Du kunde varit det där barnet.

Om en stor stark vuxen karl klädd i uniform inte kan klara av en 9-åring utan att ta till allt det våld som visas i filmen från Malmö C, så tycker jag att han ska byta jobb.
För nej – en nioåring förtjänar inte att utsättas för den behandlingen av en vuxen människa.

Vi pratar om ett barn på flykt.
En nioåring som saknar sina föräldrar, som gråter i sin säng på kvällen och längtar efter sin mamma, sin pappa, sina syskon, sin egen säng därhemma, långt borta. 
En nioåring som borde gå i skolan, spela fotboll, kasta snöboll, palla äpplen och få en godnattkram varje kväll – inte ligga på golvet på Malmö Centralstation, medan en vuxen man pressar ner honom mot golvet.

Det är inte okej.
Jag upprepar det är inte okej!

Och ni som tycker det är okej borde ta och tänka en gång till.
Försök minnas hur du själv kände dig när du var nio år.
Inse att det kunde varit ditt barn, om du levt i ett annat land.
Inse att det kunde varit du, när du var nio år, om du själv fötts någon annanstans.

Det kunde ha varit du.
Förstår du det?
Du kunde varit det där barnet.
Vem är du att döma honom?

Och till sist: har ni tänkt på vad konstigt det är att när en vakt ger sig på ett 9-årigt flyktingbarn, då försvarar folk vakten. ”Ungen hade säkert förtjänat det”.
När vakten utanför krogen gör samma sak med en aspackad, otrevlig vit, svensk man som väger 97 kilo och tror han kan karate, då heter det ”den där jävla vakten, vilket avskum, jävla myndighetsmissbruk, han kom väl inte in på polishögskolan … ”.

Visst är det konstigt?
Jättejättekonstigt.

Och inte okej! Alls.

 

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/oisincantwell/article20312433.ab

Nej tack, jag delar inte.

Det här är delvis en kopia av min fb-status i gå, så ni som redan läst den kan hoppa över alltsammans. Men jag är upprörd över detta, och kanske når jag någon mer om det kommer ut här också.

En del på facebook har börjat dela bilder på den brinnande jordanska piloten. Jag tycker det är fel och vill verkligen uppmana er att INTE göra det.
Dels är det obehagliga bilder, som gör mig och många andra väldigt illa berörda.
Dels brukar det rekommenderas att man inte ska dela bilder och filmer av övergrepp vidare, för då utsätter man personen på filmen för ytterligare ett övergrepp.
Jag skulle själv inte vilja att folk fick se mig dö, och sedan delade det varv efter varv efter varv så alla kan gotta sig i det. Tänk om mina barn fick se mig brinna levande i åratal framöver, på olika ställen på internet? Hur mår hans föräldrar, fru, barn och syskon som med all säkerhet kommer att få uppleva det gång på gång?
Jag tycker det är tillräckligt vidrigt att vi vet om att det har hänt. Vi behöver inte se det hända. Vi behöver inte vara så jävla nyfikna, helt enkelt.
Jag tycker vi ska visa den där unga piloten och hans familj respekt i stället.
Vi kan bry oss om och protestera mot det som hänt på bättre sätt än genom att dela det vidare på fb.


 

Jag fick många kloka kommentarer på inlägget och måste säga att det är skönt att det är fler som reagerar. Jag får lite känslan av att det är som S skrev – vi vill titta, för vi blir både äcklade och nyfikna. Det är samma som när man kör förbi en trafikolycka eller ser ett brinnande hus eller en färja i nöd – vad har hänt? Är någon skadad? Syns det blod?

Vi är vidriga fluktare, allesammans, och jag är absolut inte bättre. Jag tittade naturligtvis också på de där bilderna på den brinnande mannen, men försöker trösta mig med att jag åtminstone har samvete nog att inse att det är ett övergrepp mot honom att göra det. Och dela bilderna gjorde jag INTE!


 

En annan sak som en bekant delade var ett gäng bilder på unga mörkhyade män, som påstods vara de som våldtagit en kvinna på Finlandsfärjan förra veckan.

Det är också en sådan där upprörande händelse som lätt får känslorna att dra iväg. Någon med lite kunskaper i photoshop snor ihop ett gäng bilder och skickar ut: ”KOLLA, här är dom som gjorde det!” – och så går drevet.

Men stopp lite nu! Vet du ens om det är rätt personer som är på bilderna? Var du där? Såg du det hända? Eller grundar du bara dina åsikter på vad du läst på ställen som Flashback och Avpixlat?

Dessutom: fram tills dess att domstolen sagt sitt, så är de att betrakta som oskyldiga.

Ofta blir jag så jävla less på att folk är så himla lättlurade att de går på sådana här drev på nätet. Människor som jag tror är vettiga, normala, trevliga och roliga visar sig vara riktiga puckon som gladerligen delar rena lögner utan den minsta eftertanke eller källkritik.

Ibland har jag tänkt att jag skulle ta en bild på någon av de här som gärna sprider dynga, hitta på en historia och börja dela den, bara för att visa vilken enorm spridning en sak som inte är sann kan få.

”Kolla, här är den där jävla XX som våldtog min dotter i fredags. Polisen låter honom springa omkring fritt, fast det finns bevis. Fy fan, om bara någon kunde slå ihjäl honom! Här är hans namn, adress och telefonnr …”.

Låt säga att 100 av mina vänner delar det = 100 delningar

Låt säga att dessa 100 har 10 vänner var som delar det vidare: 1 100 delningar.

Var och en av dessa 1 000 delar det, och tio av deras vänner gör det: 11 000 delningar.

x 10 = 110 000 delningar.

x 10 = 1 100 000 delningar.

…. om jag gör det, så är den killen körd för all framtid! Och ni ska veta att det är såååå enkelt att göra det – bara ett par knapptryck bort, liksom.

 

Nej, nu ska jag duscha, ta ut hunden och ge mig av till mitt arbete. 3an och 9an i dag. Tänk, jag visste inte ens att 9an hade natttrafik, men alltid lär man sig något.

Hejhå!

 

/Anna

 

 

 

 

 

Fuck the duck until exploded …

En gång i tiden var jag översättare. Här är en länk till ett antal roliga skyltar. Förhoppningsvis har den som översatt dem också ett annat jobb i dag:  Tokiga översättningar.

Nu ska jag bygga en ny hemsida för mina böcker, korsord och allt annat frilansjobb. Insåg att den gamla hemsidan om böckerna inte är uppdaterad på allvar sedan 2006. Visserligen har jag ändrat förstasidan och djurens porträttgalleri (framförallt den sistnämnda sidan är ju oerhört viktig!) men har inte lagt till böcker och allt annat jobb jag gjort under åren som gått sedan dess.

I går var jag i stallet på eftermiddagen, och vi hade så himla kul.

Vi är ett stort och roligt gäng som håller till på Stall Surmulen, allt från vildsinta fjortisar till medelålders tanter och äldre farbröder. Snacka om påfyllning av energinivån, som varit ganska låg på sistone. Och på lördag blir det champagne med bästa L och hennes familj. Finns ju en del att fira, minsann! 😉

Nu – arbeta och göra en fin, ny hemsida med fräscha bilder och en massa nytt material. Det tar väl ett tag att få färdigt den, men den som väntar på något gott och så vidare.

 

/A

 

Idioter

Ibland blir jag så less på nätet. Eller snarare less på mig själv.

Jag KAN BARA INTE låta bli att tycka, kommentera, ha åsikter och stå upp för saker jag tycker är viktiga. Ändå så har jag ju så mycket annat att göra egentligen, saker som är både viktigare och roligare!

Särskilt svårt är det med hästfolk. Ja, jag vet, man ska älska alla, men det sitter hårt åt ibland.

Här är några internettyper som jag har stött på:

* Hingstägaren

Den här personen äger alltså en hingst. Den är typ tre-fyra år och fortfarande hingst för att den är så FIN att den NOG kommer att gå igenom, om inte på sitt utseende (37 poäng på 2-årspremieringen) så på sina fantastiska prestationer.

Att det då ska vara prestationer i världsklass, jamenvaddå?

Och att det är svårt och ett vågspel även för en rutinerad och duktig unghästutbildare med många års erfarenhet att ta fram en hingst som blir godkänd OCH får ston när den väl är godkänd – jamenvaddå?!

Nu är jag ju bara negativ för att jag inte har en hingst. Egentligen är jag ju bara avundsjuk. Det borde förresten alla vara!

Hingstar är faktiskt jättesnälla om man VET hur man ska hantera dem. Ston är MYCKET svårare att ha att göra med. Hur många har inte blivit ihjälsparkade av ston? Jojomensan!

Dessutom har hingstar mycket mer UTSTRÅLNING, så det så. Och ska man komma någonstans måste ju hästen ha UTSTRÅLNING.

Att en riktigt bra ryttare kan få fram utstrålning, till och med hos en stelbent gammal ridskolehäst från Polen – det har hingstägaren ingen koll på alls. Det handlar nämligen inte om att hästen. Det handlar om att ryttaren måste kunna rida hästen så den får chansen visa vad den går för!

Man kan ha hur många flashiga hingstar som helst, men kan man inte rida så står man sig ändå slätt. Exempelvis mot en duktig valack som inte behöver fundera på brudar, utan i stället ger 110 % när det gäller jobbet.

* Den vilda fjortisen

Fjortisen lägger ut en miljon bilder på sig och sin häst. På var och varannan bild rider hon utan hjälm, gärna barbacka med hackamore eller repgrimma, helst i full galopp i motljus på en nysådd åker. När en sur gammal tant (typ jag och tio andra!) påpekar det där med hjälmen är vi ”jävla kärringar och det ska vi minsann skita i!”.

Okej. Att hon vill tillbringa resten av livet som en broccoli efter att ha ramlat av och slagit huvudet i en sten är ju faktiskt hennes problem. Det har hon helt rätt i. Dessutom kanske skillnaden egentligen inte blir så stor, tänker man sedan, och går ut i köket och hämtar en ny kopp kaffe.

* Experten

Experten har en massa åsikter om precis allt.

Hen ger gärna vänliga och mångordiga tips av typen ”den där sadeln ser ut att sitta fint/dåligt/uselt/i bakvikt/framvikt/etc etc”. Sådana saker kan nämligen en expert avgöra utan problem, även om hen bara har sett en stillbild på en skranglig travare, tagen i stallgången, i mörkret, sent en kväll i november.

Experten är ofta för alternativa metoder och syns inte sällan tillsammans med hälsokostfreaket (se nedan!). De har aldrig träffats, men känt varann via nätet i ungefär 10 år, och vet ALLT om varandra.

(… fast tänk vad förvånade de skulle bli om de träffades någon gång?) 

Om man blir nyfiken, och ställer frågor om utbildning och meriter, så är svaren från Experten oftast både precisa och svävande samtidigt. Jo, hen gick ju RIK 0 (fast glömmer säga att det var 1983 och att hen hoppade av efter en vecka). Sedan tycker hon ju inte att det här med tävlande är så viktigt. Och det är det ju förvisso inte. Fast det är ju bra om man åtminstone kan rida om man ska ge andra råd, tänker jag.

Så hon rider väl en del ändå?

Men nä … Hennes egna hästar går mest i hagen. Ja, för hur ska hon hinna med dem, när det finns så många därute som behöver ösa ur hennes outsinliga källa av kunskaper?

Dessutom är hon ofta en liten smula sjuk. Gärna någon udda sjukdom som ingen riktigt vet vad det är (utom dr House och han finns ju inte på riktigt!). En lagom liten sjukdom ska det vara, en som hindrar henne både från att jobba och rida. Det finns många att välja på om man googlar lite.

(… tur att hon åtminstone inte är elallergisk, utan kan ha datorn framför sig fjorton timmar per dygn. Minst!)

Och eftersom Experten ofta är sjuk, kommer hen gärna i sällskap med …

* Hälsokostfreaket

Hälsokostfreaket går på allt som skrivs om alternativa metoder. Man kan definitivt smörja in mosade björklöv på cancer och bli frisk. Det bara att göra det och skippa sjukvårdens metoder, som ju ändå bara ger en massa biverkningar. Socker och vitt mjöl är skapade av Satan himself och orsaken till både aids och ebola. Big Pharma styr över oss alla, tillsammans med de där som sprider ut chemtrails och lurar oss att använda fluortandkräm.

Hälsofreaket är inte sällan överkänslig mot hela det moderna samhället och  därför sjukskriven sedan länge. Boendet är spartanskt: gärna en enkel stuga mitt ute i ingenstans. Helst vill hen inte ha med några moderniteter alls att göra. Det eldas med ved och i grönsakslandet prunkar de egenodlade biodynamiska grönsakerna till den helveganska kosten.

Konstigt nog har hälsofreaket alltid en dator, en internetuppkoppling och en egen hemsida. Ofta med en dagligen uppdaterad blogg  – och ibland också med en webbutik där hen säljer hemgjorda alternativa mediciner, teer och salvor.  Men den onda karma som datorn sprider omkring sig, kompenseras av att hen dricker mängder björksav och endast vatten som kommer direkt ur bäcken, hämtat i en träkåsa från 1896.

(fast i bakgrunden på en av bilderna på hemsidan skymtar en rulle ballerinakex, en kaffekopp och ett mjölkpaket från Arla … hur det kan bli, liksom!)

* Bekräftelsenörden …

Den här personen inleder ofta med ett minst två meter långt inlägg om ett problem. Man blir gärna engagerad. Man tycker synd om hen. Man vill gärna försöka hjälpa. Man tänker och funderar.

Men när man sedan kommer med förslag på hur problemen kan lösas har personen antingen a) redan testat och det gick inte b) vill inte testa därför att det kommer ändå inte att gå c) menar att problemet egentligen inte är ett så stort problem, MEN …

… och så fortsätter diskussionen i all oändlighet. Oavsett vad man kommer med för förslag, så vet personen alltid bäst. Du kan vara Gud Fader själv – du kommer ändå aldrig ALDRIG någonsin att kunna påverka bekräftelsenörden i någon som helst riktning.

Och om du inte ger upp, utan bara försöker och försöker och försöker, blir hen till sist riktigt otrevlig. Hur kul är det på en skala?! Låt bli det och spara din själsliga ork till annat som är viktigare. Som senaste avsnittet av Law & Order tillsammans med en god semla och en kopp kaffe.

(Men fattar du inte? Hen vill ju faktiskt inte ha någon hjälp! Hen vill ha uppmärksamhet, och kan gå över lik för att få den, bara det genererar ett tillräckligt stort antal inlägg på olika forum först.)

Och så till sist har vi … tadaaaaaaa! ….

* Idioten! 

Och det är ju jag. Som läser och tänker och lägger en massa tid på att skriva meningslösa svar i vilsegångna diskussioner.

Som har skrivit det här blogginlägget i stället för att skriva en prosatext om snömolnens mörkblå färg, kärlekens innersta väsen eller den fåfänga jakten på skönhet vid stekandet av raggmunk.

Nåväl, jag är ju inte ensam.

Det är vi idioter som ger de andra typerna näring. Som fyller deras bekräftelsekvot, ger dem deras behov av kärlek, uppmärksamhet och skapar kontakt med omvärlden. Vi tar deras ångest och bär den med oss (tror dom i alla fall…!) och de suger girigt åt sig våra tankar, söta små smileys och ”kjjjjamizar” innan vi skiljs åt i natten.

Som tur är har vi varandra. Ja, för inte så sällan blir idioter god vän med andra idioter. Sedan tisslar och tasslar vi i privata meddelanden, puttar på varandras åsikter och inlägg, samt skrattar i lönndom åt expertens sadelråd, fjortisens fjortiskhet, hingsägarens tvärsäkra uttalanden, bekräftelsenördens ångest över en prick på benet och hälsokostfreakets råd till den sistnämnda.

Av det kan man lära sig att vi alla är lika goda kålsupare. Och kanske var det bara det jag ville komma fram till?

Eller som pöten Ekelöf en gång skrev: ”… det som är boskap i andra, är boskap också i dig”. 

Det är ju bara att hålla med.

Mu.

/A

 

Arbete arbete arbete!

Har kört buss ett antal dagar, och i morgon är det dags för p-pendeln. Det är en tom vit buss som går mellan en tom parkering och Akademiska sjukhuset. Man är två kurser (=bussar) som kör på linjen samtidigt. Varje runda tar en kvart. Sedan väntar man en kvart och kör igen. Och igen. Och igen. Och ingen åker. Ingen åker. Ingen åker. Ingen åker. En åker. Ingen åker. Ingen åker. Och så vidare till arbetsdagen är slut.

Jag som brukar bli uttråkad av att köra många timmar på en vanlig linje, där det trots allt förekommer passagerare – hur ska jag överleva? *gaaaah* Men det är väl bara att slå sig till ro bakom ratten och slappna av, så går i morgon också.

Har laddat hem en massa poddradioprogram att lyssna på när jag kör. Nej, jag har inte öronploppar. Det får man inte och dessutom gillar jag inte ploppar heller. Lyssnar istället via den lilla högtalaren som finns i ifånen. Det funkar faktiskt förvånansvärt bra.

Bra program som jag hört på sistone:

De von Sydowska morden

Serietecknarna Anton Karis hälsar på hos Ulf Lundkvist, Martin Kellerman och Gunnar Lundkvist.

P1s Söndagsintervju: Katastrofläkaren Johan von Schreeb

Älskar radio! Man sitter i sin buss på lördagskvällen, trycker på knappen och ut strömmar mitt favoritprogram Naturmorgons repris i högtalaren. Kan det bli bättre? Nä, faktiskt inte!

Via Naturmorgon hittade jag för övrigt den här dokumentären om korpar: Att komma nära en korp. Den är ett sådant där program som jag lyssnat på flera gånger, åtminstone två. Det blir nog en gång till så småningom …

Här är deras blogg: Korpgluggen

 

Men nu är det dags att krypa till kojs. Ska leta igenom radioappen och se om jag hittar fler program.

 

I dag har Sigge försökt att äta upp en plasthatt till en tuschpenna, förresten. Och så åt han ju ett guldfärgat paketsnöre strax före jul också. Måste smaka på ALLT, är hans devis!

Att ha Sigge är som att ha en stor valp, på fyra långa ben. Ständigt lika nyfiken, intresserad och charmerande okunnig om saker och ting. Varje dag lär han sig nya grejor, och han ser alltid lika lycklig ut när han begripit hur saker och ting hänger ihop. ”Aha!” liksom!

I dag stod vi dessutom i gången en lång stund, pratade med alla möjliga, gosade och umgicks. Det är det bästa Sigge vet, och småtjejerna i stallet (nå, de är inte så små längre …) älskar att klappa och prata med honom. Kul med en så social häst!

Godnatt!

 

/A

 

 

 

Propplösare!

I dag mejlade jag kommenderingen på bussbolaget och satte upp mig på en massa dagar framöver. Det kostar att ligga på topp, och med två hästar i familjen är det stora svarta slukhålet som hästeriet alltid innebär, större än någonsin!

Men det fick också äntligen proppen att lossna! Nu i kväll har jag äntligen tagit itu med ett manus som jag borde ha tuktat för länge sen. Hoppas att inte den som ska ha det har tröttnat på att vänta! 😉

Att Mackan och jag gav oss ut på en trivsam ridtur i mörkret, tillsammans med en stallkompis och hennes häst kan också ha bidragit till propplösningen.

Så vackert det var med de mörka blå nattmolnen, isen på ån som rinner genom dalen, den viskande vassen, Nåstens trädsiluett, den vita snön och alltsammans indirekt upplyst av stadens alla ljus, som speglar sig i molnen. Hästarna var pigga och glada, men vi skrittade bara, småpratandes om ditt och datt. Vi mötte också ett antal hattifnattar. OK Linné har nämligen träning på tisdagskvällarna, och orienterarna ser verkligen ut som hattifnattar där de irrar omkring i dalen med sina pannlampor, helt ostrukturerat.


 

I morgon är det dags att ta itu med travet igen. Spelar en liten rad på 100 kronor varje vecka – 50 kronor för mig och 50 kr för Kimpan.

Läser travbilagorna i kvällstidningen, surfar på travsidor, jämför tips och funderar hit och dit. Sedan spelar jag ändå lite som jag tycker och helst på udda hästar, inte  på storfavoriterna. Vad är det för mening att peta in 7 rätt om man får 67 kronor, liksom? Jag gillar de där hästarna som ingen tror på! Dessutom så ska de helst ha vackra namn också, som kallblodstravaren Mitt Hjärtas Lilja.

I lördags spelade jag på Harpos häst Billy the Kid, bara för att jag älskade hans låt Moviestar när jag var typ 10 år. Den låg bland de sista i ranken överallt, och kom nog sist i mål också, men vad gör det? OM den hade vunnit hade det blivit en himla många pengar, minsann!

Kimpan, jag och stallchiefen spelar i ett lite större bolag också med tio andelar, och där fick vi sju rätt i lördags. Han som gör systemet är duktig, men det blev inga stora pengar just den här lördagen. Fast först trodde vi att det trillat in 20 000 lax, men så bra var det inte. Nå, man får vara nöjd med att man får tillbaka insatsen. Det är inte alltid det är så bra, ens.

Att jag överhuvudtaget börjat intressera mig för travet är faktiskt Mackans fel. Stuteri Hulte utanför Bergsjön, som han kommer ifrån, har fött upp massor av duktiga travhästar genom årens lopp. Hulte Magnus och Hulte Nova heter stallets stjärnor just nu, och dessa två spelar jag ju alltid på så klart.

Hulte Nova är Mackans lillasyster. De har samma mamma och farfar, men olika pappor. Nova är efter Järvsöviking (e: Järvsöfaks) och Mackan är ju efter Sundbo Kravall (e: Järvsöfaks). Hulte Magnus är väl typ nästkusin med Mackan, men de delade lösdrift i ungdomens dagar.

Så här ser Mackans duktiga lillasyster ut: http://www.haststam.se/horse/view/182606

Nej nu, dags att sova. Godnatt!

 

/A

Helt underbar bild på Sixten – alias Sigge – tagen av Mia i stallet!

Sigge_avMia

 

Läsa andras bloggar

Jag läser inte många bloggar alls, men en som jag följer är journalisten med mera Lena Kösters blogg. Den heter Kösters penna och är tämligen nyfödd på webben.

Köster och jag har känt varandra i en himla många år – typ sedan 1989 när jag frilansade för Upptinget, där hon var redaktör. Så småningom slutade hon och hamnade på UNT, medan jag fortsatte som frilans några år till, innan jag fick barn och började skriva fiction i stället. Jag insåg nämligen ganska snart att man inte kunde springa omkring på jobb medan man släpade på en liten kille i en bag. Så det blev seriemanus, lovestoriesar till veckotidningar, så småningom hästböcker, översättningar och serier för mig. Och för Köster en massa jobb på UNT, med Uppsala kulturliv som bas och egna alster i diverse olika genrer som guldkant.

Tack vare facebook har vi liksom hittat varandra igen efter alla år – det känns jättekul! Och Lenas blogg är verkligen läsvärd. Du hittar den här: http://kosterspenna.bloggo.nu/

 

I övrigt är jag superless på vädret. Jag vill ha snö, kyla, knarr under skorna och blå himmel med solsken! I stället är det bara grått, isigt, trist och en massa varningar på radio och tv om att NU har minsann klimatet förändrats och det blir bara varmare och snart är det försent att stoppa och bla bla bla.

Men hallå – säg inte det till mig! Säg det till idioterna som slåss runt om i världen i stället!

Vad spelar det för roll i det stora hela om jag kör eco-driving i en gasbuss några timmar i Uppsala, när en stridsvagn drar 300 liter smutsig diesel i timmen och inte bara har ihjäl en massa miljö, utan också en massa människor?

Börja med att stoppa alla krig och se till att folk får tak över huvudet, mat, har jobb och att barnen kan gå i skolan. Sen kan vi börja diskutera att rädda miljön! Innan det är ordnat, är det faktiskt helt kört.

Nu nytt ämne! 🙂

I går var vi ute på äventyrligheter med hästen Mackan och hans ponnybarn. Eller ponnyvuxen ska man väl kalla henne egentligen, efter senaste födelsedagen. Vi lastade hur som helst in Mackan i transporten och åkte till ridhuset i Ullbolsta, så han och T kunde träna hoppning tillsammans med några andra ekipage.

Själva ridandet gick finfint, och ponnyn är så himla duktig där han klipper hindren i bästa stil, riden av duktiga T. Men sedan när vi skulle hem blev det problem.

Först startade inte bilen, för batteriet hade lagt av. Snälla Carro kom med sin bil och startkablar, och efter en liten stund var motorn igång och vi på väg hem.

Men vägen från Ullbolsta går först ner till Jumkilsån, sedan upp från Jumkilsån igen. Och det gick alldeles för långsamt! Sliiiiiiiiira, så stod vi stilla mitt i uppförsbacken utan att komma längre!

Det var bara att lasta ut hästen och sedan fick han promenera iväg med T och hennes syster S, medan Kimpan sakta backade hela ekipaget i mörkret ner mot den smala bron över ån. Huvvaligen! Till sist var han på hyfsat plan mark, gasade på uppför backen och hejhå – äntligen kom ekipaget upp så vi kunde stoppa in hästen i släpan och åka hem.

Mackan var naturligtvis jättecool som vanligt. Han ville helst bara gå ner i diket och äta. Han är lite som Nalle Puh, faktiskt. Snäll, alltid hungrig, och med en mycket liten hjärna …

Nå, det här är faktiskt en sådan typisk hästmännisko-händelse!

Det är lördag kväll. Alla vanliga människor sitter hemma i soffan och tittar på tv, är på jobbet, ute och festar eller hälsar på hos någon. De allra flesta är på ett ställe där det är varmt och trivsamt.

Vi stod i ett kallt ridhus i en dryg timme i stället. Och när vi frusit klart släpade vi undan alla bommar, som någon annan släpat fram, lastade in hästen och åkte hem, med ovanstående äventyr på vägen. Vi var inte hemma förrän åtta, och den där middagen som vi pratat om – entrecote med pf och bea – den liksom bara försvann i ett töcken och ersattes av varsin pizza från stans bästa pizzeria – Ekeby pizza.

Men kul var det, och det finns betydligt sämre sätt att tillbringa en lördagskväll på än att ägna sig åt hästäventyr!

Nu är klockan snart tre på natten. Jag ska skjutsa Kimpan till jobbet, sedan sova några timmar innan det är dags att släppa ihop Sigge med en ny häst i hagen. W har varit på julsemester en månad nästan, men nu är han hemma igen. Hoppas att det går bra, och att vi alla håller oss på benen i halkan.

Här är förresten en länk till en artikel om oss nattugglor – vi är kreativa, risktagande singlar enligt den. Känner jag igen mig? Ja, till vissa delar faktiskt!

http://news.uchicago.edu/article/2014/03/31/night-owls-unlike-early-birds-tend-be-unmarried-risk-takers

Hejhå från Anna

 

ridtur

Vad jag längtar till sommaren och alla långturer vi ska ut på! 

Sluta tramsa och gör något du gillar!

Ibland blir jag så himla trött på folk. Jag är till exempel med i en grupp för författare på fb, och ibland får jag sätta mig på händerna för att inte skriva elaka svar på dumma inlägg. Jag fattar egentligen inte varför jag bryr mig, men någonstans är jag ju också lite nyfiken på vad andra sysslar med.

I gruppen är det en salig blandning folk – allt från storsäljande kändisar till egenutgivare, författarcoacher, förläggare, poeter, deckarförfattare, facknördar, lyckliga debutanter och dystra typer, som börjar inse att de troligen aldrig kommer att bli publicerade.

Stämningen är för det mesta god och folk är vänliga, kommer med råd och tips och stöttar varandra. De flesta är trevliga och jag har lärt mig en del – som att man ska undvika att ge ut sin bok själv på vissa ”ge-ut-själv-förlag”, som tydligen verkar ha satt i system att blåsa folk.

Trist med sådant.

Jag har också fått en hel del dubier mot författarcoacher. Det ger mig dålig magkänsla när människor som varken har gett ut egna böcker, eller har erfarenhet av att jobba på ett bokförlag, tjänar pengar på att coacha andra att skriva si eller så.

De som trots allt blir utgivna, är det tack vare författarcoachen – eller trots denne? Och hur många blir INTE utgivna för att deras starka personliga text förvandlas till något helt annat av en usel författarcoach utan koll?

Nåja, jag är säkert bara avundsjuk på att de tjänar en massa pengar. Fast jag skulle också kunna göra det där jobbet egentligen. Hur svårt kan det vara? Men jag vill inte.

Jag skulle inte kunna hålla uppe den där ”gulligull”-attityden mot värdelösa texter och dåliga historier, något som ju författarcoachen måste göra för att få sälja fler råd och kurser.

Så nej, författarcoacheri är något som faktiskt går fetbort för mig.

Men det här med trams, då?

Ja, kan någon förklara för mig hur man svarar på inlägg som det här (fritt citerat och ett ihopkok av ett antal inlägg): ”Jag vill skriva en bok men vet inte riktigt vad jag ska skriva om. Har ni något förslag? Förresten – huvudpersonen ska nog vara en kvinna i 23-årsåldern som är fotomodell. Vad ska jag kalla henne, tycker ni? Och vet någon här hur det är att vara fotomodell på riktigt? Sedan tänkte jag att hon skulle bli mördad. Har ni någon idé om hur?”.

Seriöst: om du inte har en idé – varför skriva alls? Gör något vettigare i stället! Läs exempelvis andras böcker. Då får du input som på sikt ger din egen kreativitet en skjuts framåt.

Så det här med namn: Om huvudpersonen är så tråkig att du inte själv kommer på ett namn – hur ska du då få läsarna att intressera sig? Bra personer i böcker har sina namn direkt när de föds i ens huvud!

Och till sist: om du inte har erfarenheter, hur ska du kunna skriva något som berör? Jo, visst, man kan göra research, men det är mycket jobb och ändå inte säkert att det blir autentiskt när det väl är klart.

Sedan kan man såklart använda sin fantasi och skriva den 347:e Sagan om ringen-versionen, men det tycker jag faktiskt är en helt okej. Inte att härmas, men att hitta på, fritt och fröjdefullt. Det kan jag definitivt köpa som arbetsmetod! Men skippa det där med de elva ringarna, kalla inte den otäcka typen för Gällom och hjälten för Frödo. Det är lite väl närgånget.

Men varför vill man skriva om man varken har en historia att berätta eller en person som man känner för?

Jo, för att författare är intressanta personer. Och vem vill inte vara intressant?

Som författare behöver du dessutom inte skriva. Det räcker om du pratar om det och planerar vilka snittar och vilken champagne du ska bjuda på vid releasepartyt. Manuset ligger hela tiden bekvämt gömt i din dator. Du låter ingen läsa förrän det är klart (”Gud, nej aldrig, det törs jag inte …det är alldeles för nära mig … ” … säger du bara och himlar med ögonen om någon frågar!). 

Och om det aldrig blir någon bok utgiven  då är det förlagens fel som självklart inte förstår vilket storverk du har skapat med mycken möda och stort besvär.

Jaha, men alla har väl rätt att drömma? Visst, men är det inte roligare att göra något du VERKLIGEN känner för?

Det är lätt att blanda ihop det man tror att man vill göra (skriva böcker, bli författare) med det man egentligen vill göra, men som inte har lika hög status (samla porslinskatter, titta på tv).

Sedan finns det naturligtvis de i den där gruppen som brinner för sitt skrivande. De har en historia som ska berättas, kosta vad det kosta vill. De funderar och planerar, skriver om, gör research, lägger till, drar ifrån, offrar alla lediga stunder, tv-kvällar och semestern, skickar in, blir refuserade, börjar om på nytt – och ger kanske till sist ut på eget förlag för egna pengar, om inget av de stora förlagen nappar.

De har verkligen fattat vad det handlar om, och de har min beundran!

Det är de som är författare på riktigt. Ja, för det handlar inte om huruvida man blir utgiven eller inte – det handlar om att skriva för att man måste. Och oavsett förutsättningarna gör man det också. Ingenting kan hejda en sådan person från att foga ihop ord till en berättelse – varken snuviga barn, ”På Spåret” på tv eller senaste versionen av Bubble Witch Saga.

Och när skrivandet är som luft – livsnödvändigt och yrselframkallande – då är det förstås inte ett enda dugg trams. Bara så ni vet.

 

/A