Det rullar på …

… och jag är en liten smula överväldigad. Men som någon skrev: det är livsfarligt när första titeln säljer bra, för då tror man att det är lätt att sälja böcker. Ligger nog mycket i det.


I går kom ett helt annat färdigt projekt i brevlådan, nämligen STORA KORSORDSBOKEN från Lind & Co.
Tillhör ju inventarierna när det gäller den, och nu när Keesing gjort sig av med mig och många andra korsordsmakare, så är det en ren glädje att få göra korsord ibland.
Japp, jag är fortfarande sur på Keesing. Tycker korsorden i tidningarna (som fortfarande kommer i brevlådan) blir tråkigare och tråkigare.
Hur ska en dator kunna tänka ut nya, kluriga och roliga nycklar? Svaret är förstås att det kan den inte. Det blir samma samma hela tiden, och jag tror att den här datoriseringen är en av de sämre idéerna som branschen tagit till för att spara pengar.
Tur att Lind & Co fortfarande värnar det handgjorda korsordet och ger ut den här boken en gång per år! Me like!

Just nu håller jag på med ett annorlunda projekt. Ett förlag vill ge ut en av mina gamla hästböcker igen, och naturligtvis finns inte manuset kvar i digital form. Så nu sitter jag och knackar in det igen, ord för ord – och det är faktiskt som att göra en resa genom min egen hjärna för trettio år sedan!
Hur replikerna är utformade, hur mina åsikter om saker och ting lyser igenom, vilka namn och yrken människorna i boken har …
Allt berättar om vem jag var då – och nu 30 år senare finns det ju liksom lite av ett facit av vem man faktiskt blev som ”vuxen”.
Samtidigt som jag skriver in boken, moderniserar jag den också en smula, för när den kom ut hade ju ingen hört talas om varken smartphones, selfies eller snapchat. En telefon satt fast i väggen med en sladd och om en i familjen pratade, kunde ingen annan ringa – varken ut eller in. Man kommunicerade också via brev, hade en TVn som såg ut som en låda och ingen hade hört talas om tacos som fredagsmys.
Det var tider det! 🙂
Men det blir naturligtvis inga stora förändringar i manuset. Texten duger som den är, och så här i efterhand vill jag faktiskt ge den unga Anna en klapp på huvudet: bra jobbat!
Det är nog inte så himla många förunnat att få ge ut samma bok igen 30 år senare – och den funkar fortfarande som den gjorde första gången.

Men nu – stallet!

/A

Men tvärt nej och ja och så kanske

Utan att ha den minsta kunskap om hur man säljer böcker, har jag alltså glatt kastat mig rakt ut i bokförlagsbranschen.
Eftersom jag gillar trial and error som metod, har jag naturligtvis inte brytt mig om att läsa på det minsta heller – varken om bokmarknaden, hur man säljer saker eller vad en god förläggare bör känna till.
Dumt? Ja, säkert kommer jag att tvingas uppfinna hjulet inte bara en utan minst fjorton gånger till – den saken är klar.
Men så får det bli.
Guldfuxen förlag och utgivningen av EN DÖD MAN är ett testprojekt som jag gör av glädje och lust att prova något helt nytt i mitt liv.
Det kanske aldrig blir mer än så här.
Det kanske blir mycket mer än så här?
Jag vet inte ens om jag tycker det är roligt att vara förläggare och försäljare – men jag ville prova, och nu gör jag det.
Sedan tror jag stenhårt både på EN DÖD MAN och på uppföljaren OVÄNTAD DÖD – för om inte jag tror på mina egna böcker, vem ska då göra det?

Ett tvärt nej …
Hittills har det mest slagit mig hur många som vill dra nytta av att man har ett förlag och ett aktiebolag. Det kommer märklig reklam och konstiga erbjudanden, både i brevlådan och i mejlen.
En nättidning för litteratur hörde exempelvis av sig och erbjöd en betald intervju för X antal tusenlappar.
Alltså – det var inte jag som skulle få betalt för att bli intervjuad
(… dream on …). 
Nej, i stället skulle jag betala för intervjun. Den skulle vara märkt som annonsmateriel (”sponsrad” kallade man det lite fint …) – och jag fick själv få bestämma vad som skulle stå i den.
Nej, tänkte jag direkt.
Sådant där tror jag definitivt att skadar ens trovärdighet!
Ja, för om man inte är mer intressant än att man måste betala för att få artiklar skrivna om sig själv …
Nej, nej och åter nej.

… och ett självklart  ja. 
Däremot när tidningen Ridsport (som jag läst till och från sedan den började komma ut i slutet av 1970-talet*) – hörde av sig, så svarade jag förstås ”ja” på en gång.
Min dröm har ALLTID varit att få vara med i Ridsport – fast inte som författare, utan naturligtvis som en av ryttarna på 10-i-topplistan i stora julnumret, tillsammans med Åke Hultberg, Jana Wannius, Ulla Håkansson & co.
Att jag hela livet har varit livrädd för att hoppa och avskyr att träna dressyr  – det har ingen som helst betydelse, varken då eller nu. En bra dröm kan alltid komplettera en lite gråare verklighet, och ni som känner oss vet att Mackan och jag alltid är redo för stordåd!

Bokbloggare – kanske?
Till att börja med vill jag på en gång säga att jag verkligen uppskattar bokbloggar som fenomen.
Allt som får människor att läsa mer, förtjänar respekt!
Men innan jag skickar en bok till någon ”bara för att”, vill jag gärna veta hur hen ”arbetar” med sitt bokbloggande.
Det ska synas i recensionerna att hen är uppriktig och verkligen redovisar sina egna åsikter och tankar – vare sig hen gillar boken jättemycket eller inte.
Alla böcker är inte värda fem stjärnor, men en bokbloggare som ständigt ger allt hen läser full pott i betyg  (eller näst intill …) – nej, det tror jag inte på, typ.
Sedan blir jag också glad om hen lägger ner jobb på att dela bokbloggen på fler ställen – exempelvis lämnar sin text som ett boktips till biblioteket där hen bor eller pingar den hos nätbokhandlarna. DÅ är det intressant för mig att skicka en bok, och jag gör det med glatt hjärta till de riktiga boknerdar som finns där ute.
Fast ge bort böcker till mina vänner däremot – det går uselt.
Riktigt riktigt uselt.
Det flesta vägrar nämligen ta emot dem! 😮
De vill nämligen gärna betala för böckerna, med motiveringen att ”de vill stödja mitt författarskap” – och det gör mig j*kla glad (och lite rörd) att ha så många fina människor i mitt liv.
Tack! <3

Nej, nu ska jag skriva vidare. Men först fundera lite till över Facebooks algoritmer. De är nämligen inte så lätta att förstå sig på, och ska få ett eget  inlägg en annan dag. 🙂

/A

*) … minns ni sidorna med hästannonser längst bak? Åh, vad jag lusläste dem när jag var en hästlös tonåring som drömde om en egen häst!  

Nu är den här!

I dag hämtade jag en låda med 40 ex av EN DÖD MAN – pocketversionen! – som Stjärndistribution vänligt nog skickat mig (på min bekostnad visserligen, men ändå!). Och jag hann knappt ut i bilen innan jag kastade mig över lådan, öppnade den och ryckte till mig det översta exemplaret!
Trodde det första jag skulle få syn på skulle vara ett stavfel – men tack och lov inte. I stället ser den faktiskt ut precis som den ska – och jag känner mig som en mycket nöjd mor som pressat fram ett finfint a-barn på första försöket!
Inte blev dagen sämre av en fin intervju i Ridsport digital heller! Susanne Högdahl, webbredaktör och journalist, ringde i går och intervjuade mig. Här är en länk för den som vill läsa: https://www.tidningenridsport.se/anna-sellberg-skriver-om-dodlig-dressyr/

/A

Artikeln som PDF: Ridsport_200504

 

 

Bloggar inte så mycket längre …

… av flera olika anledningar, men framförallt för att det varit så mycket annat senaste tiden.

Dels är DÖDLIG DRESSYR äntligen färdigskriven och inne på förlaget. Skönt! 26 juni står som släppdatum på Storytel, så nu är det bara att vänta på hur det går för den.
Guldfuxen förlag är också igång, och EN DÖD MAN skickad till tryck via Italgraf Media i Stockholm. Det känns spännande och jag har väl funderat mer än en gång på vad jag gett mig in i.
Häromkvällen sa exempelvis en kulturreporter på tv att ”Bokmarknaden har sjunkit med 12 %” …
Ja, men så bra att börja ge ut böcker just då, mitt i den brinnande coronakrisen som har lamslagit hela samhället!
Som om inte branschen var tillräckligt besvärlig som den är?

Men men – ingen minns en fegis, så … 😉

I övrigt önskar jag alla en fin påskhelg, och hoppas att ni håller er hemma – varför inte med en bra ljudbok i öronen?

/A

Korsord med Röda Masken – och ett eget förlag

Tiden går snabbt så här års och utanför fönstret är det redan vår, fast det bara är februari!
Härligt med solsken och blå himmel, men den här vintern har verkligen varit lång, grå och dyster utan snö. Jag som älskar snö och kyla! Hoppas det blir bättre nästa år.

Nu har jag en ny korsordsbok ute i hyllorna. Det är den fantastiska Superhjälten Lisa – alias Röda Masken – som har fått en egen, utgiven av Rabén & Sjögren. Jag är jättestolt över den! Barnkorsord är faktiskt det som är absolut allra svårast att göra. Barn har ju inte alls samma referensramar som vuxna, och det innebär att man inte kan använda många av de småord som förenklar arbetet med korsord för vuxna lösare.
Utmanande och klurigt inte bara för den unga lösaren alltså, utan även för konstruktören som fick gnugga geniknölarna ordentligt.
Tack till kollegorna på Rabén & Sjögren för ett gott samarbete, och till Agnes och Elias Våhlund som lät mig få bli en del av kretsen kring Röda Masken.

I övrigt arbetar jag på med Guldfuxen förlag, som numera är ett riktigt AB och registrerat hos Bolagsverket. Det känns verkligen roligt, och jag är glad att jag äntligen tog steget.
Mycket beror det på min fantastiska familj och alla vänner, som alla peppat mig. Det är ju verkligen att lämna sin komfortzon att vandra in på banken och försöka övertyga dem om hur bra och vinstgivande ett AB kommer att bli – samtidigt som man har typ 38,75 kronor på kontot …
Men nu ska det bli ändring på det framöver, hoppas jag!

Sedan är också en tredje bok om Wendela Vide klar.
Dödlig dressyr blev namnet och den kommer på alla ljudbokstjänsterna i slutet av juni – lagom till semestern. Spännande lyssning i hängmattan utlovas!

/A

Snart jul igen …

… sedan nyår – och därefter tar en ny tid i livet vid. Ska ju starta katt förlag och det känns både läskigt, roligt och spännande.
Samtidigt är det här något jag velat göra ända sedan slutet av 1980-talet. Det har bara kommit en massa andra saker emellan hela tiden, som artiklar, barn, böcker, seriemanus, hästar, fler böcker, korsord, bussar, stallet …
Massor av erfarenhet, som nu ska användas till något konstruktivt alltså!

En riktigt härlig jul- och nyårshelg önskas alla läsare och lyssnare!

/A

 

 

Instagram och verkligheten …

Mysig planeringsstund på gång – med jobboken, nybryggt kaffe i nya julkoppen, lindtkulor och ett tänt ljus. Inspirerande och instagramvänligt. Nu ska jag äntligen ta itu med saker och ting!
Entusiasm: 102 %


Verkligheten: Sofi dyker upp från ingenstans, klättrar upp på soffans ryggstöd, kliver upp på mig och pressar sin randiga kropp emot mitt ansikte.
Möjlighet att arbeta: noll.
Entusiasm: -97 %

 

Äntligen inne i december …

… och om tre veckor är mörkret över för den här gången.
Körde buss i slutet av förra veckan, samma natt som den första snön kom, och det är en speciell känsla. Bussen liksom smyger fram genom snön, allting blir plötsligt väldigt tyst och nästan högtidligt. Och mitt i natten när jag tog mig hem från jobbet, var hela Uppsala förvandlat till en sagostad.

I övrigt jobbar jag på som vanligt.
Nu är mina förlagsplaner äntligen på gång på riktigt och till våren ska det bli bokutgivning av. Fram tills dess terroriserar jag alla bekanta i bekantskapskretsen med minsta kunskap om utgivning, med mina frågor. För att inte tala om tryckeriet, där en mycket tålmodig man snällt svarar på konstiga saker jag undrar över, som om det är skillnad på om boken blir 16 eller 17 ark.
Ja, för alla böcker som trycks, görs enligt en princip som bygger på ark om 16 sidor, som sedan viks, skärs till och sätts ihop till en bok.
Och 17 ark är alltså 16 sidor mer än 16 ark.
Köpte för övrigt en bok för ett tag sedan om hur man ger ut böcker, som hette Förlagsboken. Har läst den lite då och då, men tyckte häromsistens att den var så himla mossig. Exempelvis stod det någonstans att pc och mac har ju så himla svårt att kommunicera med varandra …
Kollade tryckåret – och det var 1999!
Fasiken, snacka om att sälja gammal skåpmat!
Visst är det bra att läsa på, och mycket av grundkunskaperna är okej att ha med sig, men bokproduktion nu och då är ju tämligen väsensskild – framförallt eftersom man numera arbetar med digitala flöden på ett helt annat sätt.

Nej, ut i mörkret och klappa hästen en stund, sedan hem och fortsätta.

/A

Nä, nu j*klar …

… får det vara nog med novembermörker. Upp med julstjärnan och livet känns plötsligt mycket roligare!

Det blir alltid en tomhet efter att ett manus är klart, och även om jag just nu skriver på ett hästboksmanus, så känns det lite tråkigt utan Wendela och hennes värld. Tänker dock redan på nästa bok, så det där med en eventuell sysslolöshet löser sig framöver.

I övrigt städar jag kontoret, är i stallet, kör buss och funderar på ett lite större projekt som är på gång i mitt liv. Det ska bli jättespännande, och förhoppningsvis kan det leda till en annorlunda arbetssituation framöver.
Ibland känns det som om hela min blogg går ut på att berätta ingenting om framtiden, med alla dessa ”hemliga projekt”, men vad tusan!
Man kan ju inte avslöja saker innan de är i hamn, och när de väl är i hamn – ja, då är det inte mycket mer att skriva om dem än att ”nu är det klart, och jag ska fortsätta vidare framåt”.
Ungefär så.

Ibland undrar jag om någon överhuvudtaget läser den här bloggen. Får aldrig några reaktioner, och när jag har kommentarer påslaget så kommer det bara en massa spam och elände. Du som eventuellt läser, kan väl höra av dig på något vis? Vore skoj! FB finns ju, liksom Instagram, där jag heter Anna_rattrattan.

Men nu – fortsätta städa!

 

Det är mörkt nu …

… och jag vill bara sitta i soffan, dricka kaffe och klappa katten. Läsa facklitteratur som tidningen Ridsport går också an. Tyvärr är den inte alls lika rolig nu som när både den och man själv var yngre. Allt handlar om svenska varmblod (alias långbeningar) och tävlingar på elitnivå.
Vanliga människor, typ medelålders tanter på knubbiga kallblodstravare, syns absolut inte alls till i spalterna, och den charmiga blandningen av högt och lågt har helt försvunnit till förmån för en elegant tidning för halvblodsfolk.
Men så är det i tidningsbranschen i dag. Man måste nischa sig för att passa in och överleva, och det är förstås på gott och ont. Den har i alla fall klarat sig hittills, till skillnad mot Hästfocus som fick lägga ner härom året.

Har fått en del reaktioner från testläsarna på senaste manuset, och de är övervägande positiva!
Jag velar just nu mellan två ytterligheter: är testläsarna snälla för att de är mina vänner, och jag ständigt matar dem med kakor i stallet – eller är det här manuset faktiskt ganska bra?
Ja, svaret kommer den dag titeln ligger på Storytel och lyssnarna ger sin dom. Usch, det är jobbigt att bli bedömd och inget jag rekommenderar för den som har en vek själ.

Håller just nu på med ett alldeles vanligt hästboksmanus, bara för att det är så himla roligt att skriva, och det känns verkligen som att glida fram som en räkmacka!
Vem som ska ha manuset vet jag inte. Nuförtiden brukar ju de flesta manus jag skriver vara mer eller mindre beställda i förväg, men det känns himla skönt att inte behöva tänka på det. Jag skriver det bara för mig själv – och jag skriver den hästbok jag själv hade älskat att läsa när jag var i tio-elvaårsåldern.
Kanske ger jag ut boken själv till och med, bara för att testa hur man gör. Det får vi se när det är klart!

Men nu – dags att fortsätta!

/A