Livet efter boksläppet

Nu börjar det lugna ner sig efter boksläppet. Fick massor av uppmärksamhet på streamingtjänsterna – framförallt hos Storytel – och det gjorde säkert sitt till.
Storytel äger ju en stor del av förlaget Lind & Co, (som ger ut mina böcker) och puffar ofta för sina egna författare. Och just att synas på skärmen när appen öppnas på mobilen är väldigt viktigt. Utan den marknadsföringen drunknar man i flödet. Bara förra året kom det ut 450 ljudboksdeckare …

Bookbeat har till exempel inte alls slagit på trumman för ETT TVÅ … DÖD! – och mycket riktigt ligger den också mycket längre ner på deras listor över vad som lyssnas på. Men mina böcker har i alla fall bra betyg hos Bookbeat, och det känns kul att se dem tillsammans som på bilden nedan.

 

 

 

 

Nextory har jag faktiskt inte kollat. De har väldigt få procent av marknaden, och det är svårt att komma in på deras sida utan att vara inloggad och ha ett abonnemang.


Mitt manus Soffan känns just nu totalt värdelöst, så det får vara med det så länge. Det är inte beställt och det finns ingen deadline, så jag behöver egentligen inte skriva mer på det alls, om jag inte vill.

Men det är konstigt med den där deppighetskänslan som alltid dyker upp när ungefär när 2/3 av ett manus är klart. Det är som om man plötsligt tappar farten och börjar dissa sig själv och sin text.
För det mesta brukar jag bara skriva vidare, men eftersom det här bara är något jag skrivit mest på skoj, så kan det ligga där det ligger så länge.
En vacker dag känns det kanske annorlunda, och då kan jag ta upp det igen. No hard feelings!


Ute är det vår, men fortfarande relativt kallt. Mina odlingar går sisådär. Tycker allt gror så förbaskat långsamt, samtidigt som jag väl någonstans inser att tålamod är en odlares bästa vän.
Det är i alla fall väldigt roligt att jobba på kolonilotten, och man tänker bra under tiden. Rensar ogräs, har klippt bort en massa döda hallonpinnar (vad sjutton kallas det?), har anlagt en kompost (fast det är nog för mycket pinnar i den …) och på balkongen står potatisar och groddar till sig. Squashen ska planteras om snart och kanske blir det också något av den kinesiska gräslöken och dillen. Vi får se. Det är vägen som är mödan värd, som det ju heter.

/A

 

Hoppla! Det går ju bra det här!

En dryg vecka efter släppet av ETT TVÅ … DÖD! är det många många som har lyssnat, och den klättrar stadigt på listorna för varje dag.
Hipp hipp hurra!

Här är en bild från Storytel i går, när den låg på åttonde plats på stora topplistan.

Framförallt är det jätteroligt med all läsarrespons som dyker upp på messenger, Facebook, Instagram och så vidare.
Största delen av tiden är man ju som författare helt ensam i världen man skapat, och skriver och skriver, tänker och tänker. Sedan är det en kort period på ett par veckor efter att boken har släppts, som man får massor av uppmärksamhet, och när det har lagt sig är man är lika ensam igen.
Så det gäller att njuta av det, den tid det pågår.


I övrigt skriver jag vidare på Soffan samtidigt som jag jobbar med artiklar till Hundsport Special.
Det är så himla roligt och nu känns det faktiskt som om jag börjar få kläm på det hela. Har en jätteintressant intervju inbokad nästa vecka, och håller på att skriva klart en grej från förra veckan.

Att skriva om forskning som gäller hund och katt är verkligen såååå himla roligt! Jag är ju en veterinär-wannabee egentligen, men valde en gång i tiden att satsa på skrivandet istället.
Ibland kan jag ångra det – hade himla gärna velat kunna allt en veterinär kan! – men å andra sidan hade jag säkert skrivit på i alla fall, fast då med en halv miljon i studielån att betala tillbaka också …
Sedan kan man också undra hur mycket omgivningen spelar roll när man väljer karriärväg.
Vi hade hela huset fullt med böcker och jag läste jämt – till och med på lektionerna i skolan ibland! Och drömmen att bli författare fanns ju redan när jag gick på mellanstadiet.
Även om jag i dag är lite mer luttrad vad gäller arbetet nu för tiden (och till och med svär över det ibland!) är det fortfarande lika roligt – och det är bara att hoppas att det förblir så. Läsarna vill nämligen ha ytterligare en bok om Wendela Vide och Annika Sandström. Fasiken också! 😉  Jag som hade tänkt lägga ner serien nu och skriva något annat …

Men nu – dags att försöka få ihop deklarationen.

Hejhå från Anna

 

ETT TVÅ … DÖD! är släppt

Boksläpp borde egentligen firas med champagne, rosor och jubel från när och fjärran – men inte i vår familj.
Här härskar nämligen en ondskefull snuba för tillfället.
Gula Änkan är därför utbytt mot Alvedon, några rosor syns inte till – och i stället för fest och party sitter jag i myskläder i soffan, snyter mig, hostar och nyser.
Fullständigt värdelöst!
Under pandemin har man ju  något vis lyckats glömma bort hur trist det är att vara alldeles vanligt sjuk. Minsta lilla hosta eller feber och ambulansen har varit på väg, för att hämta in en till IVA och närmaste respirator – men nu får jag minsann snora och snörfa i fred – inte minst eftersom coronatestet visade att det är en vanlig bonnförkylning, och inte covid.

Hittills har jag inte fått några elaka recensioner i alla fall, och det är ju trevligt. Blir så less på människor som sitter och skriver elakheter på nätet, för att själva må bättre. Och framförallt är det så pinsamt när de hänvisar till yttrandefriheten: ”jag får minsann skriva vad jag vill, för vi har yttrandefrihet i Sverige!”.
Till att börja med gäller ju inte yttrandefriheten på kommersiella sidor som Storytel eller Facebook. Yttrandefrihet handlar nämligen bara om hur staten ska förhålla sig till medborgarna, och inget annat.
Sen är det så att även om yttrandefriheten står inskriven i grundlagen, kommer den också med en hel del skyldigheter.
Hets mot folkgrupp är ju till exempel förbjudet, så nej, man kan inte skriva eller säga precis vad som helst även om vi har yttrandefrihet. Och tur är väl det.

Sedan kan man ju också göra valet att uppföra sig trevligt och hövligt mot andra människor.
Det är inte så dumt det heller.  🙂


Jag jobbar förstås ändå, trots förkylningen.
Har skrivit snart 40 000 ord på mitt manus SOFFAN, och ska strax börja knyta ihop säcken. Spännande att se hur jag ska lösa det på slutet! Har som vanligt varken plan eller synopsis, utan skriver rakt ur huvudet.
Visserligen blir det kanske lite mer jobb med varje manus, men jag tycker det är roligare att jobba så. För mig måste skrivandet vara en rolig och kreativ process – inte en administrativ uppgift där jag bara randar text.

Förutom det skriver jag på till Hundsport Special. Var också på SKK i Rotebro häromsistens på ett möte över en hel dag. Spännande med nya arbetsuppgifter och en massa trevliga nya bekantskaper!
Då och då sticker jag också emellan med lite Min Häst-jobb. Kära gamla Min Häst, som följt mig sedan första numret kom ut 1972. Och tänk att Lena Furbergs Mulle firar 50-års jubileum i år. Helt sanslöst – och som jag skrev i mitt förra inlägg: vart tar tiden vägen?

Nej, nu måste jag snyta mig, leta upp påsen med halstabletter och koka mer kaffe. Fy fasiken vad jag avskyr snuba!
Varför kunde inte Elon Musk lagt 44 miljarder på att forska fram medicin mot förkylning, i stället för att köpa Twitter? Man kan ju faktiskt ladda ner twitter gratis från Appstore … 😀

/A

Fredag igen?!

Alltså – tiden går så ofantligt fort! Vart tar dagarna mellan måndag och fredag vägen, liksom?
Den här veckan har också varit en vecka med gott och blandat. Lite SKK & Agria Forskningsfond, lite Min Häst, lite busskörning, lite stallet (ett intag).
Och så får jag väl revidera det där med att det är skönt att inte skriva, för nu skriver jag på ett manus igen. Riktigt vad det blir vete sjutton, men … äh. Nåt blir det väl till sist! Roligt att bara skriva för sin egen skull också, och det är ju ändå något jag älskar att göra.

I övrigt kom jag att tänka på Johan Rabenius inläsning av Ian McEwans bok ”Hetta” lite tidigare i dag. Den gick som radioföljetong för några år sedan och jag blev helt fascinerad – kunde bara inte sluta lyssna. Den är också anledningen till att jag har en halvmeter med McEwans böcker i min bokhylla, som ska läsas framöver.
Andra ljudböcker från radion är ”Ivan Denosovitj liv”, som ligger ute nu. Boken är skriven av Alexander Solsjenitsyn och inläst av Erik Ehn. Passa på att lyssna genast, för rättigheterna går ut den 27 mars 2022.
Vad hade Solsjenitsyn tyckt om Putin och om invasionen av Ukraina? Kanske hade det blivit en ny ”Ivan”, men från Mariupol istället – det som är dagens helvete för den vanliga, lilla människan.

Andra fascinerande böcker som jag lyssnat på via radion var ”En gåtfull vänskap” av Yoko Ogawa, om matematikprofessorn som tappat minnet och bara kan minnas 80 minuter bakåt av sitt liv. Likaså var det via radioföljetongen jag hittade Marlen Haushofers ”Väggen” – också den ett mästerverk.
Kollade på sidan, och Daphne du Mauriers ”Rebecca” (inläst av Kerstin Andersson) finns fortfarande att lyssna på (till och med 22 juni 2022). Missa inte!

Nej, dags att förbereda lite lunch och en låda till jobbet på busseriet – min pensionsförsäkring. Utan alla timmarna i bussen, bleve det inte mycket till pension alls, kan jag meddela. Att det dessutom är ett utmärkt extraknäck, med underbara kollegor, gör ju inte saken sämre!

/A

 

 

Så skönt det är att inte skriva!

Trots att tankarna hela tiden kretsar kring tragedin i Ukraina, så går ju ens eget liv vidare.

Och jag vet att det låter konstigt, men jag är så himla lättad över att inte ha ett manus hängande huvudet!
Tolv böcker på sju år får räcka för ett bra tag framöver.
Jag lägger i stället allt krut på att bli en bra kommunikatör. Har gjort den första intervjun och ska göra en till nu på fredag.
Det är så himla roligt!
Jag lär mig massor, och inser att jag kanske borde ha blivit något helt annat än författare och journalist. Men men, när jag en gång valde det var det ju mitt drömyrke, så …

Oavsett det – känslan av att vara botad från författandet är som störst när jag är på Instagram.
Scrollar fram mellan olika författarkonton där entusiastiska, nyblivna kollegor delar ungefär samma saker allihop – ansiktsbilder, tankar kring skrivandet, textrader, bokomslag samt glada recensioner och hejarop – och känner det är underbart att inte behöva vara en del av det längre!

Att slippa jämföra sig, slippa hitta på något att skriva i inläggen, slippa känna avundsjukan när någon får en topprecension, får göra ett biblioteksbesök, eller skriver kontrakt på att få en ny bok utgiven både som ljudbok, e-bok, pocket och inbunden.
Slippa känna mig som sämst i klassen när jag inte har lika mycket att dela med mig av.
Så underbart att bara slippa det!

Sedan tror (vet!) jag att många andra också lider av samma känsla av otillräcklighet när man jämför sig med andra författare.
Är mitt manus tillräckligt bra? Blir det klart i tid? Vad ska förlaget tycka? Vad kommer att stå i recensionerna på Storytel? Kommer någon att lyssna eller läsa? Och så den gnagande oroliga känslan i maggropen – varför är alla de andra så mycket bättre?

Vad man kan göra åt det, vet jag inte.
Klart att alla måste få göra PR för sin bok. Och det är ju bara roligt att få dela med sig av sitt livs stora dröm! Jag är en gammal taskmört som tycker att författare är något man inte kallar sig förrän man skrivit och gett ut åtminstone ett par böcker. Att det liksom krävs ”något mer” än ett halvfärdigt manus och en kurs på en skrivarskola, innan man är det.
Men författare är ingen skyddad titel, och att jag själv väntade massor med år innan jag vågade kalla mig det, säger ju mer om mig än om dem.

Så det är bara att trycka ner neggokänslorna, ropa uppmuntrande ”heja heja” på rätt ställe – och glädjas med alla som får leva sin dröm – att skriva böcker.
Men som gammal i gemet vill jag bara säga en sak: don´t quit your daytime job … 😉


Jobbet som kommunikatör åt SKK och Agrias forskningsfond rullar alltså på. Uppdaterar Facebooksidan och skriver artiklar, och det är så himla roligt att få anstränga hjärnan.
Jag hade liksom glömt hur kul det är att intervjua folk, lyssna på vad de har att berätta, skriva artiklar och tänka ut bildmaterial.
Även om jag ju skrivit mycket åt Min Häst genom åren, blir det sällan några intervjuer dit. Och den jag intervjuade senast var nog … hm … Malin Baryard, kanske? Jo, så var det nog. Hon skulle leda något tv-program där döttrar skulle lära sina pappor rida, om jag minns rätt.
Länge sedan var det i alla fall.


Till sist – kriget i Ukraina är en katastrof och en tragedi. Något annat finns inte att säga.
Unga människor ska leva, älska, arbeta, utbilda sig, dricka öl med sina kompisar, vara olyckligt kära – och då och då berätta sanningen om livet för sin gamla mamma, som alltid håller med och nickar instämmande, eftersom hon vet att man aldrig är så tvärsäker på allt som när man är väldigt ung.
Unga människor ska inte dö i brinnande ruiner, militärfordon och bandvagnar. De ska inte ligga på rygg, kalla och stela i blodiga uniformer, under ett täcke av fallande snö, på en lerig åker, hundratals mil hemifrån.
Det är bara fel. Så jäkla fel!
Och var och en av de som dör i krig skulle lika gärna kunna vara mitt barn. Och hjärtat värker i förtvivlan över alla dessa mammor som snart kommer att få hem sina älskade söner i en liksäck eller en kista.

Vi är alla en del av samma mänsklighet.
No man is an Island.


No man is an Island

No man is an island entire of itself;
every man is a piece of the continent,
a part of the main;
if a clod be washed away by the sea,
Europe is the less,
as well as if a promontory were,
as well as any manner of thy friends or of thine own were;
any man’s death diminishes me,
because I am involved in mankind.
And therefore never send to know for whom the bell tolls;
it tolls for thee.

MEDITATION XVII
Devotions upon Emergent Occasions

Gubbhyllan – behålla eller ej?

Rensning och röjning i bokhyllorna på kontoret pågår lite varje dag – och i går bar det sig inte bättre än att jag plockade ihop ett gäng gubbiga författare på en hylla, där jag tänkte de kunde stå tillsammans.
Men sedan blev jag stående och såg på dem, medan jag funderade på om de verkligen skulle få vara kvar där eller inte.

En gång i tiden var gubbar det man oftast läste. Gubbar och gubbars världsbild dominerade mitt liv, och helst av allt ville jag bli som Ulf Lundell – rocksångare, poet och författare som dessutom skrivit en generationsroman … Åååh, liksom!
Nu, fyrtio år senare, har glansen falnat en del. Sorry för det Ulf, men jag tror knappast du läser det här, så det spelar ju ingen roll. Men att du som var så cool och tuff och stod på barrikaderna, innerst inne var en gubbe som skrev töntiga brev till kvinnliga kritiker – den såg jag liksom inte komma.
Men men, diktsamlingen Fruset guld, får ändå stå kvar i bokhyllan – och Rialto är fortfarande en av de vackraste kärlekssånger jag vet:

Jag såg dej i vimlet i dag
I varuhusvärmen i dag
Din kappa var blå
Och din schal dolde ögon som log

Jag stod där förälskad igen
Förlorad förförd igen
Som ett nyfiket barn
På jakt efter ett mysterium som dog

Övriga gubbar då?
Ja, PC Jersilds tidiga böcker är verkligen speciella för mig – och den första jag läste av honom var nog Den elektriska kaninen – en fabel där den elektriska kaninen Holger åker på kongress på Skansen under midsommarnatten, en natt när alla djur kan tala med varandra. Det var väldigt länge sedan jag läste den nu, men minns den som delvis en annan version av Orwells 1984.
Jag är också mycket förtjust i En levande själ. I ett akvarium i ett forsningslabb levet hjärnan Ypsilon. Han har ingen kropp, men däremot har han fått behålla sina ögon och öron. Ett företag äger Ypsilon, och har rätt att behandla honom precis som de önskar – det finns det ju kontrakt på. Romanen ställer en mängd frågor om mänsklighet, etik och moral – och  varje gång jag läser om den, slås jag av att att den verkligen har lyckats åldras med behag.


Ingmar Bergman är väl kanske mest känd för sina filmer, men personligen föredrar jag böckerna. Konstigt, men så är det. Och även om det är länge sedan jag läste dem nu, får också stå kvar.
Filmerna dyker ju upp då och då på tv, och för den som vill höra mer om dem kan jag verkligen rekommendera Bergmanpodden på P1. 
För min egen del fick jag lust att se om en del av hans filmer, efter att ha lyssnat på hur Gunnar Bohlin och hans gäster gick igenom hela katalogen med filmer. Scener ur ett äktenskap är ju dessutom filmad igen. Undrar om man skulle börja i den änden, kanske? Eller … nej. Orkar inte just nu. Det får bli en annan gång, typ!

/A


 

Att sortera ut böcker …

Jag älskar böcker.
Lika bra att säga det på en gång.
Och jag har läst så länge jag kan minnas – allt från enkla barnböcker till tunga ryssar, högvis med deckare, djupsinniga romaner, plågsamma litterära försök, hästböcker, nobelpristagare, lyriker, ungdomsromaner från 1970-talet med fula ord. Och så har jag några meter med facklitteratur om att skriva, köra häst, rida, sköta bonsaiträd, känna igen humlor och ta fina bilder. Och så älskar jag ju serier, – både satirteckningar och rena skämtteckningar – för att inte tala om alla roliga svenska kvinnliga tecknare som skildrar vardagen med vass pennspets.
Just det – barnens alla böcker finns förstås också kvar. Allt från första boken om bokstäver – och framåt.
Problemet är bara att mina bokhyllor har börjat bågna. Böckerna står i dubbla rader, ljuvt och lett om vartannat. Förutom allt som är inköpt, stulet och fått i present, dyker också egna friex upp här och var, både gamla och nya, som Sara-böckerna på ungerska …
Bland detta ska jag nu rensa – och jag vill verkligen inte!

Absolut värst är de där böckerna som följt med genom decennier, men som jag ändå inte kommit igenom. En del av dem har faktiskt redan lämnat hemmet, men vad göra med Joseph Hellers ”Moment 22”?
Denna kultbok som alla har eller hade i bokhyllan – och som jag aldrig lyckats läsa klart. Jag förstår verkligen inte dess storhet, även om jag definitivt kan relatera till betydelsen av ”Moment 22”.
Kanske måste man vara man för att förstå den? Ingen aning. Han är helt enkelt inte min kopp te.

Näst värst är alla de där böckerna jag köpt på mig för att läsa ”nån gång när jag har tid”. Den som ändå hade en sommarstuga utan internetuppkoppling, där läsa böcker vore det enda som finns att göra, förutom bada, spana efter grävlingar, grilla halloumi och dricka GT i sommarkvällen. skulle jag kanske äntligen ta mig igenom alla mina böcker av Ian McEwan – för jag tyckte ju faktiskt väldigt mycket om ”Hetta”!

Sedan vet jag ju vilka böcker som självklart blir kvar – alla gamla B Wahlströms röda och gröna ryggar plus övriga hästböcker, diktsamlingarna, Kerstin Thorwall, Tove Janssons Muminböcker, John Irving, Anthony Burgess, Graham Greene, Jilly Cooper, Kerstin Ekman, Stig Dagerman, Richard Scarrys barnböcker och gänget med Sigge Stark- pocketböcker och så Charles Bukowski – självklart måste hans böcker vara kvar!

– och så bara några till.
Ett ganska stort gäng till.

Lika bra att ge upp på en gång.

/A

 

Hej då, lilla enskilda firma!

Ja, nu är Alfa Reportage avregistrerad och kvar finns bara Guldfuxen förlag AB.
Sista bokslutet är klart och efter 35 år blev det typ plus minus noll.
Gick in i livet som företagare med noll kronor på kontot och en Amstrad PCV 8256 som nyinköpt inventarie, hösten 1987. Går ut med 3000 kronor på kontot och en urgammal digitalkamera som enda tillgång.

Å andra sidan har jag hunnit med en hel del på vägen – som tjugofem böcker (tre skrevs innan företaget startade, så totalt är det 28), artiklar om allt från hästar till landstingspolitik och äldrevård, översättningar, seriemanus, webbsidor, fotografier, korsord – med mera.
Även yrkestitlarna har växlat: frilansjournalist, redaktör, kommunikatör, författare, översättare, redigerare, webbmaster, fotograf, förläggare, styrelseledamot …
Utanför jobbet har det blivit två finfina (nu vuxna och utflugna) barn, två bröllop, en skilsmässa, vänner, nätromanser, fester, GTs och Dooleys, och så massor av hästar, hundar, katter, tamråttor, marsvin och ett antal skrotbilar …

Livet helt enkelt!

Men nu ska jag röja kontoret så det blir ordning och reda, och sedan ska jag köpa en fin fåtölj och en fotpall.
Funderar på den rosa här nedanför – Queen of love – eftersom den totalt har fångat mitt hjärta! Men förmodligen (tyvärr?) är jag väl så klok (oklok?) att jag köper något skönare än en plastfåtölj i rokoko-stil från Italien!

/A

Sista rycket …

… med ETT TVÅ … DÖD! – dags att skriva texten till Storytel. Min förläggare kom med ett förslag, och jag har gått och fnulat på ett, så nu ska jag maka ihop dessa två till ett och se om det kan fungera.

I övrigt är det otroligt skönt att vara klar med de fem deckarna om Wendela Vide. Känns som att bli utsläppt på sommarlov! Tjohoo!

När jag började skriva deckare var det inte ett infall. Nej, jag hade faktiskt gått och tänkt på det i ett antal år, och skrivit till och från på manuset rätt länge.
Till min stora glädje fick jag chansen att ge ut EN DÖD MAN som ljudbok hos Lind & Co 2018, och sedan har jag fortsatt, peppad av alla fina recensioner från läsare – och krav från goda vänner som krävt att få veta hur det går.
Men att hålla igång en bokserie är ett jobb som tar väldigt mycket tid och kraft. Man hamnar också i att det är svårt att skriva annat, för det finns alltid ett manus som måste bli klart först.
Men nu är det färdigt – och jag kan äntligen ta itu med en massa halvfärdiga saker och idéer som ligger på hårddisken. Ska också jobba som kommunikatör åt SKKs och Agrias forskningsfond, och det ska bli jättekul!
Om det blir några fler böcker, beror på hur den sista boken går. Det är väldigt hård konkurrens i deckarbranschen och lätt att hamna i bakvattnet.
Men jag ska väl inte stänga dörren helt. Man vet aldrig vad som dyker upp bakom nästa krök!

I övrigt har Storytel släppt nomineringarna till årets ljudbok, och jag är JÄTTEGLAD för att min goda vän Ulrika Fåhraeus bok, som hon skrivit tillsammans  med Anna Bohlin finns med! Den är heter HÄNDELSERNA PÅ HÄSTGÅRDEN, är utgiven av Forum, och finns också som både e-bok och pappersbok.
Boken är en jätteviktig berättelse om hur lätt man som ung tjej kan dras in i en sjuk relation, när en äldre, manipulativ man, får chansen att slå klorna i en. Rösta här!

OBS! Blanda inte ihop Ulrikas och Annas bok med Sophie Jahns bok ”Pappas flicka på hästgården”.
Det är visserligen samma gubbe, samma gård och samma vidriga liv – men den boken är dotterns version. Sophie Jahn har berättat sin historia för Marie-Anne Knutas, och boken är utgiven av Storytel, strax efter den första boken släppts.
Det märks att man från Storytels sida hade en plan att rida på den första bokens popularitet – nästan samma titel, nästan samma omslag – och självklart är den nominerad till Storytels egen tävling.
Jag tycker synd om Sofie Jahn och Marie-Anne Knutas som oförskyllt hamnade i detta. Är inte Sophies berättelse värd mer än att man måste hånka på en annan bok, för att försöka ge den luft under vingarna? Trist inställning av förlaget att inte tro på historiens egen bärkraft.

Jag fick för övrigt en spännande bok med post i dag. Återkommer med mer info när jag har läst den.

/A

Is och snö, men Mackan äter av fjolårsgräset, och eftermiddagarna är långa och ljusa. Så skönt att det äntligen går mot vår igen!

 

 

 

 

Att sitta med det sista …

Det känns lite vemodigt att göra klart det här manuset faktiskt, och jag har skjutit på det till sista minuten.
Varför? Vet inte. Men jag gillar ju den lilla världen som finns i mitt och så många lyssnares huvud, men det är det dags att lämna den och gå vidare.

Just nu känner jag mig nämligen rätt färdig med själva författarjobbet.
Fjorton titlar på sju år*), varav tolv helt nya böcker, får väl sägas vara en rätt bra fart på produktionen. Dags att fylla på batterierna med annat!

Faktum är att jag har fått ett frilansknäck som kommunikatör till SKK och Agrias forskningsfond, och ska skriva om hund (och lite katt) forskning till Hundsport och deras webb. Ett drömjobb, minst sagt!
Fick verkligen smak för ämnet när Jenny och jag gjorde podden HOVAR TASSAR KLÖVAR KLOR, och har gått och fnulat på en fortsättning.
Att få berätta för alla läsare hur vi ska få våra husdjur att leva länge, friska och lyckliga – alltså det ska bli så skoj!
Sedan blir det pluggande också –  har kommit in på Historia A, på Uppsala universitet. Har längtat efter att få läsa klart kursen, så det ska bli jätteroligt. Började nämligen på distans för fyra år sedan, men jobbet och livet kom emellan, så jag tog bara 5 poäng. Nu är det dags att klämma några till. Nu har ju dygnet bara 24 timmar, så vi får se hur mycket jag hinner med av pluggandet. Jobbet går ju ändå alltid först.
Och så ska jag köra buss, för försörjningens skull – och för att det är roligt! Gillar mitt jobb, och har världens bästa arbetskamrater.

Nej nu är det dags att göra klart det sista. Jobba jobba! Ska vara klart till måndag morgon, så nu är det slut mitt och Wendelas långsamma farväl – tjohooooo!

/A

*)De två återutgivna böckerna är Mia på ridläger och Ovänner i stallet (tidigare Jennies drömhäst) båda hos Stabenfeldts, bokklubben Penny & friends. Sedan är det fem lättlästa böcker om Vera och Buster till Rabén & Sjögren, en ungdomsbok/hästbok till Stabenfeldts som heter Den ledsna ponnyn, fem deckare om Wendela Vide och en faktabok: Ridning, som kom ut i serien Sportskolan hos R&S. 

 

På bilden – finaste moppan Kitty. En stor personlighet och mycket speciell hund, som tyvärr är i hundhimlen nu.