Mitt liv på tangentbordet – Anna Sellberg

Kul att testläsarna var så positiva! Tur att jag har dem. De ser alla de där hålen i väven som jag missar, eftersom jag har allting klart för mig redan.

Just nu är det bokmässan i Göteborg. Har ni tänkt på vad tyst det har varit om den i år? Inte ett pip om någonting alls. Lugnt och fint alltså, och inga nazister i faggorna, får man hoppas.

Själv ska jag inte dit. Sådana där evenemang fick jag nog av, när jag jobbade åt B Wahlströms bokförlag och vi under massor av års tid hade en monter i Globens Annex när det var Stockholm Horse show. Jisses vad vi slet! Det var väldigt kul att prata med läsare i alla åldrar och vi sålde massor av böcker och gamla nummer av tidningen Penny och Wendy – men bäst av allt var stora lådan. I den hällde vi ner tusentals extraprylar som följt med tidningen och blivit över – allt från läppglans och mankammar till halsband och suddgummin! Ungarna älskade det! Det var ju den enda montern där de faktiskt hade råd att köpa något för egna pengar. Ofta stod en unge på huvudet ner i lådan, medan kompisen stod bredvid med händerna fulla av prylar och tjoade ”Jag vill också ha ett sådant där halsband med Pennyhästen, hittar du något mer?”.

En sak som gör mig superglad är att HÄSTBOKEN får en massa utrymme på årets bokmässa!
Det är författaren Malin Eriksson, som oförtrutet arbetar med att sprida kunskap kring sina egna och alla andras hästböcker.
Här är Malins hemsida: Malins bokliv.com där man kan läsa mer om hennes skrivande – och här är hennes blogg där hon skriver om vilka tider hon ska delta i bokmässan. Här är också en länk till programmet!
Missa henne inte! 🙂

Men nu ska jag arbeta på med helt andra saker!

/A

… fast jag ska inte klaga. Sitter i lugn och ro och skriver i den tomma, tysta lägenheten. Katterna och hunden snörfar och snarkar. Jag har redan fått ner ett antal hundra ord i dokumentet som heter Original_WV2.

Kanske borde den här podden handla mer om skrivandet som sådant, om hantverket och det rent konkreta ”hur gör man?”.
Men det är omöjligt att beskriva vad som egentligen försiggår när ett manus blir till. Det är som om korta snuttar dyker upp, pusselbitar som till sist kan läggas ihop till en helhet – om man har tur. Men som Ingemar Stenmark lär ha sagt: ”Folk säger att jag har tur, men ju mer jag tränar desto mer tur har jag …”. Fritt citerat, och kanske inte ens hans ord, men värt att tänka på.

Det är hur som helst en gåva att ha den här förmågan att kunna hitta på, och att sedan envist bita sig fast i det. Att inte släppa taget fast verkligheten kräver att man ska släppa och leva i ”det riktiga livet”, vara en ordentlig människa som jobbar varje dag, går upp tidigt varje morgon och äter sin havregrynsgröt med acklamation. Glöm det, säger jag! This is it.

---

Har förresten hittat en ny radiofavorit – podden Oförnuft och känsla med Helena von Zweigberk. Svåra ämnen på ett enkelt sätt, och ibland lätta saker med lite twist och mera djup än annars. Riktigt, riktigt bra. Rekommenderas!

/A

 

… på nätet, och man blir alldeles sorgsen över vilka galningar som har tillgång till dator och en internetuppkoppling.
Helt sjukt, faktiskt.

Ibland kan jag undra hur det känns att leva i en värld, där allting är ett enda hitte-på som man kämpar för att avslöja. Att ständigt tolka tecken fel, läsa in saker som inte finns där för någon annan, dra slutsatser som är fullständigt hialösa – och så tro på det dessutom?
Likheten med religiösa fanatiker är uppenbar – och inte så lite ledsam.

/A

Ja, på lördag kväll klockan 20.40 är det min tur att vara med på Missionskyrkans författarstafett. Jag har muttrat ilsket över det, gnällt på att jag inte vet vad jag ska läsa och många gånger önskat att jag hade tackat nej. Men innerst inne börjar jag ändå tycka det ska bli kul, faktiskt.
Har bestämt mig för att läsa något ur den deckare jag skriver på nu. Det känns okej att dela det med den eventuella publiken, och kanske lockar det någon att lyssna på boken så småningom när den är klar.
Och klar kommer den att bli!
Har äntligen kommit igång att skriva igen, och det känns superskönt! 

Skönt också att det äntligen är höst. Mörkret kommer krypande allt tidigare på kvällarna, men det är fortfarande varmt och alldeles ljummet i luften. Rabatten vid stallet blommar fortfarande hej vilt – massor av slingerkrasse, ett par rejäla solrosor, rallarrosor, några vanliga rosor, ett antal överväxta pelargoner, med mera. Nästa år ska jag inte hälla ut en hel påse med slingerkrasse i rabatten, den saken är klar! Men snyggt blev det, så kanske en halv påse då …

/A

… kan man få beställa det?

I sommar har jag inte gjort några korsord alls, utan främst ägnat mig åt annat. Och nu när det är korsordsdags igen, trilskas orden och bokstäverna vill inte alls gå ihop sig. Jag stirrar på rutmönstret framför mig och orden flaxar förbi …. GRUSVÄG …. ANAR … BLÅSA … KORV … PÅFÅGEL … STRUMPA … Men inte tusan passar de ihop! Undra på att jag alltid förlorar Wordfeudmatcherna jag spelar mot mina mycket smartare vänner.
Korsordsmusklerna verkar ha förtvinat alldeles i sommarvärmen!

Inga rutor, men däremot en gardin – det är vad jag har i huvudet.
Eller en ridå, kanske man kan kalla det.
Bakom det där tygsjoket finns resten av WV-2 dolt, och jag kan liksom inte hitta snöret som man drar undan den med. Klart irriterande! Det borde vara så enkelt att bara skriva på mot slutet nu när själva upplägget är klart, men i stället sitter jag ensam i orkesterbåset och glor tjurigt framför mig, medan mina romanfigurer håller på med saker bakom skynket som jag inte får se.
Jaha, det är väl bara att vänta tills det ger sig.

Under tiden njuter jag av att vara ute i höstsolen, pyssla med hästen och rycka ogräs på stallplanen.
Vi har massor av trampört på gårdsplanen, och den ska bort – annars har vi snart hela gårdsplanen täckt med en tjock, grön matta.
Det är inte så att den saknar andra ställen den kan växa på. Jag är synnerligen generös med övriga ytor där det får finnas hur mycket ogräs som helst. Det är bara själva grusplanen jag försöker hålla efter.
Och faktum är att det är väldigt fridsamt att stå där framåtlutad och rycka upp ogräs, ett efter ett. Det är lite som att klämma finnar. Ett folkligt nöje som det aldrig talas högt om. Man tar bort det där som stör, pormasken, plitan, trampörten … Same same!
Numera har hästarna vant sig, stallkompisarna och de som promenerar förbi likaså. Kanske tror de att jag är någon sentida Linnéättling som jobbar på ett herbarium med ointressanta ogräs. Må så vara.
Förr användes trampört bland annat till grismat.
I Utkast till en svensk flora (1816) skriver Samuel Liljeblad att trampört ätes ”så begärligt af Svinkreatur, att Bondqvinfolken på många ställen uppskära örten till sommarföda för sina grisar och suggor”. Synd att man inte har en liten gris som kan hjälpa till med jobbet, alltså. Även småfåglar gillar de yttepyttesmå fröna, och med tanke på den enorma mängd finkar och mesar som bor vid vårt stall, så förstår man att trampörten har sin plats i det ekologiska systemet. Ovanstående uppgifter har jag hämtat ur den Virtuella floran på nätet. En jätteintressant sida, som rekommenderas till alla som gillar naturen!

Nej, nu måste jag göra klart korsordet jag började på innan. Arbete, arbete!

/A

… och det känns skönt. Jag gillar sommaren för all del, men bäst är när allt är som vanligt och rutinerna är på plats. Alla vänner kommer hem efter semestern. Mejlen fylls med korsord att göra. Det är dags att köra buss igen. Stallet fylls på med gamla och nya fyrbenta vänner, samt medföljande tvåbeningar. Kaffebryggaren går varm och de två nya kattungarna på gården, förgyller livet ytterligare.

Hösten ser trivsamt välfylld ut. Ett antal uppdrag – alla sinsemellan olika – väntar. De flesta är gamla uppdragsgivare, som envisas med att komma tillbaka, vilket gör mig särskilt glad.
På LinkedIn kan man kryssa i om man letar jobb eller nya uppdrag, men den rutan får vara för min del. Ska jag ta på mig något nytt, måste det vara något som känns rätt, både i hjärtat och i magen. Det är så himla lätt att slänga sig över allt som kommer i ens väg, så det gäller att välja klokt och använda resurserna för rätt saker. Tiden är inte oändlig längre, som när man var 25, och ställtiden är viktigast av allt.

Men så är det ju det där med att förbereda sig inför kulturnatten …
Hur i hela fridens namn kunde jag gå med på att ställa upp på en Författarstafett i Missionskyrkan? Måste haft värmeslag när mejlet kom …!
Först så blir man tydligen intervjuad, sedan ska man läsa något av det man skrivit. Men vad? Ja, säg det. Jag har ingen aning. Men det brukar ju ge sig, och jag har tack och lov varken scenskräck eller social fobi. Tvärtom! Så med lite tur kan det bli riktigt roligt.

De två böckerna om Sara har förresten fått finfina betyg på Storytel. Läsarna gillar dem, och även en och annan lite äldre läsare har lyssnat nu i sommar. Jätteroligt!
En död man är nog just död för tillfället, men jag antar att den piggar på sig när del två kommer ut. Eller så gör den det inte. Deckargenren är svår, och det verkar mest handla om tillfälligheter vad som slår och inte.
Ibland ångrar jag att jag gav mig in i getingboet. Det finns ju annat att skriva, och jag tycker egentligen det är mycket roligare att skriva för barn och ungdomar. Men samtidigt – jag har lärt mig massor och är glad åt att Lind&co ville ge ut dem. När del 2 är färdig, ska jag skriva något helt annat i alla fall, den saken är klar.

Nej, nu är det dags att ta itu med pappersarbete. Det är inte min starkaste gren, om vi säger så … Men under tiden ska jag försöka att hela tiden ha bilden här nedanför i huvudet.
Havet vid Mossbystrand, vågornas kluckande, det svala vattnet och smaken av salt. Sand mellan tårna och så solen som värmer när man sätter sig på handduken. På hemvägen köper vi fisk från rökeriet alldeles intill, som sedan äts med kokt färskpotatis på kvällskvisten. Semester på riktigt och gyllene sommarstunder att ta med sig in i hösten.

/A