Världens sämsta bloggare …

… det är tydligen jag, det. Nå, finns andra saker som är viktigare att prioritera, som skrivande, poddande och för all del även busskörande.

Jobbar vidare med podden tillsammans med Jenny, och det är så himla roligt. Det har verkligen inneburit ett lyft i mitt liv som kreativ människa –eller hur man ska säga.
Att lämna det gamla vanliga skrivandet, byta från text till prat, lära sig behärska nya färdigheter (som programmet Garageband, vilket är totalt o-intuitivt och krångligt som tusan helt i onödan!), med mera – allt känns jätteroligt.
Senaste avsnittet laddades upp i går, och handlar om hobbyfåglar, plus att vi pratade lite om Herriot. Lyssna!
HOVAR TASSAR KLÖVAR KLOR på Spotify och Soundcloud.

I övrigt skriver jag vidare på Wendela Vide IV.
Fick beröm häromdagen i ljudboksgruppen på FB och det känns inte bara himla bra, utan ökar också arbetslusten. Man är ju väldigt ensam som författare, och då mest på gott – skriva tillsammans med någon skulle jag ALDRIG göra! – men beröm och input är självklart alltid välkommet!

Nu blir det stallet och sedan ska jag köra buss. Det är mysigt att köra på kvällen, och jag har fått en bra tjänst, så då är det faktiskt ett himla bra extrajobb.
Faktum är att i senaste Kommunalarbetaren var en konstnär från västkusten intervjuad, och han sa precis samma sak som jag brukar göra: man tänker så bra medan man kör buss.
Och så är det faktiskt! Det är som om hjärnan jobbar på i lugn och ro, utan att bli störd, medan timmarna går bakom ratten. Och när jag väl kommer hem, finns idéerna plötsligt där – redo att skriva ner.
Inte så dumt, faktiskt!

/A

 

Den 22 november förra året, var tydligen också en bussdag. Surprise! 😉

Nu poddar vi!

Äntligen är podden Hovar tassar klövar klor i gång!
Vi har lagt ut både piloten och det första riktiga avsnittet, som handlar om djurens munhygien.
Och vi – det är jag och min eminenta medpodderska – veterinären Jenny Garland.
Det var Jenny som började prata om att vi borde podda redan förra vintern. Sedan kom en massa annat emellan, men nu är vi på gång.

Det ska bli ett avsnitt varannan vecka framöver, och podden handlar om allt möjligt som har med djur att göra. Det är tankar kring att vara djurägare, tips och goda råd från veterinären, en kan ställa frågor och så småningom kommer också ett och annat riktigt kul reportage.
Det blir dessutom prat om mina böcker och en del annat smått och gott.
Nästa avsnitt ska handla om djur och fetma – ett svårt område, som dessutom är väldigt känsloladdat för oss djurägare.

Podden är för övrigt sponsrad av företaget Virbac som arbetar med djurhälsovård, och det känns jätteroligt inför framtiden att vi redan har en riktigt bra samarbetspartner!
Vår hemsida ser ut så här – Hovar tassar klövar klor – och spelar in gör vi hos proffsiga Andreas som har Innovation Studio här i Uppsala.


Men det är inte bara poddandet som gör att semestern tagit slut. Har börjat skriva på Wendela Vide del fyra igen och det känns riktigt bra.
Ibland behövs det en paus mitt i ett manus. Har hänt förr och kommer att hända igen. Jag har dessutom en ny redaktör på Lind & co, som arbetar som manusutvecklare.
Skickade det halvfärdiga manuset till honom, fick jättebra feedback och nu har vi ett gemensamt mål: en riktigt bra feelgood-deckare som ska vara klar att lyssna på nästa sommar.


I förra veckan skickade jag förresten in en bok till Sveriges författarfond.
Har som vanligt sökt ett arbetsstipendium från dem, men risken att jag ska få det är naturligtvis mikroskopiskt liten. Typ några promille …
Det är nästan tusen sökande och just underhållningslitteratur står naturligtvis inte särskilt högt upp på listan.
Lika bra jag tar och skriver klart den där svettiga diktsamlingen som jag haft i bakfickan i flera år, och sedan ska jag minsann flytta till Stockholm, klä mig i svart, börja hänga med kultureliten, ligga regelbundet med någon i akademien – eller kanske med någon strax utanför …
Vänta bara, ska ni få se! Jag har en PLAN!

Eller nä … Det har jag inte. Jag trivs faktiskt bäst här under min korkek, stipendium eller inte. Svårare än så är det inte.

Men nu – dags för stallet, och sedan i kväll en föreläsning av polisen och författaren Simon Häggström. Det ska bli intressant!

/A

 

 

Tiden flyger iväg …

… och jag har haft semester i snart två veckor.
Kör lite buss, men skriver ingenting, utan ligger mest i soffan och läser andras alster.

Just nu håller jag på med en spännande bok som heter ”Det ockulta sekelskiftet” om tankarna kring andevärlden kring sekelskiftet, skriven av Per Faxneld. Kan verkligen rekommendera den!
Hörde ett program på radion om bland annat Madame Blavatsky för inte så länge sedan – en spännande dam som levde ett annorlunda liv, och som var en förgrundsgestalt för många av de som var intresserade av andevärlden för drygt hundra år sedan. Det var det som väckte mitt intresse för att veta mer om denna märkliga tid inom kulturlivet.
Programmet var självklart Susanne Ljungs Stil, och du hittar det här: https://sverigesradio.se/avsnitt/1507680. Stil är övrigt ett av mina absoluta favoritprogram. Det kan handla om de mest skilda saker – ibland till och med i samma program – men alltid med ordet ”stil” som en gemensam nämnare.

I övrigt händer det inte så mycket. Biblioteksersättningen kom och landade på kontot. Glad blev jag. Mindre glad är jag för att nästan hälften går tillbaka till staten igen, i skatt och sociala avgifter.
Vad är det för mening att först dela ut pengar och sedan ta tillbaka dem? Fattar inte alls det konceptet.
Tycker i stället att staten borde stödja kulturlivet och ge oss pengarna rakt av. Det är ju faktiskt inga större summor att tala om, men för mig och många andra räcker några få tusenlappar långt när det gäller skrivtid.

I övrigt märks det att många är permitterade och har mer tid hemma. Författargruppen jag är med i på FB översvämmas av inlägg från de som länge drömt om att skriva en bok, och nu tänker göra slag i saken.
Jag är glad att jag inte jobbar på ett stort bokförlag, och ska försöka röja i den manushögen framåt hösten … Jisses! 😉
Själv tar jag inte emot manus alls till Guldfuxen förlag. Ska jag förlora pengar på att vara förläggare, ska jag göra det på mina egna böcker, inte på någon annans.

Kan inte heller riktigt bestämma mig för om jag gillar att fler skriver mer – eller inte. Kanske är jag bara en gammal surtant som vill att allt ska vara som förr? Men det är jobbigt med denna evinnerliga konkurrens, där så få får chansen att synas och höras. Det är i princip hopplöst att försöka nå ut, om man inte är kändis sedan tidigare.
I går såg jag tex Hans Rosenfelt på SvT, och det pratades om hans nya deckare. Ohöljd reklam, mitt på bästa sändningstid, i ett pratprogram med många hundratusen lyssnare. Klart att jag inte kan konkurrera med det på minsta vis.
Samtidigt måste man ju fråga sig själv varför man skriver? Och om det är för att bli kändis, finns det nog enklare vägar att gå …

Jag tror också att många nyblivna författare kommer att bli bestörta över den våg av negativa omdömen som sköljer över en på till exempel Storytel, om lyssnarna inte tycker att man är ”bra nog”.
Till och med jag, som har många år i gamet, tappar andan ibland av andra människors elakheter. Men det ska jag skriva ett alldeles eget inlägg om framöver. Kan bara säga att jag är glad över att ha debuterat på den tiden när sådant inte fanns, annars hade jag förmodligen inte fortsatt skriva.

Men det är också kul att så många faktiskt får chansen, och att nya berättelser får luft under vingarna. Ljudböckernas popularitet har verkligen gett litteraturen ett lyft, och jag tror många gör som jag – blandmissbrukar – och både lyssnar och läser. Boken om det esoteriska sekelskiftet var en bok jag började lyssna på, men fastnade för och sedan ville läsa i stället. Inte minst för det roliga bildmaterialet i den!

Men nu – dags att städa kontoret. 🙂

/A

Värmebölja …

… och hjärnan känns som en kokosboll. Men det går ändå sakta framåt med manus nummer fyra om veterinären Wendela Vide och polisen Annika Sandström. Har pratat med förlaget också, och den ska bli klar i höst. Måste skynda mig på alltså – jag som skriver så himla långsamt nuförtiden.
I bok fyra kommer Wendela förresten att ha en fling med en snygging som heter Frank. Men är han enbart snygg, trevlig och bra i sängen?
Ja, den som lyssnar får se!

I övrigt tuffar det på med både pocketen EN DÖD MAN och ljudboken DÖDLIG DRESSYR. Det känns fantastiskt att så många vill läsa och lyssna – och roligt att många också hör av sig till mig när de läst.
Känner du också för att skriva några ord till mig om böckerna?
Välkommen att mejla: sellberg.uppsala@gmail.com är adressen!

Det är redan mitten av augusti, och jag har jobbat en vecka lite drygt. Försöker göra upp planer inför hösten, och almanackan börjar fyllas på.
Ett första poddavsnitt är också färdigredigerat – men mer om det när det är klart och finns online!
Nästa vecka har jag dessutom ett roligt extraknäck på gång – ska släppa ut stallets hästar måndag till fredag. Nu är det inte så många hästar vi pratar om – de flesta går fortfarande kvar på betet och är på fortsatt sommarsemester, någon eller några veckor till. Men skönt att komma upp på morgonen och förhoppningsvis blir det lika härligt väder som i dag!

Men nu – städa kontoret, så det är fint till arbetsveckan börjar i morgon!

/A

 

Hjärtat i Hälsingland!

Första gången jag semestrade i Hälsingland var sommaren 2014. Vi åkte Norrdellen runt ett gäng med häst, under ledning av forbonden Thomas Lindell (som då hette Johansson) – och jag blev alldeles betagen av trakterna kring de båda dellensjöarna.
Och under tre hästrallyn (2017, 2018 och 2019) och i år en veckas stugsemester, har kärleken bara vuxit sig starkare.

Hälsingland är så ofantligt vackert på sina ställen att jag blir andlös. Skogarna, bergen, det blå vattnet, alla fantastiska gamla trähus som finns där – inte sällan övergivna medan husägarna själva bor i en 1960-talsbyggd mexitegelvilla bredvid.
Och så är det människorna – förstås. Jag har haft turen att lära känna ett helt gäng hästtokigt folk i trakterna kring Bergsjö, och det är alltid lika roligt att träffas, dricka kaffe, tjôta om hästar och beundra alla de fölungar som framöver kommer att bli topphästar inom travet. Åtminstone finns drömmen alltid där, och det är få som är så stolta över sina långbenta unghästar som en hälsingsk kallblodsuppfödare!

Men det jag framförallt älskar är tystnaden.
Susandet i träden utanför stugan vi hyrde. Nätter där ingenting stör, utan sömnen blir trygg och obruten. Ljudet av vågor mot stranden.
När jag sitter här i Uppsala, där det ständigt låter omkring mig, tappar jag ideligen koncentrationen. Lekande grannbarn skriker och stojar, bilar gasar i korsningen eller tutar på den som inte respekterar högerregeln, bussarna dönar förbi och studenter vandrar skrålande hem från efternattens fest.
Och på den innätade balkongen sitter katterna, med jaktlusten bara som en blodig tanke, bakom kattmatsburkens skugga. Att få ägna livet åt att rensa en lada med möss – vilken kattlig lycka det vore!

Men så går livet vidare mot höst, här hemma i staden. Jag vänjer mig vid alla ljud igen, skriver vidare på nästa bok, sätter upp mig på dagar hos busseriet, rensar kattlådan och umgås med alla fantastiska vänner som bor här  – och som jag inte heller vill lämna.
Tur att man kan leva ett liv med många olika pusselbitar, som på något vis passar ihop och in i varandra, och bildar en helhet. Att längta efter något är inte farligt, och att ha en dröm kan bära en hur långt som helst. Typ ända till Hälsingland!

/A

Norrdellen 2014. 

Äntligen – nu forskas det på serietidningen Starlet!

Vilken fin bok jag fick från etnologen Kristina Öhman häromdagen nämligen hennes egen: Saxat ur Starlet.
Hon ringde för att intervjua mig till sin avhandling om just Starlet, och jag blev både superstolt och väldigt glad!
Så himla roligt att någon äntligen tar tjejers populärkultur på allvar och faktiskt berättar om den – även inom akademien. Och tänk att vi seriemanusförfattare också får vara med på ett hörn. Det ska verkligen bli spännande att läsa avhandlingen när den är klar!

Här är en artikel ur SvD om Kristina och hennes forskning: ”Mental fara” – nu möter sågade Starlet en ny publik. 

Här finns boken att köpa: Bokus

Och så viktigast av allt: en länk till Kristinas roliga instagramkonto @tidningenstarlet.

Bilden är snodd från kontot Tidningenstarlet på Instagram.
Egmont äger rättigheterna. 

Tyvärr finns inte Starlet som tidning längre. Åren gick väl ifrån den, och jag är inte säker på att dagens tjejer skulle tycka den var så rolig.
Men för oss som sög i oss den (inte sällan i hemlighet!) som små – och sedan som vuxna fick äran att skriva serier till den – betydde den otroligt mycket.
Många tror att serierna bara handlade om hjärta och smärta. Och visst – så var det till viss del. Men mina seriemanushjältinnor var minsann alltid tuffa, självständiga tjejer som gick sin egen väg. Det var högt i tak på redaktionen, och Starlet var alltid ALLTID en tidning som stod på tjejernas sida!

Nu något helt annat.
I kväll såg jag på Libris (Kungliga Biblioteket) att 20 bibliotek har köpt in EN DÖD MAN.
Några av dem är förstås universitetsbiliotek som fått pliktex, men alla de andra har faktiskt tagit av sin (säkert alltför snålt tilltagna!) budget och köpt in EN DÖD MAN för att människor ska kunna låna den.
Det känns så himla bra.
Jag gillar bibliotek, har alltid gjort (fast jag är en notorisk försenad återlämnare av böcker …) och att få finnas på hyllan bland alla andra författare på S, känns fint.

I övrigt har jag egentligen semester, men har köpt lite facklitteratur att läsa – nämligen två böcker av Robert McKee. Det kliar att få börja med dem, men än så länge har jag lyckats låta bli att mer än bara titta på dem lite lite grann. Återkommer med om de var så bra som jag tror.

/A

 

Bokbloggarna i rampljuset i GP

Läste just den här intressanta debattartikeln om bokbloggare   skriven av författaren Johanna Schreiber.

Hittade också det här, vad som kan hända när en författare inte får den recensioner hen vill ha av bokbloggaren: artikel skriven av Celia Svedhem.

Det här med bokbloggare är något som jag tycker är både bra och dåligt. Visst är det fantastiskt att människor älskar att läsa och vill sprida läslust till alla andra. Samtidigt får jag en känsla av att vissa tror att även ett litet förlag som mitt, har ekonomiska möjligheter att strössla med böcker över alla som vill ha. Men så är det inte!

Själv skickade jag bara min bok till en enda bloggare, nämligen Villivonkanbooks på Instagram. Detta eftersom hon recenserat mina deckare när de kom ut som ljudböcker, och då skrev väl genomarbetade recensioner, med både ris och ros – och det gillar jag.
Har för övrigt också tipsat om henne här i bloggen tidigare.
Om hon har recenserat EN DÖD MAN ÄN? Ingen aning. Måste nog kolla, men jag tror inte det. Det får hon göra när hon vill och om hon vill.

I övrigt har jag avvaktat med att skicka ut fler böcker, och hittills känns det inte som om det är något som har behövts. Försäljningen tickar på ändå.

Så här skrev jag för övrigt om bokbloggar här i min blogg, den 12 maj 2020: 

Bokbloggare – kanske?
Till att börja med vill jag på en gång säga att jag verkligen uppskattar bokbloggar som fenomen.
Allt som får människor att läsa mer, förtjänar respekt!
Men innan jag skickar en bok till någon ”bara för att”, vill jag gärna veta hur hen ”arbetar” med sitt bokbloggande.
Det ska synas i recensionerna att hen är uppriktig och verkligen redovisar sina egna åsikter och tankar – vare sig hen gillar boken jättemycket eller inte.
Alla böcker är inte värda fem stjärnor, men en bokbloggare som ständigt ger allt hen läser full pott i betyg  (eller näst intill …) – nej, det tror jag inte på, typ.
Sedan blir jag också glad om hen lägger ner jobb på att dela bokbloggen på fler ställen – exempelvis lämnar sin text som ett boktips till biblioteket där hen bor eller pingar den hos nätbokhandlarna. DÅ är det intressant för mig att skicka en bok, och jag gör det med glatt hjärta till de riktiga boknerdar som finns där ute.
Fast ge bort böcker till mina vänner däremot – det går uselt.
Riktigt riktigt uselt.
Det flesta vägrar nämligen ta emot dem! 😮
De vill nämligen gärna betala för böckerna, med motiveringen att ”de vill stödja mitt författarskap” – och det gör mig j*kla glad (och lite rörd) att ha så många fina människor i mitt liv.
Tack! <3

Det märks redan att det vänt mot höst, även om sommaren fortfarande påstår att den pågår. Jag skriver på deckare nummer 4, målar stall, gjuter betong, matar katter, promenerar hunden Charles-Ingvar, hälsar på hästen i hagen – och ska väl köra lite buss också framöver.
Ungefär som alla andra somrar alltså. Det känns bra!

Men nu – dags för en kvällsfika i soffan!

/A

Förresten – just i kväll klockan 22.09 låg DÖDLIG DRESSYR på trettonde plats på Storytels deckarlista. Jätteroligt! 🙂 En blir verkligen en listnerd när ens ljudbok just har kommit ut … 😮

Att skriva snällt och långsamt …

Att skriva snällt och långsamt – ja, det är min grej, har jag kommit på.
I många av dagens deckare flyger man fram som en kapplöpningshäst över sidorna. Språket går i raketfart. Det händer det ena efter det andra – pang pang pang – och högarna med lik växer.
Orka, säger jag från skuggan under min korkek. Jag skriver snälla och långsamma böcker i stället. Och jag är otroligt glad att så många uppskattar dem!

Jag menar – det finns ju långsamtv, som Älgvandringen. Det finns också långsamradio som Naturmorgon och Filosofiska rummet.
Varför inte långsamböcker?
Allt är ju så himla uppspeedat nu för tiden. Det är maxhastighet på varenda tv-serie, och allt bygger på snabba korta scener som innehåller massor av information.
En hel historia ska få plats på mindre än en timme och det ska vara avslutade avsnitt, så man skalar bort allt som inte är nödvändigt. Bara skelettet blir kvar, och det pyntar man med ett och annat blingat lik, så det ska funka som underhållning.

Jag skulle säkert kunna skriva så också, men det är roligare att skriva för långsam lyssning. Och bäst av allt: lyssnarna håller med mig! Det syns ju på betygen, inte minst.
Och ja, jag erkänner. Jag är besatt av att kolla på Storytel just nu – hur många har gett betyg och vad har de skrivit i sina recensioner?
Eftersom många läsare hittat till DÖDLIG DRESSYR, så gör det att fler läser både EN DÖD MAN och OVÄNTAD DÖD.
Många recensioner är det alltså, och varje gång någon skriver något snällt och positivt blir jag alldeles varm av lycka.
Roligast är när människor hör av sig via FB-sidan med sina åsikter. När man messar med varandra, är det också lättare att ta kritik, för inte sällan håller jag med om det som personen har att säga. Jo, en del saker kunde varit bättre – så är det ju alltid.

Nu har jag semester. Spelar Wordfeud, målar stall, fotograferar blommor och klappar hästen i hagen. Inte så dumt!
Men det är svårt att låta bli att skriva på Wendela-4, eftersom jag redan kommit nästan en tredjedel, så lite skrivande blir det också varje dag. Men skönt när det inte är ett måste!

Men nu i väg – färgburken kallar!

/A

Glad midsommar!

Glad midsommar önskas alla mina lyssnare och läsare!
Det här är ju inte en midsommar ”som alla andra”, men hoppas att ni alla ändå firar på ett skönt vis – vare sig ni är ensamma hemma, jobbar, är i stallet eller ligger i en skogsbacke och studerar humlor.
Själv kommer jag att jobba hela helgen – både fortsätta skriva in mitt hästboksmanus så det blir digitalt igen, och så köra lite buss dessemellan. Ska också hinna med att bara njuta av solskenet och värmen, som äntligen verkar hålla i sig!

Missa inte att DÖDLIG DRESSYR släpps som ljudbok den 23 juni (och inget annat datum, har nog skrivit lite olika här och där). Det är den tredje delen om veterinären Wendela Vide och hennes goda vän – polisen och dressyrryttaren Annika Sandström.
Här är min egenhändigt gjorda reklamfilm som ligger på Youtube och lite alla möjliga andra ställen! 🙂

Ha det gott!

/A

Dödlig dressyr – reklamfilm

Det rullar på …

… och jag är en liten smula överväldigad. Men som någon skrev: det är livsfarligt när första titeln säljer bra, för då tror man att det är lätt att sälja böcker. Ligger nog mycket i det.


I går kom ett helt annat färdigt projekt i brevlådan, nämligen STORA KORSORDSBOKEN från Lind & Co.
Tillhör ju inventarierna när det gäller den, och nu när Keesing gjort sig av med mig och många andra korsordsmakare, så är det en ren glädje att få göra korsord ibland.Japp, jag är fortfarande sur på Keesing. Tycker korsorden i tidningarna (som fortfarande kommer i brevlådan) blir tråkigare och tråkigare.
Hur ska en dator kunna tänka ut nya, kluriga och roliga nycklar? Svaret är förstås att det kan den inte. Det blir samma samma hela tiden, och jag tror att den här datoriseringen är en av de sämre idéerna som branschen tagit till för att spara pengar.
Tur att Lind & Co fortfarande värnar det handgjorda korsordet och ger ut den här boken en gång per år! Me like!

Just nu håller jag på med ett annorlunda projekt. Ett förlag vill ge ut en av mina gamla hästböcker igen, och naturligtvis finns inte manuset kvar i digital form. Så nu sitter jag och knackar in det igen, ord för ord – och det är faktiskt som att göra en resa genom min egen hjärna för trettio år sedan!
Hur replikerna är utformade, hur mina åsikter om saker och ting lyser igenom, vilka namn och yrken människorna i boken har …
Allt berättar om vem jag var då – och nu 30 år senare finns det ju liksom lite av ett facit av vem man faktiskt blev som ”vuxen”.
Samtidigt som jag skriver in boken, moderniserar jag den också en smula, för när den kom ut hade ju ingen hört talas om varken smartphones, selfies eller snapchat. En telefon satt fast i väggen med en sladd och om en i familjen pratade, kunde ingen annan ringa – varken ut eller in. Man kommunicerade också via brev, hade en TVn som såg ut som en låda och ingen hade hört talas om tacos som fredagsmys.
Det var tider det! 🙂
Men det blir naturligtvis inga stora förändringar i manuset. Texten duger som den är, och så här i efterhand vill jag faktiskt ge den unga Anna en klapp på huvudet: bra jobbat!
Det är nog inte så himla många förunnat att få ge ut samma bok igen 30 år senare – och den funkar fortfarande som den gjorde första gången.

Men nu – stallet!

/A