Nu är det klart!

I går skickade jag iväg manuset till Mattias på Lind & Co, samt till mina testläsare. Två timmar senare insåg jag att min snuviga hjärna skickat fel dokument till allihop. Suck liksom!
Skickade om och var nöjd med det.
På kvällen låg jag och läste manuset en gång till, och hittar förstås fel som behöver åtgärdas … Det är då aldrig perfekt, liksom!
Testläsarna får behålla sina manus, för det är bara småsaker, men i Mattias manus ska jag ändra, så får han ett som är korrekt, och som blir det manus i vilket vi för in alla ändringar så det blir konsekvent.

Anna Maria Käll är vidtalad som inläsare av manuset, och preliminärt släpp är den 25 april – i Elitloppsveckan! Roligt eftersom manuset utspelar sig i travvärlden.

I övrigt har jag förhoppningsvis lyckats fånga ett jätteroligt jobb!
Kan inte berätta mer om det än, men jag är så glad!
Det ska verkligen bli jätteroligt att få skriva om något som både är en utmaning, ger nya kunskaper och dessutom kommer att bli en helt ny plattform för mitt skrivande.
Att det dessutom går hand-i-hand med egna funderingar på saker jag VERKLIGEN skulle vilja skriva om – då kan det helt enkelt inte bli bättre!

Hur det blir med deckarskrivandet framöver är därför högst oklart.
Serien om Wendela Vide är i princip avslutad, och vad jag vet finns det inte någon cliffhanger i sista manuset, som måste följas upp med en bok till.

Jag kan inte säga att jag tröttnat på att skriva deckare, men det finns annat också, som är minst lika roligt att hålla på med.
Att marknaden just nu dränks i deckare – typ 350 böcker  har kommit ut bara i år – gör också att inkomsterna minskar för varje bok.  Ersättningsnivåerna är deprimerande låga och tyvärr är det så att somliga blir väldigt rika på mitt jobb, medan jag som hittar på själva storyn och skriver boken är tvungen att köra buss för att gå runt ekonomiskt.
Eftersom mina böcker bara kommer som ljudböcker, står jag också utan möjlighet att söka stipendier från Sveriges författarfond, som enbart delar ut pengar till pappersböcker. Fatta hur gammaldags, liksom!
Jag har faktiskt lackat ur på det, och gått med i Sveriges författarförbund – trots mina dubier mot föreningar som tillåter medlemmar  som jag (för att fritt citera Groucho Marx). Men jag räknar inte med att kunna genomföra någon revolution för det – inte så länge folk fortsätter att skriva för småpengar ”för det är ju så roligt att ge ut en bok!”.

Nu ska jag ge mig ut i grådasset och köra en katt till veterinären och lämna in mitt covidprov.

/A

Redigering pågår!

Fy farao vad jag är trött på mitt manus – MEN nu är jag äntligen inne på sista redigeringsrundan och sedan är det förhoppningsvis bara lite småfix kvar, innan det är färdigt.
Häromdagen kom jag på vem i historien som (nog?) är skurken.
Jag planerar nämligen inget sådant i förväg, utan skriver på känsla och inspiration i stället. Vissa gör ju upp mycket noggranna planer innan de börjar skriva, men om jag lägger tid på det känns det som om boken redan är färdig och jag måste skriva allt en gång till = jättetråkigt. Och det ska vara kul att jobba!
Utgivningsdatum är för övrigt planerat våren 2022, och läser in gör Anna Maria Käll. Jag blev jätteglad när förläggaren Mattias berättade det, för hennes inläsningar är fantastiska. Typ 1 + 1 blir 3!

Vad nästa skrivprojekt blir är inte klart än, men en sak är säker: det blir en hel del busskörande i november och december, medan jag funderar på den saken.
Jag trivs verkligen med mitt jobb, och bäst av allt är att det är så himla trivsamt. Bussen rullar, jag kör, och om det blir problem kommer någon genast och hjälper mig – eller så får jag en annan buss.
Jag behöver inte själv hoppa ur och laga mitt fordon, eller fundera ut hur vägen går eller vart jag ska. Dessutom har jag världens bästa arbetskamrater! De är guld värda!

Man hinner också lyssna väldigt mycket på radio när man jobbar, vilket är något jag älskar. Nordengren & Epstein, Stil, Spanarna, På Minuten, Gräns, Konflikt, Kinapodden, Fråga Agnes … Finns hur mycket som helst, ju!
Man blir både road och allmänbildad – och ibland lite less på alla repriser. Men å andra sidan är det ju fint att kunna lyssna om, för ibland missar man rätt mycket när man måste hjälpa passagerare till rätta, eller glider iväg i sina egna tankar.

Däremot är jag döless på allt prat på musikkanalerna. Varför tror ägarna att vi som lyssnar vill höra meningslöst babbel om ingenting mellan låtarna? Oftast är det helt värdelöst och varken roligt eller fyndigt. Jag förstår att den som sitter där som programledare vill ha något att göra, men som lyssnare är man totalt ointresserad. Ja, för om jag lyssnar på en musikkanal vill jag ju höra musik – men om jag lyssnar på exempelvis P1 vill jag höra pratande människor. Svårare än så är det inte!

Nu är det dags för en höstgrå ridtur i Hågadalen.

Hejhå från Anna

 

Stallrabattens rosor börjar ge upp i höstens oundvikliga mörker och kyla.

Börjat twittra …

… har egentligen inte tid med det, men samhällsdebatt roar mig och om man inte är medlem i Twitter får man ju inte skriva det man själv tycker i trådarna. Här är länken om du vill följa mig: https://twitter.com/AnnaMSellberg

Twitter bad om ett motto, och jag valde ”Ingen man är en ö”, efter John Donnes poem: No Man Is an Island

No Man Is an Island

No man is an island,
Entire of itself;
Every man is a piece of the continent,
A part of the main,
If a clod be washed away by the sea,
As well as if a promontory were:
As well as if a manor of thy friend’s
Or of thine own were.
Any man’s death diminishes me,
Because I am involved in mankind.
And therefore never send to know for whom the bell tolls;
It tolls for thee.

John Donne var domprost i St Paul´s Cathedral i London och levde mellan 1572 och 1631.
Han prästvigdes inte förrän vid 43 års ålder, efter att ha konverterat från katolicismen. Tidigare hade han bland annat studerat juridik vid både Oxford och Cambridge, och dessutom varit parlamentsledamot. Lägg märke till det hipppa hipsterskägget. Det var alltså inne redan för fyrahundra år sedan.


Även om jag gillar att sitta själv när jag skriver, så tror jag på samarbete. Man behöver inte alltid tycka lika. Man behöver inte  vara överens.
Men man måste alltid samtala med varandra och försöka hitta den minsta gemensamma nämnaren.
Ska verkligen inte påstå att jag är världsbäst på det precis, men man kan åtminstone ha det som målsättning. Motsatsen funkar ju inte alls, liksom.
Och när folk säger saker som ”jag bestämmer över mitt liv”, så stämmer det ju inte. Varje beslut vi tar påverkar andra människor, på ett eller annat sätt, och vi är alla en del av samhället, med både rättigheter och skyldigheter.


I övrigt är det en vacker höstdag härutanför, med klarblå himmel, sol och sval luft. Ska strax åka till stallet och fixa lite, sedan hem och jobba vidare med manuset. Skriver och skriver på det sista, och saker börjar nysta upp sig.
Tycker slutet är absolut roligaste att jobba med – redigera, stryka, skriva till och flytta om. Perioden i mitten när jag bara producerar text, är betydligt mer av bara ”jobb”.

Men nu – i väg! Solskenet och kaffekoppen väntar!

/A

Skrivit ut hela manuset …

… och det blev ju sjukt mycket sidor. Ibland känns det som att ”hallå, men har jag verkligen hittat på så där mycket? Hur gick det till?” – och samtidigt är det ändå typ en fjärdedel av boken kvar att skriva. Siktar på minst 80 000 ord, för det kommer att behövas om den här storyn ska vindla klart.

Det är fantastiskt kul att se hur bra böckerna går just nu.
Det är som om en sten kommit i rullning, på något vis. Ju fler som lyssnat, desto fler lyssnar.
Vet faktiskt inte exakt hur många det är totalt, men över 1300 betyg på DÖDANDE LÖGNER på Storytel, är ett helt okej facit efter tre månader – särskilt med tanke på att det kommer så många nya deckare varje vecka. Men jag har väldigt många trogna läsare, och det är så himla roligt att de fortsätter följa serien framåt!

Nu är det dags att fortsätta läsa manus.
Om du vill följa mig på Instagram hittar du mitt konto HÄR.
Välkommen dit!

/Anna

Skrivkramp!

När man ser alla happy-happy-happy inlägg på Instagram och FB är det lätt att tro att livet som skrivande människa enbart är fantastiskt.
Och det är det ju på sitt sätt!
Att skriva är ett kreativt yrke, om man blir utgiven blir man läst och får respons (förhoppningsvis positiv!) och kanske också en del pengar. Dessutom är ”att vara författare” ett drömyrke för många. Kändisskapet hägrar ju vid horisonten, och vem har inte sett Läckberg i Let´s dance eller Knausgård i något kulturprogram?

Men verkligheten är sällan så enkel.
Första boken är sällan ett problem. Då skriver man fortfarande mot en horisont av drömmar och förhoppningar, har god tid på sig och inga direkta förväntningar från omvärlden. Om manuset blir liggande en månad då och då för att man ledsnar på det – strunt samma.

Men när du väl har fått en bok utgiven – det är ofta då skrivkrampen kommer.
Till att börja med kanske förlaget vill ha en uppföljare, och den ska helst vara färdig inom en viss tid, ofta cirka 10-12 månader. Förläggaren vill ha tid för redigering, populära inläsare måste bokas tidigt och eftersom du har skrivit under kontraktet, måste du vara klar i tid.
Manus två ska dessutom helst bli minst lika bra som första boken, som tog tre-fyra år att skriva på lediga stunder och när lusten att skriva råkade infinna sig.

 

Samtidigt har du hela tiden bok nummer ett hängande över dig, som ett damokles-svärd.

 

Kanske har du fått kritik för vissa saker, och börjar fundera på att ändra ditt sätt att skriva eller bygga en story.
Har du fått väldigt få läsare/lyssnare – hur ska du få flera nästa gång?
Har du fått väldigt många – hur ska du någonsin kunna skriva något lika bra igen?

Själv har jag en massa strategier för att komma runt det här. 

Till att börja med: tid.
Jag skriver inte på ett kontrakt förrän boken är i princip klar, och jag vet säkert att jag kommer att skriva färdigt. Om jag inte vill skriva klart ett manus, så har jag inget lovat. Det känns skönt.
Tar inte heller ut förskott eller garantihonorar förrän manuset är i princip klart, och skulle aldrig i livet våga signa upp för fyra-fem oskrivna böcker i taget! 😮
– Om förlaget ligger på för mycket om nästa manus säger jag ”stopp och belägg, det här funkar inte!”. En seriös förläggare tar hänsyn till att du behöver tid för att bli klar.
– Att ljuga om hur bra det går, samtidigt som man sitter med ångesten i maggropen är dumt – och inte skriver man bra då heller. Bättre att prata med redaktören/förläggaren och be om hjälp att bolla texten, om man kör fast. Och nej, man stör inte. Om inte vi författare skriver bra böcker, får förläggaren inte behålla jobbet, så det ligger definitivt i hens intresse att man kreerar bra text.

Att pyssla med manuset – utan att skriva!
– Skriver ner spridda idéer, vare sig de är bra eller dåliga
– Gör research (även om jag tycker jag vet allt om ämnet finns det alltid mer att lära …)
– Arbetar med konsekvenslistan (den där jag har skrivit upp alla namn och människors inbördes relationer)
– Läser igenom random kapitel med rödpennan i hand
– Läser eller lyssna på en bra bok enbart för nöjes skull. Output kräver input!

Göra något helt annat funkar också! 
– Själv kör jag buss när jag kör fast i ett manus. Jobbar som timanställd, och det finns oftast jobb. Att bryta skrivandet totalt är ett fantastiskt sätt att komma vidare på. Ideer dyker ju upp när man minst anar det, och kan plitas ner i mobilen eller i ett löst anteckningsblock.

Byt skrivställe
– Ibland räcker det att jag flyttar från soffan till skrivbordet, till köksbordet, sängen eller loftgången – eller någon annanstans där jag inte satt nyss.

Nej, nu har jag prokrastinerat i en timme genom att skriva detta. Dags för lite sen lunch (eller tidigt middag?), sedan stallet med hunden, och så hem och fortsätta. Har skrivit 75 procent av boken ungefär, och faktiskt även vågat skriva på kontraktet, fast jag inte är riktigt klar. Men det är bara slutspurten kvar, så det känns helt okej.

Hoppas detta inlägg var någon till glädje i alla fall! 🙂

/A

Att tävla i att skriva

Jag brukar aldrig delta i tävlingar, men ibland är det som om vissa saker bara trillar på plats. Ett förlag har en tävling, till vilken man kan skicka in ett visst sorts manus. Jag råkar ha ett sådant manus liggande på min ftp-server. Tänka sig!

Läste igenom manuset och insåg varför det inte funkade som det var. Slaktade texten och skrev om lite här och där. Och voíla – ett färdigt tävlingsbidrag. Ska läsa igenom det igen och skicka in det i morgon.

Egentligen hade jag tänkt ge ut det här manuset på eget förlag, men jag har insett att det får vara så. Jag vill skriva, och det är det jag är bra på. Att vara administratör och sälja böcker, nej … Det är inte min grej. faktiskt. Att man kan något betyder inte att man måste göra det, typ!

I övrigt är det äntligen höst, lugn och ro, svala dagar och fortfarande hyfsat ljusa kvällar. Älskar den här tiden på året!

För övrigt vill jag tipsa om mitt Instagramkonto, som är det jag uppdaterar mest och oftast. Bloggen är för det mesta sorgligt försummad, mest för att jag aldrig får någon annan feedback på den än från folk som vill sälja konstiga saker som jag inte vill köpa. Orka, liksom!

Instagramkontot hittas här: https://www.instagram.com/forfattare_anna_sellberg/

Vi ses där i stället!

/A

Stockholms litteraturfestival

I helgen som gick var det dags för Stockholms litteraturfestival.
Först på fredagen var det dags för förlagsfest, och det var verkligen jätteroligt! Dels träffa en massa kollegor och förlagsfolk, dels ett möte som var så totalt oväntat att det finns inte!
Under min uppväxt flyttade vi omkring en del, men åren 1973 till 1978 bodde vi i Bankeryd. Där gick jag i en jättetrevlig klass med bara sju tjejer. Två av dem var Annika och Ancha, som jag umgicks med till och från i perioder.
Jag trivdes verkligen i Bankeryd, och det var en stor sorg att mina föräldrar bestämde sig för att flytta till Motala, hösten 1978. På den tiden fanns ju varken internet eller Facebook, så hålla kontakten med gamla vänner var svårt. inte minst eftersom man i den åldern (vi var fjorton) också växer ifrån varandra tämligen snabbt, om man inte umgås hela tiden.
Då och då har jag tänkt på mina gamla klasskamrater, och undrat vad det blev av dem – men döm av min förvåning när jag strax före förlagsfesten på van der Nootska Palatset möts av en mörkhårig kvinna i min egen ålder som säger:
– Hej, jag heter Ann-Charlotte. Vi gick i samma klass i skolan en gång i tiden!
Men åh vad roligt – och vilket sammanträffande! Det visade sig att vi båda numera skriver för samma förlag – Lind & Co. Hon feelgood och barnböcker, och jag deckare. Fyrtiotre år har gått – en ofantlig tidsrymd – och vi har båda levt våra liv på varsitt håll. Men nu ska vi inte tappa kontakten igen, den saken är klar!

I övrigt var förlagsfesten som vanligt, väldigt trivsam. Det är alltid lika roligt på Lind & Cos fester, för vår chef Kristoffer har en stor och spretig vänkrets och många mer eller mindre udda personligheter tillhör dessutom förlagets stall av skribenter. Jag ska inte ägna mig åt namedropping, men kan bara säga att diskussionerna var både intressanta, lärorika och roliga. Vad annat kan det bli när man delar bord med två duktiga författare, en förläggare, en välkänd brottmålsadvokat och en mycket erfaren och högt uppsatt polis.
Måtte pandemin hålla sig i skinnet nu, så det här inte var sista chansen igen att på länge få träffa alla som hör hemma på förlaget!

Dagen därpå var det dags för panelsamtal. Sofia Rutbäck Eriksson, jag och vår förläggare Mattias Boström, skulle diskutera cosy crime.
Sofia skriver de roliga böckerna om Katarinas eminenta detektivbyrå – om en rasande rolig revisor som tillsammans med grannen Greta tar tag i stadens brottslighet – men hon har också skrivit barnböcker plus att hon kommit ut med en feelgood under 2021.
Samtalet finns på film någonstans på nätet, länk kommer senare – det vill säga när jag har hittat den.
Här är i alla fall en fin bild på oss alla tre, tagen av Stina Floden. Tack för att jag fick låna den!

Nej nu är det dags att bege sig ner på stan på ett ärende, sedan hem och skriva igen. Ute skiner solen och det är äntligen höst – me like! 🙂

/A

Från panelsamtalet. Foto: Sofia Floden

Inget skrivet på länge …

Ibland måste man släppa sitt manus och göra annat, så det har jag gjort. Målat stall, slappat i värmen, och funderat på framtiden.
Jag tillhör ju de som får en väldigt låg pension, eftersom att vara frilansande skribent inte ger några större inkomster.
Bokbranschen är nämligen så funtad att alla får avtalsenlig lön utom författaren, trots att det är hen som står för idéerna och skriver själva manuset. Trist, men så har det varit ända sedan Erasmus av Rotterdams tid. Läs Gutenberggalaxens nova av Nina Burton, så förstår ni. 😉
Inte heller kan jag söka exempelvis arbetsstipendier hos Sveriges Författarfond. De delar enbart ut pengar till folk som ger ut pappersböcker (vilket är ett politiskt beslut) – och mina deckare kommer ju bara som ljudböcker.
Alltså blir det förmodligen mer busskörning, och mindre skrivande framöver.
Tråkigt på ett sätt, och skönt på ett annat, och livet går vidare!

/A

Äntligen är Dödande lögner ute!

Skönt, då kan jag släppa det och gå vidare med nästa manus istället.
Läste igenom den som e-bok på Storytel själv häromkvällen, och hittade genast småsaker som jag borde ha ändrat. Är man petimäter så är man! Men hittills har ingen lyssnare hört av sig, så … Det är förmodligen bara jag som ser dem.
Det är ungefär som att måla stall.
Just när man gjort det ser man vartenda felaktigt penseldrag och varje fläck som hamnat på fel ställe. En vecka senare är man blind för det, och ser bara helheten igen.

Än så länge har DÖDANDE LÖGNER bra betyg på Storytel, men som vanligt är åsikterna bland lyssnarna synnerligen varierande. ”Tråkig!” skriver en och ”Bra!”, skriver en annan. Sanningen ligger nog någonstans mitt emellan.


I övrigt har det varit den varmaste veckan i mannaminne. Otroligt jobbigt med 35 grader i skuggan. Jag har inte skrivit utan haft min sedvanliga målarsemester i stallet. Min metod är annorlunda mot de flesta andras. Jag häller nämligen färgen över min kropp och rullar mig mot väggarna.
Eller nja, gör inte riktigt så, men man kan tro det när man ser bilden här intill i alla fall …

Längtar faktiskt efter hösten. Jag har svårt för värme och september är min favoritmånad. Kalla, klara dagar och fortfarande ljust på kvällarna, alla vänner är tillbaka från sina semestrar, och det blir rutiner och vardag igen. Skönt!
Riktigt vad jag ska skriva i höst vet jag ännu inte.
Är klar med manus nummer fem om Wendela Vide och polisen Annika Sandström om kanske en månad, sedan får vi se. Det skulle vara så himla kul att skriva för barn igen – eller kanske en hästbok för lite äldre läsare?
Det ger sig väl när jag kommer så långt.

Nu ska jag dricka kaffe och ta en tupplur i soffan, och sedan skriva vidare.
Fick en sån himla bra idé i stallet tidigare, som ska in i manuset pronto!
/A

Hettan dallrade över Hågadalen i går, när den var 36 grader varmt! 

 

Glad midsommar – och så Femina!

Sitter i sängen och skriver medan det regnar ute. Typiskt midsommarväder, och kvällens grillning har just strukits från listan över saker att göra. Skönt att äntligen kunna göra lite som man vill. Den senare vuxenåldern är verkligen bästa tiden i livet!
Hoppas att du som läser detta har en fin midsommar där du får göra precis det DU vill, utan måsten eller krav från omgivningen. Det är guld värt!

 

Nu börjar det närma sig med släppet av DÖDANDE LÖGNER och häromsistens hittade jag den omnämnd bland sommarens tio bästa deckare i Femina. Gissa om jag blev förvånad – och jätteglad, förstås. Hoppas nu att riktigt många kommer att lyssna på den!

 

Det är alltid nervöst innan ett boksläpp, och just den här gången känns det av någon anledning som jag inte riktigt kan sätta fingret på, extra spännande.
Kanske är det det känslan av att konkurrensen blir tuffare hela tiden, som gör det. Varje dag släpps 25-30 nya titlar på streamingtjänsterna, och även om jag har en trogen läsarskara, så undrar jag ju i mitt stilla sinne om boken kommer att nå lyssnarna eller drunkna bland alla andra?
Vad avgör om man har skrivit en storsäljare eller en bok som bara lockar några få? Det är omöjligt att säga. Men nu om en månad vet jag – bara att vänta och se!


Och så är ju nästa manus näst intill klart. Vet inte riktigt hur det gick till, men eftersom jag fick lite feeling precis efter att lämnat Dödande lögner, så skrev jag vidare på en gång.
Ska skicka ett första utkast till Lind & Co nästa vecka, och det ska bli otroligt spännande att höra vad min redaktör tycker om den. Är inte riktigt klar över hur det ska sluta än, bara. Funderar och funderar och eftersom jag har skrivit ganska öppet hela tiden, så kan i princip vem som helst kan vara mördaren.
Och vem det till sist blir – ja, det får lyssnarna veta nästa vår! 😉
Häng på!

/A