden nedan.

 

 

 

 

Nextory har jag faktiskt inte kollat. De har väldigt få procent av marknaden, och det är svårt att komma in på deras sida utan att vara inloggad och ha ett abonnemang.


Mitt manus Soffan känns just nu totalt värdelöst, så det får vara med det så länge. Det är inte beställt och det finns ingen deadline, så jag behöver egentligen inte skriva mer på det alls, om jag inte vill.

Men det är konstigt med den där deppighetskänslan som alltid dyker upp när ungefär när 2/3 av ett manus är klart. Det är som om man plötsligt tappar farten och börjar dissa sig själv och sin text.
För det mesta brukar jag bara skriva vidare, men eftersom det här bara är något jag skrivit mest på skoj, så kan det ligga där det ligger så länge.
En vacker dag känns det kanske annorlunda, och då kan jag ta upp det igen. No hard feelings!


Ute är det vår, men fortfarande relativt kallt. Mina odlingar går sisådär. Tycker allt gror så förbaskat långsamt, samtidigt som jag väl någonstans inser att tålamod är en odlares bästa vän.
Det är i alla fall väldigt roligt att jobba på kolonilotten, och man tänker bra under tiden. Rensar ogräs, har klippt bort en massa döda hallonpinnar (vad sjutton kallas det?), har anlagt en kompost (fast det är nog för mycket pinnar i den …) och på balkongen står potatisar och groddar till sig. Squashen ska planteras om snart och kanske blir det också något av den kinesiska gräslöken och dillen. Vi får se. Det är vägen som är mödan värd, som det ju heter.

/A

 

Hoppla! Det går ju bra det här!

En dryg vecka efter släppet av ETT TVÅ … DÖD! är det många många som har lyssnat, och den klättrar stadigt på listorna för varje dag.
Hipp hipp hurra!

Här är en bild från Storytel i går, när den låg på åttonde plats på stora topplistan.

Framförallt är det jätteroligt med all läsarrespons som dyker upp på messenger, Facebook, Instagram och så vidare.
Största delen av tiden är man ju som författare helt ensam i världen man skapat, och skriver och skriver, tänker och tänker. Sedan är det en kort period på ett par veckor efter att boken har släppts, som man får massor av uppmärksamhet, och när det har lagt sig är man är lika ensam igen.
Så det gäller att njuta av det, den tid det pågår.


I övrigt skriver jag vidare på Soffan samtidigt som jag jobbar med artiklar till Hundsport Special.
Det är så himla roligt och nu känns det faktiskt som om jag börjar få kläm på det hela. Har en jätteintressant intervju inbokad nästa vecka, och håller på att skriva klart en grej från förra veckan.

Att skriva om forskning som gäller hund och katt är verkligen såååå himla roligt! Jag är ju en veterinär-wannabee egentligen, men valde en gång i tiden att satsa på skrivandet istället.
Ibland kan jag ångra det – hade himla gärna velat kunna allt en veterinär kan! – men å andra sidan hade jag säkert skrivit på i alla fall, fast då med en halv miljon i studielån att betala tillbaka också …
Sedan kan man också undra hur mycket omgivningen spelar roll när man väljer karriärväg.
Vi hade hela huset fullt med böcker och jag läste jämt – till och med på lektionerna i skolan ibland! Och drömmen att bli författare fanns ju redan när jag gick på mellanstadiet.
Även om jag i dag är lite mer luttrad vad gäller arbetet nu för tiden (och till och med svär över det ibland!) är det fortfarande lika roligt – och det är bara att hoppas att det förblir så. Läsarna vill nämligen ha ytterligare en bok om Wendela Vide och Annika Sandström. Fasiken också! 😉  Jag som hade tänkt lägga ner serien nu och skriva något annat …

Men nu – dags att försöka få ihop deklarationen.

Hejhå från Anna

 

ETT TVÅ … DÖD! är släppt

Boksläpp borde egentligen firas med champagne, rosor och jubel från när och fjärran – men inte i vår familj.
Här härskar nämligen en ondskefull snuba för tillfället.
Gula Änkan är därför utbytt mot Alvedon, några rosor syns inte till – och i stället för fest och party sitter jag i myskläder i soffan, snyter mig, hostar och nyser.
Fullständigt värdelöst!
Under pandemin har man ju  något vis lyckats glömma bort hur trist det är att vara alldeles vanligt sjuk. Minsta lilla hosta eller feber och ambulansen har varit på väg, för att hämta in en till IVA och närmaste respirator – men nu får jag minsann snora och snörfa i fred – inte minst eftersom coronatestet visade att det är en vanlig bonnförkylning, och inte covid.

Hittills har jag inte fått några elaka recensioner i alla fall, och det är ju trevligt. Blir så less på människor som sitter och skriver elakheter på nätet, för att själva må bättre. Och framförallt är det så pinsamt när de hänvisar till yttrandefriheten: ”jag får minsann skriva vad jag vill, för vi har yttrandefrihet i Sverige!”.
Till att börja med gäller ju inte yttrandefriheten på kommersiella sidor som Storytel eller Facebook. Yttrandefrihet handlar nämligen bara om hur staten ska förhålla sig till medborgarna, och inget annat.
Sen är det så att även om yttrandefriheten står inskriven i grundlagen, kommer den också med en hel del skyldigheter.
Hets mot folkgrupp är ju till exempel förbjudet, så nej, man kan inte skriva eller säga precis vad som helst även om vi har yttrandefrihet. Och tur är väl det.

Sedan kan man ju också göra valet att uppföra sig trevligt och hövligt mot andra människor.
Det är inte så dumt det heller.  🙂


Jag jobbar förstås ändå, trots förkylningen.
Har skrivit snart 40 000 ord på mitt manus SOFFAN, och ska strax börja knyta ihop säcken. Spännande att se hur jag ska lösa det på slutet! Har som vanligt varken plan eller synopsis, utan skriver rakt ur huvudet.
Visserligen blir det kanske lite mer jobb med varje manus, men jag tycker det är roligare att jobba så. För mig måste skrivandet vara en rolig och kreativ process – inte en administrativ uppgift där jag bara randar text.

Förutom det skriver jag på till Hundsport Special. Var också på SKK i Rotebro häromsistens på ett möte över en hel dag. Spännande med nya arbetsuppgifter och en massa trevliga nya bekantskaper!
Då och då sticker jag också emellan med lite Min Häst-jobb. Kära gamla Min Häst, som följt mig sedan första numret kom ut 1972. Och tänk att Lena Furbergs Mulle firar 50-års jubileum i år. Helt sanslöst – och som jag skrev i mitt förra inlägg: vart tar tiden vägen?

Nej, nu måste jag snyta mig, leta upp påsen med halstabletter och koka mer kaffe. Fy fasiken vad jag avskyr snuba!
Varför kunde inte Elon Musk lagt 44 miljarder på att forska fram medicin mot förkylning, i stället för att köpa Twitter? Man kan ju faktiskt ladda ner twitter gratis från Appstore … 😀

/A

Fredag igen?!

Alltså – tiden går så ofantligt fort! Vart tar dagarna mellan måndag och fredag vägen, liksom?
Den här veckan har också varit en vecka med gott och blandat. Lite SKK & Agria Forskningsfond, lite Min Häst, lite busskörning, lite stallet (ett intag).
Och så får jag väl revidera det där med att det är skönt att inte skriva, för nu skriver jag på ett manus igen. Riktigt vad det blir vete sjutton, men … äh. Nåt blir det väl till sist! Roligt att bara skriva för sin egen skull också, och det är ju ändå något jag älskar att göra.

I övrigt kom jag att tänka på Johan Rabenius inläsning av Ian McEwans bok ”Hetta” lite tidigare i dag. Den gick som radioföljetong för några år sedan och jag blev helt fascinerad – kunde bara inte sluta lyssna. Den är också anledningen till att jag har en halvmeter med McEwans böcker i min bokhylla, som ska läsas framöver.
Andra ljudböcker från radion är ”Ivan Denosovitj liv”, som ligger ute nu. Boken är skriven av Alexander Solsjenitsyn och inläst av Erik Ehn. Passa på att lyssna genast, för rättigheterna går ut den 27 mars 2022.
Vad hade Solsjenitsyn tyckt om Putin och om invasionen av Ukraina? Kanske hade det blivit en ny ”Ivan”, men från Mariupol istället – det som är dagens helvete för den vanliga, lilla människan.

Andra fascinerande böcker som jag lyssnat på via radion var ”En gåtfull vänskap” av Yoko Ogawa, om matematikprofessorn som tappat minnet och bara kan minnas 80 minuter bakåt av sitt liv. Likaså var det via radioföljetongen jag hittade Marlen Haushofers ”Väggen” – också den ett mästerverk.
Kollade på sidan, och Daphne du Mauriers ”Rebecca” (inläst av Kerstin Andersson) finns fortfarande att lyssna på (till och med 22 juni 2022). Missa inte!

Nej, dags att förbereda lite lunch och en låda till jobbet på busseriet – min pensionsförsäkring. Utan alla timmarna i bussen, bleve det inte mycket till pension alls, kan jag meddela. Att det dessutom är ett utmärkt extraknäck, med underbara kollegor, gör ju inte saken sämre!

/A

 

 

Så skönt det är att inte skriva!

Trots att tankarna hela tiden kretsar kring tragedin i Ukraina, så går ju ens eget liv vidare.

Och jag vet att det låter konstigt, men jag är så himla lättad över att inte ha ett manus hängande huvudet!
Tolv böcker på sju år får räcka för ett bra tag framöver.
Jag lägger i stället allt krut på att bli en bra kommunikatör. Har gjort den första intervjun och ska göra en till nu på fredag.
Det är så himla roligt!
Jag lär mig massor, och inser att jag kanske borde ha blivit något helt annat än författare och journalist. Men men, när jag en gång valde det var det ju mitt drömyrke, så …

Oavsett det – känslan av att vara botad från författandet är som störst när jag är på Instagram.
Scrollar fram mellan olika författarkonton där entusiastiska, nyblivna kollegor delar ungefär samma saker allihop – ansiktsbilder, tankar kring skrivandet, textrader, bokomslag samt glada recensioner och hejarop – och känner det är underbart att inte behöva vara en del av det längre!

Att slippa jämföra sig, slippa hitta på något att skriva i inläggen, slippa känna avundsjukan när någon får en topprecension, får göra ett biblioteksbesök, eller skriver kontrakt på att få en ny bok utgiven både som ljudbok, e-bok, pocket och inbunden.
Slippa känna mig som sämst i klassen när jag inte har lika mycket att dela med mig av.
Så underbart att bara slippa det!

Sedan tror (vet!) jag att många andra också lider av samma känsla av otillräcklighet när man jämför sig med andra författare.
Är mitt manus tillräckligt bra? Blir det klart i tid? Vad ska förlaget tycka? Vad kommer att stå i recensionerna på Storytel? Kommer någon att lyssna eller läsa? Och så den gnagande oroliga känslan i maggropen – varför är alla de andra så mycket bättre?

Vad man kan göra åt det, vet jag inte.
Klart att alla måste få göra PR för sin bok. Och det är ju bara roligt att få dela med sig av sitt livs stora dröm! Jag är en gammal taskmört som tycker att författare är något man inte kallar sig förrän man skrivit och gett ut åtminstone ett par böcker. Att det liksom krävs ”något mer” än ett halvfärdigt manus och en kurs på en skrivarskola, innan man är det.
Men författare är ingen skyddad titel, och att jag själv väntade massor med år innan jag vågade kalla mig det, säger ju mer om mig än om dem.

Så det är bara att trycka ner neggokänslorna, ropa uppmuntrande ”heja heja” på rätt ställe – och glädjas med alla som får leva sin dröm – att skriva böcker.
Men som gammal i gemet vill jag bara säga en sak: don´t quit your daytime job … 😉


Jobbet som kommunikatör åt SKK och Agrias forskningsfond rullar alltså på. Uppdaterar Facebooksidan och skriver artiklar, och det är så himla roligt att få anstränga hjärnan.
Jag hade liksom glömt hur kul det är att intervjua folk, lyssna på vad de har att berätta, skriva artiklar och tänka ut bildmaterial.
Även om jag ju skrivit mycket åt Min Häst genom åren, blir det sällan några intervjuer dit. Och den jag intervjuade senast var nog … hm … Malin Baryard, kanske? Jo, så var det nog. Hon skulle leda något tv-program där döttrar skulle lära sina pappor rida, om jag minns rätt.
Länge sedan var det i alla fall.


Till sist – kriget i Ukraina är en katastrof och en tragedi. Något annat finns inte att säga.
Unga människor ska leva, älska, arbeta, utbilda sig, dricka öl med sina kompisar, vara olyckligt kära – och då och då berätta sanningen om livet för sin gamla mamma, som alltid håller med och nickar instämmande, eftersom hon vet att man aldrig är så tvärsäker på allt som när man är väldigt ung.
Unga människor ska inte dö i brinnande ruiner, militärfordon och bandvagnar. De ska inte ligga på rygg, kalla och stela i blodiga uniformer, under ett täcke av fallande snö, på en lerig åker, hundratals mil hemifrån.
Det är bara fel. Så jäkla fel!
Och var och en av de som dör i krig skulle lika gärna kunna vara mitt barn. Och hjärtat värker i förtvivlan över alla dessa mammor som snart kommer att få hem sina älskade söner i en liksäck eller en kista.

Vi är alla en del av samma mänsklighet.
No man is an Island.


No man is an Island

No man is an island entire of itself;
every man is a piece of the continent,
a part of the main;
if a clod be washed away by the sea,
Europe is the less,
as well as if a promontory were,
as well as any manner of thy friends or of thine own were;
any man’s death diminishes me,
because I am involved in mankind.
And therefore never send to know for whom the bell tolls;
it tolls for thee.

MEDITATION XVII
Devotions upon Emergent Occasions