Jag saknar ett antal nej tack!

I höstas satte jag igång en liten marknadsföringskampanj.
Den mynnade ut i ett intet.
Jag hade väl ändå förväntat mig någon sorts reaktion, men tji fick jag. Inte ens ett vänligt men bestämt ”nej”, utom från en agent som tyvärr sa att de inte letade efter just min sorts manus just nu.
Det var ett vänligt skrivet mejl, och ägaren till agenturen var jättetrevlig när vi pratades vid, så det var ett nej som kändes helt okej. En annan gång kanske jag har något som passar dem, vem vet?

Men att inte svara alls?
Jag tycker det är otroligt nonchalant.
Visserligen hör jag som frilans av mig på vinst och förlust, men hur svårt kan det vara att skriva ett enkelt svarsmejl, typ ”Tack för … Vi behöver inte just nu … – alternativt – jag hör av mig inom … veckor/månader … Hälsningar …”. 

Nu när jag ska starta mitt eget förlag, är svara på mejl en sak som jag förbanne mig ska prioritera. Om förhoppningsfulla människor hör av sig med manus eller annat material, ska jag minsann inte bara lägga det i högen för ”en annan dag”, utan faktiskt ta mig tid att svara.
Jag tycker nämligen det är bättre med ett nej, än inget svar alls!


I övrigt är det full rulle med en massa jobb, jul och allt annat som händer i december. Härligt med alla ljus överallt, och det finns många anledningar att fika och äta pepparkakor tillsammans.
Och snart vänder det mot ljusare tider igen! Till våren har jag en massa roliga projekt på gång, inte minst dra igång mitt eget lilla förlag.
Det blir spännande värre!

Men först lite busskörning denna mörka söndag. Sån´t är livet när man har typ fem jobb samtidigt. 😉

/A

Mackans alltid lika glada öron, solsken och en oändlig väg framåt att utforska – kan det bli bättre? Tror inte det!

Allt faller i bitar …

Det raskar på mot jul, och i dag kom den första blötsnön. Stora vita flingor som singlade ner från en mulen himmel, men fick inte leva när de väl nådde den varma marken.  Två veckor kvar, sedan vänder det igen mot ljusare tider. Äntligen!

Insåg att jag har glömt att skicka ett omslagsförslag till min redaktör på Lind & co. Det har liksom bara glidit åt sidan. Men nu har jag samlat ihop några bilder som kanske kan fungera, och en titel finns det också. Vi får se hur det blir!

Just i kväll sitter jag här och skriver till soundtracket av Lars Winnerbäck. Ibland glömmer jag hur jäkla bra han faktiskt är.
Jag får liksom ingen ordning på mitt liv

Jag kan ha räknat sekunderna som gick
Mellan ljuset, och åskans dån
Jag kom på mig själv med att undra för ett ögonblick
Om du var på väg hit, eller härifrån
Det tysta ekot är av ett slag för sig
Det kommer ensamt, om det är nåt att ha
Vad du än gör ta inga råd från mig
Jag vet, de fungerar inge bra

Tänker att jag är tacksam för så mycket – mina fantastiska barn och min familj, mina vänner, mitt roliga omväxlande liv med en massa olika saker att göra hela tiden. En liten purrande katt i knäet när man skriver, den allra första klunken kaffe på morgonen, den kalla klara vinternattens himmel över ett frostigt landskap.

Samtidigt – runt omkring oss faller världen i bitar, och maktlösheten gror inombords. Finns inte mycket att göra åt det, dessvärre.
Vi kan sopsortera ända in i helsike, men så länge så många andra släpper ut så mycket mer, är det tyvärr sk*t samma i vilken soptunna jag stoppar kattmatsburkarna.

Ja, tänk att politikerna har fått oss att tro att världens klimat framförallt är en fråga för individen – samtidigt som stora företag får fortsätta att skövla regnskog, släppa ut giftiga ämnen och det byggs nya kolkraftverk mitt i Europa.
Och så har vi alla krig. Vem sopsorterar i Syrien eller i Yemen?
Nej, skit samma vad det kostar miljön med ruiner, stridsvagnar, landminor, tiotusentals döda barn och förtvivlade människor – men att jag inte sorterar förpackningar i rätt lådda – det kan minsann uppröra en hel skock svenska människor till otyglad vrede.
Tro mig, jag har testat.

Kom igen när allt annat är fixat, så lovar jag att dra mitt strå till stacken och sopsortera vartenda grej – resten av mitt liv!
Tills dess avvaktar jag – och räknar bitarna som faller.

/A

I skottlinjen nästa gång?

Har det rättså lugnt just nu. Kör en hel del buss, och det känns för det mesta helt okej. Det enda som är otäckt är alla dessa skjutningar. Senaste månaden har jag kommit med bussen precis efter två skjutningar inträffat – först i Gränby, nu senaste helgen Gottsunda centrum.
Blåljus som bländar, människor som kliver på bussen och är oroliga. Rädslan man själv anar inombords, när någon som bär på ett vapen ännu inte är gripen. Alltihop känns mycket obehagligt.
Jag inte den som blir rädd i onödan. Kör ofta kväll och natt, trivs med det och gillar friden och lugnet på gatorna i staden. Och man slipper alla cyklister – bara det är ett stressmoment mindre.
Jag vill inte behöva ompröva mitt yrkesval för att ett gäng idioter skjuter på varandra! Och jag vill inte heller behöva sitta där i bussen och fundera över om det är min tur nästa gång det smäller. En förlupen kula från en nervös och påtänd skytt, en idiot som ska hämnas någon eller något och låter oskyldiga komma emellan – av misstag eller med vilje. Det kan sluta riktigt illa, och det är bara ren tur att det inte gjort det redan nu.

Någon lösning på problemet har jag inte heller i bakfickan.
Vi borde ha gjort något åt det här för länge sedan. De som skjuter är unga killar, som en gång varit små barn. Om de fått det de behövde då, hade de inte varit kriminella i dag.
Men i ett samhälle där vinster och privat rofferi prioriteras och uppmuntras, blir det inga pengar över till de som är fattigast – och så försöker de skjuta sig ut ur sitt armod, vilket ju naturligtvis inte fungerar.
De här killarna kommer att kosta oss miljoner framöver, plus allt mänskligt lidande som blir resultatet av deras framfart. Och chansen att skatteflyktingarna med pengar utomlands kommer att ställa upp och betala, är inte stor. Nej, det blir sådana som jag, som snällt betalar mina 50 % skatt på allt jag tjänar, som kommer att pröjsa för det.
Så det är väl bäst att jag jobbar på en stund med ett korsord eller två.

/A

Allt du önskar kan du få, sjunger Benjamin Syrsa

Man får inte alltid det man önskar sig.
Allting går inte alltid bra.
Hur mycket man än försöker och kämpar, så slår inte alla drömmar in. Samtidigt finns det ett oerhört starkt socialt tryck, inspirerat av coacher och konsulter, att vi alltid måste sikta mot högsta möjliga. Att drömmarna inte bara är just drömmar, utan högst genomförbara – bara vi lägger ner tillräckligt mycket tid och energi på dem.
Jag tycker det är otroligt jobbigt med en så förljugen världsbild.

På varje framgångssaga går det tiotusentals misslyckanden. Ändå är vi hjärntvättade att tro att vi inte kan vara lyckliga om vi inte uppnår det där magiska och fantastiska vid vägens slut.
Men vad är det för fel med att vara nöjd med det man faktiskt har uppnått?
Att vila i den känslan, vara nöjd, känna att man gjort så gott man kunnat och nu är det nog och bra för mig?

Att misslyckas är inte farligt. Att ge upp är inte heller farligt.
Tvärtom kan det vara det som gör livet verkligen värt att leva.
Det är ju först när man slutar stirra mot stjärnorna som man upptäcker det som finns nära en. Det som är det riktiga livet.
Och det kan vara en katt, en soffa, en kopp kaffe – och att få ha fjärrkontrollen för sig själv en kväll i november … 😉

/A

Utan en susning …

Ibland är jag så trött på detta evinnerliga malande om hur vi alla håller på att dö av näringsbrist (jo, men säkert …!) och bla bla bla.
Ovetenskapliga, alarmistiska artiklar om än det ena, än det andra, dyker upp hela tiden i mitt flöde på Facebook, och folk gillar och delar, utan att ifrågasätta det minsta.
För det mesta är artiklarna tyvärr skrivna av människor som visserligen läst på, men inte alltid dragit de rätta slutsatserna eller använt rätt källor. Man kan uppenbarligen kalla sig ”kostexpert” utan att ha minsta aning om det man utger sig för att kunna, och dessutom tjäna pengar på det. Ja, för inte sällan är den som skriver ägare till ett företag som säljer en produkt som kan hjälpa en ur förtvivlan, om man bara köper kapslar för 349 kronor plus porto, och så delar på Facebook förstås. Happy ever after!

Ibland försöker jag svara emot. Kan lägga eoner av tid på att diskutera giftig kanel, d-vitaminets vara eller icke vara eller om LCHF är bra eller dåligt.
Och inte sällan känner jag mig som monstret i filmen The Great Claw när nedanför: missförstådd, elak, lite klumpig och rätt oälskad överlag. Det är svårt att vara snäll när man vet bäst – jämt … *harkel*
Nu gör jag ju inte det, men jag är åtminstone hyfsat misstänksam och ganska påläst. Och det jag inte vet försöker jag att ta reda på! Det är inte så svårt att hitta seriösa källor på internet om man lägger lite tid på att leta, och kan tänka sig att läsa mer än de två första raderna i artiklarna.
Bara att välja bort alla självutnämnda bloggexperter minska risken för felkällor väsentligen!
Tacka vet jag Livsmedelsverket och andra myndigheter. Folk fattar inte hur j*kla bra vi har det med icke korrumperade, vetenskapligt kunniga, myndigheter som dessutom ägs av oss – folket själva. I stället fryner man på näsan och litar mer på bloggaren Kalle-i-Pölsan som tycker att honung och kolloidalt silver hjälper mot allt, inklusive prostatacancer, reumatism och fotsvamp hos husgrisen.

Men i dag klarade jag faktiskt av att låta bli att ge mig ut i debatten.
Låt folk tro på vad f*n de vill, tänkte jag, och scrollade förbi en delad artikel om att D-vitamin är bättre än influensavaccin mot influensa (you bet …!). Det var svårt, men det gick, och jag kommer att tvinga mig själv att göra det fler gånger. Livet är kort nog som det är, utan att man ska slösa det på oväsentligheter.


And now, something completely different …

Hittade den här fantastiska filmen på internet i går: The Great Claw – en skräckis från 1957.
Kan det bli bättre? Svaret är NEJ! The great claw trailer
Här finns hela filmen, för den som vill ha en roande stund i soffan, och slippa glo på Efterlyst i kväll.

Kan man annat än älska den här pippin from outerspace? Nej, det kan man faktiskt inte. Bara så ni vet! Fast med tanke på den glesa hårtofsen på huvudet skulle jag tro att den lider av B12-brist. Vore det min pippi skulle jag genast börja ge den vitaminer, möjligen vitlökspulver (tänk andedräkten …) och så på med en fotfil på de där vassa klorna på futterna. Kan inte vara skönt att ha sådana jätteklor när man ska gå, och dessutom finns risken att någon känslig individ hos djurskyddsföreningen klagar.


Vet inte riktigt vad andra skriver om i sina skrivarbloggar, men just nu känns ämnet uttömt för min del.
Skriver ingenting skönlitterärt alls för tillfället, bara lite artiklar och annat. Mycket busskörning blir det också, nu i mörka november. Det är så skönt att sitta där bakom ratten, glida fram på tomma nattgator och tänka på ingenting särskilt alls. Frosten glittrar i asfalten, luften känns krispig när man andas, och den svarta himlen är täckt av stjärnor. Fint!

/A

 

Böcker fyllda med drömmar

Bloggen Bara hästböcker skriver om B Wahlströms pocketböcker – och jag blir alldeles varm av kärlek inombords. Så mycket glädje de gav mig under min uppväxt – små, knubbiga böcker, med lite tunt och billigt papper i inlagan – med fyrfärgsbild på omslaget.
Har fortfarande kvar närmare en hyllmeter i bokhyllan på kontoret, och nu måste jag ju bara läsa om dem, känns det som!
Det är för övrigt bara några månader sedan jag kompletterade min samling med en ny bok som jag hittade i en köp-sälj-grupp på Facebook – en av Marie-Louise Rudolfsson, som jag länge velat ha. Typ fyrtio år eller så … 😉

Läs gärna artikeln (den första  av flera gissar jag) här:
https://barahastbocker.wordpress.com/2018/11/12/langlasning-b-wahlstroms-ungdomspocket-for-1-75-1-95-del-1/comment-page-1/#comment-149


Har just nu en del trådar ute på olika håll, och väntar nyfiket på mejl. Inte säkert det leder till något, men ibland måste man testa nya saker.
Fast i kväll när jag fikade hos goda vänner, kändes det nästan lite jobbigt nästan att berätta om alla mina jobb – som om jag var en hoppjerka. Men det är jag ju inte. Jag gör många olika saker, men behåller alltid mina uppdrag länge. Och när det tillkommer nya brukar det alltid gå att ”knö in dem” någonstans bland de andra.
Så den som lever får se.

/A

A

Nu är den förbannade hösten här …

… och jag gillar den. Svalt och skönt i dag, lite gråmulet och regnvåt asfalt. Andra dagar är det krispig luft och blå himmel, med natur i gyllene färger.
Sitter vid den öppna balkongdörren och skriver, medan katterna skuttar in och ut som de vill.

Det händer inte så mycket just nu. WV-manus nr 2 är väl i princip inläst och klart, men titelfrågan återstår. Fasiken att hjärnan står stilla när det gäller just det. Kanske för att jag redan kommit på en bra titel en gång – en titel som förstås var upptagen.
Måste också tänka ut en bra omslagsbild till illustratören.
Det är en himla massa jobb kring ett manus som ska bli bok, som man inte alltid har koll på.

Jag har hittat ett kontor till på stan, som jag gärna skulle vilja titta på. Verkar jättefint, hyfsat billigt och ligger bra till. Men eftersom jag fortfarande inte har fått svar från bolaget som har huset ifråga, så jag antar att de hellre har det stående tomt än hyr ut det.
Överhuvudtaget är jag kräkless på sådana där ”info-mejlar” som bara är en sorts alibi för att någon ska slippa få mejlet i sin inbox och behöva göra något med det.
Man fyller i sitt ärende, namn och egen mejl, och sedan väntar man på svar in absurdum och blir mer och mer irriterad.
Varför inte bara ta bort den där slaskmejlen i stället?

Nu är det dags att ta itu med lite annat. Har druckit tre stora koppar kaffe, men min hjärna är fortfarande som en kokosboll inuti. Bäst jag reser mig ur soffan och börjar röja på kontoret, innan jag somnar sittande med datorn i knäet. Gäsp!

/A

Korsord och mer korsord …

… tur att jag inte har som fritidssysselsättning att lösa korsord också! Då skulle nog ögonen vara fyrkantiga vid det här laget. Men det är ett kul jobb. Tråkigt att vi korsordsmakare på sikt kommer att ersättas av datorer och smarta program som gör snygga, men supertrista, korsord. Datorer har ju verkligen ingen humor alls!
Men den dagen den sorgen. Jag har ju alltid mitt busskort, och inom den branschen finns det i alla fall hur mycket jobb som helst.

Studentbokhandeln ska lägga ner, och det känns tråkigt. Känslan av en riktig bokhandel är oslagbar. Minns när jag var liten och vi åkte till en bokhandel inne i Jönköping för att handla. Jag fastnade naturligtvis alltid vid hästbokshyllan – Windyböckerna med sina vackra omslag, röd- och grönryggade Wahlströmsböcker, praktverk om hästar med fotografier på hästraser från hela världen, faktaböcker och små billiga pocket böcker, som kostade 1,95 kronor styck … Oftast fick jag med mig minst en bok hem.
I vår familj är böcker och läsande det viktigaste som finns. Vi hade bokhyllor överallt, i hyllor, i hurtsar och i källaren, och det fanns allt från pekböcker för småbarn till nyutkomna romaner av Nobelpristagare, faktaböcker om kirurgi och seriealbum.
En bok som ständigt tycktes glida runt hemma, och dök upp i de mest underliga sammanhang (bakom soffan, på toa, som brevpress på en hög med reklamblad …) var Alice Millers Det självutplånande barnet. 

Jag har fortfarande inte läst den, men däremot läst om den, och om henne. Trots det hon själv skrev om barn, så fick hennes ende son Martin Miller motta enorma mängder stryk och kränkningar av sina föräldrar under sin uppväxt. Det är förmodligen ett av hennes eget livs tragedier att det blev så.
Läs mer här: https://www.sydsvenskan.se/2013-11-05/barndomssar-och-foraldrar

När min pappa gick bort skänkte vi barn alla hans böcker om Freud, Jung med mera till sjukhusbiblioteket i Vadstena. Och Hans Larsson-böckerna gick till föreningen för densamme i Lund. Själv plockade jag hem alla hans böcker om labradorer hit till Uppsala. Böcker som jag alltid sett stå i bokhyllorna hemma, och som hör ihop med min barndoms uppväxt på en kennel. Förutom dessa fick jag också tjugo årgångar av Bonniers Litterära Magasin – en del inbundna, andra inte. När jag ska ha tid att läsa dem vet jag inte, men de tillhör också barndomen och jag kände så tydligt att pappa – som haft dem sedan mitten av 1950-talet – förmodligen hade velat att jag tog dem.

Nej, dags att bege sig ut i höstsolen och ta in alla stallets hästar – det är nämligen min tur i dag. Sedan hem och fortsätta jobba!

/A

Kontor på stan eller inte?

Är i valet och kvalet om det är läge att hyra kontor på stan.

Tänker att med ett kontor blir skrivandet mer ett Riktigt Jobb. Man går ut genom dörren, lämnar hemmet, fraktar sig en bit, går in genom en annan dörr och blir en som arbetar. Man kan inte plötsligt börja sortera strumpor, ta en tupplur eller fylla diskmaskinen och man slipper sätta foten i en kattspya på väg till toan.
Man blir effektiv och gör det man ska [åtminstone i teorin!] och det är bra för mig som ofta har lite svårt med koncentrationen.
Fine!

Å andra sidan kostar ett kontor på stan pengar. Pengar som jag egentligen borde göra annat med, som amortera lån eller sätta i en pensionsförsäkring.
Dessutom har jag ju faktiskt ett kontor hemma också – stort, fint, ljust med fönster mot ett träd. Ja, i ärlighetens namn är mitt kontor hemma ungefär dubbelt så stort som det jag tittade på i dag. Där finns också alla mina böcker, foton, papper och allt annat jag gillar att omge mig med – inklusive katterna och hunden.
Dessutom slipper jag åka någonstans. Kan sitta i långkalsonger, tjocktröja i fleece och mysiga innetofflor och skriva – och det gör jag ju rätt ofta, om vi ska vara ärliga.

Så ja, den här gången vinner nog hemmakontoret över att ha en kuppe på stan. Men så småningom, nästa år när mina planer är sjösatta på ett mer adekvat vis, så blir det nog en flytt ändå. Den som lever får se!

I övrigt har jag fortfarande inte kommit på någon titel till deckare nr 2. Väntar på ljudfilerna från förlaget, som borde komma nu i krokarna. Anna Maria Käll är inläsare, precis som med EN DÖD MAN. 
I dag har jag gjort en intervju till Min Häst, i morgon ska den skrivas ut och så är det en massa annat som ligger över mig den här veckan – inklusive tre dagar i bussen – fredag, lördag och söndag.
Det ska visst bli snökaos på lördagen – HURRA vad kul! Det är så himla roligt att köra när det för en gångs skull händer något som är lite annorlunda.

/A

Utsikt från en buss: Hågaby på kvällen den 19 oktober.

Måste hitta på en titel!

Vad i hela fridens namn ska jag kalla deckare nummer två om Wendela Vide? Det står verkligen helt stilla i huvudet, och inte blev det bättre av att jag upptäckte att den titel jag funderat ut, redan fanns på en annan bok.
Jaha, det som är botten i dig är också botten i andra, eller vad nu Ekelöf skrev.
Ibland kommer boktiteln av sig själv under skrivandets gång, men inte denna gång, tydligen.
Inte heller har jag minsta idé om hur omslaget ska se ut. Bara jag slipper ha en kvinnosiluett mot en månskenshimmel med svarta grenar och blodfläckar, är jag nöjd. Det finns lite grann av ett sådant mode bland omslag på deckare, och det är ju inte riktigt min stil.

Funderar också på hemsidan.
Lägga ner en massa jobb på att göra om den nu genast – eller vänta tills WordPress nya redigeringsverktyg är på plats, eller inte göra om den alls? Ingen aning om vilket som blir bäst. Den som är nu, hittar man här: www.annasellberg.se. Åsikter emottages gärna. 🙂

Och vad svårt det är att marknadsföra sig. Hur gör man för att väcka intresse och ta i lagom? Man måste ju synas, men får samtidigt inte bli påträngande. Det gäller också att inte ta ointresse eller ett snorkigt svar personligt. Det är många om budet, och man är aldrig den första som hör av sig till och ber om att få bli uppmärksammad.
En rolig grej som ska bli av snart är ett författarbesök på skolan där Hanna går. Hon är en av många som läser Vera & Busterböckerna, som är jättepopulära både på skolor och bibliotek. Jätteroligt! Men mer om det när dag och tid är bestämt lite mer ordentligt.

/A