Jävla dinosaurier!

Fy fan vad jag är trött på män (och vissa kvinnor) som tycker att kvinnor inte ska skriva böcker om det de vill, utan ALLTID TA HÄNSYN TILL FAMILJEN OCH BAAAAAAAARNEN – samtidigt som samma män gladerligen hyllar manliga författare som inte tar ett skit hänsyn till FAMILJEN OCH BAAAAAAARNEN.
Hur j*vla inskränkta kan ett gäng medelålders karlar som aspirerar på att kalla sig författare bli egentligen?
Dinosaurier är ordet, sa Bill.
Jajamensan, sa Bull.
Nä, jag får nog gå ur den där gruppen Författare på facebook, innan jag får för mig att skriva en elak bok, eller drabbas av en total hjärninfarkt och börjar springa runt som pippin i Kalle Anka på julafton.

fågel

www.youtube.com/embed/RtEfGDNpm10

Vad är det som är så svårt med att litteraturen ska vara fri? Att man måste få skriva vad man vill? Att litteratur utan frihet bara är en massa ord utan innehåll?
Ja, fan vet. Men få saker är tydligen mer provocerande än kvinnor som beskriver män på samma sätt som Strindberg & co genom århundradena har beskrivit kvinnor.

Gaaaah …. alipappaaliaiiiaiiiiaiiiiaiiiiaiiii …

fågel

 

 

 

 

 

Godnatt!

En redig sk*tbok

Haha, ja den där boken av Eben Alexander var ju verkligen inte mycket att hänga i julgranen. Skriven i den där amerikanska stilen som är en korsning av Det Bästa, Bibeln och Dr Phil upphöjd till 10. Usch, den ska jag skicka vidare till närmaste loppis å det snaraste. Eller låta någon med öppen spis ha att tända med …

I övrigt är det en mycket tidig morgon, och lugnt och stilla. Jag vaknade och kunde inte ens somna om. Inte ens senaste (tämligen omständliga) deckaren om Ruth Galloway lyckades få mig att återvända till sömnriket.
Det är verkligen varierande standard på böckerna. Ett par har varit riktigt bra och gastkramande, andra är mer som en mycket lång och pratig veckotidningsnovell med myspysiga deckarinslag.
Jag tycker verkligen om uppläsaren Angela Kovacs, även om hon uttalar en del ord (som ”boule”) lite märkligt. Samtidigt måste man ju få ha sina små egenheter. Om allt vore likadant vore det oerhört trist, faktiskt.
Hoppas att de gör tv av böckerna framöver. Ruth Galloway skulle absolut kunna ta över efter Morden i Midsomer, som man ju ledsnat på typ hundra gånger om vid det här laget.

I övrigt är jag i valet och kvalet hur jag ska göra med mina gamla hästböcker. Ge ut dem själv på eget förlag, eller sälja dem när nu någon eventuellt vill köpa dem och ge ut dem?
Å ena sidan skulle det vara så himla roligt att göra allt jobbet själv, från början till slut. Å andra sidan: hade jag velat göra det, hade jag redan gjort det …
Det känns lite som att sälja sina barn. Samtidigt: om barnen får det bra, och man själv ändå inte är intresserad av att uppfostra dem, är det kanske inte så dumt ändå?
Och inkomsterna – de kan bli en grund för en pensionsförsäkring. Det brandgula kuvertet är nämligen inget man kan göra annat än skratta gott åt som frilans. Lika bra att inse att det gäller att ha pengar på kistbotten när det är dags för pensionen, om man nu inte vill leva på typ kokt potatis när man blir pensionär.

Ajöken!

/A

 

 

 

 

Pionjär inom hästböcker!

Jo, men visst. Antar att det avslöjar att jag varit med i branschen sedan 1900-talet. Journalisten som skrivit artikeln i UNT läste för övrigt Mirre på ridläger när hon var liten, sa hon i telefonen när hon intervjuade mig. Ja, allting går ju i cirklar, så det är ju inte så förvånande.

I övrigt är jag nöjd över att ha lyckats peta in Vera och Buster, och missnöjd med att journalisten inte ändrade felaktigheten att Wendy skulle vara nerlagd. Rättade det, men det blev ändå fel i tidningen. Wendy galopperar nämligen fortfarande på med 8 nr/år, tro det eller ej.

UNT 2016-01-24 Hästboken åter i ropet

I övrigt tycker jag att Anna Backman kunde fått mer plats, eller en egen artikel. Hon är otroligt påläst i ämnet och har mycket mer vettiga saker att säga än jag.
Här är en länk till Annas blogg Hippokultur – Till häst genom historien – där man hittar en hel massa intressanta inlägg!


Annars är det mycket busskörande nu. Trist ridväder och 9anmycket utgifter – då kan man lika gärna jobba med annat. Och inte går mitt spelande på hästar bra heller. Fi fasiken vad det är svårt att pricka in rätt hästar så här års! Hade visserligen fyra rätt på V75 i går, men nära skjuter ingen hare. I dag satte jag 5 kronor på en häst, som sedan sprang baklänges neråt genom fältet, medan de andra fortsatte framåt. Han är nog snart med i gruppen ”Vi med ridtravare” på Facebook –alternativt förvandlad till hundmat …
Nu ska jag handla en smarrig kaka (orkar inte baka en själv!) och sedan bege mig till stallet och fika med bästa stallkompisarna! Finns få saker som är så bra på att lysa upp en gråmulen januaridag med blötsnö och blask!

Och i kväll är det dags att börja planera för årets korsord till nästa upplaga av Stora Korsordsboken till Linds förlag. Så himla kul att jobba med bästa Kajsa och en massa andra duktiga korsordsmakare igen!

Hejhå i det grå!

 

/Anna

 

Bokhögen på sängbordet växer

Jag skriver mycket mer än jag läser. Dumt. Det borde vara tvärtom, men sådant är livet numera. Har i alla fall en växande bokhög bredvid sängen, och här kommer en genomgång!

Karin Bojs – Min Europeiska familj de senaste 54 000 åren har legat där en liten tid, som bekant. Läser några sidor i taget och förundras över det fantastiska jobb som ligger bakom denna bok.

Liv Strömqvist – Ja till liv
Ett måste bredvid sängen. Slår ofta upp en sida på måfå. Läser, flinar och får en ny vinkel på livet!

Ellen Ekman – Lilla Berlin
Upptäckte Lilla Berlin via tidningen Metro, och gillar den skarpt! Här är Metros framsida häromdagen.

lillab

I går kom ett paket från Bokus med några böcker till.

Samuel Björk – Det hänger en ängel ensam i skogen
Deckare från Norge som lovar gott!

Eben Alexander med Ptolemy Thompkins – Vägvisaren till himlen Hur vetenskap, religion och vanliga människor påvisar att det finns ett liv efter döden
En gång för mycket länge sedan skrev jag några artiklar om nära-döden-upplevelser. Det var fascinerande och intressant. Jag har svårt att avgöra hur jag ska ställa mig till det. Logiskt tror jag det är slut när det är slut, känslomässigt vore det väl trevligt med en fortsättning även på andra sidan.
Eben Alexander är en neurokirurg som själv haft en nära-dödenupplevelse. Före den trodde han inte på det hela, men nu tror han och i den här boken har han samlat in berättelser från hela världen. Oavsett om det är sant eller inte, så är det ett intressant ämne, så den boken fick också hänga med i paketet.

stafastOch så till sist min nya favorit: Stå fast av den danske psykologiprofessorn Svend Brinkman. Välskriven, smart och dessutom rolig bok som tar ett fast grepp om självhjälpstrenden och skickar den åt helskotta!
Återkommer när jag läst klart den.
Här är länkar till några artiklar om Svend Brinkmann:

Dagens Nyheter: Psykologiprofessor gör upp med självhjälpstrenden

Svenska Dagbladets Idagsida: Våga vägra förändringshetsen

 


 

Även om jag inte läser så mycket, så lyssnar jag en del. Är på god väg att ha klarat av alla böckerna om rättsarkeologen Ruth Galloway och kriminalkommissarie Harry Nelson. Trivsamma engelska myspysdeckare, som dessutom är allmänbildande vad gäller utgrävningar, arkeologi och historia. Just nu är jag mitt i ”En orolig grav” och avslutade lyssnandet häromkvällen när Ruth och hennes dotter Kate är ensamma i ett litet hus långt bortsom all ära och redlighet, regnet piskar mot rutorna, det har kommit ett antal hotfulla sms och Ruth, som är på bottenvåningen, hör hur en golvplanka knarrar uppe hos den sovande Kate … *gaaaah*
Så ska en riktig deckare vara – man ska liksom inte våga lyssna vidare mitt i natten!
Till sist: nu går vi alla i väntans tider med de två första böckerna om Vera och Buster. 17 februari är det dags enligt Bokus, och spänningen är olidlig.
Kommer det att bli succé? Självklart, tror både jag, förläggaren, redaktören och tecknaren – men det känns ändå nervöst. Ungefär som att få barn, fast lite värre!

Nu – stallet och ridtur och kvällsfodring.

Ajöken!

Nytt år …

… och jag har redan brutit alla mina nyårslöften. Håhåjaja. Så det kan gå! Fast det var väl relativt sett väntat. Oddset var nere i 1,1 ungefär.

Länge sedan jag skrev nu. November och december är inte mycket att hänga i julgranen. Kolsvart ute, hårt i marken och i år blev det inte ens snö förrän nu efter jul. Jag som älskar snö!

Men äntligen – nu kan man liksom börja se framåt, mot ljusare dagar och värme. Har en massa planer för mitt och Mackans nya år, nu gäller det bara att jobba på så pengarna räcker.


 

Jobbet, ja. Skriver och skriver och skriver …

Nu i januari kommer de två första böckerna om Vera och Buster ut i bokhandeln. Det känns otroligt spännande! Sedan kommer den tredje boken i maj i år, och därefter får vi se. Bara att hoppas att ungarna gillar dem, och att de vill läsa mer! Känns lite kul att vara med både i Rabéns egen katalog och i Svensk Bokhandels stora vårnummer. Liksom lite fiiint!

Har också ett egensinnigt och intressant projekt på gång, som jag skrivit en tredjedel på. Provläst av syster Åsa som sa ”kör!”. Tur att småsystrar alltid stödjer sina storasystrar i vad de hittar på! *haha*

Förlaget, då? Nä, har inte gjort ett skvatt åt det. Men jag har en plan! Om en månad eller två vet vi!

Fortsätta köra buss? Jajamensan. Bästa arbetskamraterna, ju, och det är fortfarande kul att styra iväg i en 18 meter lång plåtlåda!


 

Mitt sökande efter en bra deckare har fortsatt. Började för ett tag sedan på Elly Griffiths serie om rättsarkeologen Ruth Galloway. Första boken var jag tveksam till. Svajig översättning, krånglig story, och alldeles för pratigt.
Bok två var betydligt bättre, och trean riktigt bra! Blev faktiskt lite lycklig när jag lyssnade på trean i går natt – kunde inte stänga av och somna, och då är det j*klar i det bra! Så nu har jag i alla fall hittat en engelsk deckarförfattare som jag verkligen gillar.

Övrbojsigt som väntar på läsning är Karin Bojs tjocka bok ”Min europeiska familj de senaste 54 000 åren”. Ska bli ett sant nöje att få gräva ner sig i den!
Bara den helt underbara elefantbilden på framsidan, kan ju göra vem som helst lycklig!

Nu – dags att jobba vidare.

/A

Det mörknar …

… och inte bara utomhus. Bränderna i flyktingförläggningarna gör mig både förtvivlad och arg. Vilka idioter ni är, vill jag skrika. Vad fan håller ni på med? Ni förstör vårt land, i stället för att bygga upp det, göra det bättre. Arga, unga, kränkta, vita män som tar lagen i egna händer, eggade av sidor som flashback och Avpixlat. Sektlika tankar florerar, liknande dem IS använder vid indoktrineringen av sina unga, arga män: vi mot dem, de är onda, vi är goda, svart och vitt, inga nyanser finns.
En ung man från IS i mellanöstern, och en ung man som eldar flyktingboenden i Sverige, skulle säkert ha en hel massa att prata om. Samma tankar, samma hat, samma tro på att våld är lösningen. Samma oförmåga att ställa det man själv gör i relation till andra människor. Jag har rätt och om du inte lyder, tar jag över din värld med våld.

Motbilden: ung kille på bussen berättar om sitt liv. Föräldrar från Afgahnistan, båda jobbar här i Sverige, kvalificerade jobb. Själv går han på gymnasiet. Sedan universitetet – eller kanske jobba några år? Han har inte bestämt sig än. Vi pratar om religion. Alla får tycka och tänka vad de vill, säger han. Alla religioner är egentligen samma. Jag håller med.
Han och hans föräldrar tillför en hel massa till allas vårt land. Jobbar, betalar skatt, utbildar sig, gör så att Sverige blir lite bättre, dag för dag.
Utan invandring går vi miste om all denna kreativitet, kunskap och vilja till förändring. Visst kan vi sitta här bland våra granar och spela banjo på underläppen, men hur bra blir det i längden?


I min egen lilla värld av blommor, då? Ja, när världen brinner omkring en och kontrasterna blir allt skarpare känns det egna livet här i bortskämda Sverige så fluffigt rosa. Men det händer roliga och bra saker också. Vi får inte glömma det. Man måste glädja sig också, inte bara deppa ihop över all världens ondska.
Nu har till exempel Önskeponnyn och Nu rider vi! hamnat på Rabén & Sjögrens hemsida. Det känns lite konstigt, för de har funnits så länge i mina tankar, men nu är det alltså på riktigt. Har slutkorret på båda liggande här hemma, men törs knappt titta på dem. Tänk om jag missar något? Hu!
Har också ett annat stort projekt på gång, eller nej fel – två projekt. I morgon kommer det förhoppningsvis en skärm, tangentbord och en riktig mus. Här ska skrivas mycket och långt framöver …

Men nu – ett korsord och sedan lite städning av kontoret. Ute är det redan mörkt. Men vi får inte låta mörkret vinna. Tänd ett ljus, lyft blicken och se framåt – om åtta veckor vänder det mot ljusare tider igen.

 

/A

 

anna_sellberg_151012-2

Förresten – den här bilden blev det till Rabén & Sjögrens vårkatalog. Jag gillar den inte alls, tycker bara att jag ser så himla dryg ut. Fast vem bryr sig egentligen? Ärligt talat – ingen utom möjligen jag själv, skulle jag tro. 😉 

 

Fegisar …

…. det är sådana som skriver anonymt på nätet. Som startar grupper på facebook under anonymt nick. Som inte törs visa vem de är. Som därmed förstör debattklimatet, som omöjliggör en frisk och sund diskussion där saker stöts och blöts mot vartannat.

I anonymitetens dunkel kan man vara den rättfärdige. Man kan hänga ut privatpersoner. Sprida lögner om myndigheter. Länka till märkliga berättelser som inte går att vidimera, för de är ju påhittade.

Man kan påstå att kor som den på bilden nedan, borde få vara kvar hos sin ägare. Man kan ordna klappjakt på den som tycker annorlunda. På den som följer lagen och sköter sitt jobb. Själv är man omöjlig att nå.
Anonymt står den här typen av människor som suddiga skuggor, medan djur svälter ihjäl, drunknar i sin egen avföring, törstar, inte tas om hand.

vanvårdade kor

Ja, visst är det märkligt att man inte törs tala om vem man är, när man har så mycket åsikter om hur djur ska skötas och myndigheter arbeta – och dessutom så gärna hänger ut andra?

Fegt, är bara förnamnet.

 

/A