Av män om män för män – och de nervösa

Jag har ägnat några dagar åt att först packa ner och sedan upp ett stort bibliotek som tillhör en familjemedlem. Böcker, böcker, böcker – den äldsta från 1700-talet, den yngsta från i höstas. Tysk frakturstil och skinnband med guldskrift, elegant layout och moderna typsnitt, fyrfärgstryck kontra streckteckningar i svart och vitt, slitna pocketar och inbundna romaner.
En hel del var sönderfallande pappersbuntar, sådana som varit böcker en gång, andra kommer direkt från affären med glänsande omslag. Udda reafynd blandas med förstaupplagor, och många av de äldre böckerna var försedda med spretiga namnteckningar,  exlibris från anno datzumal, eller understrykningar och kommentarer i kanterna som visade läsarens tankar och funderingar kring texten.
Ja, en rejäl blandning var det – och ungefär tjugo lådor fullpackade.
En sak slog mig efter ett tag: vad många böcker det finns av män om män.
Böcker med titlar som ”Så minns jag herr X” skriven med en beundrande ton av herr Y, för att inte tala om ”Min självbiografi” av YY eller ”Filosofiska tankar och betraktelser” av HL.
Väldigt många sådana böcker fanns det i det här biblioteket.
Men också mycket intressant.
Fick med mig ett par böcker hem av Uppsalaprofilerna Sigrid Kahle ”Att vilja sitt öde” och Martin H:son Holmdahls ”Mitt liv”. Ska läsas framöver.
Fick också med mig en faktabok om slump: ”Världen växer – En bok om slumpens historia” av Tor Nörretranders.
Men högst av allt skattar jag de två lite äldre böckerna som fick följa med hem – båda fackböcker om psykiatri: ”De nervösa” (P. A. Nordstedt & Söners förlag, Stockholm, 1918) av Eugen Loewenstein samt ”Vårt själsliv och dess rubbningar – sinnessjukvård” (Zetterström och Persson boktryckeri, Stockholm 1929)  av Med. Lic. Mikael Söderström. Den sistnämnda en lärobok för ”undervisning i sjukvård för sinnessjukhusens personal II”.

”De nervösa” är tyvärr inte komplett. Ska försöka hitta den på ett antikvariat framöver, så jag får läsa slutet på denna förfärliga lärobok om ”De nervösa” från 1918. I den tas ”den nervöses” liv och beteende upp, och hela boken är skriven i en synnerligen överlägsen ton utan minsta medkänsla:
”Den nervöse söker oupphörligt efter sinnesrörelser, han behöver ständigt ett nytt retmedel. Det blir med tiden lika oumbärligt för honom som en skarp krydda är för somliga människor, som därförutan ej ha smak för maten. Lugn är obehagligt för dessa personer och de skapa sig en konstlad oro. Sådana människor äro olyckliga om de t ex. någon dag ej få brev, ty ett brev betyder för dem, att någon väntar, fruktar eller hoppas något av dem. Detta är ju också ett, låt vara knappt märkbart, sätt att härska och utöva inflytande.”
Och på ett annat ställe i boken:
”Den nervöse sluter sig helt annorlunda än den friske till medlemmarna i sin familj. Han ”klibbar”, om man så får säga, vid den krets varifrån han utgått, och kan ej komma lös. (—) Till grund för allt detta ligger en strävan efter säkerhet, ty i den trånga familjekretsen kan det ej bli fråga om nederlag. Där behöver man ej lägga band på sig utan kan obehindrat låta alla yttre och inre formaliteter fara, ja t. o. m. slarva med språket. (—) I familjekretsen kan man ej blott efter behag rådslå med varandra utan även hålla sladder”.

Hålla sladder? Men hu så hemskt.
Det var minsann ord och inga visor!

När jag läser boken ”De nervösa” känner jag helt klart igen det som i dag kallas för tvång (OCD), panikattacker och ångest .
Vilket elände de som drabbades av ångest hade på den tiden, och vilken otroligt nedlåtande syn på ”de nervösa” som läkarkåren (och förmodligen även resten av samhället) hade.
Man blir arg när man läser, och vill försvara de stackare som Loewenstein skriver ner så totalt. Samtidigt måste man minnas att det är länge sedan, i ett helt annat samhälle, där man inte hade ett dugg koll på sådant som signalsubstanser, kognitiv beteendeterapi eller panikångestattacker. Visserligen vet man inte allt i dag heller, men det finns ändå en större förståelse för neuropsykiatriska funktionshinder och olika ångestsyndrom.

 

psykisktsjukLäroboken för sinnessjukhusens personal är helt annorlunda skriven. Författarens syn på att arbeta på ett sinnessjukhus säger allt: ”All sjukvård är arbete i mäniskokärlekens tjänst. Men glädjen att se detta arbete belönat genom patienternas tillfrisknande är oss ofta förmenad. (—) Den inre tillfredsställelse, som enbart kan göra vår arbetsdag lätt, få vi då söka i medvetandet att ha fyllt vår plikt i mänsklighetens tjänst, när vi efter bästa förmåga sökt lindra de lidandes lott under ett arbete präglat av människorkärlek. (—) … det kan blott lyckas om vi aldrig släppa den tanken ur sikte att den ”elakhet”, den kitslighet, den motsträvighet, den våldsamhet de visa oss, just äro symptom på sjukdomen och ej jämställbara med en frisk människas avsiktliga handlingar”.
Heder åt denna författare, som ser på sina patienter med kärleksfulla ögon, och definitivt verkar ha insett att det inte är med vilje människor drabbas av oro, ångest, schitzofreni eller andra sjukdomar och funktionshinder.
Förhoppningsvis var han inte ensam om det. Många gjorde vad de kunde med de små medel de hade till buds, för att göra livet lite drägligare för patienterna som hamnade på sinnessjukhus. Jag försvarar inte institutionsvård in absurdum, men frågan är om inte de obotligt sjuka ibland hade det bättre på den tiden. De hade ett hem, tak över huvudet, mat på bordet, rena kläder och hade ändå visst sällskap av varandra. Är det bättre att leva i misär som nu hundra år senare, när nästan all mentalsjukvård är nedlagd och människans ”självbestämmande” går så långt att det är helt okej att svälta ihjäl, omgiven av smuts, stank och ensamhet?
Jag tror inte att dåtida institutioner alltid var bra. Men de var heller inte alltid dåliga. Varför kan man inte hitta något mellanting? Något mitt emellan slutenvård och total misär?
Gissar att svaret stavas pengar och resurser, och att många psykiskt sjuka inte har möjlighet att själva kräva den hjälp de behöver och borde ha rätt till.
Om samma nedskärningar skett inom cancersjukvården som inom mentalvården hade det lett till ramaskri. Här är råder i stället bara en kompakt tystnad, anhöriga som tvingas ta ett enormt stort ansvar, sjuka som inte får den vård, det stöd och den hjälp de behöver utan lever i samhällets utkant, som uteliggare, missbrukare, utnyttjade av andra ”smartare kamrater” och så vidare.
Det är mycket sorgligt, och om med. lic. Mikael Söderström vetat hur vården av de sinnessjuka sköts i dag, snart nittio år efter att han skrev sin lärobok, hade han nog blivit helt bestört.

Förresten hittade jag honom på nätet: med. lic. Mikael Söderström. Kolla spalt två en bit ner. Han jobbade på samma ställe som min pappa och min farfar, Birgittas sjukhus i Vadstena. Är säkert därför både farfar, och pappa haft hans bok i sina bokhyllor – och nu står den i min, som ett minne över en tid och en typ av vård, som inte längre existerar.

 

 

/A

 

Pöbeln tar för sig i vårt nya samhälle

Tack Avpixlat, Flashback med fler sajter för att vi fått en pöbel som tar lagen i egna händer. Den här gången var det en straffad person (Hagamannen) som råkade illa ut. Nästa gång kan det vara någon som har fel hudfärg, fel sexuell läggning, är oskyldigt anklagade för ett brott eller har fel religion.
Bedrövligt är bara förnamnet.
Och du som stödjer sådant här genom att sprida en massa sk*t på facebook och andra sidor – ta och tänk efter en gång extra innan du trycker på dela-knappen i fortsättningen.
Nästa gång kan det vara du eller någon som står dig nära som råkar illa ut, när pöbelmentaliteten slår till och folk tar lagen i egna händer. 

Homo homoni lupus – Människan är människans vargar.

Och nej, det betyder inte att jag försvarar Hagamannen eller hans brott.
Men jag försvarar att vi har ett samhälle där rättvisa skipas i domstolar och inte genom att människor tar lagen i egna händer, hetsade och påhejade av andra som står bredvid. Säkert sitter de som gjort det nu och gottar sig i det som hänt, ”haha, där fick den jäveln” – men det är ni som borde skämmas.
Ni är precis lika stora brottslingar som han. Ni är lika jävla puckade, lika hatiska, lika aggressiva som han – och i mina ögon har ni gjort bort er totalt.

Fy fan. Man skäms för att vara svensk.

Hagamannen misshandlad med golfklubba

Livsdrömmar och en flash mob

Lyssnade på ett väldigt bra program av som jag poddat från radions P1 häromdagen: Kropp och själ. Det handlade om livsdrömmar och varför författaryrket är en så vanlig dröm hos så många.
För min del hade jag faktiskt skrivit precis lika mycket, oavsett vilket annat jobb jag valt. Bara att det blivit mindre tid över för skrivandet, och kanske hade jag skrivit helt andra saker.
peanuts-writerAtt skriva är omöjligt att låta bli. Som en konstnär som aldrig sålt en tavla, men ändå målar vidare, år ut och år in. Hemmapianisten som spelar Månskenssonaten tusen gånger tusen gånger. Sångaren som sjunger i den lilla kyrkokören, har ett helt annat yrke egentligen, men låter musiken fylla all övrig tid.

Och apropå att vara sångare i en kör – det här är en av de bästa flashmob-filmer jag sett: Carmina Burana O Fortuna med solister, kör och Orchester der Volksoper från Wien. 

Mackan_ATFör övrigt var det en alldeles speciell känsla att köra in på Solvallas stora bana i torsdags kväll. Ändå körde vi bara fyra varv i bakvarv, och jag åkte efter lilla russet Mandolin. Långt från de där storstjärnorna som springer där annars, men ändå …
Tur att jag har världens finaste travhäst hemma i stallet! Och en av de långsammare … annars hade han ju inte bott hos mig!

 

 

/A

 

Rosalind – den oslagbara travaren

Den här boken, av Marguerite Henry, var en av mina favoritböcker som ung. Inte visste jag då att Rosalind funnits på riktigt, och att hon vann Hambletonian år 1936. Läs mer om henne här: Rosalind

Historien i boken utspelar sig på flera plan samtidigt. Dels är den en berättelse om Gibson, som drabbas av tuberkolos. Han hamnar på sanatorium, och för att hålla hans livsgnista uppe ger hans far honom en fölunge – Rosalind.
Genom boken får vi följa Gibsons tid på sanatoriet, Rosalinds uppväxt och liv som travhäst och dessutom historien om Rysdyk´s Hambletonian – den störste av dem alla, och stamfar till nästan alla nu levande travhästar.
En fascinerande bok alltså, trots att den för många ”bara” är en hästbok!

Rosalind

Häromsistens började jag leta efter ett ex i originalupplaga, och naturligtvis hittade jag den hos Antikvariat.net. Antikvariat Röde Orm i Göteborg skickade den omgående, och i dag kom paketet med ett exemplar av originalupplagan på engelska, med superfina illustrationer. Underbart! Nu får den stå med mina andra böcker om trav i bokhyllan, och bredvid Wahlströmsutgåvan av samma bok från 1970-talet någon gång.

Tänk att jag fortfarande kan bli så lycklig över en hästbok – härligt att den känslan aldrig tycks gå över!


I övrigt rullar det på mot hösten. Mackan är hemma igen efter två härliga månader ute på landet. Han fick skor i dag och i morgon är det dags för första turen i Hågadalen på ett bra tag.
Har mycket jobb att göra också. Ett stort pysselgrejsemojs hänger som ett Damoklessvärd över mitt arma huvud, och det är ju inte alltid vad man önskar sig mest här i världen. Men i morgon ska jag dra ett djupt andetag och försöka ta itu med det, en gång för alla.

Och på torsdag är det dags för en spännande dag: kursstart på Solvallas travskola, grundkurs 2 klockan 18. Tjohooooo! Se upp Stig H & co – här kommer en tant i sina bästa år rullande!

/A

 

 

 

 

Mer våld? Nej, mindre, typ

För tjugo år sedan tog vi inte alls emot så många invandrare som i dag. Men 1995 begicks det fler våldsbrott i Sverige än det gör nu – tjugo år senare.
Det borde de som delar det som skrivs och tycks på sajter som Flashback, Avpixlat med flera, faktiskt sätta sig ner och fundera på en liten stund.

http://www.dn.se/goda-nyheter/antalet-mord-halverat-sedan-90-talet/

Mejl som gör mig glad

Ja, det kommer sådana lite då och då. Trots att så många år gått sedan Sara-serien kom ut hos Pollux, så är det fortfarande läsare som hör av sig. Och varje gång blir jag lika glad! Det här kom i maj, så det är några månader sedan, men jag brukar läsa det då och då när jag behöver peppa upp mig.

Sara-böckerna2

I övrigt närmar sig hösten och jag måste börja arbeta lite mer organiserat. Inte lätt när hemmet är en enda röra av grejor! Att slå ihop två vuxna människors hem till ett, är verkligen inte det lättaste – särskilt inte om den ena (det vill säga jag …) är en hamster …

Har dock haft ett väldigt kul extraknäck ett par dagar: gått igenom en masteruppsats språkligt. Så himla roligt att få läsa den och komma med förslag på rättningar. Tack, Cina!
Det var inte precis den lättaste text jag kastat mig över. Huvaligen, vad med långa och krångliga ord, som jag sällan använder dagligdags, typ poststrukturalism, objektorientering och strukturalism. Samtidigt är det så kul att gymnastisera hjärnan och lära sig nytt. Nya stigar banas bland de små grå cellerna och man piggar liksom på sig, får nya idéer, andra associationer.
Och ju mer jag kom in i det, desto mer fascinerad blev jag av själva ämnet. Ska skriva mer om det sedan när uppsatsen är godkänd och klar.

And now over to something completely different …

Ajö!

 

/A

 

 

Apropå en del facebookstatusar …

Visst är det konstigt att mystiska tjuvar på landsbygden alltid kör vita skåpbilar?
Om jag vore tjuv skulle jag åka runt i en svart jaguar i stället. Då skulle ingen misstänka mig.

He he!

 

 

Språket är som musik

Kom att prata om språk med en god vän i dag. Hur slarvigt mycket är på nätet. Att det är synd att korrekturläsare är bortrationaliserade. Att många inte kan skilja på sin och hennes, eller på de och dem.
Det är så ledsamt, för språket är precis som musik. Om inte pianot är stämt klingar tonerna falskt. Och om musikanten ideligen spelar fel, tappar man intresset och slutar lyssna. Det spelar ingen roll hur spännande pianostycket är. Man orkar inte.

I dag går allting väldigt snabbt. Tidspressen på tidningsredaktionerna är stor. Fort ska det gå, alla vill vara först med senaste nyheten, vad spelar det för roll om rubriken blir felstavad eller syftningsfelen kryllar i artikeln? Folk fattar ju ändå …
Och det gör de ju!
Men det är inte det det handlar om. Snabbhet och dåligt språk måste inte alls gå hand i hand. Det tar inte längre tid att skriva en text fel än att skriva den rätt. Det handlar om träning! Träning, träning och träning.
Hur många mål hade Zlatan gjort utan tiotusentals timmar på planen i regn, rusk, solsken, snö och storm? Inte många.
Hur många ord hade jag stavat rätt i dag om inte min gamla lärare på mellanstadiet tragglat dem med oss, varv efter varv? Inte många där heller. Jag är honom evigt tacksam över alla dessa rättstavningsövningar vi fick göra!

Nå! Här är några tips som jag själv tycker är användbara i denna språkförflackningens tidevarv – slit dem med hälsan.

* Det är svårt att redigera text på skärmen. Ta ut manuset på papper med dubbelt radavstånd i stället. Arbeta med blyertspenna och sudd (eller bläck om det känns bättre). Lär dig de olika tecknen för rättelser, så går det fort och lätt.

* Många småord behövs inte överhuvudtaget. ”Ju” är bra exempel på ord som lätt ynglar av sig och dyker upp på alla möjliga (och omöjliga!) ställen. Fundera över vilka som är dina mest älskade småord. Kör sedan ett sök i word på dem och förfäras. Hur många är de? Hur många kan du ta bort?

* Väg varje ord på guldvåg. Ett kapitel behöver inte alls vara XX sidor med XXXX tecken. Varje kapitel ska bara vara så långt som handlingen räcker till. Varje ord som finns med, ska vara absolut nödvändigt. Traggla sig igenom text som står där bara för att fylla sidorna är det inte många som orkar göra.

* Stava rätt! Lär dig reglerna för ng och gn-ljuden. Lär dig att avstava. Lär dig när man använder de, dem, sin, hans eller hennes. Kör (minst) en rättstavning på manuset, men lita aldrig fullt ut på word den kommer fram till. Är du osäker finns alltid SAOL att tillgå både på nätet och på biblioteket: Svenska Akademiens Ordlista.

* Sluta särskriva ord som inte ska vara särskrivna. Sluta, sluta, sluta! Bara sluta genast. Det heter inte kyckling lever – det heter kycklinglever. Det heter inte soff potatis. Det heter soffpotatis. Och så vidare.

* Det ska alltid vara mellanslag mellan sista ordet och de tre punkterna. Bara så du vet …

Testa dig själv! Hur stavas ordet?

TVUNGNA eller TVUGNA

TYVÄR eller TYVÄRR

PARALLELL eller PARALELL

Vad är det för betydelseskillnad mellan de här två meningarna?

Eva tog hennes cykel och cyklade hem eller Eva tog sin cykel och cyklade hem

 

Nä, hade tänkt hitta på lite fler exempel men orkar inte. Får nog ta itu med att jobba lite i stället. Kanske skriver lite mera sedan! 🙂

 

/A

 

Rätta svar: TVUNGNA, TYVÄRR, PARALLELL

I första meningen tar Eva någon annans cykel, i andra meningen sin egen cykel.

Ska jag känna mig kränkt nu, eller? Nääää …

Hittade en sida på nätet som heter Östgötaförfattare – och jag finns inte med där. Hm. Inte ens bland raddan med författare från Motala står mitt namn.
Nå, jag tog raskt och mejlade dem och påpekade min existens.
Inte för att det spelar så stor roll, men ändå.
Lite kul är det ju att vara omnämnd, och dessutom tycker jag det är en princip: hästböcker är också viktiga!
På listan står för övrigt alla möjliga andra författare med – från Karin Boye till Stefan Andhé och Ellen Key – så varför inte jag? *och då utan jämförelser i övrigt*
Nåväl, det var dagens marknadsföringsåtgärd. *check*

I övrigt skulle jag ha flyttat 20 hyllmeter böcker i kväll, men orkade inte riktigt börja med det ändå. Ute regnar det och det är redan kolsvart.
Var är sommaren? Var är ljuset?
Tror jag ska krypa till kojs med paddan och läsa lite i stället. Har Readly, som verkligen kan rekommenderas. Där finns allt möjligt, och lite till.

/A

 

Mackan_solregn

Osorterat direkt ur huvudet!

* Skrev ju om böcker jag skulle läsa häromsistens, och har inte uppdaterat detta alls. Fick hur som helst en deckare av Lena Mathijs av sonen i födelsedagspresent för en dryg månad sedan. Trodde jag skulle gilla den, men se det gjorde jag inte alls. Platt språk, ologiska händelser och hyfsat förutsägbar handling. Nej, hon var inte min kopp te.

* Har i dag gjort godaste potatissalladen: kokade färskpotatis och skar i bitar, lade dem i en skål, hällde över olivolja och hackad rödlök, och så sådana där små gröna … öh … ja, vad heter de då … pluttar i glasburk*). Ja ja, kommer väl på det senare! Gott blev det hur som helst. Åt det med keso, men det passar nog till nästan vad som helst.

* Tänk att det fortfarande är så himla roligt med hästar. Efter alla dessa år kunde man väl tycka att entusiasmen borde mildrats något, men ändå är det alltid lika kul att lära nytt och fortsätta utvecklas.

* …. *) var tvungen att gå till kylskåpet och titta efter. Det heter KAPRIS.

* Kartong efter kartong töms, och jag gräver mig ner genom lager av papper, damm, gamla bilder, brev, tidningsurklipp, barnteckningar och oanvändbara pennor. Snart är alla kartonger som står på kontoret genomgångna, men det finns fortfarande fler kvar i förrådet.
Men tänk när de också är slut? Ja, tänk om det faktiskt finns ett slut på detta sisyfosarbete med mitt samlande och slängande?
Hm … en märklig tanke. Faktiskt lika märklig som frågan om huruvida universum är ändligt, och vad som i så fall dyker upp när man passerat denna ändlighets yttersta utpost.

* Köpte magasinetVi-Laser-2-2015-250x325 Vi Läser häromsistens. Där fanns en intervju med Kristina Sandberg om hennes böcker om Maj. Intressant. Ska köpa dem alla tre framöver. Men VARFÖR ser Sandberg ut som Kindberg-Batra? Har de samma stylist, månne? *saker att undra över*

* I dag har jag bara städat och slappat. Har varit massor på facebook, som ju sådana här dagar fungerar som en långsamt gående chatt. Man pratar och diskuterar och dividerar om än det ena, än det andra. En rolig grupp är Vetenskap och Folkbildning, en annan Mopsarnas Facebook, en tredje …. och så vidare. Man kan läsa de mest hårresande saker – och sedan hitta annat som är fullständigt lysande. Ibland kan jag känna en sådan enorm lycka över att internet finns, eller – snarare att det finns så många människor där ute som jag nu får chansen att ha kontakt med!

* Kanske börjar mitt nästa manus så här:
”Det var inte alls meningen att mopsen skulle bo hos Felicia”.
Eller?
Ibland vet man inte.
Alls.

* Det är otroligt svårt att få till en vettig rad på travet för tillfället. Varenda gång jag spelar är det helt otippade skrällar till hästar som springer som sjutton, medan mina streckade djur kommer tvåa, trea – eller inte alls. Jag som tyckte jag var bra på det där … Uppenbarligen var det inte sant, utan enbart en Pellefantisk överskattning av min förmåga att analysera information och få fram vinnande system. Men i morgon är det lördag – så på´t igen!

Godnatt!

gerilla

 

 

 

PS. Tänk, den här lilla gerillaodlingen en bit hemifrån oss gör mig så himla glad varje gång jag ser den. Att någon gjort sig besvär för att göra vår omvärld lite vackrare är en sådan skön känsla.

Fortsätt läsa ”Osorterat direkt ur huvudet!”