Läsa andras bloggar

Jag läser inte många bloggar alls, men en som jag följer är journalisten med mera Lena Kösters blogg. Den heter Kösters penna och är tämligen nyfödd på webben.

Köster och jag har känt varandra i en himla många år – typ sedan 1989 när jag frilansade för Upptinget, där hon var redaktör. Så småningom slutade hon och hamnade på UNT, medan jag fortsatte som frilans några år till, innan jag fick barn och började skriva fiction i stället. Jag insåg nämligen ganska snart att man inte kunde springa omkring på jobb medan man släpade på en liten kille i en bag. Så det blev seriemanus, lovestoriesar till veckotidningar, så småningom hästböcker, översättningar och serier för mig. Och för Köster en massa jobb på UNT, med Uppsala kulturliv som bas och egna alster i diverse olika genrer som guldkant.

Tack vare facebook har vi liksom hittat varandra igen efter alla år – det känns jättekul! Och Lenas blogg är verkligen läsvärd. Du hittar den här: http://kosterspenna.bloggo.nu/

 

I övrigt är jag superless på vädret. Jag vill ha snö, kyla, knarr under skorna och blå himmel med solsken! I stället är det bara grått, isigt, trist och en massa varningar på radio och tv om att NU har minsann klimatet förändrats och det blir bara varmare och snart är det försent att stoppa och bla bla bla.

Men hallå – säg inte det till mig! Säg det till idioterna som slåss runt om i världen i stället!

Vad spelar det för roll i det stora hela om jag kör eco-driving i en gasbuss några timmar i Uppsala, när en stridsvagn drar 300 liter smutsig diesel i timmen och inte bara har ihjäl en massa miljö, utan också en massa människor?

Börja med att stoppa alla krig och se till att folk får tak över huvudet, mat, har jobb och att barnen kan gå i skolan. Sen kan vi börja diskutera att rädda miljön! Innan det är ordnat, är det faktiskt helt kört.

Nu nytt ämne! 🙂

I går var vi ute på äventyrligheter med hästen Mackan och hans ponnybarn. Eller ponnyvuxen ska man väl kalla henne egentligen, efter senaste födelsedagen. Vi lastade hur som helst in Mackan i transporten och åkte till ridhuset i Ullbolsta, så han och T kunde träna hoppning tillsammans med några andra ekipage.

Själva ridandet gick finfint, och ponnyn är så himla duktig där han klipper hindren i bästa stil, riden av duktiga T. Men sedan när vi skulle hem blev det problem.

Först startade inte bilen, för batteriet hade lagt av. Snälla Carro kom med sin bil och startkablar, och efter en liten stund var motorn igång och vi på väg hem.

Men vägen från Ullbolsta går först ner till Jumkilsån, sedan upp från Jumkilsån igen. Och det gick alldeles för långsamt! Sliiiiiiiiira, så stod vi stilla mitt i uppförsbacken utan att komma längre!

Det var bara att lasta ut hästen och sedan fick han promenera iväg med T och hennes syster S, medan Kimpan sakta backade hela ekipaget i mörkret ner mot den smala bron över ån. Huvvaligen! Till sist var han på hyfsat plan mark, gasade på uppför backen och hejhå – äntligen kom ekipaget upp så vi kunde stoppa in hästen i släpan och åka hem.

Mackan var naturligtvis jättecool som vanligt. Han ville helst bara gå ner i diket och äta. Han är lite som Nalle Puh, faktiskt. Snäll, alltid hungrig, och med en mycket liten hjärna …

Nå, det här är faktiskt en sådan typisk hästmännisko-händelse!

Det är lördag kväll. Alla vanliga människor sitter hemma i soffan och tittar på tv, är på jobbet, ute och festar eller hälsar på hos någon. De allra flesta är på ett ställe där det är varmt och trivsamt.

Vi stod i ett kallt ridhus i en dryg timme i stället. Och när vi frusit klart släpade vi undan alla bommar, som någon annan släpat fram, lastade in hästen och åkte hem, med ovanstående äventyr på vägen. Vi var inte hemma förrän åtta, och den där middagen som vi pratat om – entrecote med pf och bea – den liksom bara försvann i ett töcken och ersattes av varsin pizza från stans bästa pizzeria – Ekeby pizza.

Men kul var det, och det finns betydligt sämre sätt att tillbringa en lördagskväll på än att ägna sig åt hästäventyr!

Nu är klockan snart tre på natten. Jag ska skjutsa Kimpan till jobbet, sedan sova några timmar innan det är dags att släppa ihop Sigge med en ny häst i hagen. W har varit på julsemester en månad nästan, men nu är han hemma igen. Hoppas att det går bra, och att vi alla håller oss på benen i halkan.

Här är förresten en länk till en artikel om oss nattugglor – vi är kreativa, risktagande singlar enligt den. Känner jag igen mig? Ja, till vissa delar faktiskt!

http://news.uchicago.edu/article/2014/03/31/night-owls-unlike-early-birds-tend-be-unmarried-risk-takers

Hejhå från Anna

 

ridtur

Vad jag längtar till sommaren och alla långturer vi ska ut på! 

Sluta tramsa och gör något du gillar!

Ibland blir jag så himla trött på folk. Jag är till exempel med i en grupp för författare på fb, och ibland får jag sätta mig på händerna för att inte skriva elaka svar på dumma inlägg. Jag fattar egentligen inte varför jag bryr mig, men någonstans är jag ju också lite nyfiken på vad andra sysslar med.

I gruppen är det en salig blandning folk – allt från storsäljande kändisar till egenutgivare, författarcoacher, förläggare, poeter, deckarförfattare, facknördar, lyckliga debutanter och dystra typer, som börjar inse att de troligen aldrig kommer att bli publicerade.

Stämningen är för det mesta god och folk är vänliga, kommer med råd och tips och stöttar varandra. De flesta är trevliga och jag har lärt mig en del – som att man ska undvika att ge ut sin bok själv på vissa ”ge-ut-själv-förlag”, som tydligen verkar ha satt i system att blåsa folk.

Trist med sådant.

Jag har också fått en hel del dubier mot författarcoacher. Det ger mig dålig magkänsla när människor som varken har gett ut egna böcker, eller har erfarenhet av att jobba på ett bokförlag, tjänar pengar på att coacha andra att skriva si eller så.

De som trots allt blir utgivna, är det tack vare författarcoachen – eller trots denne? Och hur många blir INTE utgivna för att deras starka personliga text förvandlas till något helt annat av en usel författarcoach utan koll?

Nåja, jag är säkert bara avundsjuk på att de tjänar en massa pengar. Fast jag skulle också kunna göra det där jobbet egentligen. Hur svårt kan det vara? Men jag vill inte.

Jag skulle inte kunna hålla uppe den där ”gulligull”-attityden mot värdelösa texter och dåliga historier, något som ju författarcoachen måste göra för att få sälja fler råd och kurser.

Så nej, författarcoacheri är något som faktiskt går fetbort för mig.

Men det här med trams, då?

Ja, kan någon förklara för mig hur man svarar på inlägg som det här (fritt citerat och ett ihopkok av ett antal inlägg): ”Jag vill skriva en bok men vet inte riktigt vad jag ska skriva om. Har ni något förslag? Förresten – huvudpersonen ska nog vara en kvinna i 23-årsåldern som är fotomodell. Vad ska jag kalla henne, tycker ni? Och vet någon här hur det är att vara fotomodell på riktigt? Sedan tänkte jag att hon skulle bli mördad. Har ni någon idé om hur?”.

Seriöst: om du inte har en idé – varför skriva alls? Gör något vettigare i stället! Läs exempelvis andras böcker. Då får du input som på sikt ger din egen kreativitet en skjuts framåt.

Så det här med namn: Om huvudpersonen är så tråkig att du inte själv kommer på ett namn – hur ska du då få läsarna att intressera sig? Bra personer i böcker har sina namn direkt när de föds i ens huvud!

Och till sist: om du inte har erfarenheter, hur ska du kunna skriva något som berör? Jo, visst, man kan göra research, men det är mycket jobb och ändå inte säkert att det blir autentiskt när det väl är klart.

Sedan kan man såklart använda sin fantasi och skriva den 347:e Sagan om ringen-versionen, men det tycker jag faktiskt är en helt okej. Inte att härmas, men att hitta på, fritt och fröjdefullt. Det kan jag definitivt köpa som arbetsmetod! Men skippa det där med de elva ringarna, kalla inte den otäcka typen för Gällom och hjälten för Frödo. Det är lite väl närgånget.

Men varför vill man skriva om man varken har en historia att berätta eller en person som man känner för?

Jo, för att författare är intressanta personer. Och vem vill inte vara intressant?

Som författare behöver du dessutom inte skriva. Det räcker om du pratar om det och planerar vilka snittar och vilken champagne du ska bjuda på vid releasepartyt. Manuset ligger hela tiden bekvämt gömt i din dator. Du låter ingen läsa förrän det är klart (”Gud, nej aldrig, det törs jag inte …det är alldeles för nära mig … ” … säger du bara och himlar med ögonen om någon frågar!). 

Och om det aldrig blir någon bok utgiven  då är det förlagens fel som självklart inte förstår vilket storverk du har skapat med mycken möda och stort besvär.

Jaha, men alla har väl rätt att drömma? Visst, men är det inte roligare att göra något du VERKLIGEN känner för?

Det är lätt att blanda ihop det man tror att man vill göra (skriva böcker, bli författare) med det man egentligen vill göra, men som inte har lika hög status (samla porslinskatter, titta på tv).

Sedan finns det naturligtvis de i den där gruppen som brinner för sitt skrivande. De har en historia som ska berättas, kosta vad det kosta vill. De funderar och planerar, skriver om, gör research, lägger till, drar ifrån, offrar alla lediga stunder, tv-kvällar och semestern, skickar in, blir refuserade, börjar om på nytt – och ger kanske till sist ut på eget förlag för egna pengar, om inget av de stora förlagen nappar.

De har verkligen fattat vad det handlar om, och de har min beundran!

Det är de som är författare på riktigt. Ja, för det handlar inte om huruvida man blir utgiven eller inte – det handlar om att skriva för att man måste. Och oavsett förutsättningarna gör man det också. Ingenting kan hejda en sådan person från att foga ihop ord till en berättelse – varken snuviga barn, ”På Spåret” på tv eller senaste versionen av Bubble Witch Saga.

Och när skrivandet är som luft – livsnödvändigt och yrselframkallande – då är det förstås inte ett enda dugg trams. Bara så ni vet.

 

/A