Snart vänder det!

Den här hösten har varit otroligt lång och seg, och som vanligt avslutades den med en kolsvart novembervecka, när det var mörkt redan före fyra på eftermiddagen. Men nu är det ljus i alla fönster – och den 21 december kommer vintersolståndet.
Sedan är det över, och vi har klarat oss den här gången också.
Oavsett höstens mörker, skulle jag aldrig vilja bo i ett land utan årstidsväxlingar. Den mörka hösten  är en förutsättning för den ljusa våren, och utan variationerna i vårt väder, vore livet bra mycket entonigare.

Jag har arbetat på med mitt manus som ska gå iväg i morgon. Ändrat, strukit, skrivit om … Är så jäkla trött på historien så jag helst bara vill säga till förlaget att de får göra vad de vill med det. Precis vad som helst! *grym smiley och tankar på pappersåtervinningen*
Men så kommer petimätern i mig fram. Allt ska vara rätt. Korrekt. Så bra det bara går. Och vem ska fixa det, om inte jag gör det? Så blir det plötsligt ett varv till med texten – för säkerhets skull.
Hur som haver – när det här är klart blir det busskörning i stället. Nu måste jag nämligen ta mig samman och försörja mig. Man kan inte leva på ingenting, månad efter månad, och min V75-rad stannar ständigt på 5 rätt. Håhåjaja. Man lever ett priviligierat liv ändå, så jag ska inte klaga. Jobba heltid varje dag och göra samma sak hela tiden, det skulle ta knäcken på mig, tror jag. Skolan gjorde ju sitt bästa för att försöka under alla år – trots att jag egentligen älskar att lära mig nya saker och hade en hel del bra lärare, som förhoppningsvis brann för sitt kall.

Men nu – ut i verkligheten!

/A

Från presens till preteritum

Har suttit med ett jäkla manus hela dagen och kvällen, men är ändå långt ifrån klar. Jag som trodde att det inte var så mycket att ändra … :/

När jag skrev det där manuset, försökte jag liksom vara lite kul, och skrev därför bitvis i presens. Jag tänkte mig att det skulle ge skärpa till handlingen, öka närvaron, ge det hela mer nerv.
Men tji fick jag när det gällde att vara litterär.
Dåtid genomgående är grejen, så nu måste jag sitta och ändra hela middevitten från presens till preterium.
Fattar hur mycket jobb det är! 😮
Vi pratar typ 403 861 tecken inklusive blanksteg.
5000 rader.
71 760 ord.

Den som anser att författare är ett privilierat jobb, får gärna komma hit och hjälpa mig. Vi pratar alltså om att skriva om meningar av typen ”Hon reser sig upp och ser på honom” till ”Hon reste sig upp och såg på honom”.
Om du fixar det, så håller jag med kaffe och smörgåsar under tiden!
Fritt kattgos och hundprommisar ingår. Välkommen!

Förresten blev jag så otroligt full i skratt när jag läste en intervju med Lotta Lotass, här länkad till Aftonbladet som rewritat den.
På ett ställe säger Lotta Lotass, angående den där kulturmannen som begått diverse sexuella övergrepp mot ett antal kvinnor:
Den senaste veckan har Svenska Akademien hamnat i kris efter att en kulturprofil med nära band till Akademien anklagats för att ha antastat, våldtagit, trakasserat och hotat kvinnor. Lotta Lotass har anlitats till mannens verksamhet men kände inte till vad som pågick:
– Tack och lov ser jag inte bra ut och var väl därför ointressant för honom.

Precis så är det!
Jag tillhör inte heller de blonda, smala, vackra, eleganta – och har heller aldrig behövt försvara mig mot sexuella övergrepp från varken slemmiga kulturpersonligheter eller vanliga snuskgubbar.
Där ser man vilken himla fördel det är att vara tämligen tjock, pratsam, orädd och kaxig. Man får faktiskt vara i fred i det stora hela. Och när man väl träffar någon som blir intresserad av en, handlar det alltid om hela konceptet – inte bara att man är en ny köttbit att visa upp för polarna.
Japp, jag inser att jag har sluppit lindrigt undan, och avundas verkligen inte de kvinnor som den tuffa vägen har fått lära sig att vissa män gärna använder sin makt för att begå övergrepp på andra.

Till sist en bra krönika från Aftonbladet om #metoo skriven av en av en ung begåvad journalist – Johanna Frändén: Cirkulera! 

Over and out!

/A

PS. Ibland är en ny president bara såååå umsfilibabba för en korsordsmakare! Skärmdump från DN häromdagen.

Hur svårt kan det vara?

Varje dag kommer det nya hashtags med avslöjanden – män (och en och annan kvinna) inom kulturvärlden, politiken, juridiken, media … och så vidare! – avslöjas med byxorna vid knäna.
Uppenbarligen handlar det om människor som är totalt värdelösa på att uppföra sig.
Men alltså – hur svårt kan det vara?

För mig är det självklart att man inte kommer med sexuella anspelningar till folk som man inte känner väl – och är säker på att uppskattar det.
Lika självklart är det att man inte stoppar in handen i någon annans underkläder, säger fula ord eller hotar att förstöra någons karriär om hen inte går med på mina krav.
Inte heller blir man skogstokig på jobbet och beter sig som en trotsig småunge när något går en emot. Dessutom kommer man i tid, svarar på tilltal, är hövlig och vänlig mot de man har omkring sig. Oavsett. Man är ett proffs på jobbet, helt enkelt. Och man följer vanliga, enkla regler om hyfs, artighet och uppförande som varje människa borde ha inpräntat i sig sedan barnsben.
Eller? Nä, tydligen inte.

Vi svenskar är ofta så j*kla kaxiga när vi ser ner på andra länders sätt att behandla framförallt kvinnor.
Hederskultur, gubbar som gifter sig med småflickor, kvinnor som måste skyla sig med slöja och aldrig får varken utbilda sig, köra bil eller ta egna ekonomiska beslut under hela sitt liv.
Svenskar tar gärna till brösttonerna mot detta, särskilt i olika hata-grupper på facebook.
Men tänk – vi har människor som ägnar sig åt samma beteende här ju.
Varför dyker inte dessa upp i debatten förrän nu?

Vad annat än förtryck är det när en äldre etablerad man inom kulturvärlden hotar en ung poet med att han ska förstöra hennes karriär innan den börjat, om hon inte ligger med honom?
Vad annat än förtryck är det när geniförklarade, medelålders skådisar klämmer och känner på unga nyutbildade praktikanter, som vore de ett stycke kött?
Det är faktiskt ingen skillnad alls mellan detta och det som kränkta svenska män så gärna vrålar aggressivt om i olika stå-upp-grupper.
Förtryck är förtryck – oavsett etnicitet och kultur.

Till sist: det är lite roligt att de som är verksamma inom den stockholmsdominerade mediavärlden tycks tro att alla minsann känner till vem den där ”kulturpersonligheten” är. Jag menar alltså snubben med ”nära band till Svenska Akademien” som anklagas för diverse otrevligheter av sammanlagt 18 kvinnor.
Själv sitter jag som en fågelholk, när det flämtas upphetsat i radio och tv visar pixlade bilder där han tar en orden (?) av Bah Kunke. Hade ingen aning alls om hans existens förrän nu.
Hur kan vara så anonym, trots pixlade bilder och fler och fler ledtrådar varje timme, om han är så viktig? Ingen aning, säger ju jag. Konstigt är det, i alla fall. Fast han kanske inte är så inne på hästböcker …? 😉


Till sist: äntligen har domen mot Ratko Mladic fallit.
Mladic ses som ansvarig för minst 8 000 människors död vid massakern vid Srebrenica. Han skyller ifrån sig och tänker överklaga, men såvitt jag förstår kommer han att få tillbringa resten av sitt liv i fängelse.
Det känns bra.

Fotografen Dzenana Halimovic har sammanställt över 2 400 porträttfotografier på några av de män och pojkar, som försvann de där dagarna utanför Srebrenica. De som aldrig återvände.
Se på dem och minns att det lika gärna kunde varit du, eller jag, eller våra barn, föräldrar, syskon … Vansinne skonar ingen.
https://www.rferl.org/a/27114531.html

/A

Inga ursäkter kvar …

Pappershögen ligger bredvid datorn.
Kommentarer med blyerts i marginalen. Inte så många som man kunde ha trott dock. ”Fruktansvärt välskrivet”, sa förläggaren – mycket snällt och med ett milt tonfall.
Åh tack.
Det gjorde inte ångesten mindre. *gaaah*

Det finns alltid annat att hitta på.
Kontoret börjar bli välstädat.
Kattlådan är tömd.
Har ringt en god vän.Gjort mer kaffe.
Måste gå ut med hundarna nu.
Oj, snart dags för stallet! Det skymmer redan härutanför …

Frågan är hur många ursäkter man egentligen kan uppfinna, innan man till sist står inför det faktum att det är dags för ett sista korr och sedan är det färdigt?

Nu åker vi till stallet, jag och hundarna. Sedan ska jag åka hem och ta itu med det hela.
Jag lovar.

Kanske, i alla fall.

/A

 

Underbara november

Det är i november man verkligen inser hur härligt det är med solsken och klarblå himmel. Gulnande löv, bruna åkrar, strån av grönt sommargräs som fortfarande försöker suga i sig den sista lilla värmen innan snön kommer. Färgerna är dova, förutom de näst intill självlysande gula bladen på rönnen utanför mitt fönster.
Privilegierad som jag är, blir det snart en tur till stallet, och där väntar både en hundpromenad och en ridtur. Gäller att ta tillvara på varje minut av dagsljus så här års!

Har börjat jobba med nästa manus, och det känns alldeles oöverstigligt i vissa stunder. En massa idéer trängs och vill fram. Människorna förvandlas från skuggor till personer, får kontur och utseende, en röst, ett namn. Scener som ska vara med dyker upp som små filmsnuttar för min inre blick. Känslor och tankar skapas. Ett eget universum växer till sig. Lite som Mindcraft utan Mindcraft … 😉
Det viktigaste är att det blir en bra historia. Läsaren ska sugas in och dras med framåt, inte vilja sluta lyssna eller läsa.
Samtidigt tänker jag också berätta om en samhällsfråga som känns viktig att ta upp. Det är något jag grubblat på i flera år, men dragit mig för att skriva om eftersom det både kräver en massa research och en rejäl arbetsinsats, om det ska bli bra. Inklusive en viss känslomässig investering, faktiskt. Ja, det kommer att kännas i hjärtat att skriva det jag har tänkt, och lätt blir det inte.
Men ibland måste man måste våga, annars är man bara en liten lort, för att citera Astrid Lindgren [mycket fritt]

/A

Alla mina barn …

Sitter i soffan och försöker räkna efter hur många böcker jag egentligen har skrivit sedan 1983. Det var då min första bok – Mirre på ridläger – kom ut. Jag var 17 år är jag skrev den, 18 år när den antogs, och hann precis ut ur gymnasiet innan den dök upp i ett av bokklubben Silverhingstens bokpaket.

Boklista
Mirre på ridläger
Mirre och Ankan tävlar

Guldfuxen

Jennie, Milla och Figaro
Jennies drömhäst

Mia på ridläger [inte samma som Mirre på ridläger!]
Guldfuxen – ny upplaga som bl a gick i USA

Sara-böckerna
Sara och fullblodsmysteriet
Rädda hästarna, Sara
Sara och clownen som grät [min egen favoritbok!]
Över alla hinder, Sara
Akta dig, Sara

Läslusens lilla pysselbok
Handbok för lata sommardagar
Kär kär kär …
Pennys Pysselbok

Vera och Buster
Önskeponnyn
Nu rider vi!
En regnig dag
Häst-tokig
Vera & Buster 5 [fick ja på den i dag! Hurra!]

Den ledsna ponnyn [bokklubben Penny decemberpaketet 2018]

Projekt X – antagen och bearbetas just nu – min första vuxenbok! 🙂

Känns som om jag har glömt någon, men så illa kan det väl inte vara? *teflonhjärna*

I övrigt så har det varit en seg höst, med en envis hosta som hackat och hackat. Nu äntligen har det gett sig, så nu måste jag köra en massa buss för att ha råd att fira jul.
Har fått några nya korsordsuppdrag på sistone – är en av flera alternerande konstruktörer som gör krypto och barnkorsord i Sydsvenskan. Jätteroligt!
Jag älskar verkligen att göra krypton. Det är som att lägga ett pussel, där bokstäverna är bitarna som måste passa in i varandra för att det ska gå i hop. Det kompliceras av att alla bokstäver ska vara med minst två gånger, och att bokstäver som H, P och Z inte förekommer särskilt ofta i vårt språk.

Men nu – dags att ta itu med dagens göromål!

/A

PS. Jag hade ju glömt Pennys Pysselbok. Nu är den också tillagd! DS.

 

Pysen-böckerna och skäckiga kallblodstravare

Måste bara visa – tänk att det finns skäckiga kallblodstravare!
Hittade de här bilderna i en blogg om kallblodstravare, och kom att tänka på Marie-Louise Rudolfssons böcker om Pysen. Jag tyckte alltid det var så knäppt att han var en travhäst – han var ju en skäck! Men nu undrar jag om det inte var så att han var en liten kallblodstravare, helt enkelt!

https://fokus.kallblodstam.se/?p=597

Roligt är också att Augusta finns med lite längre ner bland bilderna. Hon är mormors mormor till min Mackan, och inskriven i stamboken som ”Nordsvensk brukshäst”. Hon är nämligen född 1953, elva år innan stamboken delades upp i brukshästar och kallblodstravare.
Om man sedan fortsätter leta sig bakåt i Augustas stamtavla, är det bara några få generationer till, innan det står OKÄND på ett antal ställen.
Här kan man läsa mer om henne: https://www.sleipner.org/erikwiden/2010/05/24/augusta/

Augustas härstamning hos Svensk Travsport: https://www.travsport.se/hast/visa/8514?source=S

 

/A

Drömmar och höst

Höst ute och jag har massor att göra. Men sov för länge i morse efter ännu en av dessa halvvakna nätter. Man ligger där i sängen, sover, vaknar till, lyssnar lite på radio, somnar om, vaknar till igen. En katt som säger mjau, en bil som kör förbi, en dröm som plötsligt tar tvärslut i kaos. Minsta lilla är en anledning att slå upp ögonen och tänka ”häpp!”.
Häromsistens när jag var förkyld, drömde jag en mycket komplicerad och rörig dröm. Det var något med bilar som vi skulle köra iväg med, och en massa annat. Plötsligt mitt i drömmen griper mitt Vakenjag in och säger irriterat till Drömmakaren inne i huvudet: men fy sjutton vilken jobbig dröm. Den här orkar jag faktiskt inte med!
Och sedan vaknade jag …

Alltså  – jag måste skriva ett manus. Det har jag lovat. Ändå är det som seg deg i huvudet. Idéer poppar upp, men förkastas. Skriver lite. Känns inte bra. Slutar. Gör något annat. Provar en ny idé. Och så går det runt.
Mitt vaken-jag borde faktiskt ta itu med det här nu, slog det mig. Kanske dags att Vakenjaget säger till Idémakaren inne i huvudet att skärpa sig lite, precis som Drömmakaren fick göra?
Faktiskt ingen dum idé.

Tror jag köper den.

Over and out!
/A

 

Läsminnen …

Vad roligt det var att få biblioteksersättning! Tänk att så många människor lånat mina böcker. Tusen tack allihop!
Fick inte bara för Vera & Buster och de senaste böckerna, utan också för en del gamla lån som låg kvar sedan tidigare år, då de inte nått upp till gränsen för utbetalning. Till och med kära gamla Guldfuxen hade fyra lån i sin kolumn. Känns fint!
Kan ju erkänna att det blev inte en jättesumma, och när skatten är betald blir det typ ett ganska litet belopp kvar. Men det spelar definitivt mindre roll än känslan av att jag plötsligt liksom ”fick syn på” ett antal av mina läsare!

Själv växte jag upp i ett hem fullt av böcker – vi hade böcker precis överallt. En gång när vi skulle flytta var det en flyttfirma som räknade, och då var det runt 10 000 volymer, ungefär som ett medelstort kvartersbibliotek alltså. Och årets Nobelpristagare stod alltid på julklappslistan.
Jag hade två bokhyllor på mitt rum. Där fanns allt från hästböcker som Vitnos möter Brunöga (!) av Marie-Louise Rudolfsson, Nan Ingers böcker om Piglet, boken om Man O`War av Walther Farley och naturligtvis Elyne Mitchells fantastiska böcker om de australiska vildhästarna – Windy och hans vilda hjord.
De samsades med vuxenböcker av Guy de Maupassant, Colette, John Steinbeck och Sylvia Plath, deckare av Georges Simenon, Jean Bolinder, Agatha Christie och Dorothy Sayers, och så småningom nutidsromaner av bland andra Kerstin Thorwall, Doris Lessing, Erica Jong och Ulf Lundell.
Och jag läste och läste. Det fanns aldrig någon som förbjöd något. Allt fanns framme. Minns när jag låg på magen på en filt och försökte läsa Solsjenitsyns ”Gulagarkipelagen” en sommar, strax efter att han fått Nobelpriset. Kom nog aldrig igenom den, men minns fortfarande det hårda, gula bokomslaget under skyddspappen.
En gång hittade jag Nabokovs ”Lolita” i en grannes bokhylla och ville självklart låna och läsa den. Grannen sa lite oroligt att ”oj, men då måste jag nog fråga din mamma först …”. Det hade jag aldrig varit med om förr och det var en svindlande konstig tanke att man inte fick läsa precis vilken bok man ville, när man ville?

Trots att vi hade ett helt hus fullt med böcker, var biblioteket en magisk plats. Doften av böcker, tystnaden, det speciella ljuset genom de stora fönstret. Bibblioteksböcker doftade på ett särskilt sätt. De var inbundna i någon sorts plastad kartong och luktade lite gammalt, även om de var relativt nya.
Jag vet inte hur många gånger jag bar hem en av Nan Ingers böcker om Piglet, den upplagan med det illande brandgula omslaget med svarta streckhästar. Och ibland så stal jag böcker också. De bara blev kvar i bokhyllan när lånetiden gick ut. Som vuxen betalade jag för dem, med ett präktigt dåligt samvete. Som barn vet jag inte riktigt vad som hände, men förmodligen betalade mamma dem.

Och nu står mina egna böcker där på biblioteket. Det känns fint och jag hoppas att Vera och Buster lockar många många små tjejer och killar att börja läsa! Kan man läsa så ligger hela världen öppen sedan.


I övrigt är det höst här nu. Grått, regnar, blåser halv storm. Men jag gillar början på hösten. Kryper glatt in i kokongen och njuter av mörknande kvällar, och får mycket gjort.

Har skrivit klart Projekt X och skickat in för en sista redigeringsomgång, och medan jag väntar på resultatet av det, ska det bli en ny Vera & Busterbok.
Skulle ha skrivit den för länge sedan, men annat har kommit emellan. Nu ska det i alla fall bli av, och efter två omtag har jag äntligen en idé som håller.
Ja, för ibland blir det bara inte bra. Och när det inte blir bra kan det vara bättre att lägg ner projektet helt och fortsätta med något annat. Och det ska jag göra nu!

/A

 

Att ha en purrande katt på magen förhöjer läsupplevelsen!

Hen heter vad hen heter

I en författargrupp jag var med i på FB var det en himla massa tjat om namn. ”Jag har en person här som är si och så – vad ska hen heta?”.
Alltså, jag antar att det egentligen handlade mer om att få kontakt med andra skrivande människor och visa att man är en av dem som skriver ”på riktigt”, men frågan är ändå intressant.
Hur mycket jobb ska man lägga på namnen i sina manus, liksom?

Själv lägger jag inte ner något jobb alls på dem, utan tar bara första bästa som dyker upp i huvudet. Dels kan man alltid ändra senare, dels tänker jag att det undermedvetna säkert gör sitt jobb bäst utan inblandning. När jag skriver har jag alltid en bild av hur personen ser ut, rör sig, pratar – och då vet jag också på något sätt automatiskt var hen heter.
I många fall ändras dessutom namnet så småningom av förlaget. Vera hade flera olika namn, innan hon blev just en Vera – Nelly, Kajsa och Elsa var några förslag. Gotlandsrusset Buster däremot, han har hetat Buster hela tiden. Om jag kör fast med ett namn, det händer ju trots allt ibland, brukar jag googla namnstatistik. Skriver man om någon född ett visst decennium, är det ju bra att använda ett namn som var populärt då.

Det ger ju en vink om tidsperioden, som inte är helt oäven. Fast sedan kanske jag ändå tar namn 99 på listan med 100.

I övrigt är jag precis på sluttampen av mitt hemliga projekt. Känns fint! Egentligen borde jag fira med champagne, men en j*kla snuva har gjort att alvedon och te med honung är grejen. Är så förbaskat trött på virusar, och förstår inte varför de ger sig på mig ideligen. Vik hädan, säger jag bara! >:(

 

Men nu – stallet!
/A