Händelserna på hästgården – en angelägen bok!

Kolstrasten sjunger i sommarkvällen och jag sitter ute på vår loftgång med datorn i knäet. Ska snart fortsätta skriva på deckare nummer fem om Wendela Vide och polisen Annika Sandström , men först smälta maten. Sambon hämtade mig i stallet och vi köpte varsitt mål på en Sibylla en bit hemifrån. En glassbåt och en kopp kaffe på det och jag är hemma.


Flera av mina författarvänner har släppt böcker nu i början av sommaren, och jag skulle vilja tipsa om en av dem, nämligen
Händelserna på hästgården som journalisten och skribenten Ulrika Fåhraeus skrivit tillsammans med Anna Bodin.
Ulrika har tidigare skrivit om händelserna på hästgården i sin blogg, vilket radions P3 sedan plockade upp och gjorde en serie i fem delar om – och detta utan att credda Ulrika det minsta, vilket jag tycker var uselt. Skämskudde, P3!
Här är ändå länken till P3s granskning: Hästgården.
Av berättelserna har det nu blivit en bok, där Anna Bodin berättar om sitt liv tillsammans med en man som var känd inom stora delar av hästvärlden, som tränare, hästhandlare, ridskolechef … och mycket annat.
Artikel i Hippson om boken. 

Att övergrepp i stallmiljö förekommit ”i alla tider”, är ingen hemlighet. Unga oerfarna tjejer och äldre erfarna män som tar för sig, har existerat som ett dystert fenomen i decennier.
Stallvärlden är dessutom en miljö som gärna blir som en egen värld – en bubbla där vanliga regler inte längre gäller. Att man har samma intresse – hästar – funkar som en bro över åldersgränserna, och gör det lätt för en manipulativ man att snabbt glida över gränsen från att vara en duktig engagerad hästmänniska och stallkompis, till att bli en förövare.

Men varför flyr inte tjejerna från stallet? Eller berättar för sina föräldrar? Eller …
Det finns säkert lika många svar på den frågan som det finns övergreppshistorier. Men att tjejen själv känner skam och skuld är vanligt – liksom att en manipulativ person gärna skapar en bild av ”du och jag mot världen”. Band till kompisar och föräldrar klipps av, den yngre parten isoleras och det blir svårare och svårare att bryta sig loss.
Om man då dessutom känner sig ensam och osedd, och så plötsligt blir Någon i en annan människas ögon – då är det inte heller så lätt att förstå, att det som händer är ett övergrepp och inte en ”kärlekshistoria”.

Hästvärlden är dessutom inte särskilt stor.
En ung, ambitiös ryttare eller kusk som får höra saker som att ”jag kan förstöra din framtid för alltid, om du inte …”, tvekar säkert in i det längsta att berätta vad som hänt.
Att istället låtsas som om ingenting, hålla god min och bara köra på – ja, vi hästtjejer är av tufft virke och det är nog tyvärr inget ovanligt sätt att hantera saken på.
Och ärren som finns i själen, de syns ju inte på utsidan.

Jag beundrar verkligen Ulrika Fåhraeus som ägnat flera år åt att belysa frågan om övergrepp inom ridsporten. Hon är tuff, orädd, och ger sig inte.
Och det här är en kultur som alla vi i hästvärlden måste hjälpas åt att bekämpa! Det är förbanne mig inte rimligt att ungdomar som sysslar med sport – oavsett vilken sport det är! – riskerar att groomas och bli utnyttjade av äldre ledare, tränare eller andra vuxna i sportens miljö.
Ridsportförbundet måste – liksom alla andra förbund – faktiskt ta itu med den här varbölden, och se till att den som jagar småtjejer (eller -killar) och utnyttjar dem, inte får fortsätta som exempelvis tränare eller lagledare.
Dessutom måste vuxna människor som håller på med sport, helt enkelt skärpa sig när det gäller att ta ansvar för sitt beteende. Kärleksförhållande och sex är faktiskt något man har med en som är hyfsat jämnårig. Inte med en tonåring som är kanske 10-20-30 år yngre.
Svårare än så är det inte.


Nej, nu måste jag jobba på.

/A

En randig sambo … Nej, tack!

Äntligen kan man sitta på loftgången och jobba!
Det är helt underbart nu – varmt ute och den ligger i skugga på eftermiddagar och kvällar.
Tyvärr finns det störningsmoment: en ståtlig getingdrottning vill gärna vill hänga med mig och HR*-avdelningen när vi är där ute.
Jag tycker hon ska bygga sin byla någon annanstans, så hon slipper få den sabbad av typ Anticimex. Hon själv tycker att just vår loftgång verkar underbart bra, och dessutom så uppskattar hon tydligen mitt sällskap, eftersom hon gärna surrar omkring precis där jag sitter. Det är lite jobbigt, eftersom jag inte riktigt uppskattar hennes kontaktförsök, men samtidigt inte vill beröva henne livet.
Alla har ju sin plats på planeten, och getingar äter andra flygfän – som flugor och bromsar. Alltså får hon gärna leva, men jag blir väldigt glad om hon bygger sitt bo på ett lämpligare ställe.

*) Hund-Racka


I övrigt har det varit en vecka utan alltför mycket skrivande, men däremot en hel del tänkande. Kommer ju sådana perioder också, så det är bara att låta det vara så.
Otroligt många förlag som har boksläpp så här års, och nu i dagarna är det ju också ett år sedan EN DÖD MAN kom ut i pocket.
Ångrar inte att jag tryckte upp den, det var ett roligt projekt, men däremot borde jag ha avvaktat och sett vart pandemin skulle ta vägen först.
Men det är så dags att vara efterklok nu, liksom. 🙂

Jag borde läsa mer, men det är svårt när jag är mitt inne i ett manus. Det får bli en sommarsysselsättning, när Wendela Vide-5 är klar och jag har semester. Har just passerat mitten på manuset (ungefär) och det börjar bli dags att bestämma hur säcken ska knytas ihop. Få se hur det löser sig!
Jag har valt att ha fler trådar än vanligt i det här manuset, och ångrar det ibland, men man måste ju tänja på komfortzonen lite nu och då.

För övrigt är det 51 dagar kvar till DÖDANDE LÖGNER släpps. Spännande att se hur den blir mottagen av lyssnarna! 🙂

Nu – arbeta, arbeta, arbeta!

/A

Hästboken tar plats i kulturen!

Men så fint – vaknade till det här inslaget på radions P1 i morse – Från stallet till finrummet – forskare vill höja hästbokens status. 

Sedan en liten tid tillbaka har jag också en liten serie på Guldfuxen förlags Instagramkonto om mina  hästböcker, inspirerad av all uppmärksamhet genren har fått på sistone. Böckerna är presenterade helt utan ordning, visserligen, men ändå – hoppas att mina gamla läsare ändå ska känna igen dem allteftersom de dyker upp! Direktlänkar nedan till respektive bok:

Ovänner i stallet

Guldfuxen

Den ledsna ponnyn

 


I övrigt har jag haft en massa annat för mig i dagarna fyra, och helt tappat bort manuset. Bara ”jaha, vad var det jag skrev om nu igen? Hm?”.
Känns lite hopplöst, och ingen inspiration har jag heller. Men så får det vara. Man behöver inte alltid tycka jobbet är kul.
Ska i alla fall läsa igenom hela manuset från början och se hur det flyter på, vad som behöver strykas eller kompletteras. Hälften är snart klart, så det är hög tid.

Utanför balkongen – med den öppna balkongdörren – är det full rulle – som vanligt. Ibland är jag så trött på att bo i stan, men vet inte om ett litet hus på landet heller är ett vettigt alternativ. Älskar ju när det händer saker, och har alla vänner här i Uppsala. Skulle nog bli ganska ensamt ute på landet till sist. Jag tror inte på att flytta när man är för gammal och inte har barn i skolåldern. Lätt att bli isolerad, och få sitta ensam bland granarna, även om jag ibland kan längta mig knäpp efter tystnad, vågor och vindsus i trädtopparna.

/A

En dag om hästböcker – och så det här med research …

Sitter och tittar på travet på TV. Det är verkligen den enda sport jag överhuvudtaget är intresserad av! Och det är också anledningen till att min huvudperson Wendela Vide har en före detta kallblodstravare som ridhäst.
Nya manuset utspelar sig faktiskt i travvärlden, och där finns otroligt mycket att skriva om. Så frågan är om jag inte borde kunna dra av dagens V75-kupong som research? Hm … ska kolla med ekonomichefen, alias äldste sonen. 😉

I veckan var jag med på en jätterolig grej – nämligen en hel dag om hästböcker arrangerad av Linnéuniversitetet. 
På förmiddagen var det föreläsningar om den forskning som pågår inom området, och på eftermiddagen prat i grupper – allt via zoom. Men så tråkigt att vi bara kunde vara digitala! Åh vad jag vill träffa och prata med folk LIVE! Man är mans gamman, som Eddan säger. Zoom är inte mans gamman …

Förhoppningsvis ska det bli en riktig hästbokskonferens i verkligheten så småningom. Det ser jag fram emot!
Och tänk när jag började skriva hästböcker för fyrtio år sedan, och Motala stadsbibliotek inte ens vill ställa mina böcker i hyllan – det var ju gubevars bara skräplitteratur, usch och fy! Och inte fick jag bli medlem i Författarförbundet heller – böckerna höll inte tillräckligt hög litterär kvalitét.

I dag är det äntligen annorlunda! Nu håller hästboken på att skaffa sig en egen plats i litteraturhistorien, och det känns så otroligt kul. Och även om jag just nu släppt mina ungdomsböcker och främst skriver för vuxna, så är det alltid alltid hästböckerna som ligger mig närmast om hjärtat.
Och bilden på böckerna på Linnéuniversitetets nätsida ger mig fortfarande ståpäls av lycka och läslust, trots (eller tack vare) att jag läst allihop oräknerliga gånger under min uppväxt.

I övrigt händer det inte så mycket. Livet känns väldigt tudelat i och med coronapandemin.
Läser hela tiden larm om hur det är i sjukvården – personal som går på knäna, människor som dör, smittan som sprider sig, trots alla vaccinationer som ändå är gjorda redan.
Samtidigt är livet som vanligt för mig. Sitter hemma och skriver, cyklar till stallet, rider, rotar runt i rabatten, medicinerar stallkatten, cyklar hem igen. Och inte ens att köra buss känns särskilt ”farligt”. Jag sitter ju längst fram, förardelen är avspärrad och passagerarna är inte så många nu när det börjar bli varmt.
Det är som om den där pandemivärlden inte hör ihop med min vanliga värld, samtidigt som linjen mellan de som drabbats och alla vi andra är så ofattbart tunn och lätt att passera, om viruset hittar en.
Hoppas att vi klarar oss. Maken har fått vaccintid, jag får det förhoppningsvis framöver, och sedan kanske vi framåt hösten kan komma ut på andra sidan av den här märkliga tiden.

Skriver och skriver på manuset. En dryg fjärdedel är klar.
Vissa saker som jag tyckte var fantastiskt smart uttänkta i början, har efter 25 000 ord, tappat lite av sin glans. Jisses vad jag krånglat till det, tänker jag och funderar på att stryka, stryka och stryka.
MEN jag vet ju att det alltid löser sig på slutet. Jag har en plan i huvudet, nu gäller det att följa den.
För första gången i världshistorien har jag också en administration för det här manuset. Ett vanligt dokument och i det skriver jag helt enkelt upp kapitelnummer och två rader om innehåller. Det är ett ålderstecken, för annars har jag alltid haft mina böcker i huvudet.

Nu – lite mer kaffe och snart dags för V75s första lopp. Blir väl fem rätt och 3 kronor i vinst som vanligt – eller jackpot – men strunt samma. Hoppet är det sista som överger människan!

/A

April och ljuset är åter

Helt fantastiskt skönt, även om det för en sjusovare är tufft med omställningen till sommartid.

Skriver och skriver och kör buss, om vartannat. Har också två artiklar till Min Häst som ska kreeras snarast, så det är egentligen bara att sätta igång.

Sista avsnittet av HOVAR TASSAR KLÖVAR KLOR, min och Jenny Garlands podd, har nu legat ute en dryg vecka.
Känns lite sorgligt att avsluta, men jag har ett antal nya idéer inför framtiden. Nu när ýngste sonen äntligen flyttat hemifrån, ska det förhoppningsvis byggas en liten studio här hemma så småningom. Det blir skoj! Skönt att kunna spela in när man känner för det, och inte behöva boka tid, även om de timmar vi gjort hos Andreas Forsbergs Innovation Studios varit till stor hjälp i jobbet med podden.

Kollade just på Stjärndistributions sida, och faktum är att EN DÖD MAN har sålt helt okej, med tanke på hur trist det här året varit med alla coronarestriktioner och annat.
Hade ju räknat med att åka ut med min bok och sälja den öga mot öga, men allt sådant har ju varit totalt omöjligt. Å andra sidan har det varit lika omöjligt för alla, så …

I senaste numret av Kattliv var jag intervjuad i en artikel om katter i litteraturen – och i extranumret med pyssel, knep och knåp – hade jag med ett korsord och lottade dessutom ut fem ex av EN DÖD MAN.
Rusa nu genast iväg och köp tidningarna!
Kattliv är en liten seriös tidning i en tuff mediabransch, och så som ståendes utanför de stora jättarna väl värd att uppmärksamma! Mjau på det!!!

Nej, dags att skriva vidare på WV-5. Den bra idén håller i sig, och det känns skönt. Hoppas att inspirationen gör det ända till slutet också.

/A

Hågaån på väg till stallet häromdagen. 

En sån bra idé jag fick!

Ja, ibland så trillar poletten ner med en duns som får parketten att skaka. Kanske är det för att jag inte har tid att skriva den just nu? Hela denna vecka går nämligen åt till att köra buss, för att ha råd med hyran nästa månad.
Men inget ont med det. Jag gillar mitt bussjobb, och klagar mest för att man ju ska klaga på sitt jobb. En anställd som är jättenöjd och tiger still, är en förtryckt människa, är min åsikt!

Just nu är det ett oerhört uppsving i att skriva böcker – men betydligt färre köper de böcker som ges ut.
Pocketförsäljningen har exempelvis dykt senaste månaderna, vilket beror på att en pocket oftast är en bok som köps spontant, medan man väntar på tåget, står i kö i affären eller är på väg på semester på Mallis, och just nu är ju de flesta hemma på grund av panedemin.
Tur att jag inte tryckte upp OVÄNTAD DÖD, alltså – utan avvaktade. Framöver ska den och de andra i stället bli e-böcker hos Lind & co, vilket är en helt okej kompromiss, för min del.
Vet inte heller om bokutgivning egentligen är min grej. Jag kan ju jobbet, inga problem så, men dygnet har bara 24 timmar och det är ju skriva jag vill göra egentligen. Kanske blir det fler böcker framöver – kanske inte – men att ge ut EN DÖD MAN var oavsett en bra och rolig erfarenhet.
Den finns fortfarande att köpa via Bokus och Adlibris, och är inköpt till många bibliotek runt om i Sverige. Roligt! 🙂

En sak som förvånar mig väldigt mycket, är att så många saknar självinsikt om jobbet som ”författare”.
I en grupp jag är med i på FB, läser jag ideligen inlägg av människor som skrivit EN bok och nu vill ge ut den.
Bums och genast ska det ske, och om inget bokförlag köper in manuset – ja, då lägger man gärna uppåt 70-80 000 kronor på att ge ut hos ett hybridförlag eller en utgivningstjänst. Ja, för det är vad det kostar att ge ut en bok om producenten ska ta betalt för allt jobb. Det hade EN DÖD MAN också kostat om jag anlitat ett annat förlag än mitt eget.

Men det konstiga är att det ALDRIG är någon som resonerar som så att ”om ett traditionellt förlag inte vill köpa in mitt manus, kanske det faktiskt inte är tillräckligt bra för att ge ut. Jag ska minsann skriva ett nytt och bättre manus, i stället!”.
I stället är det alltid förlagen som inte förstår manusets enorma potential!
Ehrrrm … Okej …
Men varför tror så många att skrivande är enkelt, lätt och inget man behöver öva på?
Varför tar aspirerande författare inte itu med att lära sig hantverket till att börja med? Alltså – det är inte farligt att skriva om, arbeta mer med texten, eller testa en ny idé! Tvärtom. Det är ju det som är själva jobbet med att vara just författare!
Att bli utgiven och få betalt, är faktiskt bara grädden på moset.
Och ibland blir det ingen grädde – så är det bara.

Men ack nej, för många verkar det som om det är viktigare att bli utgiven (oavsett hur!) – än att faktiskt göra ett ordentligt jobb och skriva en riktigt bra bok. Och sedan står man där med en massa kartonger med böcker i garaget, tills de hamnar på återvinningen om typ tio-femton år.

Det är både slöseri med en talang som kanske hade kunnat blomma ut på allvar med lite mer grundarbete och ork att bara sitta på ändan och skriva-skriva-skriva – och synd på träd som blir papper som används i dåliga böcker.

Nej nog om detta! Här utanför lyser en ljuvlig vårsol och balkongdörren står på glänt, till katternas förtjusning, och HR-avdelningen och jag ska på promenad.

Ha en fin dag!

/A

Då börjar vi om från början …

Ja, nu är nästa bok om veterinären Wendela Vide och polisen Annika Sandström på G. Ingen rast och ingen ro … 😉 I synnerhet inte när man har en bra idé och en läsekrets som väntar ivrigt.
Har också börjat på en ny jobbok och mitt mantra från den förra boken – myntat av min husguru Robert McKee fick följa med: Rather than agonizing over the odds, put your energy into achievering excellence. 
Nu är ju det lättare sagt än gjort, dessvärre.
Ibland när jag bläddrar igenom Storytel på mobilen, och ser den ena nya deckaren (eller feelgooden) efter den andra, med skyhöga betyg och massor av lyssnare, tänker jag att det är rätt meningslöst att ens försöka skriva fler böcker.
Sedan när jobbet flyter på, historien börjar leva sitt eget liv och min redaktör skickar berömmande kommentarer via Messenger om mitt skrivande, så känns det rätt bra ändå.

I dag har jag haft en vansinnigt trött dag, vilket berodde på att jag låg vaken till två i natt och såg på Syster Sufragett på mobilen.
Syster Sufragett är en nyskriven musikal av Sara Sönnebo, som handlar om kvinnors kamp för rösträtt, att få bestämma över sitt eget liv och att få välja sin egen kärlek. Den sattes upp av eleverna på Katedralskolan här i Uppsala, samma skola som Sara själv gick på för några år sedan.
Och den var så bra! Det finns verkligen hopp om framtiden, när unga begåvade människor inte bara säljer yta som influencers, utan tar tag i att beskriva saker som är lika stora problem nu som då. Bara det faktum att kvinnor och män fortfarande inte har lika mycket i lön, är ju för fasiken helt sjukt!
Tyvärr blir Syster Sufragett nerplockad från Reginateaterns youtubekanal vid midnatt i natt (varför, kan man undra?) – men förhoppningsvis sätts den upp igen någon gång framöver.
Här är en intervju med Sara Sönnebo från Radions P2 härom morgonen.

Nej, nu är det dags att ge sig av ut i den grå kylan och kanske rida en sväng. Var är våren? Ja, de närmaste tio dagarna ser inte alls sköna ut, med runt nollan och moln på himlen varje dag. Huvva! Å andra sidan – då är det bara att jobba på med manuset då, så kan jag vara ledig längre fram när solen skiner och vinden är varm!

/A

Bara lite lite kvar och så ett nytt steg i livet

Nu ser vi framåt mot nya, roliga projekt!

I morgon ska jag läsa igenom manuset en sista gång, därefter ska det gå tillbaka till min redaktör på Lind & co för en sista koll också, men sedan är klart.
Det läskiga är att jag är så himla nöjd!
Undrar när hybrisen kommer att resultera i att allting annat i livet sk*ter sig totalt? Ja, säg det.
Får man tycka att det man själv har skrivit är bra?
Svar till en som våndas och undrar.

Funderar fortfarande på vad jag ska skriva efter det här manuset.
En deckare till, en feelgood eller den där romanen som ligger och skvalpar i bakhuvudet? Eller kanske en pjäs eller …
Det finns så många vägar att välja – och jag är fri att gå vilken jag vill! Hur bra kan man egentligen ha det?

Har också insett att det här är min tjugosjätte bok. Trodde det var den tjugofemte, men hade räknat fel. Får väl skylla på åldern. Lätt att glömma hur många pysselböcker jag egentligen gjorde till B Wahlströms några år i början av 2000-talet.

För övrigt är det där kontoret jag har drömt om kanske äntligen på gång!
Hade ställt mig på kö hos Ateljéföreningen Hospitalet men fick inget där, eftersom hälften av de nya rummen skulle gå till bildkonstnärer. Men ett konstnärskollektiv i samma hus har ett rum ledigt, som jag ska ta en titt på i nästa vecka.
Det känns spännande, lite läskigt, onödigt – men ändå väldigt nödvändigt.
Ungefär så.
Spännande eftersom det är alltid roligt att träffa nya människor, ta steget ut ur komfortzonen, göra något nytt.
Läskigt för att det ställer krav på mig att ta skrivandet på allvar. Om jag har ett kontor måste jag ju gå dit, och väl där måste jag faktiskt skriva saker. Det blir alltså rätt stor skillnad från att sitta i soffan i långkalsonger, och kunna gulla lite med katterna eller gå en hundpromenad, när skrivlusten tryter.
Onödigt med ett kontor? Ja, nu när yngste sonen flyttat hemifrån och vi plötsligt bara är två personer på över 100 m2 lägenhetsyta – där ett av fyra rum redan i dag är vikt till kontor – känns det ju rätt lyxigt att jag ska hyra ett ställe till, bara för att ha någonstans att sitta och skriva.
Nödvändigt för om jag ska komma någonstans, måste jag ut bland andra människor, inte bara sitta ensam hemma på kammaren och sura över att ingen bryr sig om mig. Få inspiration, möta nya tankar och idéer, utvecklas helt enkelt!
Sen gillade jag mejlet jag fick också, där det stod att vi förslagsvis kan ses och ta en fika och ser om vi gillar varandra.
Fika! Mänsklighetens bästa uppfinning någonsin. Det är sådant jag faller pladask för. Just sayin … 😉
Och alla mina tantkompisar hejar på. Bara det, liksom!

/A

 

Manus inlämnat …

… och nu återstår bara den redigering, som kommer att bli följden av min redaktörs genomgång. Eller det är förmodligen inte så ”bara” … 😉
Jag vet ungefär vad han kommer att slå ner på. Läste igenom det ett par dagar efter att det gått iväg, och hittade genast ologiska saker i det. Men så är det alltid. Det är det som är så bra när ett par ögon till går igenom och tittar på texten – en som inte vet vad det ”ska stå”, utan upplever den som läsaren – eller lyssnaren – gör.

Velar om vad jag ska fortsätta med nu.
Börja på det där feelgoodmanuset, som jag gått och tänkt på ett tag? Eller sätta igång med nästa deckare om Wendela Vide, nu när jag är inne i det.
Eller ska jag kanske göra något helt annat?

Nå, till att börja med blir det massor av korsord, eftersom det är dags för Lind & cos Stora korsordsboken.
Och så varvar jag det med poddande på fredag och busskörning hela helgen lång.

Men nu – stallet och ut i kylan och snön. Härligt med riktig vinter – för en gångs skull.

/A

Att lära folk skriva och ta betalt

Nu är jag sådär less igen. Hittade en annons om skrivkurser FB, och lackade ur. ”Skriv en Bestseller” stod det och redan där kände jag mig ytterst tveksam.
Ja, för vem väljer att gå en skrivkurs hos någon som har ett stavfel i sin marknadsföring?
Det vet väl alla att det inte är någon versal på ett ord som ”bestseller”, som för mig är ett vanligt adjektiv (Eller substantiv? Tror faktiskt man kan använda det som båda, beroende på om man syftar på försäljningen eller själva boken som sak … Hm!).

Sedan har jag både googlat, letat på Libris (Kungliga biblioteket), kollat de olika streamingtjänsterna, och nätbokhandlarna – men jag hittar varken personens namn eller några boktitlar, någonstans.
Kanske har hen bytt namn?
Ja, fast då brukar man väl ändå ha kvar sitt gamla ”författarnamn” när man marknadsför sig – hur ska folk annars veta vem man är?

Det finns ett engelskt uttryck som låter ”those who can´t, teach”. Den som inte kan något, lär ut.
Om man nu är så duktig att man kan skriva en bestseller – varför gör man inte det då? Varför slösa med sin förmåga på kreti och pleti när man kan leva lyxliv som författare?
Ja, det har jag undrat många gånger när jag ser folk annonsera ut skrivarkurser på Facebook.
Det konstiga är ju att de som faktiskt skriver bestsellers – som Camilla Läckberg, paret bakom Kepler, med flera – aldrig ger några kurser i ämnet ”hur man skriver en bestseller”.
De skriver dem i stället!
Klart smartare, tycker ju jag. Och förmodligen mer lönsamt också.

Vi har ju självklart en fri marknad, och vem som helst får sälja vad som helst.
Men ska du gå en skrivarkurs – kolla upp den som håller den först, innan du anmäler dig!
– Vad har hen för erfarenhet av att skriva böcker och jobba i förlagsbranschen?
– Annan ubildning?
– Tidigare uppdrag?
– Kan hen lämna referenser?
– Vad är målet med kursen?
– Vad ingår?
– Vad kostar det och verkar det rimligt i förhållande till det du hoppas få ut av kursen?
Och när du sedan väl går kursen – ställ krav på att du får det du betalat för! Om kursledaren utlovat hjälp, stöd och goda råd – då är det precis det du ska få också. Inte bara en massa snömos och blajblaj, som du lika gärna kan läsa dig till på Internet.


Själv får jag ibland förfrågningar om att hålla skrivarkurser, men tackar alltid nej. För min del tar det för mycket tid och energi – och jag lägger hellre detta på mina egna texter.
Det är också ytterst sällan jag erbjuder mig att läsa andras texter, trots att jag har jobbat både som lektör och granskare tidigare i livet.
Varför? Samma där – orken tryter – och det är ytterst sällan det är det minsta läsvärt i alla fall …

MEN som alltid i livet finns det undantag – som A, tonårig systerdotter till en god vän till mig.
Som så många andra i hennes ålder är det fantasy som gäller, och dessutom på engelska, så jag var egentligen ytterst tveksam till att läsa det hon skrivit. Men har man lovat, så … Ja, jag tog tag i det en sen kväll på paddan.
Och döm av min förvåning när jag blev helt fast!
Vilken tös att kunna skriva! Det var ståpäls som gällde – och det på en luttrad läsare, som egentligen inte ens gillar genren. 😉
Nej, hennes skrivande tror jag jättemycket på, och den dag hennes första bok kommer ut – ja, då ska jag minsann stå längst fram i kön för ett signerat ex, den saken är klar.

Nej, dags att bege sig ut i mörkret. Än är det några dagar kvar, men snart vänder det mot ljusare tider igen – och oj vad jag längtar!

Förresten – senaste poddavsnittet av HOVAR TASSAR KLÖVAR KLOR – som jag gör tillsammans med veterinär Jenny Garland – finns att lyssna på hos både Storytel och Soundcloud.
Missa inte!
Jag pratar mer om skrivande än vanligt, och det kanske kan roa någon i alla fall. 🙂

/A