Drömmar och höst

Höst ute och jag har massor att göra. Men sov för länge i morse efter ännu en av dessa halvvakna nätter. Man ligger där i sängen, sover, vaknar till, lyssnar lite på radio, somnar om, vaknar till igen. En katt som säger mjau, en bil som kör förbi, en dröm som plötsligt tar tvärslut i kaos. Minsta lilla är en anledning att slå upp ögonen och tänka ”häpp!”.
Häromsistens när jag var förkyld, drömde jag en mycket komplicerad och rörig dröm. Det var något med bilar som vi skulle köra iväg med, och en massa annat. Plötsligt mitt i drömmen griper mitt Vakenjag in och säger irriterat till Drömmakaren inne i huvudet: men fy sjutton vilken jobbig dröm. Den här orkar jag faktiskt inte med!
Och sedan vaknade jag …

Alltså  – jag måste skriva ett manus. Det har jag lovat. Ändå är det som seg deg i huvudet. Idéer poppar upp, men förkastas. Skriver lite. Känns inte bra. Slutar. Gör något annat. Provar en ny idé. Och så går det runt.
Mitt vaken-jag borde faktiskt ta itu med det här nu, slog det mig. Kanske dags att Vakenjaget säger till Idémakaren inne i huvudet att skärpa sig lite, precis som Drömmakaren fick göra?
Faktiskt ingen dum idé.

Tror jag köper den.

Over and out!
/A

 

Läsminnen …

Vad roligt det var att få biblioteksersättning! Tänk att så många människor lånat mina böcker. Tusen tack allihop!
Fick inte bara för Vera & Buster och de senaste böckerna, utan också för en del gamla lån som låg kvar sedan tidigare år, då de inte nått upp till gränsen för utbetalning. Till och med kära gamla Guldfuxen hade fyra lån i sin kolumn. Känns fint!
Kan ju erkänna att det blev inte en jättesumma, och när skatten är betald blir det typ ett ganska litet belopp kvar. Men det spelar definitivt mindre roll än känslan av att jag plötsligt liksom ”fick syn på” ett antal av mina läsare!

Själv växte jag upp i ett hem fullt av böcker – vi hade böcker precis överallt. En gång när vi skulle flytta var det en flyttfirma som räknade, och då var det runt 10 000 volymer, ungefär som ett medelstort kvartersbibliotek alltså. Och årets Nobelpristagare stod alltid på julklappslistan.
Jag hade två bokhyllor på mitt rum. Där fanns allt från hästböcker som Vitnos möter Brunöga (!) av Marie-Louise Rudolfsson, Nan Ingers böcker om Piglet, boken om Man O`War av Walther Farley och naturligtvis Elyne Mitchells fantastiska böcker om de australiska vildhästarna – Windy och hans vilda hjord.
De samsades med vuxenböcker av Guy de Maupassant, Colette, John Steinbeck och Sylvia Plath, deckare av Georges Simenon, Jean Bolinder, Agatha Christie och Dorothy Sayers, och så småningom nutidsromaner av bland andra Kerstin Thorwall, Doris Lessing, Erica Jong och Ulf Lundell.
Och jag läste och läste. Det fanns aldrig någon som förbjöd något. Allt fanns framme. Minns när jag låg på magen på en filt och försökte läsa Solsjenitsyns ”Gulagarkipelagen” en sommar, strax efter att han fått Nobelpriset. Kom nog aldrig igenom den, men minns fortfarande det hårda, gula bokomslaget under skyddspappen.
En gång hittade jag Nabokovs ”Lolita” i en grannes bokhylla och ville självklart låna och läsa den. Grannen sa lite oroligt att ”oj, men då måste jag nog fråga din mamma först …”. Det hade jag aldrig varit med om förr och det var en svindlande konstig tanke att man inte fick läsa precis vilken bok man ville, när man ville?

Trots att vi hade ett helt hus fullt med böcker, var biblioteket en magisk plats. Doften av böcker, tystnaden, det speciella ljuset genom de stora fönstret. Bibblioteksböcker doftade på ett särskilt sätt. De var inbundna i någon sorts plastad kartong och luktade lite gammalt, även om de var relativt nya.
Jag vet inte hur många gånger jag bar hem en av Nan Ingers böcker om Piglet, den upplagan med det illande brandgula omslaget med svarta streckhästar. Och ibland så stal jag böcker också. De bara blev kvar i bokhyllan när lånetiden gick ut. Som vuxen betalade jag för dem, med ett präktigt dåligt samvete. Som barn vet jag inte riktigt vad som hände, men förmodligen betalade mamma dem.

Och nu står mina egna böcker där på biblioteket. Det känns fint och jag hoppas att Vera och Buster lockar många många små tjejer och killar att börja läsa! Kan man läsa så ligger hela världen öppen sedan.


I övrigt är det höst här nu. Grått, regnar, blåser halv storm. Men jag gillar början på hösten. Kryper glatt in i kokongen och njuter av mörknande kvällar, och får mycket gjort.

Har skrivit klart Projekt X och skickat in för en sista redigeringsomgång, och medan jag väntar på resultatet av det, ska det bli en ny Vera & Busterbok.
Skulle ha skrivit den för länge sedan, men annat har kommit emellan. Nu ska det i alla fall bli av, och efter två omtag har jag äntligen en idé som håller.
Ja, för ibland blir det bara inte bra. Och när det inte blir bra kan det vara bättre att lägg ner projektet helt och fortsätta med något annat. Och det ska jag göra nu!

/A

 

Att ha en purrande katt på magen förhöjer läsupplevelsen!

Hen heter vad hen heter

I en författargrupp jag var med i på FB var det en himla massa tjat om namn. ”Jag har en person här som är si och så – vad ska hen heta?”.
Alltså, jag antar att det egentligen handlade mer om att få kontakt med andra skrivande människor och visa att man är en av dem som skriver ”på riktigt”, men frågan är ändå intressant.
Hur mycket jobb ska man lägga på namnen i sina manus, liksom?

Själv lägger jag inte ner något jobb alls på dem, utan tar bara första bästa som dyker upp i huvudet. Dels kan man alltid ändra senare, dels tänker jag att det undermedvetna säkert gör sitt jobb bäst utan inblandning. När jag skriver har jag alltid en bild av hur personen ser ut, rör sig, pratar – och då vet jag också på något sätt automatiskt var hen heter.
I många fall ändras dessutom namnet så småningom av förlaget. Vera hade flera olika namn, innan hon blev just en Vera – Nelly, Kajsa och Elsa var några förslag. Gotlandsrusset Buster däremot, han har hetat Buster hela tiden. Om jag kör fast med ett namn, det händer ju trots allt ibland, brukar jag googla namnstatistik. Skriver man om någon född ett visst decennium, är det ju bra att använda ett namn som var populärt då.

Det ger ju en vink om tidsperioden, som inte är helt oäven. Fast sedan kanske jag ändå tar namn 99 på listan med 100.

I övrigt är jag precis på sluttampen av mitt hemliga projekt. Känns fint! Egentligen borde jag fira med champagne, men en j*kla snuva har gjort att alvedon och te med honung är grejen. Är så förbaskat trött på virusar, och förstår inte varför de ger sig på mig ideligen. Vik hädan, säger jag bara! >:(

 

Men nu – stallet!
/A

 

 

Tanketid

Har försökt pigga upp bloggen med en ny layout. Få se om den funkar i längden, eller om det finns någon annan som passar bättre.

Vad irriterande det är att jag inte bara kan skriva på tills det är färdigt – särskilt nu när jag egentligen har väldigt bråttom. Men min hjärna funkar inte så. Jag måste helt enkelt ha tid att tänka för att det ska bli bra.

Samtidigt gäller det att hela tiden träna sitt språk, hålla orden i gång. Att inte skriva alls, utan enbart vänta på inspiration funkar ju inte heller.
När inspirationen väl kommer har man helt tappat greppet om hantverket. Det är som att ställa upp i ett maratonlopp utan att ha tränat ordentligt innan. Du kanske tar dig runt, men det gör ont, det är j*kla jobbigt och det blir sällan bra.

Själv ska jag nu låta Projekt X bearbetas i bakhuvudet, medan jag är i stallet, pysslar om hästen och går en hundpromenad. Kontrakt är skrivet och manuset har gått iväg till en omslagsillustratör, men jag väntar lite med att berätta mer här ändå. Man vill ju gärna hålla på godsaker så länge som möjligt!

Till sist – kolla vilken fantastisk orange färg den här rosen som växer i stallrabatten har. Det är en sådan där liten krukros, som övervintrat sedan förra sommaren och blommat snällt i år igen. Och trots att det är mitten av september, kämpar den på med nya knoppar. Fint!

Jag är verkligen förtjust i den där orangegula färgen. Den här rosen ser lite grann ut som min barndoms bokmärkesrosor, faktiskt! Undrar vad sorten heter? Ska nog försöka försöka dem med sticklingar – fast det får bli nästa år.

/A

 

Minnen från förr …

… dök upp i dag, när jag gjorde en arkeologisk utgrävning bland alla mina hästsaker på logen.
På bilden – en Upplandskuskkeps, dartmoorstoet Beckies grimma och den lapp som satt på HJs och Gerdas dörr. Hittade mycket annat roligt också, och kastade en sopsäck och en stor papplåda, plus lite till, med grejor.

Men nu – sova! Ute regnar det, höstregn och mörker. Vad fort det kom.

Godnatt!

Prestationsångest och jubileum

… kombinerat med skrivkramp, är ingen lyckad kombo. Men jag tänker att det löser sig säkert. Det brukar det göra.
Eller så löser det sig inte alls. Men det finns i alla fall ett färdigt manus, så även om min hjärna tycks ha gått i baklås just nu, är det trots allt inget jag oroar mig för på riktigt.
Det handlar ju egentligen mest om att jag behöver skärpa mig, placera min breda bakdel på stolen och jobba på. Fast det ser finare ut att skylla på ångest, än att medge att man är lat … 😉

I dag skulle jag ha arbetat med Projekt X tänkte jag, men blev kattnappad i stället.
Att ligga på rygg i soffan med en purrande fyra månaders källing på bröstet, är finfint! Lyssnade på radio, stirrade i taket, lät tiden bara gå.
Och gått har den gjort.
I morgon är det precis trettio år sedan jag startade min firma Alfa Reportage.
Sedan dess har jag hunnit skriva över tjugo egna böcker och översatt åtta. Jag har kreerat oräknerliga lovestoriesar till veckotidningar, massor av hästnoveller och en jättebibba med seriemanus till Min Häst, Starlet och Penny.
Jag har under många, många års tid fyllt tiotusentals seriebubblor med svensk text i Wendy och Penny. Skrivit artiklar om allt från fackligt arbete vid Akademiska sjukhuset till gotlandsruss och hästrallyt i Bergsjö.
Ja, just hästrallyt i somras blir faktiskt min sista artikel till Min Häst, eftersom det är dags att släppa och gå vidare.
Och så korsorden … Vet inte hur många jag är uppe i nu, men några hundra är säkert vid det här laget. Och så har jag gjort inlagan i fem korsordsböcker till Linds förlag.

Så otroligt många roliga grejor jag haft förmånen att få göra under dessa tre decennier! Vilket priviligierat liv jag har – och som jag förhoppningsvis kan fortsätta att njuta av ett tag till.

Men nu – dags att avsluta. I morgon ska jag rida, korsorda, fakturera och så köra buss genom Uppsalas fredagsnattliv – det är i alla fall planen.
Och en sak är klar –  på väg till jobbet ska jag köpa något extra gott och fira tre decennier som frilansjournalist, författare, översättare, fotograf, korsordsmakare och redigerare. Fira alldeles så där mitt i vardagen med en vaniljlatte, en glass eller kanske lite godis till natten bakom ratten.
I morgon, en dag som också är ett liv.

/A

Hjärtat brister

Han kunde ha varit min son.
Eller din.
Eller din grannes.

En ung kille som förlorat allt. Bottenlöst förtvivlad.
Honom skickar vi tillbaka till ett land i krig som han aldrig bott i, i stället för att ta tillvara på hans driv att lyckas ta sig hit genom hela Europa för att starta ett nytt liv.

Samtidigt väller det in kriminella från de forna öststaterna. Människor som dränerar vårt välfärdssystem på miljarder. Dem stoppar vi inte. Tvärtom. De är födda på rätt sida om Schengens gräns, och välkomna att ta för sig av vårt samhälles alla förmåner.
Ta bara de 65 miljoner kronor som försvann från bygget vid Karolinska. De hade räckt för att ge många unga människor som han på bilden ett bra liv här.  Utbildning, jobb och bidrag till samhället under många år framöver.
Men nä, de som är hederliga och har visat att de vill något – dem skickar vi ut. Och sedan ger vi pengarna till skurkarna.

Jag blir så förbannad!

Så jävla, helvetes förbannad så det finns inte!

 

Länk till P1s programserie om brott och samhälle.

[bilden är en skärmdump, artikeln finns på www.dn.se]

Det där med hästböcker …

Det varit sommar. Har haft sporadisk semester, ridit hästrally i Bergsjö med Mackan och håller just nu på att måla om stallet. Tänker mer än jag skriver, men det är ju inte det sämsta alla gånger.

Över mitt huvud svävar ett antal projekt – en femte bok om Vera & Buster samt projekt X1, projekt X2 och så småningom X3. Det ska inte vara hemligt så länge till, är det tänkt. Vill bara ha allting på papper först, för säkerhets skull.
Blev faktiskt taggad att skriva tack vare sommarpratet av Fredrik Backman som jag hörde nu i kväll. Han pratade mycket om att brinna för det man gör och köra sitt eget race. Nu är väl jag kanske lite mer medgörlig än han verkar vara, men i mångt och mycket har jag alltid gått min egen väg – och den har ju varit ganska krokig periodvis, kan man säga … Men hu vad tråkigt om livet vore en rak autostrada från födseln till döden. Nej, uppförsbackar, snåriga stigar, träsk och vilsegångna idéer – det är mycket mycket roligare ju!

Önskeponnyn är förresten omnämnd i hästboksbloggen Bara Hästböcker, som drivs av Anna Nygren, Malin Eriksson och Katja Timgren.
Jätteroligt att läsa, och en hel del nostalgi blir det – som i Anna Nygrens senaste text.
Stallet brinner! och Hästsmugglarna har jag också i min bokhylla.
Stallet brinner! av Sheila Chapman, var faktiskt en av mina absoluta favoritböcker från Wahlströms, och jag har nog läst den hundra gånger – minst … På Jane Badgers utmärkta sida om hästböcker kan du läsa mer om Sheila Chapman.

Det är så himla roligt att hästböckerna äntligen får chansen att synas mer. När jag var ung, var ju hela genren fortfarande sedd över axeln. Bigglesböckerna var kul och bra läsning för killar – hästböcker töntiga och för tjejer. Ungefär så.
Själv försökte jag bli medlem i Författarförbundet och skickade glatt in mina hästböcker, men fick tillbaka dem med ett brev där det kort meddelades att de tyvärr inte uppnådde den höga standard som en bok behövde göra för att dess upphovsman skulle kunna bli medlem i sagda förbund. Jag har aldrig försökt igen, och har klarat mig finfint ändå.
Kanske är det också den negativa status som hästböckerna hade förr, som gjort att jag alltid tvekat att kalla mig författare. Frilans, journalist, skribent, skrivare, skribent … Allt utom den åtråvärda yrkestiteln FÖRFATTARE. Den var ju bara för andra, sådana som skrev riktiga böcker, inte hästböcker då alltså …

Just det – sommarpratet med författaren var Fredrik Backman, skulle jag skriva lite om. Jag var väl lite tveksam före. Hade jag inte kört buss och lyssnat på radio, hade jag kanske hoppat det. En man som heter Ove har inte känts som min kopp te hittills i alla fall. Men jag blev glatt överraskad över hur bra det var. Kan verkligen rekommendera det, och nu blir jag ju bara tvungen att läsa boken också. Biblioteket – here I come.
Fredrik Backmans Sommar, sommar …
Hörde också Lisa Ekdahl i går, av ungefär samma anledning. Tyckte även att hon var väldigt bra, och jag fick en helt annan bild av henne som artist och framförallt som person. Alltid lika kul när ens fördomar kommer på skam …
Lisa Ekdahls Sommar, sommar …

/A

prinsessan

Prinsessan Leia Skywalker har flyttat in – så nu är det kattkrig här hemma! 

 

 

 

PO Enquists dramatik …

… ja, den ska snart stå i min bokhylla. Nyutgiven hos Nordstedts i två band. Måste ha!

Han är en sån fascinerande författare. En av mina favoriter. Framförallt älskar jag hans språk, och romanen ”Nedstörtad ängel”, som jag läst om och om igen. Har också läst mycket annat av honom, men just den är den som ligger mig närmast om hjärtat. Hans enda roman under 1980-talet säger han i en intervju i DN Kultur. Han söp bort eoner av tid, sju år hann det gå från förra romanen innan den här var klar. Kanske är det det som anas mellan raderna – kampen mot berättelsen, svårigheten att vara i verkligheten tillräckligt länge för att få ner orden som tränger sig på. Vet inte om det är så, men det är min tolkning av den långa tystnaden.

Tyvärr ligger boken nedpackad just nu. Måste verkligen försöka få i ordning på mitt kontor, så alla böckerna kan komma upp på sin plats. Ska ha heltäckande bokhyllor ända upp till taket, för jag saknar att inte ha mina älskade böcker framme och nära. Visst, i dag finns ”allt” på nätet, men det struntar väl jag i. Mina böcker är delar av mitt hjärta!

PO Enquist var intervjuad i senaste ”Vi Läser” också (nr 3/2017).
Jag vet inte vad det är med den tidningen, men jag kan bara inte med den. Den är så s*bla pretantiös!
Tidningens omslagsbild på PO Enquist var dessutom rent förfärlig – tagen på så nära håll att varje skäggstrå, pormask och liten hudfläck syntes. Om jag hade blivit avbildad sådär hade jag blivit sk*tförbannad, faktiskt!
För nej, man behöver faktiskt inte redovisa allt!
Man behöver inte krypa alldeles intill det fula, gamla, skröpliga – det säger ju ändå ingenting mer än att tiden gått och går. Det är ju blicken in i linsen, som är det viktiga! Men nu drunknar den bland ointressanta detaljer i en bild så knivskarp att man nästan vill blunda när man ser på den. Usch!

Har passat på att ha lite semester, och försökt vila några dagar. På måndag är det dags att börja med sista numret av Min Häst. Känns konstigt efter alla år, men nu får det vara bra.
Projekt X har jag inte ens tittat på, och Vera & Buster 5 är inte färdigskriven. Men jag ska ta nya tag med dem framöver.

Nu – sova, och kanske också drömma.

Godnatt!

/A

 

 

 

På party med Bollibompadraken!

Efter flera månader med massor av jobb och annat, är det dags för ett nytt blogginlägg. Det var ett tag sedan sist, men jag har inte haft någon större lust att skriva – och inte heller någon tid. 
Våren har nämligen varit lika stressig som vanligt. Alla mina vanor blir omkullknuffade, när jag plötsligt måste jobba så mycket mer än jag brukar.
Ställtid är viktig, brukar bästa H säga – och precis så är det.
Visst kan jag skynda mig och är periodvis väldigt bra på att få saker och ting ur händerna – men den vanliga stilla lunken är betydligt mer produktiv och kreativ.

Roligast av allt i vår – ja, det var två fester, som dessutom inträffade samma vecka.
Först en AW högst upp på Radisson Blue Skye Bar i Stockholm. Massor av gamla kollegor från tiden på B Wahlströms träffades och det var många kramar, ”minns du?” och diskussioner om allt från dagens förlagsvärld till forna tider. Bland annat var min gamla förläggare där, och hon var sig precis lik. Tänk, det var hon som en gång köpte in ”Mirre på ridläger”, ”Mirre och Ankan tävlar” och ”Guldfuxen” till bokklubben Silverhingsten. Det var 1982, jag var inte ens 18 år då, och minns fortfarande hur jag stod i köket i vårt hus i Motala och pratade i telefon med henne om det.
Och precis där och då visste jag att ja, det var författare jag skulle bli.
Sedan kom jag att frilansa åt B Wahlströms från 1982 till 2005 – drygt tjugo år. Vi hade sååååå roligt de olika redaktörerna och jag – och man fick verkligen göra precis allt, även som frilans! Jag översatte serierna i Wendy och Penny, plus alla artiklar och allt extramaterial. Lektörsläste och granskade andras manus. Jobbade i vår monter på Globen och sålde böcker och tidningar på den stora hästshowen. Översatte även böcker (av Samantha Alexander och Stephen Farley) plus skrev egna, gjorde pyssel i massor och artiklar till bokklubben Läslusens tidning, var med och startade upp förlagets hemsida och … Ja, det var en otroligt bra skola, och B Wahlströms var mitt hem!
Men så såldes förlaget till Forma Publishing Group, utom Wendy som återgick till Egmont och Penny som såldes till Shipstedts. Penny lades snart ner, trots att den går med vinst, och Wendy för en tynande tillvaro. Och jag fick börja med annat – som korsordsmakande och busskörning. Så är det ju ibland. Livet förändras, och det är bara att hänga med.

Men fortfarande saknar jag
tiden på B Wahlströms ibland –

framförallt på grund av alla fantastiska
människor jag hade förmånen
att få jobba med och lära mig av.
Och jag har nästan en hel bokhylla 
här hemma, full med högt älskade och
sönderlästa hästböcker –
varav de flesta är från B Wahlströms…

Bara två dagar senare var det dags för Rabén & Sjögrens 75-års kalas i gamla riksarkivet. En fantastiskt rolig fest, där en hel del av de jag träffat ett par dagar tidigare på AWn med Wahlströmsfolket, dök upp. Förlagsvärlden i Stockholm är ju inte såååå stor … 😉

Lärde också känna en hel massa nya människor – och hade väldigt VÄLDIGT roligt. Inte minst var det spännande att få se gamla riksarkivet inifrån. Vilket fantastiskt hus – och vilken underbar historia det har. Faktum är att Stureplansgruppen, som har hand om huset numera, hade en guide på plats, som berättade om det vid korta rundvandringar för oss gäster.
Exempelvis finns en av Sveriges äldsta (den äldsta?) hiss här. Ursprungligen drevs den med vatten från Riddarfjärden, och man kunde inte åka upp med den, förrän trycket var tillräckligt högt …
I dag är det Warner Brothers som har sin verksamhet i de övre våningarna av huset. Bland annat har man spelat in en hel del scener ur Milleniumfilmerna här.

Tyvärr har SJ bestämt att om man är typ i Stockholm och roar sig, måste man åka hem senast klockan 00.11 om man vill åka SJ-tåg, och jag som köpt tur och returbiljett, vinglade glad i hatten iväg ner till stationen och hem, efter en härlig kväll. För tidigt, definitivt!, men jag ser redan fram emot 100-årskalaset, och då ska jag minsann stanna hela natten.
Tjooo!


 

Jobbet då?
LIND_STORA_KORSORDSBOKEN_5-180x240Ja, femte vändan med Stora Korsordsboken till Lind&Cos imprint Känguru blev färdig söndagen den 26 mars, och i år hade jag extra hjälp med korrläsningen av Niklas Aurgrunn. Skönt för mig, som annars oroar mig över alla fel.
Fattar inte varför den nojjan aldrig går över. Det finns ju betydligt viktigare saker att oroa sig för i livet – som klimatförnekaren Trump, diverse extremister, terrordåd, djurplågeri, barn som far illa och … Typ hur mycket som helst. Men är det en pil som saknas i ett korsord – då går jag i spinn direkt!

Projekt X är på gång, och ska bearbetas för utgivning så småningom.
Det blir spännande och jag är både förväntansfull och nervös. Det är ju alltid enklast att göra det man kan och inte krångla till det, men samtidigt utvecklande att testa nya vägar.
Kryptiskt? Jupp.
Men jag tror det blir finfint att sitta på bästa verandan och skriva i sommar, medan humlorna surrar, hästarna betar och vinden susar i de gamla äppelträden!

Femte Vera & Bustermanuset tillhör vårens projekt, även om det blivit lite försenat. Ska fila lite på det sista bara, så går det iväg till förlaget i början på veckan som kommer. Härligt att böckerna går så bra, och jag hoppas att de lockar många många barn till läsning!

Och så till sist ett farväl – ska bara göra ett par nummer till av Min Häst, sedan är det slut med den. Känns ledsamt efter alla roliga år med redaktören Signe. Samtidigt – det är verkligen dags att släppa taget. Jag har ju trots allt skrivit artiklar om hästar för barn sedan 1983 … Nu får någon annan ta över!
Har dock en och annan idé om artiklar till andra tidningar som jag ska försöka sälja in när det finns tid över att göra dem. Mer (kanske) om det när (om!) det blir av.

Godnatt!

/A

PS.
Såg först nu att det varit ett nytt terrordåd i London i kväll.
Man blir så trött! Ska de där idioterna då aldrig ge sig?
Hur som helst – det finns bara en sak att göra,
och det är att leva sitt eget liv som man vill och brukar göra.
Inte begränsa sig eller bli rädd, utan bara fortsätta
som om de där terroristerna inte finns.
För så länge vi gör det, kan de aldrig få makt över oss
– oavsett hur j*vla mycket bomber, skräck,
terrordåd,religiös fanatism och idioti
de sprider över världen!
Liveuppdatering på BBCs hemsida.
DS.