Jäbla snuba!

Har varit superförkyld hela helgen, med feber och ont i halsen.
Var inte ens i stallet i går, och i dag var jag där en kortis bara och äpplade räcerpånin, samt kliade honom. När jag är i hagen och har kliat en stund och försöker gå därifrån – då hindrar han mig, genom att snabbt ställa sig mellan mig och grinden, så jag inte kommer förbi! Han är så listig den där hästen – en av de smartaste hästar jag har haft, alla gånger.
Han skulle älska att bo här hemma i lägenheten, ligga på en mjuk, mysig matta nedanför soffan, äta äpplen och titta på tv. Jag får helt enkelt flytta ut på landet, och ha honom på verandan.
Satt och läste lite sommarstugeannonser på Hemnet innan, och det finns många fina uppåt Hälsingland där jag vill bo. Drömmar är bra att ha, typ!

Manus nummer två om Wendela Vide är klart, och har varit på testläsning. Mina testläsare är faktiskt helt fantastiska! Jag är otroligt tacksam för all input från dem, och all tankemöda de lägger ner på mitt skrivande.
Nu måste jag bearbeta manuset lite till, några faktadetaljer som måste ändras, men sedan är det förhoppningsvis klart och redo för inläsning. Det blir samma inläsare som förra gången – Anna Maria Käll.
Jag är jätteglad åt att hon tar även detta manus, eftersom det förra fick så mycket beröm för den finfina inläsningen.

Har funderat ganska mycket på hur jag ska gå vidare med skrivande, liv och jobb. Och apropå drömmar så är det väldigt inne just nu att man ska ”peppa sig själv till storverk” – typ att om du själv går in för att se på din bok som en bestseller, så kommer den att bli det.
Men nä … Det tror jag inte på.
Klart att livet blir roligare om man har en positiv livssyn och ser framåt med glädje och nyfikenhet – men att leva i en fantasivärld, tror jag är dumt. Framförallt är det lätt att man börjar nedvärdera sig själv när det INTE räcker med det egna peppandet av egot för att lyckas.
Hur många har inte kämpat förgäves för att vinna – men ändå misslyckats? Och beror deras misslyckande alltid på att de inte kämpat tillräckligt hårt? Nej, knappast
En satsar allt och förlorar. En annan satsar allt och vinner. Vilket det blir beror på så otroligt många andra parametrar än ens eget kämpande.
Viktigt att komma ihåg när man funderar på framtidsdrömmar och planer!

För övrigt är mitt motto fortfarande H C Andersens  ”Att lefva är icke nog. Solsken, frihet och en liten blomma måste man också hafva”. Och jag är tacksam för att så är fallet i mitt liv.

/A

Måndag i gruvan …

… fast jag ska inte klaga. Sitter i lugn och ro och skriver i den tomma, tysta lägenheten. Katterna och hunden snörfar och snarkar. Jag har redan fått ner ett antal hundra ord i dokumentet som heter Original_WV2.

Kanske borde den här podden handla mer om skrivandet som sådant, om hantverket och det rent konkreta ”hur gör man?”.
Men det är omöjligt att beskriva vad som egentligen försiggår när ett manus blir till. Det är som om korta snuttar dyker upp, pusselbitar som till sist kan läggas ihop till en helhet – om man har tur. Men som Ingemar Stenmark lär ha sagt: ”Folk säger att jag har tur, men ju mer jag tränar desto mer tur har jag …”. Fritt citerat, och kanske inte ens hans ord, men värt att tänka på.

Det är hur som helst en gåva att ha den här förmågan att kunna hitta på, och att sedan envist bita sig fast i det. Att inte släppa taget fast verkligheten kräver att man ska släppa och leva i ”det riktiga livet”, vara en ordentlig människa som jobbar varje dag, går upp tidigt varje morgon och äter sin havregrynsgröt med acklamation. Glöm det, säger jag! This is it.


Har förresten hittat en ny radiofavorit – podden Oförnuft och känsla med Helena von Zweigberk. Svåra ämnen på ett enkelt sätt, och ibland lätta saker med lite twist och mera djup än annars. Riktigt, riktigt bra. Rekommenderas!

/A

 

Konspirationsteorierna flödar …

… på nätet, och man blir alldeles sorgsen över vilka galningar som har tillgång till dator och en internetuppkoppling.
Helt sjukt, faktiskt.

Ibland kan jag undra hur det känns att leva i en värld, där allting är ett enda hitte-på som man kämpar för att avslöja. Att ständigt tolka tecken fel, läsa in saker som inte finns där för någon annan, dra slutsatser som är fullständigt hialösa – och så tro på det dessutom?
Likheten med religiösa fanatiker är uppenbar – och inte så lite ledsam.

/A

Valdagen 2018 – dagen efter dagen före …

”På puben Churchill Arms åt jag fish&chips, serverat av en engelsman. Medan vi satt där passerade människor från hela världen förbi – tonåringar, unga, gamla, barn i barnvagnar, förälskade par hand i hand blandades med trötta människor på väg hem från jobbet och kulturtanter som jag själv, rökande farbröder och en och annan lite äldre dam med rollator. På väg till bussen gick jag in i en tobaksaffär och köpte tonic water av en ung kille från Mellanöstern, bussen hem kördes av en av mina bosniska kollegor, i bussen satt vi bakom en tjej med huvudduk, som satt mitt emot en svart kille med rastaflätor, som satt bredvid en svensk tjej, som …
Jag älskar min hemstad, som i kväll var som som vilken internationell storstad som helst! En plats där vi alla är olika, men ändå binds samman av att vi är människor som just nu befinner oss i Uppsala, Sverige, planeten Tellus, Vintergatan …”

Delar mitt facebookinlägg även här. I går kväll när vi satt där i den ljumma septemberkvällen kände jag en sån otrolig känsla av kärlek till min hemstad sedan drygt 35 år. Hit är verkligen alla välkomna.

När jag kom till Uppsala 1984 var det inte för att jag ville hit, utan för att jag ville ifrån. Återvända till Motala fann inte på kartan, och det bara råkade bli här jag landade. Kunde lika gärna blivit Stockholm, kanske Göteborg, eller någon annan stad, för efter ett år på Nordens folkhögskola Biskops Arnö var jag vilse. Men när en av mina kompisar där sa att hon hade en lägenhet att låna ut över sommaren, så nappade jag, och blev som så många andra kvar i staden vid ån, nedanför universitetet och alltid med slottet och domkyrkan i fonden. Bästa Uppsala – aldrig lämnar jag dig!

I övrigt gick Författarstafetten i Missionskyrka bra. Läste första kapitlen ur nästa deckare, och pratade lite om mitt skrivande. Kändes helt okej, och väldigt roligt att det kom så många! 🙂
Lyssnade också på en annan författare, Anna Ahlund. Hennes bok ska jag absolut läsa, för jag fastnade direkt för hennes människoporträtt i det stycke hon läste. Roligt när man hittar en alldeles ny författare, som man inte kände till tidigare!

Efteråt gick sambon och jag på Churchill Arms och åt, och sedan hem och tuppade av, typ. Hade ju varit på hästtävling hela dagen, och lyckats bärga min och räcerpånin Mackans allra första rosett – en fjärdeplacering i hoppning 40 cm, på Ridtravarnas tävling på Jälla.
Det var ungefär den mest otippade rosetten i världshistorien och därför jättekul! – och jag är sååå stolt över min fina och duktiga häst.

Nu skiner solen här utanför. Vi ska gå och rösta, och sedan ska jag åka till stallet och provmata Mackan med hästgodisarna vi vann i går. Han är nog betydligt mer intresserad av dem än av rosetten!
Och kom i håg en sak: det är lätt att rösta bort demokratin, men sedan kan man aldrig rösta tillbaka den igen.

/A

 

Snart dags för kulturnatten!

Ja, på lördag kväll klockan 20.40 är det min tur att vara med på Missionskyrkans författarstafett. Jag har muttrat ilsket över det, gnällt på att jag inte vet vad jag ska läsa och många gånger önskat att jag hade tackat nej. Men innerst inne börjar jag ändå tycka det ska bli kul, faktiskt.
Har bestämt mig för att läsa något ur den deckare jag skriver på nu. Det känns okej att dela det med den eventuella publiken, och kanske lockar det någon att lyssna på boken så småningom när den är klar.
Och klar kommer den att bli!
Har äntligen kommit igång att skriva igen, och det känns superskönt! 

Skönt också att det äntligen är höst. Mörkret kommer krypande allt tidigare på kvällarna, men det är fortfarande varmt och alldeles ljummet i luften. Rabatten vid stallet blommar fortfarande hej vilt – massor av slingerkrasse, ett par rejäla solrosor, rallarrosor, några vanliga rosor, ett antal överväxta pelargoner, med mera. Nästa år ska jag inte hälla ut en hel påse med slingerkrasse i rabatten, den saken är klar! Men snyggt blev det, så kanske en halv påse då …

/A

En rutig hjärna …

… kan man få beställa det?

I sommar har jag inte gjort några korsord alls, utan främst ägnat mig åt annat. Och nu när det är korsordsdags igen, trilskas orden och bokstäverna vill inte alls gå ihop sig. Jag stirrar på rutmönstret framför mig och orden flaxar förbi …. GRUSVÄG …. ANAR … BLÅSA … KORV … PÅFÅGEL … STRUMPA … Men inte tusan passar de ihop! Undra på att jag alltid förlorar Wordfeudmatcherna jag spelar mot mina mycket smartare vänner.
Korsordsmusklerna verkar ha förtvinat alldeles i sommarvärmen!

Inga rutor, men däremot en gardin – det är vad jag har i huvudet.
Eller en ridå, kanske man kan kalla det.
Bakom det där tygsjoket finns resten av WV-2 dolt, och jag kan liksom inte hitta snöret som man drar undan den med. Klart irriterande! Det borde vara så enkelt att bara skriva på mot slutet nu när själva upplägget är klart, men i stället sitter jag ensam i orkesterbåset och glor tjurigt framför mig, medan mina romanfigurer håller på med saker bakom skynket som jag inte får se.
Jaha, det är väl bara att vänta tills det ger sig.

Under tiden njuter jag av att vara ute i höstsolen, pyssla med hästen och rycka ogräs på stallplanen.
Vi har massor av trampört på gårdsplanen, och den ska bort – annars har vi snart hela gårdsplanen täckt med en tjock, grön matta.
Det är inte så att den saknar andra ställen den kan växa på. Jag är synnerligen generös med övriga ytor där det får finnas hur mycket ogräs som helst. Det är bara själva grusplanen jag försöker hålla efter.
Och faktum är att det är väldigt fridsamt att stå där framåtlutad och rycka upp ogräs, ett efter ett. Det är lite som att klämma finnar. Ett folkligt nöje som det aldrig talas högt om. Man tar bort det där som stör, pormasken, plitan, trampörten … Same same!
Numera har hästarna vant sig, stallkompisarna och de som promenerar förbi likaså. Kanske tror de att jag är någon sentida Linnéättling som jobbar på ett herbarium med ointressanta ogräs. Må så vara.
Förr användes trampört bland annat till grismat.
Utkast till en svensk flora (1816) skriver Samuel Liljeblad att trampört ätes ”så begärligt af Svinkreatur, att Bondqvinfolken på många ställen uppskära örten till sommarföda för sina grisar och suggor”. Synd att man inte har en liten gris som kan hjälpa till med jobbet, alltså. Även småfåglar gillar de yttepyttesmå fröna, och med tanke på den enorma mängd finkar och mesar som bor vid vårt stall, så förstår man att trampörten har sin plats i det ekologiska systemet. Ovanstående uppgifter har jag hämtat ur den Virtuella floran på nätet. En jätteintressant sida, som rekommenderas till alla som gillar naturen!

Nej, nu måste jag göra klart korsordet jag började på innan. Arbete, arbete!

/A

Äntligen …

… är recensionerna borttagna på Storytel. Så himla skönt. Jag vet författare som inte tordats läsa dem själv, därför att folk skriver så gemena och elaka saker. Själv har jag ju läst dem och glatts åt alla snälla recensioner  – samtidigt som jag irriterat mig två ord korta sågningar, eller recensioner som varken säger bu eller bä.
Nu är det bara stjärnorna kvar – bra det!
Så länge man inte uppdaterat sin app så finns recensionerna fortfarande, så jag har faktiskt sparat ner mina. Kan ju vara kul att ha kvar!

Kvällarna har blivit rejält mycket mörkare, och det är svalare över lag. det betyder att min hjärna äntligen har börjat fungera igen, och det är så himla skönt.
Har fixat en massa pappersarbete och skriver frenetiskt på WV-2. Försöker förbättra allt som inte blev bra i den förra – man lär ju så länge man lever! Det kan trots allt vara så att det här blir min sista bok någonsin, och det gäller att sluta med flaggan i topp.
Sista bok? Ja, att vara författare är att ständigt leva med den känslan, eftersom bokmarknaden styrs av försäljning och efterfrågan.
Alla drömmer så klart om att skriva en bestseller, men det är inte riktigt så enkelt. Man kan skriva hur bra som helst, men ändå ägna sitt liv åt att vandra runt i fattigdom, långt bort från topplistor och tv-soffor.
Eller så slår något av det man skriver igenom, och så blir man rik som ett troll och är plötsligt kändis. Vilket det blir har man ingen aning om.

Men nu släpper jag datorn och jobbet och ger mig ut i augustisolen i stället. Det är nämligen dags att helga vilodagen med en kopp kaffe och goda vänner i solskenet, i stället för att sitta här inne på kontoret.

/A

 

 

Planerar inför hösten …

… och det känns skönt. Jag gillar sommaren för all del, men bäst är när allt är som vanligt och rutinerna är på plats. Alla vänner kommer hem efter semestern. Mejlen fylls med korsord att göra. Det är dags att köra buss igen. Stallet fylls på med gamla och nya fyrbenta vänner, samt medföljande tvåbeningar. Kaffebryggaren går varm och de två nya kattungarna på gården, förgyller livet ytterligare.

Hösten ser trivsamt välfylld ut. Ett antal uppdrag – alla sinsemellan olika – väntar. De flesta är gamla uppdragsgivare, som envisas med att komma tillbaka, vilket gör mig särskilt glad.
LinkedIn kan man kryssa i om man letar jobb eller nya uppdrag, men den rutan får vara för min del. Ska jag ta på mig något nytt, måste det vara något som känns rätt, både i hjärtat och i magen. Det är så himla lätt att slänga sig över allt som kommer i ens väg, så det gäller att välja klokt och använda resurserna för rätt saker. Tiden är inte oändlig längre, som när man var 25, och ställtiden är viktigast av allt.

Men så är det ju det där med att förbereda sig inför kulturnatten …
Hur i hela fridens namn kunde jag gå med på att ställa upp på en Författarstafett i Missionskyrkan? Måste haft värmeslag när mejlet kom …!
Först så blir man tydligen intervjuad, sedan ska man läsa något av det man skrivit. Men vad? Ja, säg det. Jag har ingen aning. Men det brukar ju ge sig, och jag har tack och lov varken scenskräck eller social fobi. Tvärtom! Så med lite tur kan det bli riktigt roligt.

De två böckerna om Sara har förresten fått finfina betyg på Storytel. Läsarna gillar dem, och även en och annan lite äldre läsare har lyssnat nu i sommar. Jätteroligt!
En död man är nog just död för tillfället, men jag antar att den piggar på sig när del två kommer ut. Eller så gör den det inte. Deckargenren är svår, och det verkar mest handla om tillfälligheter vad som slår och inte.
Ibland ångrar jag att jag gav mig in i getingboet. Det finns ju annat att skriva, och jag tycker egentligen det är mycket roligare att skriva för barn och ungdomar. Men samtidigt – jag har lärt mig massor och är glad åt att Lind&co ville ge ut dem. När del 2 är färdig, ska jag skriva något helt annat i alla fall, den saken är klar.

Nej, nu är det dags att ta itu med pappersarbete. Det är inte min starkaste gren, om vi säger så … Men under tiden ska jag försöka att hela tiden ha bilden här nedanför i huvudet.
Havet vid Mossbystrand, vågornas kluckande, det svala vattnet och smaken av salt. Sand mellan tårna och så solen som värmer när man sätter sig på handduken. På hemvägen köper vi fisk från rökeriet alldeles intill, som sedan äts med kokt färskpotatis på kvällskvisten. Semester på riktigt och gyllene sommarstunder att ta med sig in i hösten.

/A

Det brinner både här och där …

…  och torkan bara fortsätter. Varje dag spanar jag oroligt efter rökpelare i Nåsten och Hågadalen. Häromsistens var det en liten brand vid Rödmossen, och genast är vi alla i stallet på tå: vad händer nu? Har jag bilen hemma? Evakuera en massa hästar– hur går det till egentligen?
Som tur var kunde branden släckas snabbt och inget mer hände.

Att behöva uppmana folk att inte grilla, inte slänga cigarettfimpar eller glas, kan verka helt onödigt – ändå behövs det.
Otroligt hur korkade människor är. ”Men jag ska bara …” – hallå??? Koppla in hjärnan!
Andra som är ännu listigare [sic!] anser att bränderna är invandrarnas fel. På fullt allvar sprids konspirationsteorier om att de anläggs av folk som vill skada vårt fina Svärje. För att inte tala om dem som påstår att det är invandringens fel att vi inte har egna brandflygplan.
Jag blir så j*kla trött.
Hur kan man kalla sig Svärjevän, men ändå prata illa om vårt fina land?
Jag fattar inte det.
Klart att det finns saker som behöver ändras på, förbättras och förändras. Konstigt vore det väl annars? Bra med folk som har konstruktiva idéer och förslag – det ska absolut tas tillvara på.
Men att påstå att allt är ett enda elände och svartmåla allting från sjukvård till alla insatser under de stora skogsbränderna – nej, det är fanimej inte okej på någon punkt. Faktiskt inte.

Nu ska jag skriva vidare på min deckare om Wendela Wide. Det är svårt med koncentrationen i värmen och mycket annat pockar på, men historien är färdig i huvudet och det känns bra.

/A

 

Jag längtar efter kalla klara höstdagar. Den råkalla luften en kväll i oktober. Regnets ljud mot marken. Doften av multnande löv och dimman över dalen. 
Fuktig jord i tunga tiltor på åkrarna, och tranorna som flyger söderut. 

 

 

 

 

 

På hästrally i Hälsingland!

Det börjar vända mot höst. Ja, jag vet att man inte får säga så, men för mig är hästrallyt i Hälsingland första helgen efter midsommar numera höjdpunkten på hela sommaren – och efter den börjar vandringen mot hösten igen.

En väg är en väg är en väg …

Ett hästrally är en långritt tillsammans med andra. Man rider eller kör i den takt och fart man vill, och deltagare är allt från trimmade små shetlandsponnyer till islandshästar, russ och nordsvenska brukshästar, med sina hussar och mattar.
Eftersom vi var i travhästzonen Hälsingland, var majoriteten förstås kall- och varmblodiga travhästar – både sådana som fortfarande tävlar och de som numera är familjehästar. Kul att se hur duktiga de är, och hur fint de har det, även om karriären på travbanan i många fall tog slut fortare än den börjat.

Själva var vi med för andra året.
Förra årets rally gav nämligen mersmak, och i år var både Mackan och jag betydligt mer trimmade. Vi hade jätteroligt där vi gjorde sällskap med två andra ekipage  – en tjej på en islandshäst och en på en basjkir. På söndagen var vi ytterligare en kallblodstravare i vår grupp, en tjej vars medryttare fått bryta och därför frågade om hon fick rida med oss i stället. Självklart!
Längs rallybanan är det ett antal kontroller där ekipagen ska utföra olika uppgifter – smälla ballonger, kasta i hinkar, stå stilla på en presenning … Den typen av saker. Det gällde att inte tveka eller krångla, och att samla så mycket poäng som möjligt.
Vi red 3,4 mil på lördagen och runt två mil på söndagen – precis lagom långt.
Efter ritten på lördagen är det också en maskerad. Jag var utklädd till crazy cat lady, vilket var en besvärlig utstyrsel, för när vi kom tillbaka till målet hade jag tappat skorna, hatten samt kattlådan med en tiger inuti!

Och jag måste erkänna att jag älskar Hälsingland.
Min familj har ingen anknytning alls till Norrland, mer än att farfar tog examen vid läroverket i Härnösand för drygt hundra år sedan.
Men där är ju så förgrymlat vackert!
Skogsklädda berg som blånar mot himlen, grönskande dalar med slingrande vägar, ängar och åkrar, och så dessa fantastiska hälsingegårdar. Boningshus i trä på många hundra m2 som ingen längre bor i, förmodligen för att de är för dyra att värma upp vintertid. Någon gång för femtio-sextio år sedan byggde man därför ett annat boningshus bredvid i stället – typ en tegelvilla eller ett eternithus – men lät det gamla huset stå kvar som minne över forna bostadsdrömmar. Dessa jättehus flankeras sedan av torp, grå lador, märkliga förrådsbyggnader, garage och ladugårdar, allt byggt och konstruerat med en fantasi och kreativitet som är fantastisk.
Jag skulle kunna åka runt resten av livet och bara ägna mig åt att fotografera vackra, märkliga trähus, med burspråk, krumelurer, handblåsta fönster, vackra dörrar och en vidunderlig utsikt över dalgångar, berg och små klarblå sjöar.

Hej på er nötter, sa Mackan nyfiket.

Men ingen plats är värd något utan de människor man lärt känna där. Som ”utsocknes” känner man sig genast som en i gänget. Inga sura miner eller ”vem är du och var kommer du ifrån?”, utan hej och välkommen är det som gäller. Alltid!
Åh, vad jag gillar sådant! Vännerna där, drygt 25 mil från Uppsala, blir fler och fler för varje år – och när jag är hemma igen saknar jag Hälsingland, och längtar tillbaka. Fint att kunna känna så för en plats jag knappt visste att existerade förrän jag köpte Mackan i augusti 2012, och åkte dit för första gången.


Lustigt nog är jag inte ensam om att vara från en plats, men plötsligt fatta tycke för en helt annan.
I den här p1 dokumentären berättar bland andra Lars Häger om livet vid Kebenekajses fot. Han kom till Kebenekajsemassivet för första gången för tjugo år sedan, och förälskade sig handlöst i platsen, trots att han egentligen är från Arboga. Fascinerande!  => Vid bergets fot – P1.

Åke och Mackan. Åke är Mackans storebror.

Men kanske är det så att vi alla har en egen hemlig plats i hjärtat, och den dag vi plötsligt kommer dit – då är vi hemma.
Det betyder inte att vår vanliga hem är dåligt eller att vi vantrivs. Tvärtom för mig i alla fall. Jag älskar Uppsala också, även om staden är en helt annan nu än när jag kom hit för trettio år sedan. Här har jag min familj, mina vänner,  min soffa och mitt hem.
Men det finns nog alltid en längtan hos oss alla efter något annat. En plats, ett utrymme i livet, som vi inte själva vet riktigt vad det är är.
Och när den platsen plötsligt breder ut sig framför en – då är det så självklart rätt, att man kan inte låta bli att längta tillbaka dit för alltid – oavsett varifrån man kommer och vart man egentligen är på väg.

/A