Ful, fet och finnig …

… och det är minsann därför inget förlag vill köpa mitt manus!
Jag vet nog att det är så det är!
Det handlar inte alls om att det är dåligt skrivet, uselt stavat, ointressant, krångligt, ologiskt – eller är en historia som berättats på bättre sätt tusen gånger förut.
Nej, det handlar om Den Stora Konspirationen inom bokbranschen. Konspirationen som gör att bara de vackra, rika, kändisarna får ge ut böcker, medan mitt litterära mästervärk – helt i klass med något av Strindberg eller Tranströmer – aldrig når de stora massorna.

Åh, vad jag är trött på att folk tror det är så det går till på ett bokförlag. *suck*

Till att börja med är bokbranschen uppbyggd på att sälja böcker. Pengarna man får in går till royalties, löner, hyror, tryckkostnader, distribution, marknadsföring och en massa annat.
En bok som inte ger vinst, kostar lika mycket som en bestseller att ge ut. Den kräver lika mycket jobb och entusiasm av alla inblandade. Ändå hamnar den på minuskontot vid årets slut, hur bra den än är.
Varje bok en förläggare ger ut är en kalkylerad risk. Om hen missbedömer marknaden alltför många gånger i följd, går förlaget omkull.

Det är jättesvårt att veta vad som kommer att slå eller inte, men det finns några saker som (oftast) går hem:
* sedan tidigare känd författare skriver inside-roman om snusk i kulturlivet
* spännande och kittlande ämne – kungliga otrohetsaffärer, deckare, thrillers, romance …
* kändis skriver (eller spökskriver) om sitt liv – typ Lagercrantz bok om Zlatan

Om ett förlag kan lägga vantarna på ett sådant manus, så köper man in det.
För säljer man en bok i väldigt många exemplar (typ en kokbok av en kändis med fjorton sidor text och femtioarton recept!), så bekostar det kanske två romaner och en diktsamling året därpå.

Det blir en win-win-situation för alla!
Förlaget har råd att fortsätta ge ut böcker, och författaren som skrivit den lilla smala romanen som aldrig kommer att ge vinst, får den utgiven trots de röda siffrorna i årsbokslutet.

Ändå är det ett himla gnäll om kändisskap och utseende. Som om något enda förlag, i denna tuffa tid som råder, skulle välja bort ett välskrivet, genomarbetat manus med potential att bli en Augustprisvinnare, en bestseller eller få stor uppmärksamhet i media för sitt kontroversiella innehåll.
Det finns liksom inte på kartan att det är så!
Jag menar – hur snygg är Ranelid, typ?
Hans fru tycker säkert han är världens stiligaste, men inte skulle han vinna Mr Universum precis. Inte i dag, och troligen inte heller i morgon.
Ändå är hans böcker omdiskuterade, han är en ”författarkändis” och får sitta i tv-soffor och vara med i Let´s Dance. Aldrig har jag hört någon säga att det beror på att han är så snygg?

Och så har vi bokmässan. Många tror att det är ett litterärt event, helgat åt litteraturen. Nej, det är det inte. Bokmässan är en mässa där förlagen gör reklam för att få sälja fler böcker! Det är därför affischen är dekorerad med kändisar. För kändisar säljer.
I svallvågorna pågår en massa kul aktiviteter och seminarier, men det är bara grädde på moset för att locka besökare. Grundidén är fortfarande en och samma: sälja sälja sälja.
Vill man diskutera litteratur på djupet med sin favoritförfattare, ger det troligen mer att gå på ett författarbesök på stadens stadsbibliotek en gråmulen novemberdag, delta i en bokcirkel, lyssna på radions P1 eller studera litteraturvetenskap.
Bokmässan är lull lull och en massa skoj – men man ska ta den för vad den är!

Och till sist: en sak är säker: ju mer förlagen säljer, desto fler böcker kan förlagen ge ut. Och när det ges ut fler böcker, blir också fler författare publicerade. Även smala författare, med mystisk agenda och märkliga historier, får chansen – därför att det finns pengar i skattkistan till deras böcker också.

Det kan vi definitivt trösta oss med, vi som är fula, feta, finniga och fortfarande filar på Den Stora Romanen.

 

Länkar: 

Karin Olsson, krönikör Expressen: Välkomna till kändismässan
Kristoffer Lind (Lind & co) i Expressen: Vi ger ut de böcker vi älskar
Bokmässan 2015 

 

 

Alltså …

… 17-åriga killar ska inte behöva vara på flykt med sin hundvalp i en väska.
De ska gå i skolan, ragga tjejer (eller killar, om de hellre vill det), titta på tv, strunta i gymet, sova hela dagen på helgen, äta middag med familjen, skratta åt dåliga vitsar, tjafsa med morsan och fundera på livet …

De ska inte, jag upprepar, INTE, vara på flykt med sin lilla älskade hundvalp i en väska.

Sådant här gör mig så jäkla förtvivlad. Vad är det för värld vi har? Varför stoppar ingen de där idioterna som slåss?

Gör nåt då, FN!!!

http://www.expressen.se/gilladjur/nar-17-ariga-flyktingen-aslan-visade-vad-han-hade-med-sig-greps-vittnena-till-ta/

Ett bokomslag blir till!

Nu är omslagen till de två första böckerna om Vera och Buster klara. Här är en film som tecknaren Jullelin, alias Sara, gjort om hur hon arbetar med omslaget till första boken. Det är så himla kul att se hur det växer fram!

Bok1 Bok2

Önskeponnyn – Vera och Buster

Men ni ska jag administrera lite korsord och skriva räkningar, och sedan gäller det att åka till stallet lagom tills tvättiden börjar så sambon inte blir störd i sitt viktiga arbete med hushållet. *hehe* Man är väl listig? Och ganska så bortskämd också … 😉

 

/A

 

 

 

 

Att tjäna pengar på socker …

… går alldeles utmärkt. Och sockerbolagen är inte de enda som gör det. Det finns också de som tjänar pengar på att skrämma människor för saker som egentligen inte är farliga.
Självklart är det inte bra att äta flera kilo socker varje dag, men både vatten och luft är farligt i för stora mängder.
http://www.va.se/nyheter/2015/02/20/socker/

Julia Ceasar – en bedrövlig historia …

Hur kan man försöka bilda opinion, sprida sina åsikter och delta i debatten utan att stå för det med sitt namn? Vad är det för mening med diskussioner om man inte kan sägas emot, om inte tankar och idéer kan både stötas och blötas? Om man inte kan ta in att andra tycker annorlunda, och kanske ibland har fog för det?
Ja, jag vet då inte.
Att sedan dessutom hota den som tycker annorlunda – hur seriöst är det på en skala?
Inte seriöst alls är svaret. Det är bara oprofessionellt till max. En sådan debattör och hens anhang, ska man inte lyssna på. Hot om våld och död hör aldrig hemma i en seriös debatt.

När man skriver anonymt och vägrar ta debatten, handlar det inte längre om att vara en röst bland många andra.
Det handlar om att vara en megafon, en som inte är intresserad andras åsikter. Man vill bara skrika högst själv, gärna stående på toppen av en dyngstack.

Skäms Barbro Jöberger.

Och skäms ni som tycker det är okej.

För det är det inte.

Barbro Jöberger är Julia Ceasar

 

/A

Charles Bukowski

Kom att tänka på Charles Bukowski, den amerikanske författaren.
Tycker så mycket om hans texter, ändå har jag inte läst honom på år och dag. Märkligt att vissa författare bara glider ut ur ens tankar, utan att man ens märker det – och så blir man så himla lycklig när man hittar tillbaka till dem igen. Nu ska jag läsa om alla hans böcker, som står där i hyllan. Eller kanske leta reda på dem på originalspråk hos antikvariat.net? 
 
 
“I will remember the kisses
our lips raw with love
and how you gave me
everything you had
and how I
offered you what was left of
me,
and I will remember your small room
the feel of you
the light in the window
your records
your books
our morning coffee
our noons our nights
our bodies spilled together
sleeping
the tiny flowing currents
immediate and forever
your leg my leg
your arm my arm
your smile and the warmth
of you
who made me laugh
again.”
― Charles Bukowski

Av män om män för män – och de nervösa

Jag har ägnat några dagar åt att först packa ner och sedan upp ett stort bibliotek som tillhör en familjemedlem. Böcker, böcker, böcker – den äldsta från 1700-talet, den yngsta från i höstas. Tysk frakturstil och skinnband med guldskrift, elegant layout och moderna typsnitt, fyrfärgstryck kontra streckteckningar i svart och vitt, slitna pocketar och inbundna romaner.
En hel del var sönderfallande pappersbuntar, sådana som varit böcker en gång, andra kommer direkt från affären med glänsande omslag. Udda reafynd blandas med förstaupplagor, och många av de äldre böckerna var försedda med spretiga namnteckningar,  exlibris från anno datzumal, eller understrykningar och kommentarer i kanterna som visade läsarens tankar och funderingar kring texten.
Ja, en rejäl blandning var det – och ungefär tjugo lådor fullpackade.
En sak slog mig efter ett tag: vad många böcker det finns av män om män.
Böcker med titlar som ”Så minns jag herr X” skriven med en beundrande ton av herr Y, för att inte tala om ”Min självbiografi” av YY eller ”Filosofiska tankar och betraktelser” av HL.
Väldigt många sådana böcker fanns det i det här biblioteket.
Men också mycket intressant.
Fick med mig ett par böcker hem av Uppsalaprofilerna Sigrid Kahle ”Att vilja sitt öde” och Martin H:son Holmdahls ”Mitt liv”. Ska läsas framöver.
Fick också med mig en faktabok om slump: ”Världen växer – En bok om slumpens historia” av Tor Nörretranders.
Men högst av allt skattar jag de två lite äldre böckerna som fick följa med hem – båda fackböcker om psykiatri: ”De nervösa” (P. A. Nordstedt & Söners förlag, Stockholm, 1918) av Eugen Loewenstein samt ”Vårt själsliv och dess rubbningar – sinnessjukvård” (Zetterström och Persson boktryckeri, Stockholm 1929)  av Med. Lic. Mikael Söderström. Den sistnämnda en lärobok för ”undervisning i sjukvård för sinnessjukhusens personal II”.

”De nervösa” är tyvärr inte komplett. Ska försöka hitta den på ett antikvariat framöver, så jag får läsa slutet på denna förfärliga lärobok om ”De nervösa” från 1918. I den tas ”den nervöses” liv och beteende upp, och hela boken är skriven i en synnerligen överlägsen ton utan minsta medkänsla:
”Den nervöse söker oupphörligt efter sinnesrörelser, han behöver ständigt ett nytt retmedel. Det blir med tiden lika oumbärligt för honom som en skarp krydda är för somliga människor, som därförutan ej ha smak för maten. Lugn är obehagligt för dessa personer och de skapa sig en konstlad oro. Sådana människor äro olyckliga om de t ex. någon dag ej få brev, ty ett brev betyder för dem, att någon väntar, fruktar eller hoppas något av dem. Detta är ju också ett, låt vara knappt märkbart, sätt att härska och utöva inflytande.”
Och på ett annat ställe i boken:
”Den nervöse sluter sig helt annorlunda än den friske till medlemmarna i sin familj. Han ”klibbar”, om man så får säga, vid den krets varifrån han utgått, och kan ej komma lös. (—) Till grund för allt detta ligger en strävan efter säkerhet, ty i den trånga familjekretsen kan det ej bli fråga om nederlag. Där behöver man ej lägga band på sig utan kan obehindrat låta alla yttre och inre formaliteter fara, ja t. o. m. slarva med språket. (—) I familjekretsen kan man ej blott efter behag rådslå med varandra utan även hålla sladder”.

Hålla sladder? Men hu så hemskt.
Det var minsann ord och inga visor!

När jag läser boken ”De nervösa” känner jag helt klart igen det som i dag kallas för tvång (OCD), panikattacker och ångest .
Vilket elände de som drabbades av ångest hade på den tiden, och vilken otroligt nedlåtande syn på ”de nervösa” som läkarkåren (och förmodligen även resten av samhället) hade.
Man blir arg när man läser, och vill försvara de stackare som Loewenstein skriver ner så totalt. Samtidigt måste man minnas att det är länge sedan, i ett helt annat samhälle, där man inte hade ett dugg koll på sådant som signalsubstanser, kognitiv beteendeterapi eller panikångestattacker. Visserligen vet man inte allt i dag heller, men det finns ändå en större förståelse för neuropsykiatriska funktionshinder och olika ångestsyndrom.

 

psykisktsjukLäroboken för sinnessjukhusens personal är helt annorlunda skriven. Författarens syn på att arbeta på ett sinnessjukhus säger allt: ”All sjukvård är arbete i mäniskokärlekens tjänst. Men glädjen att se detta arbete belönat genom patienternas tillfrisknande är oss ofta förmenad. (—) Den inre tillfredsställelse, som enbart kan göra vår arbetsdag lätt, få vi då söka i medvetandet att ha fyllt vår plikt i mänsklighetens tjänst, när vi efter bästa förmåga sökt lindra de lidandes lott under ett arbete präglat av människorkärlek. (—) … det kan blott lyckas om vi aldrig släppa den tanken ur sikte att den ”elakhet”, den kitslighet, den motsträvighet, den våldsamhet de visa oss, just äro symptom på sjukdomen och ej jämställbara med en frisk människas avsiktliga handlingar”.
Heder åt denna författare, som ser på sina patienter med kärleksfulla ögon, och definitivt verkar ha insett att det inte är med vilje människor drabbas av oro, ångest, schitzofreni eller andra sjukdomar och funktionshinder.
Förhoppningsvis var han inte ensam om det. Många gjorde vad de kunde med de små medel de hade till buds, för att göra livet lite drägligare för patienterna som hamnade på sinnessjukhus. Jag försvarar inte institutionsvård in absurdum, men frågan är om inte de obotligt sjuka ibland hade det bättre på den tiden. De hade ett hem, tak över huvudet, mat på bordet, rena kläder och hade ändå visst sällskap av varandra. Är det bättre att leva i misär som nu hundra år senare, när nästan all mentalsjukvård är nedlagd och människans ”självbestämmande” går så långt att det är helt okej att svälta ihjäl, omgiven av smuts, stank och ensamhet?
Jag tror inte att dåtida institutioner alltid var bra. Men de var heller inte alltid dåliga. Varför kan man inte hitta något mellanting? Något mitt emellan slutenvård och total misär?
Gissar att svaret stavas pengar och resurser, och att många psykiskt sjuka inte har möjlighet att själva kräva den hjälp de behöver och borde ha rätt till.
Om samma nedskärningar skett inom cancersjukvården som inom mentalvården hade det lett till ramaskri. Här är råder i stället bara en kompakt tystnad, anhöriga som tvingas ta ett enormt stort ansvar, sjuka som inte får den vård, det stöd och den hjälp de behöver utan lever i samhällets utkant, som uteliggare, missbrukare, utnyttjade av andra ”smartare kamrater” och så vidare.
Det är mycket sorgligt, och om med. lic. Mikael Söderström vetat hur vården av de sinnessjuka sköts i dag, snart nittio år efter att han skrev sin lärobok, hade han nog blivit helt bestört.

Förresten hittade jag honom på nätet: med. lic. Mikael Söderström. Kolla spalt två en bit ner. Han jobbade på samma ställe som min pappa och min farfar, Birgittas sjukhus i Vadstena. Är säkert därför både farfar, och pappa haft hans bok i sina bokhyllor – och nu står den i min, som ett minne över en tid och en typ av vård, som inte längre existerar.

 

 

/A

 

Pöbeln tar för sig i vårt nya samhälle

Tack Avpixlat, Flashback med fler sajter för att vi fått en pöbel som tar lagen i egna händer. Den här gången var det en straffad person (Hagamannen) som råkade illa ut. Nästa gång kan det vara någon som har fel hudfärg, fel sexuell läggning, är oskyldigt anklagade för ett brott eller har fel religion.
Bedrövligt är bara förnamnet.
Och du som stödjer sådant här genom att sprida en massa sk*t på facebook och andra sidor – ta och tänk efter en gång extra innan du trycker på dela-knappen i fortsättningen.
Nästa gång kan det vara du eller någon som står dig nära som råkar illa ut, när pöbelmentaliteten slår till och folk tar lagen i egna händer. 

Homo homoni lupus – Människan är människans vargar.

Och nej, det betyder inte att jag försvarar Hagamannen eller hans brott.
Men jag försvarar att vi har ett samhälle där rättvisa skipas i domstolar och inte genom att människor tar lagen i egna händer, hetsade och påhejade av andra som står bredvid. Säkert sitter de som gjort det nu och gottar sig i det som hänt, ”haha, där fick den jäveln” – men det är ni som borde skämmas.
Ni är precis lika stora brottslingar som han. Ni är lika jävla puckade, lika hatiska, lika aggressiva som han – och i mina ögon har ni gjort bort er totalt.

Fy fan. Man skäms för att vara svensk.

Hagamannen misshandlad med golfklubba

Livsdrömmar och en flash mob

Lyssnade på ett väldigt bra program av som jag poddat från radions P1 häromdagen: Kropp och själ. Det handlade om livsdrömmar och varför författaryrket är en så vanlig dröm hos så många.
För min del hade jag faktiskt skrivit precis lika mycket, oavsett vilket annat jobb jag valt. Bara att det blivit mindre tid över för skrivandet, och kanske hade jag skrivit helt andra saker.
peanuts-writerAtt skriva är omöjligt att låta bli. Som en konstnär som aldrig sålt en tavla, men ändå målar vidare, år ut och år in. Hemmapianisten som spelar Månskenssonaten tusen gånger tusen gånger. Sångaren som sjunger i den lilla kyrkokören, har ett helt annat yrke egentligen, men låter musiken fylla all övrig tid.

Och apropå att vara sångare i en kör – det här är en av de bästa flashmob-filmer jag sett: Carmina Burana O Fortuna med solister, kör och Orchester der Volksoper från Wien. 

Mackan_ATFör övrigt var det en alldeles speciell känsla att köra in på Solvallas stora bana i torsdags kväll. Ändå körde vi bara fyra varv i bakvarv, och jag åkte efter lilla russet Mandolin. Långt från de där storstjärnorna som springer där annars, men ändå …
Tur att jag har världens finaste travhäst hemma i stallet! Och en av de långsammare … annars hade han ju inte bott hos mig!

 

 

/A

 

Rosalind – den oslagbara travaren

Den här boken, av Marguerite Henry, var en av mina favoritböcker som ung. Inte visste jag då att Rosalind funnits på riktigt, och att hon vann Hambletonian år 1936. Läs mer om henne här: Rosalind

Historien i boken utspelar sig på flera plan samtidigt. Dels är den en berättelse om Gibson, som drabbas av tuberkolos. Han hamnar på sanatorium, och för att hålla hans livsgnista uppe ger hans far honom en fölunge – Rosalind.
Genom boken får vi följa Gibsons tid på sanatoriet, Rosalinds uppväxt och liv som travhäst och dessutom historien om Rysdyk´s Hambletonian – den störste av dem alla, och stamfar till nästan alla nu levande travhästar.
En fascinerande bok alltså, trots att den för många ”bara” är en hästbok!

Rosalind

Häromsistens började jag leta efter ett ex i originalupplaga, och naturligtvis hittade jag den hos Antikvariat.net. Antikvariat Röde Orm i Göteborg skickade den omgående, och i dag kom paketet med ett exemplar av originalupplagan på engelska, med superfina illustrationer. Underbart! Nu får den stå med mina andra böcker om trav i bokhyllan, och bredvid Wahlströmsutgåvan av samma bok från 1970-talet någon gång.

Tänk att jag fortfarande kan bli så lycklig över en hästbok – härligt att den känslan aldrig tycks gå över!


I övrigt rullar det på mot hösten. Mackan är hemma igen efter två härliga månader ute på landet. Han fick skor i dag och i morgon är det dags för första turen i Hågadalen på ett bra tag.
Har mycket jobb att göra också. Ett stort pysselgrejsemojs hänger som ett Damoklessvärd över mitt arma huvud, och det är ju inte alltid vad man önskar sig mest här i världen. Men i morgon ska jag dra ett djupt andetag och försöka ta itu med det, en gång för alla.

Och på torsdag är det dags för en spännande dag: kursstart på Solvallas travskola, grundkurs 2 klockan 18. Tjohooooo! Se upp Stig H & co – här kommer en tant i sina bästa år rullande!

/A