Det brinner både här och där …

…  och torkan bara fortsätter. Varje dag spanar jag oroligt efter rökpelare i Nåsten och Hågadalen. Häromsistens var det en liten brand vid Rödmossen, och genast är vi alla i stallet på tå: vad händer nu? Har jag bilen hemma? Evakuera en massa hästar– hur går det till egentligen?
Som tur var kunde branden släckas snabbt och inget mer hände.

Att behöva uppmana folk att inte grilla, inte slänga cigarettfimpar eller glas, kan verka helt onödigt – ändå behövs det.
Otroligt hur korkade människor är. ”Men jag ska bara …” – hallå??? Koppla in hjärnan!
Andra som är ännu listigare [sic!] anser att bränderna är invandrarnas fel. På fullt allvar sprids konspirationsteorier om att de anläggs av folk som vill skada vårt fina Svärje. För att inte tala om dem som påstår att det är invandringens fel att vi inte har egna brandflygplan.
Jag blir så j*kla trött.
Hur kan man kalla sig Svärjevän, men ändå prata illa om vårt fina land?
Jag fattar inte det.
Klart att det finns saker som behöver ändras på, förbättras och förändras. Konstigt vore det väl annars? Bra med folk som har konstruktiva idéer och förslag – det ska absolut tas tillvara på.
Men att påstå att allt är ett enda elände och svartmåla allting från sjukvård till alla insatser under de stora skogsbränderna – nej, det är fanimej inte okej på någon punkt. Faktiskt inte.

Nu ska jag skriva vidare på min deckare om Wendela Wide. Det är svårt med koncentrationen i värmen och mycket annat pockar på, men historien är färdig i huvudet och det känns bra.

/A

 

Jag längtar efter kalla klara höstdagar. Den råkalla luften en kväll i oktober. Regnets ljud mot marken. Doften av multnande löv och dimman över dalen. 
Fuktig jord i tunga tiltor på åkrarna, och tranorna som flyger söderut. 

 

 

 

 

 

På hästrally i Hälsingland!

Det börjar vända mot höst. Ja, jag vet att man inte får säga så, men för mig är hästrallyt i Hälsingland första helgen efter midsommar numera höjdpunkten på hela sommaren – och efter den börjar vandringen mot hösten igen.

En väg är en väg är en väg …

Ett hästrally är en långritt tillsammans med andra. Man rider eller kör i den takt och fart man vill, och deltagare är allt från trimmade små shetlandsponnyer till islandshästar, russ och nordsvenska brukshästar, med sina hussar och mattar.
Eftersom vi var i travhästzonen Hälsingland, var majoriteten förstås kall- och varmblodiga travhästar – både sådana som fortfarande tävlar och de som numera är familjehästar. Kul att se hur duktiga de är, och hur fint de har det, även om karriären på travbanan i många fall tog slut fortare än den börjat.

Själva var vi med för andra året.
Förra årets rally gav nämligen mersmak, och i år var både Mackan och jag betydligt mer trimmade. Vi hade jätteroligt där vi gjorde sällskap med två andra ekipage  – en tjej på en islandshäst och en på en basjkir. På söndagen var vi ytterligare en kallblodstravare i vår grupp, en tjej vars medryttare fått bryta och därför frågade om hon fick rida med oss i stället. Självklart!
Längs rallybanan är det ett antal kontroller där ekipagen ska utföra olika uppgifter – smälla ballonger, kasta i hinkar, stå stilla på en presenning … Den typen av saker. Det gällde att inte tveka eller krångla, och att samla så mycket poäng som möjligt.
Vi red 3,4 mil på lördagen och runt två mil på söndagen – precis lagom långt.
Efter ritten på lördagen är det också en maskerad. Jag var utklädd till crazy cat lady, vilket var en besvärlig utstyrsel, för när vi kom tillbaka till målet hade jag tappat skorna, hatten samt kattlådan med en tiger inuti!

Och jag måste erkänna att jag älskar Hälsingland.
Min familj har ingen anknytning alls till Norrland, mer än att farfar tog examen vid läroverket i Härnösand för drygt hundra år sedan.
Men där är ju så förgrymlat vackert!
Skogsklädda berg som blånar mot himlen, grönskande dalar med slingrande vägar, ängar och åkrar, och så dessa fantastiska hälsingegårdar. Boningshus i trä på många hundra m2 som ingen längre bor i, förmodligen för att de är för dyra att värma upp vintertid. Någon gång för femtio-sextio år sedan byggde man därför ett annat boningshus bredvid i stället – typ en tegelvilla eller ett eternithus – men lät det gamla huset stå kvar som minne över forna bostadsdrömmar. Dessa jättehus flankeras sedan av torp, grå lador, märkliga förrådsbyggnader, garage och ladugårdar, allt byggt och konstruerat med en fantasi och kreativitet som är fantastisk.
Jag skulle kunna åka runt resten av livet och bara ägna mig åt att fotografera vackra, märkliga trähus, med burspråk, krumelurer, handblåsta fönster, vackra dörrar och en vidunderlig utsikt över dalgångar, berg och små klarblå sjöar.

Hej på er nötter, sa Mackan nyfiket.

Men ingen plats är värd något utan de människor man lärt känna där. Som ”utsocknes” känner man sig genast som en i gänget. Inga sura miner eller ”vem är du och var kommer du ifrån?”, utan hej och välkommen är det som gäller. Alltid!
Åh, vad jag gillar sådant! Vännerna där, drygt 25 mil från Uppsala, blir fler och fler för varje år – och när jag är hemma igen saknar jag Hälsingland, och längtar tillbaka. Fint att kunna känna så för en plats jag knappt visste att existerade förrän jag köpte Mackan i augusti 2012, och åkte dit för första gången.


Lustigt nog är jag inte ensam om att vara från en plats, men plötsligt fatta tycke för en helt annan.
I den här p1 dokumentären berättar bland andra Lars Häger om livet vid Kebenekajses fot. Han kom till Kebenekajsemassivet för första gången för tjugo år sedan, och förälskade sig handlöst i platsen, trots att han egentligen är från Arboga. Fascinerande!  => Vid bergets fot – P1.

Åke och Mackan. Åke är Mackans storebror.

Men kanske är det så att vi alla har en egen hemlig plats i hjärtat, och den dag vi plötsligt kommer dit – då är vi hemma.
Det betyder inte att vår vanliga hem är dåligt eller att vi vantrivs. Tvärtom för mig i alla fall. Jag älskar Uppsala också, även om staden är en helt annan nu än när jag kom hit för trettio år sedan. Här har jag min familj, mina vänner,  min soffa och mitt hem.
Men det finns nog alltid en längtan hos oss alla efter något annat. En plats, ett utrymme i livet, som vi inte själva vet riktigt vad det är är.
Och när den platsen plötsligt breder ut sig framför en – då är det så självklart rätt, att man kan inte låta bli att längta tillbaka dit för alltid – oavsett varifrån man kommer och vart man egentligen är på väg.

/A

Det är en rätt skön blandning med böcker …

… som jag har gett ut i år: en barnbok, två hästböcker och en deckare för vuxna. Och jag skriver på uppföljaren till deckaren. Hinner den ut före jul, blir det fem titlar ut i år.

Sara-böckerna är mina egna favoriter. De som kommit nu i dagarna är ett och två av sammanlagt fem delar. Kul att jag fick vara med och fixa bilder till omslagen, så de blev precis som tänkta. Emma Graves, som gjort både dem och omslaget till En död man, är superduktig.

Nu – dags att sova efter nästan en vecka i Hälsingland. Härligt med hästrally och semester från allt jobb. Att jag inte öppnar datorn på nästan en vecka – det är verkligen inte ofta det händer, och den här gången var det välbehövligt. 🙂

/A

 


Midsommarbilden får ligga kvar här, fast vi redan passerat midsommar för flera veckor sedan. Snart märks det på allvar att det vänt mot höst.


Skriv din roman i sommar …

I DN har författaren Augustin Erba skrivit en handfast artikel om hur man skriver en roman eller deckare, eller vad man nu vill skriva.
Man fixar bara en plan, hittar på en huvudroll och några bipersoner, och skriver sedan koncentrerat XXXX tecken varje dag. Efter cirka sju veckor är man klar och kan lägga hela projektet i mappen ”Mina romaner” på sitt skrivbord. Därefter kan en gå ut i omvärlden igen, klippa gräsmattan, dricka lådvin och spela Tjuv och Polis med barnen.
Svårare än så är det inte.

Jag saknar bara en sak i hela hans artikel, och det är ordet ”tänka”.
Jag tycker det är lite symptomatiskt för dagens syn på hur man skriver en bok. Det handlar inte längre om att värka fram ett manus, byggt på egna erfarenheter av blod och eld, kärlek och förtvivlan.
Nej, det handlar om att ha en plan. Och följer man den planen har man snart ett manus klart. Svårare än så är det inte.
Och visst, så kan man också skriva böcker – men blir det litteratur av det?
Det får någon annan än jag svara på, förvisso. Men en textmassa är en textmassa, och personligen tycker jag det krävs mer än en massa ord för att det ska vara värt att läsa.

Själv kan jag inte tvinga mig att skriva med en viss hastighet. Däremot kommer jag ofta in i en känsla av flow, där texten och händelserna i manuset liksom rinner fram av sig själv. Inte sällan sena nätter, tyvärr för nattsömnen.
Men jag behöver tid för att det ska hända. Tid och gärna lite tråkiga dagar, utan något särskilt att göra. Då blommar kreativiteten upp!


Författarbesöket i bokhandeln Läslusen var roligt och givande. Bekanta hälsade på, pratade och handlade böcker. Det kändes så himla roligt, framförallt att se gamla stalltjejer som numera är mammor till nya ponnybarn – blivande hästälskare.
Och oj så mycket roligt det finns att läsa! Hade kunnat tillbringa de närmaste månaderna med att bara sitta där i ett hörn, och plöja den ena barn- och ungdomsboken efter den andra!


Nej, nu är det dags att fortsätta jobba på. I björkarna härutanför blåser sommarvind, och många långa skrivdagar ligger framför mig, obrutna av annat arbete. Så himla skönt! Men först lite lunch och en kopp kaffe.

/A

Nästa lördag: författarbesök klockan 11 …

… hos bokhandeln Läslusen i Uppsala. Och jess, det är jag som ska göra det. Känns både spännande och lite läskigt, eftersom jag aldrig gjort något liknande förr.
Jättekul att få chansen, och jag hoppas att många, många besökare får upp ögonen för böckerna om Vera och Buster!
Bokhandeln ligger mitt i Uppsala, på Drottninggatan 6, och har förutom böcker också en massa andra rolig saker – som mjukisdjur och diverse bokprylar.
Här är en länk till affärens hemsida: Bokhandeln Läslusen


Hittade just en blogg som heter Bibblan och Bubblan från Veberöds skolbibliotek –och här pratar bibliotekarien om Sara om min bok Ridning. Lite överraskande – och självklart kul att få vara med!

Nu är det dags för stallet, och i kväll blir det grillning hos goda vänner. Och i dag är det bara TRE VECKOR kvar till hästrallyt i Bergsjö – tjohooo!

/AnnaS

Korståg för korsordsmakare

För en gångs skull har vår lilla yrkesgrupp (en av Sveriges minsta?) varit i hetluften hela veckan. Anledningen? Elaka medieföretag ämnar på sikt byta ut oss mot datorer.
Men si, det är inget som lösarna gillar. Det blev ett ramaskri i media, och stor uppmärksamhet både i radio, tv och på tidningssidorna.

Som korsordsmakare är jag stolt över att Sveriges Korsordsmakare lyft frågan, och dessutom lyckats så bra! Nu tror jag dock tyvärr att vi vanliga konstruktörer blir utbytta ändå på lite sikt.
Mina korsord är sällan särskilt avancerade, och går säkert att härma till kanske 75-80 % av en hyfsat stark dator.
Men de där riktiga, dedikerade korsordsgenierna – dem kan en dator aldrig efterlikna. Smarta, roliga nycklar. Dubbeltydigheter. Språkliga finesser. Allt saker som får hjärnans muskler att stretcha och växa – det är ingenting som en artificiell intelligens kan klara lika bra som en människa.

Längre ner hittar du några länkar där korsordens framtid uppmärksammans, och allra överst ligger SKs öppna brev i DN.

/A

Sverige har en stark tradition av att lösa korsord. Men nu hotas denna kulturella institution av de datorgenererade kryss som snabbt håller på att ta över tidningarna, skriver företrädare för Sveriges korsordsmakare.

Sverige har en lång och stark tradition av korsordslösande. Inte minst bildkrysset har gjort oss till den sannolikt främsta korsordsnationen i världen. Nu hotas denna kulturella institution av datorgenererade kryss som snabbt håller på att ta över tidningarna och utradera korsordsmakarskrået. Sveriges korsordsmakare vill därför göra kultursverige observant på vad som håller på att hända, innan det är för sent.

Många är de svenskar som har favoritkryss eller favoritkonstruktörer de löser varje vecka. Ofta hör man ”Jag löser lördagskrysset i tidningen X. Det är lagom svårt och konstruktören som gör dem är finurlig”. Men i detta nu försvinner både kvalitetskorsord och konstruktörer ur tidningarna i rasande fart. Uppmärksammas inte utvecklingen kommer det bara att finnas spillror kvar.

Så vad är det en konstruktör av kött och blod kan göra som en dator inte kan göra? Jo, en erfaren konstruktör känner sina lösare. Hen vet vilken målgrupp just den och den tidningen har, och kan moderera sina korsord efter just den gruppen.

Vilka ämnen intresserar läsarna av tidningen X? Är det klassisk allmänbildning? Då platsar antik mytologi och Goethe. Är tidningen Y:s lösare mer intresserade av sport och underhållning eller nutidsfrågor? Då skapar man ett kryss som passar dem. Vilken ålder har målgruppen? Ska korsordet vara lätt, svårt eller medel? Då vet en erfaren konstruktör precis vad man kan ta med och vad man ska undvika. Det gäller både nycklarna och svaren.

Det handlar om erfarenhet och fingertoppskänsla. En känsla som datorerna på intet vis besitter. Knappast heller en redaktör som är satt att göra justeringar i massvis av utspottade kryss med lösningsord från en ordbank.

I takt med att de datorgenererade kryssen tar över, försvinner möjligheten att försörja sig som korsordskonstruktör. Den långa raden av legendarer, som Bertil Geijer, Enar Åkered, Magnus Giertz, H C Nygårdh med flera kommer inte att fortsätta. Datorer alstrar inga begåvningar med särart.

En dator uppfinner inte heller nya ordlekar och klurigheter. En dator kommer inte på att en studentlägenhet är en ”akademisk kvart”. Eller att en rodeoryttare ”lever på avkastningar”. I bästa fall kan en dator sampla (det vill säga stjäla) bra nycklar från en riktig kordsordsmakare. Men då måste det finnas sådana.

I dessa avseenden är de datorgenererade kryssen som utemöbler av plast. Visst, du kan sitta på dem, men du vill inte ta in dem i vardagsrummet. Datorgenererade kryss är som brödbitar till änderna i parken. De mättar men de ger ingen näring.

Nu går denna kulturdödande utveckling fort. Bara det sista halvåret har mycket hänt.

Sveriges marknadsledande företag inom korsord har sålt sina korsordstidningar till ett utländskt bolag. I samma veva annonserade de nya ägarna efter en svensk redaktör som skulle jobba med datorgenererade kryss. I Danmark.

Ett av de stora veckotidningsförlagen har redan tidigare ersatt en mängd av sina korsord med datorgenererat material och häpnadsväckande billiga kryss från syndikaten. Och just nu håller den stora konkurrenten på och meddelar sina konstruktörer att de antingen måste gå med på kraftigt reducerade arvoden, eller ersättas av datorgenererat.

Även i landsortspressen byts korsorden ut. Ofta ser man att ersättarna har påhittade konstruktörsnamn eller ingen byline alls.

Det är sant att tidningarna har en dyster ekonomisk verklighet att tackla. Det är också möjligt att en viss andel kvalitetskryss måste ersättas med datorgenerade kryss för att man ska kunna finansiera de kvalitetskryss som blir kvar. Men här gäller det att balansera noga, och inte öppna dammluckorna för fullt, som nu tycks ske.

Tillsammans kan vi göra skillnad. Vi inom Sveriges korsordsmakare uppmanar därför dig som läsare att dra ditt strå till stacken. Hör av dig till redaktionen när du ser att ditt favoritkorsord försvunnit. Eller när du märker att kvalitén sjunkit och esprin är borta. Eller om du ser att korsorden saknar byline. Ett korsord ska ha en verklig upphovsman angiven, precis som en tidningsartikel eller ett foto. Om det finns en människa bakom.

Korsord är kultur. Låt oss slippa ett kulturmord!

Skribenterna

Sveriges korsordsmakare är en branschorganisation för professionella korsordskonstruktörer. Föreningen bildades 2012 och har i dag närmare 100 medlemmar.

Länkar:

Morgonstudion i SvT1 – 17 minuter in i programmet

Erik HelmerssonKrönika i DN

Studio 1 den 1 juni 2018. Själva inslaget kommer 1 timme och 37 minuter in i programmet.

Annika Lantz i radioprogrammet Kära Annika

Enn Kokk (Birgitta Dahls make) är korsordsentusiast – blogg

Hästböcker och Starlet …

Därav hjärtat är fullt, talar munnen – och i dag berättar jag på bloggen Bara hästböcker om mina hästböcker. Här är länken: Bara hästböcker

Malin Eriksson, som är en av dem som driver bloggen, frågade redan i vintras om jag ville vara med. Vilken ära, tänkte jag, och släppte sedan glatt alltihop eftersom det kom en massa annat emellan. Men nu så!
Det känns jätteroligt att få berätta, och jag hoppas förstås att det gör så att ännu fler läsare hittar fram till mina – och andras – hästböcker!

Prinsessan Leia Scrollan Skywalker är inte på jakt efter en bok, utan efter en fyrbent kille med långa ben och snygg svansföring. Ännu ej kastrerad är hon som vilken tonårsbrud som helst med lite attityd! 😉

 


En rolig sida på instagram är Tidningen Starlet, som drivs av etnologen Kristina Öman: https://www.instagram.com/tidningenstarlet/

Även en del av mina gamla rutor har fått chansen att vara med – så då måste det ju vara en riktigt bra sida, inte sant? *hehe*
Det är jättekul att någon uppmärksammar kära gamla Starlet, som jag saknar. Skrev ju seriemanus i massor till tidningen, både när den kom ut i Sverige och Norge, och under perioden den bara kom ut i Norge.
Många tror att redaktionen bestämde vad vi författare skulle skriva om, men så var det inte alls. Vi hade stor frihet och mina hjältinnor var alltid starka tjejer som gick sin egen väg – en valde exempelvis bort pojkvännen för att satsa på musiken i stället.

I dag finns det ingen plats för tidningar som Starlet på tidningsmarknaden. Det är lite sorgligt på sitt sätt, men omvärlden förändras. Själv kan jag sakna tonen som fanns i tidningen. Läsarna var viktiga, och här fanns en kanal för kommunikation mellan tjejer långt före Internets tid.

I ett avsnitt av podden Snedtänkt har Kalle Lind intervjuat etnologen och forskaren Kristina Öman, som alltså håller på att skriva en avhandling om just populärlitteratur.

Jag hade verkligen sett fram emot programmet, men blev faktiskt lite besviken. Kalle Lind var dåligt förberedd, och medgav själv att han inte hade läst tidningen som barn och tonåring. Nå, men då kunde han väl ha hasat iväg till universitetsbiblioteket i Lund och läst den som vuxen? Lite mer engagemang hade faktiskt varit önskvärt! Samtidigt – trots att han medgav sin egen okunskap, lät han inte Kristina Öman prata på i lugn och ro, utan var tvungen att dra in en massa annat som inte alls hade med saken att göra. Sådant som han visste något om, alltså.
Tråkigt tycker jag som lyssnare, och det känns också tyvärr ganska typiskt när halvgamla killar ska göra ”balla program om tjejiga saker från när jag var liten”. Vem vill framstå som lika mycket dinosaurie som gubbarna i generationen före? Ingen, så klart! Men om man nu är det, är det kanske bättre att erkänna och krypa till korset – och framförallt låta den som kan ämnet ta mer plats än en själv!

Oavsett min kritik av programmet – som jag ändå gillar och alltid brukar lyssna på – är det roligt att Starlet blir uppmärksammad. Men jag hade gärna lyssnat mer på Kristina Öman, och självklart fortsätter jag följa kontot på Instagram. Det är omöjligt att låta bli, liksom!

Och efter detta superlånga blogginlägg, är det börja skriva deckare. Men först lite lunch. Puh, ingen rast och ingen ro!

/A

 

 

Administrera sitt skrivande

Okej, det är svårt att hålla komplexa händelseförlopp och långa historier i huvudet. Jag medger det. Mitt huvud har förändrats. Förr mindes jag allt, nu har hjärnan liksom släppt det, och både den och jag är glada om vi minns sådant som vad som ska handlas i affären, vilken veckodag det är och när det är deadline för nästa korsord.

Häromsistens gick jag igenom en massa textfiler på datorn, och insåg till min förvåning att det fanns text som jag inte ens kom ihåg att jag kreerat. Jag hade tänkt skriva den, men trodde inte det var gjort. Men det var det. Blev både glatt överraskad – och samtidigt tämligen purken på mig själv, för att jag inte kan hålla ordning på saker och ting.

Tog därför hem Scrivener från nätet, för att en gång för alla bli den perfekta administratören av text. Men tji fick jag. Det funkar inte för mig, tycker det är rörigt och väldigt många onödiga funktioner. Så det får nog vara så. Nu finns i alla fall en demoversion på datorn, som jag kan använda en månad och testa, men spontant känner jag bara att det är klumpigt och inte det jag behöver.
Postnotislappar på den jättestora whiteboarden uppspikad på dörren till kontoret, är nog mer min stil. Kanske.
Får testa och utvärdera båda metoderna, och kanske hitta på en tredje som är ännu bättre!

/A

Dokumentär om ”hästgården”

Just nu går det en serie dokumentärprogram på radions P1 om en hästgård utanför Stockholm där unga tjejer utsatts för sexuella övergrepp under decennier. Trots att det varit välkänt skvaller inom ryttarkretsar, så har verksamheten fått fortsätta – och pågår förmodligen än i dag.
Den första som tog upp det här var Ponnymamman, Ulrika Fåraheus, i en lång intervju på sin blogg. Jag har skrivit om det tidigare här i bloggen också, och här är en länk till hennes blogginlägg: Bortom bubblan. En berättelse om fasa, terror och befrielse. 
Här är en länk till P1, som alltså gjort en uppföljning i fem delar: Hästgården

Viktigt att läsa och lyssna på – och framförallt: vi måste sätta ner foten och säga att det inte är okej. Varken små eller stora tjejer ska behöva försvara sig på grund av att de blir sexuellt trakasserade. Man ska kunna vara i stallet och ägna sig åt sin hobby, utan att bli tafsad på, kramad, få snuskiga förslag eller dickpics via mms mitt i nätterna.

Jag tycker också att det finns en väldigt stor dubbelmoral bland män. Många av dem gapar vitt och brett om hur ”de där muslimerna” behandlar sina kvinnor. Andra gapar om att feminismen i Sverige gått för långt, att män måste få vara män och kvinnor kvinnor. Inte ens #metoo-uppropet verkar ha fått en del män att fatta att det är DE SJÄLVA som måste förändras och skapa en ny mansroll, genom att bära sig vettigt åt.
Det handlar inte om att någon är bättre än den andre. Det handlar om respekt och vänlighet, att man frågar innan man tar för sig, att man inte förutsätter att man alltid har rätt att bete sig hur man vill mot någon annan.
Behandla andra så som du själv vill bli behandlad – en välkänd gammal regel, som tål att upprepas, gång efter annan.

Men nu ska jag smita från jobbet och bege mig ut i solskenet. Härliga, underbara vår!

/A

 

Girlpower!

När jag var liten var hovslagaren en man. En smula sliten kom han körande in på stallplanen i sin skrotbil, med en hund av obestämt ursprung i framsätet.

Hovslagaren var en man omgärdad av mystik. Han hade exempelvis alltid en egen tideräkning. Tisdag klockan 16 kunde vara vilken tisdag som helst den månaden. Eller en fredag. Eller ingen dag alls.
Ibland fanns det en bra anledning till att han kom försent. Plåster här och där, en fläskläpp, blåmärken eller till och med gips, tydde på ett tufft liv.
Vi hästtjejer lyssnade andlöst på hans historier och beundrade hans mod och dåd, medan hunden systematiskt nosade igenom stallet på jakt efter rester av döda möss, hästpellets och bitar av hovhorn – en blandning som fått de flesta andra jyckar att avlida i svåra plågor inom en kvart.

När hästen var färdigskodd flåsade och pustade hovslagaren en aning och torkade svetten ur pannan. Han kallade in hunden, fick pengarna i handen, sparkade igång sin skrotiga bil och försvann i ett moln av blå rök. Man visste aldrig om han skulle komma tillbaka fler gånger, eller om det var dags att försöka hitta någon annan som kunde sko.
Något som påminner om ett vågspel – lika mycket nu som då.
Det är nämligen inte alltid den som snackar mest som är duktigast på att sko. Hovslagarna har ju naturligtvis  också följt med utvecklingen, och lägger numera en hel del tid både på att göra reklam och sälja in sig. Och det är lätt att gå på en person med ett välsmort munläder, som pekar på hästens hovar, talar om hur usel ens förra hovslagare var och meddelar att hen är en gåva från Gud till alla hästägare och nu ska rätta till alltihop.
Ibland blir man lite trött, minst sagt.
Som tur är finns det andra hovslagare också. De där som utan att babbla en massa lull-lull bara skor, och gör det så himla snyggt att hästen ser lika välskodd ut sex veckor efter besöket som när fötterna är precis färdiga.
De kan jobbet utan och innan, och har känslan för hur det ska vara, men de behöver inte skryta med sina kunskaper eftersom resultatet talar för sig själv. Den sortens hovslagare ska man vara rädd om, bjuda på kaffe och bulla och viktigast av allt: lyssna på historierna om hens mod och dåd, med samma intresse som man gjorde som fjortonåring …

Hovslagaren i den senaste Vera och Busterboken är en tjej som heter Jenny. Hon visar, förklarar och skor om Buster, medan Elin och Vera tittar på. Hittills vet jag inte en enda bok som handlar om hovslageri, skriven för mindre barn, så jag hoppas att läsarna ska tycka det är roligt att läsa den!

Här kommer en sneak peak ur boken, som inte finns i affären än – men den är på gång.

Själv är jag på gång till busseriet. Hela Uppsala är avspärrat för cykellopp i dag, och det drabbar förstås oss som kör buss. Fattar inte varför man måste lägga sådant där mitt inne i en storstad? Knöligt och krångligt för alla oss (majoriteten!) som inte är ett dugg intresserade, och jag hade hellre varit ledig och njutit av en dag i solen. Men ibland måste man ju arbeta, så är det bara.

/A