En blogg om att vara författare och lite annat!
Fotograferad av bästa sambon – Kim Jonsson.
På kvällen såg jag den igen, bortjagad av en ilsken fiskmås flög den mot Nåsten på svarta vingar. Den flyttade sig för den arga fiskmåsen, men hade ändå inte bråttom.
Hoppas hoppas det är som jag tror – ett ungt par som bestämt sig för att stanna i dalen som bofasta. Korpen på Kimpans bild ser i alla fall ut som en ungfågel. Lite ruggad tonåringsstil, inte fullvuxen i uttryck och storlek. Fin!
Var iväg med dekaler till Niklas Sluggo Karlsson i dag. Jag tillhör sponsorerna av hans illgröna 
folkracebil som ska gå i Motala om två veckor! I gengäld sätter han på två dekaler på bilen – dekaler med reklam som gäller mitt nya projekt med personliga korsord som man kan ge bort i present – läs mer på Uppsalakryss.se.
I övrigt har det åskat här hela eftermiddagen. Fasiken också, jag borde ha tagit in hästen tidigare i dag. Hoppas att han har överlevt, i sin hage mitt ute på Hågadalens ängar …
Ogillar verkligen åska, även om jag inte längre är dödsförskräckt och vill krypa in under sängen. Och det är skönt efteråt, när luften är klar och det är svalt ute.
Snart dags för V75. Har gjort en jättefin rad, tycker jag fortfarande, även om den säkert är värdelös om ett par tre timmar när helt andra hästar vunnit loppen och pengarna uteblir den här gången också.
Har med en favorithäst: October Kronos. Vi får se hur det går. Han skulle kunna skrälla, tänker jag någonstans långt in, men sedan brukar det jag tror innan ändå inte stämma med hur det blir.
/A
Lika tydligt som det märks att det blir ljusare när vintersolståndet har passerat, lika tydligt är det nu att det har börjat gå mot höst. Vi är visserligen bara inne i första halvan av juli, men redan är nätterna mörkare, skuggorna längre, ljuset gulare och ängsblommorna börjar gå i frö.
Svalorna flyger runt runt, tränar inför sin långa flytt, och deras gälla skrik skär genom den ljumma luften. Skatungarna tigger som värsta tonårsungarna av mor och far, och har mycket att lära sig innan det är dags att flytta hemifrån.
I går såg jag också korpar vid stallet i gen. Stora, svarta, pratande sitt urtida språk flög de över dalen. En var riktigt nära stallet och mig, där jag stod ute på gödselstackens brygga, och j*klar vad stora de är …
Vet inte om jag inbillar mig, men det känns som om det är fler korpar nu än tidigare. Min egen gissning är att vi har ett ungt par som flyttat in uppe i skogskanten. Jag såg ju två korpar i våras, som höll till i en av hagarna.
Korparna i går flög runt runt några höga träd där borta på åsen, medan de ropade efter varandra; ”croaaa croaaaa”.
Författaren Tomas Bannerhed har förresten gjort en serie radioprogram om fåglar som heter ”Bannerheds bevingade vänner”. Här är en länk till programmet om korpen.
Jag är faktiskt lite fundersam på vart kråkisarna tagit vägen. Greger hänger i stallet, ensam som han är. Vet inte vad det är för fel på honom, men han verkar inte passa in i kråkvärlden. Lite ledsamt. Kråkor ska vara två för att vara lyckliga, tror jag. Men Greger, han umgås med mig, han. Men var är herr och fru Kråkis? Jag hoppas verkligen att de bara är upptagna med familjeliv och barnuppfostran!
I övrigt har jag insett att trädgårdsarbete är mycket kontemplativt. De andra skrattar åt mig där jag står framåtlutad och plockar ogräs i gruset på stallplanen, men det blir faktiskt väldigt fint! Och att dra upp grästuvor ur gruset är inte helt olikt att klämma finnar: man kan liksom inte sluta, och nästa dag har det kommit nya …
Nu ska jag ta mig samman och börja skriva på artiklarna till Min Häst nr 21/22. Det får bli starten på höstens riktiga jobb.
/A
I förra veckan fick jag det här roliga mejlet till boxen:
Hej!
Din bok Önskeponnyn, utgiven på R&S 2016, har blivit efterfrågad av personer med läsnedsättning som inte kan läsa tryckt text. ALIS (Administration av litterära rättigheter i Sverige) har därför glädjen att meddela att MTM (Myndigheten för tillgängliga medier) har gjort denna bok tillgänglig. Mer information om boken hittar du på www.legimus.se.
Vad är en talbok?
En talbok är inte detsamma som en ljudbok. Talböcker produceras i enlighet med §17 i lagen om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk och kan bara göras av bibliotek och organisationer som har regeringens tillstånd. Upphovsrättslagen medger att MTM gör framställningen utan att på förhand meddela upphovsmannen. Mera information om talböcker hittar du på https://mtm.se/tillgangliga-
MTM har regeringens uppdrag att se till att personer med läsnedsättning får tillgång till de böcker de behöver på det sätt som passar dem. Detta sker i samverkan med landets bibliotek. MTMs bibliotek www.legimus.se ska spegla bokutgivningen i Sverige och innehåller talböcker, punktskriftsböcker och e-textböcker. Mer information om MTM hittar du på www.mtm.se.
Känns jättefint att även funktionshindrade ska få ta del av Vera och Busters öden och äventyr framöver!
I övrigt försöker jag ha semester, vilket inte går så bra, men jag försöker i alla fall!
En god vän till mig beställde ett stort fint korsord i A3 till sin man som fyllde år, och då bestämde jag mig för att sjösätta min gamla idé med personliga korsord, gjorda till och om en viss person.
Började självklart med att regga en domän och göra en hemsida: www.uppsalakryss.se.
Först gjorde jag den i wordpress. Blev fult. Gjorde om den i Dreamweaver. Blev ännu fulare. Vred ner mina ambitioner och gjorde den i wordpress i alla fall.
Den är fortfarande inte färdig, men snart så …
Jag är numera också stolt sponsor till en folkrace-förare
– Niklas Sluggo Karlsson från Uppsala. Har bidragit till delar av växellådan i en kermitgrön folkracebil och det här tror jag kan bli kul! Har alltid gillat folkrace sådär lite på avstånd, men nu ska jag lära mig lite mer om det har jag tänkt, och samtidigt göra reklam för mina personliga korsord på hans bil.
Beställde dekaler från Vistaprint, och samtidigt tre jättefula koppar med reklam på. 
Vet inte riktigt hur jag tänkte där, faktiskt – men jag får väl skänka bort dem framöver.
Kanske ha en korsordstävling på uppsalakryss.se, där priset är en mugg?
Det kan vara en bra idé! Eller inte … *haha*
I övrigt har jag som vanligt några korsord på gång, ett manus som ska vara klart till den 1 september, ett annat manus som ska vara klart ”till hösten” – och så en del annat.
Semester? Njae, kanske inte, men jag kör åtminstone inte buss just nu. Det är skönt att vara lite ledig från det i alla fall. Själva frilansandet är ju ett sätt att leva, och det tar man inte semester ifrån så lätt!
Hejhå från A
Domedagen? Nej, Flogstamasten
och några hus på Oslogatan
fotograferade i går kväll och
sedan filterbehandlade
på alla möjliga upptänkliga vis.
Folk får säga vad de vill, men
själv tycker jag att filter
ger min kreativitet näring!
Var inne på Akademibokhandeln i dag och letade upp Vera och Buster ”En dag i stallet”. De stod lite halvhögt i hyllan, tämligen anonyma, med ryggen utåt. Jag väntade tills expediten försvunnit åt ett annat håll, sedan vände jag snabbt på dem så framsidan syntes i stället! *hehe* Det är de små små marknadsföringsåtgärderna som är grejen, helt klart!
I övrigt blir man lite dyster i en vanlig bokhandel nuförtiden. Så lite böcker av viktigare slag. Så mycket kokböcker och rent krafs. Tror det fanns fler snygga anteckningsböcker än nyutkomna svenska romaner i affären jag var i i dag, bara som en jämförelse …
Just nu är jag för övrigt inne i en period där jag inte vet varför jag ska skriva fler böcker alls. Det finns ju redan så många. Varför skulle jag ens försöka skriva en deckare, när andra verkar ha så mycket bättre och mer blodiga fantasier och invecklade historier att berätta? Ja, säg det … Bättre skriva det som är unikt för mig, än att efterlikna alla andra.
Förresten – Akademibokhandeln hade inte Det stora kalaset av Steinbeck. Bara de gamla vanliga Möss och människor och Vredens druvor. Synd, men det är ju tur att Antikvariat.net finns!
/A
En så här fin recension från bibliotekstjänst blir man ju klart stolt över!
Lättläst kapitelbok
En dag i stallet är den tredje boken om Vera och Buster. En lättläst bok om 9-åriga Vera som nyligen har flyttat och på det nya stället visar det sig att hon bor nära en gård där det finns hästar. En av de här hästarna är russet Buster, som är den finaste Vera kan tänka sig. Serien berättar om vardagliga saker som kan hända i ett liv med hästar. En dag i stallet förmedlar en typisk stalldag när det regnar och ingen har lust att rida, men hur dagen bara flyter på ändå utan att något egentligen händer. Det är trevligt och trovärdigt att livet med hästar berättas utan fokus på ridningen. Den mesta tiden med häst tillbringar man ju faktiskt inte i sadeln. Sara Julin Ingelmarks mangaliknande, uttrycksfulla bilder fyller uppslagen och Anna Sellbergs text alternerar mellan berättande text och pratbubblor. Det finns små faktatips invävda i texten som förmedlas genom dialogen, vilket är ett sympatiskt grepp. Texten är lättläst med föredömligt korta meningar. Pratbubble-dialogen ger liv och dynamik åt texten och då de även textats med versaler kan även den alldeles färska läsaren hänga med.
Helhetsbetyg: 3. Annakarin Lindberg
Upptäckte också att boken ifråga är populärast samt ”Tillfälligt slut” hos Bokus. Också det är lite kul – även om jag inte vet i fall det beror på att den verkligen är slutsåld, eller att den bara är restad hos Förlagssystem, eller något i den stilen.
Har just lyssnat på Kerstin Ekmans ”Händelser vid vatten” och inser att skriva, det kan jag inte alls, om man jämför … Men man ska nog faktiskt inte jämföra sig med de allra allra bästa, utan använda dem som inspiration och läsa (eller lyssna) för den rena njutningens skull.
Faktum är att jag minns att vi hade hennes böcker hemma när jag var liten. Började läsa en av dem och blev helt fast. Nu så här långt efteråt minns jag inte vilken av böckerna det var, troligen Springkällan eller Häxringarna. Minns bara att själva språket, berättelsen, bilderna gav en sådan otroligt stark ”aha-upplevelse” att jag fortfarande kommer ihåg det, trots att det måste vara närmare fyrtio år sedan.
Efter Kerstin Ekman fortsatte jag till John Steinbeck och ytterligare en gammal bekant: ”Det stora kalaset” (Cannery Row på originalspråket). Och vilken underbar rövarhistoria han berättar!
Macks ständigt lika eleganta lösningar på alla problem, får mig på så himla gott humör. Och personskildringarna … Några få ord, och man förstår precis! Den sluge och snåle affärsmannen Le Chong, som inte kan hjälpa att han ändå lyder under sitt goda hjärta. Doktorn, enstöringen med sina grodor och gregorianska sånger. Hazel, som är expert på att ställa frågor, frågor som gör att ett samtal aldrig avstannar …
Att sedan kvinnoporträtten, precis som i ”Resa med Charley” (som ju Steinbeck skrev många år senare) är i princip totalt frånvarande – det får man skylla på att det var andra tider då, i depressionens USA i slutet av 1930-talet.
Första upplagan av ”Cannery Row” kom redan 1945, för 71 år sedan – och en sak är säker: det är inte många böcker som åldrats med ett sådant behag som denna!
Här är en länk till en blogg som heter Travel Dreamscapes. Där kan man se bilder och läsa om verklighetens Cannery Row i Monterey. Här finns också mer för den som vill veta mer om de verkliga personer som lever vidare för alltid genom John Steinbecks fantastiska bok => Cannery Row
/A
Öppnade bloggen för att skriva ett inlägg, och hittade 329 kommentarer. Alla spam. Så trist det är med denna nätets ohyra. Nu är kommentatorsfunktionen avstängd tills vidare.
Men det var inte alls det jag skulle skriva om, utan om stipendieutdelningen som var på Reginateatern häromkvällen. Det kändes verkligen jättekul och nu blev det också mycket mer verkligt än när det bara dunsar in pengar på ett konto.
Jag var klädd i mina bästa kulturtantskläder, och kunde konstatera att kombon klänning och jeans, var allmänt förekommande bland oss m
edelålders damer. Skönt att man har fattat koden, typ.
Försökte tänka ihop ett tal i sista stund. Det var inte det lättaste, och när jag väl hade fått diplomet och skulle säga något, glömde jag bort det mesta. Men jag lyckades i alla fall få fram att om man är osynlig så finns man inte, och att autistiska barn faktiskt är i princip osynliga i dagens barnlitteratur. Visst finns det en och annan funktionshindrad unge som är en lattjo sidekick till bokens huvudperson, men aldrig att någon skriver för de autistiska barnen själva.
Men det ska jag ändra på nu! Ungefär så.
Sedan när allt var slut dök också bästa vännerna upp och firade med oss en stund, och därefter gick sambon, yngste sonen och jag till O’Connors och firade lite till.
Nöjd? Jajamensan!
Men nu – tvättstugan. Dörren till utrymmet där kattlådan står hade blåst igen. Katter är uppfinningsrika djur, och det låg en hög tvätt på mitt kontor.
Okej, det är inte deras fel förstås, men … Yuk! :p
/A
Nej, det blir inte mycket bättre än så här. Doften av sommar från syrenbuskens lila blommor. En humla som vimsar förbi, medan stallkatten sitter i kvälssolen och spanar intresserat ut i gräset. Hästarna som doftar sött när man borrar in näsan i hårremmen och andas in deras värme.
Nybryggt kaffe i koppen och en glass som nästan smälter innan man hinner äta upp den. Hundvalparna som leker på gårdsplanen, tills de plötsligt tröttnar och dricker tillsammans ur vattenskålen i skuggan under syrenen.
Tänk att det finns sådana här dagar och kvällar – och att jag tillhör de priviligierade människor som har möjlighet att njuta av dem!
/A
… ja, det läste jag i en grupp på facebook i dag. En tjej som (hemskt nog!) jobbar med barn med ADHD, anser att barnen kan få det för att föräldrarna beter sig på ett visst vis. Och när fler gav sig in i diskussionen fick jag lära mig att kostförändringar som lchf och att plocka bort gluten, kan bota både det ena och det fjärde, och dessutom gör kolhydrater hål i artärerna – ”för det har jag läst på nätet och dessutom ljuger alla läkare”.
Mmm … Precis så är det.
Tänk om det fanns en diet som kunde bota dumhet. Så mycket enklare allting skulle vara då.
I dag var det för övrigt dags att göra sitt pensum som fru Justitias hantlangare på Tingsrätten i Uppsala.
Alltid lika intressant, och i dag var det tack och lov ingen det var direkt synd om. Jo, för jag tycker ofta synd om de där som sitter där på andra sidan. Brukar tänka att ”men stackare, om du fått hjälp när du var liten, så …”. Men för en gångs skull var det faktiskt bara folk som klantat sig alldeles av sig själva. Det känns faktiskt lite lättare då.
För ungefär 1,5 år sedan läste jag en artikel om professorn Micael Dahlén som beslöt sig för att ändra 40 vanor under ett år.
https://www.unt.se/leva/han-andrade-40-vanor-pa-ett-ar-3540771.aspx
Jag har lyckats ändra två vanor på sistone: slutat med mjölk i kaffet och slutat dricka cola zero i tid och otid.
Frågan är nu – vad ska jag ändra på härnäst? Testa att sova på nätterna och vara uppe på dagarna kanske? Kan faktiskt vara värt ett försök – så godnatt!
/A
Jävlabambi i backen i Stenhagen.
