Jobbar på med nästa nummer av Hundsport Special …

… och det passar ju bra nu när leverans av vår nya familjemedlem Vissla närmar sig! Hon är världens sötaste working kelpievalp och flyttar in om cirka en månad.
Storebror Charles-Ingvar är ju till åren numera, men att få en ny kompis tror jag blir roligt för honom. Dessutom kan han lära Vissla sådana där basic grejor som hur man försvarar sin köttbulle mot katterna, var det är bäst att göra ifrån sig på promenaderna och vilka program på Discovery som är värda att följa när man tittar på tv med husse.

I övrigt har jag just nu stillestånd med ”Soffan” (hur många gånger har jag skrivit det i den här bloggen egentligen? Ändå har jag ju på något vis faktiskt fått ihop ett halvfärdigt manus på 60 000 ord …).
Min förläggare Emma kom med massor av bra feedback och likaså hade min testläsare Lotta en del på hjärtat, så nu är det min tur att göra min del av jobbet – nämligen tänka tänka tänka.
Och då får manuset vila under tiden. Det är ju som om man ser det med helt nya ögon om det får ligga till sig en stund, och det är faktiskt ingen brådska att bli klar med det.

Brått är det däremot med Wendela Vide VI. Fasiken vad mycket jag har kvar, och deadlinen närmar sig med sju dagar varje vecka! Har i alla fall en stadig idé, så det är bara att jobba på genom historien.

Lite lagom med press sätter för övrigt fart på kreativiteten – det har hänt fler gånger än jag kan räkna till i livet. Men minns att det inte alls är samma sak som att ständigt balansera på deadline. Det är viktigt att skilja på de två sakerna.
Sedan ville min förläggare visst ha ett synopsis också – och jag kom nyss på en lösning på det: jag skriver det när manuset är klart, så kommer hon att bli jätteimponerad av hur perfekt jag följer min planering! 😀

Men nu – lunch och sen skriva vidare!

/A

Don´t quit your daytime job! Eller: ”Jag – en dinosaurie …”

Många många som skrivit en ljudbok eller två – med varierande framgång – bestämmer sig just nu för att kasta sig ut i ett författarliv på heltid.
Och jag bara: 😮
Alltså – det är ju både skitdåligt betalt och dessutom dötrist att sitta hemma på heltid.

Till att börja med måste man dra in omkring 500 000 kronor brutto per år, för att kunna ta ut en lön på cirka 20 000 kronor efter skatt i månaden – och det är inte ens en särskilt hög lön.
För det andra är det jäkligt enahanda att sitta hemma på heltid och bara skriva. Tycker jag alltså. Å andra sidan har jag testat just det i tjugo år, så jag vet ju i alla fall till viss del vad jag pratar om. För mig är det i alla fall så att OUTPUT kräver INPUT. Det vill säga: man behöver träffa andra människor, utanför hemmets väggar, och göra andra saker än att skriva.
Så hur man kan vara så blåögd att man tror man ska kunna leva på nästan inga pengar alls – och dessutom ha roligt samtidigt – fattar jag inte.
Det ÄR inte kul när räkningarna hopar sig och man måste måste måste producera för att inte gå i putten.
Här är en utmärkt artikel av Sölve Dahlgren från Boktugg om hur många böcker man faktiskt måste sälja för att kunna leva på att skriva. Rekommenderas! Läs artikeln här. 

Fast att producera enorma mängder text, verkar också ingå i den nya författarvisionen. Många författare skriver kontrakt på serier och har stora planer på att producera ett antal böcker varje år – och ja – jag känner mig 😮 inför det också (ja, jag sa ju att jag är en dinosaurie …).

Framförallt undrar jag varför i hela fridens namn författare går med på att öka farten för att tjäna mer pengar – i stället för att kräva rimligt betalt för ett rimligt jobb?
Det är som att kräva att arbetarna i en fabrik som gör plastnipplar, att öka till överljudsfart för att få högre lön – när det istället vore vettigare om fabriken sålde plastnipplarna dyrare och sedan kombinerade ett bra jobb och vettig arbetsmiljö, med högre lön.

Ja, för var går gränsen för hur mycket man vill, kan och orkar kreera på en viss tid? När börjar det gå på tomgång? När känner hjärnan att ”nu är det nog”? Och kommer förlagen att ta ansvar när författare ”inte orkar” och kommer med manus som inte är bra nog?
You wish, är väl vad jag tror …

Jag tror på att kreativitet behöver ställtid ibland, och jag tror också att vi som skriver biter oss själva i svansen genom att skriva mer och mer, fortare och fortare. Vem vinner på att vi piskar oss framåt längs banan, i stället för att skriva med lust, glädje och eftertänksamhet?

Till sist: bokmässan.
Nej, inte i år heller. Jag trivs bäst här hemma i mitt soffhörn.
Eller missförstå mig rätt – det är jätteroligt att jobba med mässor: planera, ta fram material, hitta på, kreera, bygga, jobba i montern och prata med folk … Men att bara åka på en mässa ”för det är en mässa” – näver bäver.
Så, kanske ett annat år. Kanske inte.
Time will tell.

Men nu ska jag försöka hitta på ett bra slut på mitt feelgoodmanus ”SOFFAN”. Mina nya redaktör tyckte det var väldigt roligt i alla fall, och det glädjer mig storligen! 😉

/A

… och så var det min tur!

Jag trodde faktiskt aldrig att det skulle ske.
Har ju kört buss utan munskydd genom hela pandemin. Umgåtts med kollegor på jobbet. Handlat i affärer. Åkt tåg. Varit ute och ätit. Har självklart tagit de två första vaccinationssprutorna, men när jag skulle ta den tredje var det för tätt inpå nummer två, och sedan hann jag liksom inte med att ta den. Tur att man är odödlig!

Men så till sist lyckades viruset ändå få in en fullträff – och i lördags stöp jag i säng med huvudvärken från helvetet och ont i hela kroppen. Och när jag testade mig på söndagen kom de två strecken på covidtestet inte som någon överraskning precis …

Fy fasiken vad sjuk jag var första tre dygnen! Men ingen hosta eller andningsproblem – bara värk och ont överallt, från huvudet och neråt.
Feber? Njae … Inte mycket alls, men ändå irriterande och röriga feberdrömmar – så jobbiga och värdelösa att jag flera gånger sa till mig själv i drömmen att ”men det här är ju meningslöst! Jag vill ur det här nu. Inte en gång till liksom!”.*)

Men i går tisdag vände det – och i dag onsdag är jag helt okej. Lite matt i pälsen, men jobbar på med mitt manus, har uppdaterat forskningsfondens hemsida, börjat skriva ut en intervju och planerar för nästa veckas jobb.
Och jag är så ofattbart tacksam att jag bor i en del av världen där det finns fungerande och säkert vaccin till alla som vill ha!
Visst blev jag sjuk – men jag har inte behövt minsta lilla vård.
Alvedon, avslagen Pepsimax och en varm vetekudde har räckt finfint. Jag har kunnat gå ut med hunden, uppdatera mina sociala medier, kolla på tv och lyssnat på radio.

Ändå fick jag de timmar jag var som sämst, en glimt av vilket jäkla potent och riktigt riktigt obehagligt virus det här är.
Det är som att följa en stig rakt in i ett oändligt mörker, där det enda som existerar är nuet – den fruktansvärda huvudvärken, feberfrossan och värken i kroppen – kombinerat med överretade nerver som skickar blixtar av smärta så fort man försöker ändra ställning, eller täcket kommer åt en ny del av huden.
Det finns absolut ingenting att göra. Inget annat än att ligga stilla, blunda och vänta. Och hela tiden anar man närvaron av det oändliga mörkret – det som tagit så många andra människors liv.
Det är då man inser att covid faktiskt är en dödlig sjukdom – och att viruset lika gärna hade kunnat döda mig också, om jag inte haft förmånen att vara en välnärd, vaccinerad svensk tant, med alla förutsättningar att överleva.

Så, ja …
Att någon frivilligt vill utsätta sig för att bli så sjuk som man blir utan vaccin – det är ju bara så jäkla dumt att det finns inte.
Men vissa hängde verkligen inte på låset, den dagen det var dags att dela ut hjärnor. Den saken är alldeles klar.

Men nu – dags att jobba vidare!

/A

*) Att kunna tänka klart fast man drömmer kallas att ha lucida drömmar, och jag har alltid haft det.
Det låter kanske konstigt, men är helt naturligt, och det är dessutom en förmåga som går att träna upp. Det roliga med det är att man till viss del kan styra sina drömmar, bestämma om man vill göra si eller så. Det funkar ju inte alltid, man måste vara i ett visst stadium mellan sömn och vaka, men när det fungerar är det oerhört häftigt.
Läs mer här: Forskning.se om lucida drömmar. 

Varje dag får hon arbeta …

… hon får jobba/hon får streta …

Den här veckan har gått i ett sträck, och för en gångs skull är jag inte alls  förvånad över att det redan är torsdag. Full rulle med precis allt, typ, och det borde det inte vara lördag egentligen?
Det sista korret till Hundsport Special nr 3/22 är ivägskickat.
Ett korsord till Kattliv nästan klart.
Körde buss i tisdags och ska köra i morgon … plus att jag försöker skriva klart den där jäkla söta gulligullfilgooden med extra kalaspuffar, som än så länge heter ”Soffan”!
Att det dessutom är typ 27-30 grader varmt hela tiden och svetten bara rinner om en, gör inte att det går fortare eller lättare att jobba. Fy vad jag avskyr det här hemska vädret! Nu vill jag ha klara kalla höstdagar i stället!


I lördags var gubben och jag på resande fot med båt, veteranbuss och till sist gammaldags tåg.
Jag har nämligen tagit mig före att bygga upp ett bildarkiv med bilder tagna av oss båda, som kan användas i korsord framöver.
Det verkar ju ändå som om det finns en liten marknad kvar för oss som gör bildkryss på det gamla sättet – det vill säga med hjärnkraft istället för datorkraft! – och det känns jätteroligt!
På resan fanns det mycket roligt att fotografera, och då inte bara det mest uppenbara, som själva slottet Skokloster, som ligger som en vit sockerbit vid vattnet. Att vi sedan höll på att tuppa av i den säkert femtio grader varma bussen.

Dessutom hade jag en del annat i sinnet vad gäller resan. Exakt vad kan jag inte avslöja – men som författare måste man ju se sig omkring ibland.Vem vet? Kanske ska jag placera en döing på bryggan nedanför Ultunas Arrheniusplan – eller kanske flytande mitt ute på Ekoln?
Hehe! Den som lyssnar (eller läser), får se …


I övrigt känns det som om den här hösten kommer att bli så himla rolig!
Har en massa jobb på gång – inte minst åt SKK – och så blir det kanske tillökning i familjen, med ytterligare en svansviftande fyrbening – det vill säga en working kelpie-valp.
Det är dock inte helt hundra än att vi ska ha en ny hund. Jag velar fortfarande lite, och har insett det är det största problemet med att bli äldre och klokare – självbevarelsedriften blir allt starkare med åren.
Men samtidigt kan man inte alltid bara vänta ståendes på ett ben – då kommer man ingenstans alls!

/A

Ingen rast och ingen ro …

Det blev ingen längre semester i år, men det gör inte så mycket.
Har bara gjort roliga saker i min egen takt, och då är det helt okej. Kanske tar ett par veckor ledigt i november i stället, när en ändå bara vill ligga under en filt, äta choklad och läsa gamla deckare av Agatha Christie.

Ute blåser det och sommaren är på väg att gå mot höst – min favoritårstid. Och inte blir det sämre av att jag har en massa roliga jobb på gång framöver – inte minst korsord.
Ja, för varje gång någon väljer att köpa ett handgjort korsord av mig istället för att välja ett datorkonstruerat rutnät från det stora medieföretaget, blir jag lika glad. Korsord är nämligen ett hantverk!
En dator kan aldrig ersätta en klurig, påläst och engagerad korsordsmakare – så är det bara. Lika lite som en dator kan skriva musik, skapa konstverk – eller älska till Buddy Holly en förtrollad natt.
Så det är verkligen synd att inte alla skippar de datoranimerade och totalt opersonliga rutnäten!


Har skrivit 2/3 på mitt feelgoodmanus ”Soffan” och det är verkligen skönt att bara ösa på med handling, utan att behöva ta hänsyn till ett lik.
Det är förbanne mig det jobbigaste med att skriva deckare – att man MÅSTE ha siktet inställt på offret precis hela tiden. Allt som händer och sker ska ju på något vis syfta tillbaka på Brottet. Om man lägger in en massa trådar som inte hör dit, blir lurigt för den som lyssnar eller läser, och det är inte okej.
Egentligen borde jag börja med del 6 om Wendela Vide och Annika Sandström typ på måndag. Manus ska vara klart till 1 februari nästa år, och jag skriver rätt långsamt. Dessutom är det ju en del ”tänka tänka” också.
En hög artiklar för SKK och Agria Forskningsfond ligger också i pipelinen, så det är hög tid att sätta igång om jag ska bli färdig i tid med allt som ska göras de närmaste månaderna.

Nu kör vi!

/A

Nya dagar, nya jobb?

Det här med att vara kommunikatör hos Agria & SKK Forskningsfond, har verkligen fått mig att längta efter att arbeta mer som skrivande frilans. Och jag har en hel del trådar gällande jobb ute inför hösten. Spännande att se vad det blir!
Funderar också på att sätta upp mig hos ett par olika företag som förmedlar personal för kortare och längre projekt. Vet inte om det lönar sig, men om man inte försöker, så blir det ju ingenting alls. Och ibland leder det ena till det andra, på högst oväntade sätt.

I övrigt mular det på som vanligt så här i sommartider. Har börjat måla stallet, vilket är ett av mina semesternöjen.
Det är ett stort stall – typ 20 boxar och massor av kvadratmeter vägg som ska rollas vitt inuti boxarna. Tidigare år har jag gjort större delen själv, men i år vill en del måla sina egna boxar – skönt och dessutom mycket roligare, för då finns det alltid någon att fika med.

Faktum är att vi målar insidan av stallet varje år, efter att väggarna tvättats av Ångmannen. Det vill säga: en lättare uppfräschning med roller och pensel, eftersom saker alltid  slits när hästar är inblandade …
Vårt stall är dessutom både tämligen gammalt, och ganska skruttigt här och där. När man målar så syns skavankerna, och styrelsen får en hint om vad som behöver lagas – både akut och mindre akut.
För ja – vårt stall behöver lappas och lagas allteftersom. I år är det flera fönster som väntar på TLC, och så är det en boxvägg i trä, som skulle behöva bytas helt egentligen.
Självklart finns det de som rynkar på näsan och tycker vi minsann borde blåsa ut alltihop och bygga om från grunden. Det är ju så man gör nuförtiden!
Men nej – vi tar tillvara på det vi har i stället, och sparar samtidigt på naturens resurser.
Jag vet inte hur många gånger jag har stått på näsan ute i ladan – eller i K-Rautas ”skräpcontainer” – och hittat just den perfekta skivan eller plattan, som funkar till just den boxväggen! Ibland direkt, ibland efter diverse justeringar.
För i vårt stall finns det varken standardmått eller ett bestämt sätt att göra saker på. Det gäller i stället att ha fantasi och tänka både utanför och inuti boxen – även om grunden självklart är att det ska vara stabilt, hästsäkert, och gärna snyggt också.

Vill du följa vårt stall på nätet, så följ vår Instagramsida: Norranorbygard

Skriver också lite på nästa deckare. Har undertecknat kontraktet och skickat iväg det, och deadline är 1 februari nästa år. Ska vi gissa att jag sitter på natten den 31 januari och skriver så tangenterna glöder?

Men nu är det dags att göra lunch och lyssna på Ekot. Jag är ju en nyhetsjunkie och det är sen gammelt.

/A

Nya lärdomar och misslyckade semesterförsök

Äh, inte blev det någon semester inte! ***suck*** Tvärtom.
Den här veckan har jag jobbat varenda dag, faktiskt. Men det är ju så roligt att lära sig nya saker!

I går var det nämligen dags att ta itu med webben för Agria och SKK Forskningsfond, och tillsammans med en vägvisare från SKKs marknadsavdelning loggade jag för första gången i världshistorien in på en episerver.
Och konstigt nog kändes det som att ”komma hem”!
Ett smart och logiskt uppbyggt system, som passar mitt sätt att tänka precis. Jätteroligt och jag kände mig som en spattig 7-åring när vi gick igenom hur jag skulle göra:
– Fröken. Fröken! Jag kan. Jag kan!
Nu är det ju (tyvärr) inte så att jag är superintelligent och genast förstod hur allt funkade, utan min ”aha-upplevelse” berodde framförallt på att det var en väldigt bra genomgång. En duktig lärare är guld värd!
På fredag ska vi fortsätta med en del grejor som vi inte hann med i går, och det ser jag fram emot!
Den här veckan kommer också Hundsport Special nr 2 ut. Jag har med ett helt gäng artiklar – både forskning och en artikel från Uppfödarkommittén (UKK), kombinerat med ett litet kåseri om min uppväxt på en labradorkennel under 1970-talet. Spännande att se om det kommer några reaktioner från något håll!

I övrigt försöker jag planera upp nästa manus om Wendela Vide, och det går ”sådär”. Jag fattar helt enkelt inte hur folk gör för att veta vad som ska hända i kapitel 37 och kapitel 52 i förväg. Så det är väl bäst att köra på som vanligt – jag börjar med första kapitlet och skriver tills manuset är färdigt. Man ska inte ändra ett vinnande koncept! 🙂

/A

 

Dä ska va gött å leva, hälsar Charles-Ingvar! 

 

 

Semester – och ett nytt kontrakt!

Snart kommer det ett nytt kontrakt på nästa bok om veterinären Wendela Vide och polisen Annika Sandström i mejlen.
Det känns nästan lite läskigt – jag har ju inte ens börjat skriva än!
Men tydligen är kontrakt ett måste för att förlaget ska kunna (våga?) boka in en inläsare. De populäraste är ofta uppbokade upp till ett år i förväg, så det gäller att ställa sig i kön. Jag vill ju absolut behålla superduktiga Anna Maria Käll, och då är det dumt att riskera att hon inte har tid.

Hade ju egentligen tänkt att WV-5 skulle bli den sista boken i serien, men fick tji. Massor av lyssnare och läsare har hört av sig och vill veta hur det går – så det är bara att fortsätta. Har en sån himla bra idé också, så det känns verkligen kul att ta tag i ett nytt manus!


Försöker ha lite ledigt och det går ganska bra i alla fall.
Har planterat potatis i kolonilotten, ska röja klart kontoret (detta ständiga sisyfosarbete …), är i stallet, njuter av sommaren, fikar och rider.
Var ute på en magisk tur i går med bästa stallkompisarna, och vi såg bland annat en dubbel regnbåge i helt otroligt starka färger. Fantastiskt och naturligtvis helt omöjligt att fånga på bild, även om varenda människa vi mötte i Hågadalen gick med mobilen riktad mot himlen!

Men trots semestern är det hela tiden jobbsaker som tickar in – svara på mejl, leta upp och skicka en Indesignfil från april, korra artiklar och skicka dem för läsning …
Men det är okej – så har det alltid varit under alla mina somrar, ända sedan jag började frilansa som skribent 1987.
Måste för övrigt fixa klart det sista som gäller Guldfuxen förlag år 2021 också.
Ibland ångrar jag faktiskt att jag startade ett AB.
Det är mycket mer krångel och administration än att ha en enskild firma, och mer papper som ska in till myndigheterna. Samtidigt är det väl som en god vän sa: ”du är ju vuxen, då har man ett AB!”.

Se så – då var det dags att fixa en termos kaffe, och sedan hasa iväg till kolonilotten och gräva upp jordärtskockor som ska skänkas bort.
Vi har alldeles för många, så några lottkamrater i odlarföreningen ska få ta över ett gäng av dem. Sparar dock ett litet antal, eftersom de får underbart fina gula blommor. Ögonfägnad är också viktigt! Men äta dem – nej …
Det får vara så. Är inte helt säker på att min mage klarar av dem, och tänker inte chansa.

Mot kolonilotten – med språng!

/A

Trollen i recensionsfälten

Det är verkligen konstigt, men många böcker hinner inte ens komma ut förrän de får en negativ recension och en stjärna.
Först undrar man ju rent tekniskt hur recensenten har hunnit lyssna på en lång ljudbok på så kort tid. Sedan undrar man varför hen lyssnade klart om hen tyckte den var så urdålig.
Framförallt är det sjukt intressant att vissa hatar bok ett, två, tre och fyra i en serie – men ändå lyssnar på femman också, samt levererar ett dåligt betyg och en elak recension. Why, liksom?!

Teorierna kring det här, är många bland oss författare.
Troll, säger min förläggare med en suck.
Knäppa människor som är avundsjuka, säger vänner och bekanta.
Eller är det kanske andra författare, som själva har fått låga betyg och som tror att deras böcker ska hamna högre upp på listorna, om min bok stannar längre ner?
Alltså  – jag fattar verkligen inte varför det här fenomenet ens existerar!

I den här typen av elaka recensioner kan man hitta de mest märkliga kommentarer, som exempelvis ”varför har jag läst fem år på högskolan när vilken idiot som helst kan bli författare?” (fritt citerat och detta skrevs om en annan författares bok, kan tilläggas).
När jag svarade på inlägget, och påpekade att så där skriver man sig väl ändå inte till en annan människa,  hänvisade personen till lagen om yttrandefrihet. ***hohoho*
Som om den skulle gälla på en kommersiell sida på nätet?
Lagen om yttrandefrihet handlar faktiskt enbart om relationen staten – medborgaren, och innebär för övrigt inte alls att man får skriva vad skit som helst på internet. Yttrandefrihet kommer nämligen med ansvar och skyldigheter också. Läs gärna på här: Lagen om yttrandefrihet Wikipedia

Sitter och funderar på att göra en samling med elaka citat från Storytels recensioner, men å andra sidan: varför sprida sk*t mer än det redan är spritt?
Nej, det får vara så med det
.
Nu ska jag skriva klart en artikel i stället, och glädja mig åt att både jag (!) och böckerna trendade hos Storytel i går, enligt deras bot på Twitter.Ja ja, berömmelsen är kortlivad (i dag är det säkert någon annan) – men ändå! Kul varde det!

/A

 

Livet efter boksläppet

Nu börjar det lugna ner sig efter boksläppet. Fick massor av uppmärksamhet på streamingtjänsterna – framförallt hos Storytel – och det gjorde säkert sitt till.
Storytel äger ju en stor del av förlaget Lind & Co, (som ger ut mina böcker) och puffar ofta för sina egna författare. Och just att synas på skärmen när appen öppnas på mobilen är väldigt viktigt. Utan den marknadsföringen drunknar man i flödet. Bara förra året kom det ut 450 ljudboksdeckare …

Bookbeat har till exempel inte alls slagit på trumman för ETT TVÅ … DÖD! – och mycket riktigt ligger den också mycket längre ner på deras listor över vad som lyssnas på. Men mina böcker har i alla fall bra betyg hos Bookbeat, och det känns kul att se dem tillsammans som på bilden nedan.

 

 

 

 

Nextory har jag faktiskt inte kollat. De har väldigt få procent av marknaden, och det är svårt att komma in på deras sida utan att vara inloggad och ha ett abonnemang.


Mitt manus Soffan känns just nu totalt värdelöst, så det får vara med det så länge. Det är inte beställt och det finns ingen deadline, så jag behöver egentligen inte skriva mer på det alls, om jag inte vill.

Men det är konstigt med den där deppighetskänslan som alltid dyker upp när ungefär när 2/3 av ett manus är klart. Det är som om man plötsligt tappar farten och börjar dissa sig själv och sin text.
För det mesta brukar jag bara skriva vidare, men eftersom det här bara är något jag skrivit mest på skoj, så kan det ligga där det ligger så länge.
En vacker dag känns det kanske annorlunda, och då kan jag ta upp det igen. No hard feelings!


Ute är det vår, men fortfarande relativt kallt. Mina odlingar går sisådär. Tycker allt gror så förbaskat långsamt, samtidigt som jag väl någonstans inser att tålamod är en odlares bästa vän.
Det är i alla fall väldigt roligt att jobba på kolonilotten, och man tänker bra under tiden. Rensar ogräs, har klippt bort en massa döda hallonpinnar (vad sjutton kallas det?), har anlagt en kompost (fast det är nog för mycket pinnar i den …) och på balkongen står potatisar och groddar till sig. Squashen ska planteras om snart och kanske blir det också något av den kinesiska gräslöken och dillen. Vi får se. Det är vägen som är mödan värd, som det ju heter.

/A