Hejdå gamla blogg!

Jag har bestämt mig för att flytta min blogg till hemsidan, i stället för att ha den liggande för sig själv.
Därför hittar du från och med nu alla nya inlägg på www.annasellberg.se under rubriken DEN NYA BLOGGEN i menyn till vänster.
Du kan också klicka på den här länken: Den nya bloggen.

Annars finns jag som vanligt på mitt Instagramkonto, som är det jag uppdaterar oftast. Det har adressen: forfattare_anna_sellberg.
Inte världens mest kreativa namn, men ändå. Så är det.

Tack för den här tiden, kära gamla blogg! <3

/A

Konsten att vila …

… är inte en av mina bästa grenar.
Oftast går det i ett och livet rusar förbi. Måndag blir snabbt fredag och söndag – och så kommer en ny vecka.
Att planera in lugn och ro i kalendern hjälper föga. Det ser bra ut på pappret, men sedan kommer det alltid något emellan. Inte minst skriver jag ju hela tiden – skriver och skriver.
Svårt att låta bli det är, som Yoda skulle ha sagt …

Ute är det höst nu – riktig höst – men jag tröstar mig med att om knappa femtio dagar har det vänt mot vår igen. Älskar att här med årstidernas skiftningar, och skulle aldrig vilja bo på en plats där vädret är detsamma jämt. Det är ju skillnaderna som är grejen!

Nästa manus om Wendela utspelar sig för övrigt på senhösten, med tunga grå moln, kala grenar, korta dagar och mörka nätter. Att använda naturen som en metafor funkar fint, men självklart får man inte överdriva det. Då blir det tramsigt istället.
Innan jag började skriva gjorde jag ju upp både ett synopsis och ett dokument med vad de olika kapitlen skulle innehålla. Men det har jag redan lämnat bakom mig.
Tur att redaktören är förstående: ”jag tror du kommer att lösa det galant ändå!” var hennes glada kommentar. Skönt när folk har tilltro till ens förmåga!

Men det känns som om jag äntligen börjar ”få in knycken” efter fem färdiga böcker om Wendela och de andra i den lilla staden. Inser (oftast) själv när jag lämnar för mycket åt fantasin, när saker är onödigt komplicerade eller det blir oklart för lyssnaren vad som egentligen ska hända.
Sedan finns det säkert massor att rätta till ändå vid manusgenomgången – ack så är det ju alltid.

”Soffan” då? Ja, den sitter och väntar så länge.
Bra feedback från redaktören, men hon sa också att WV-6 måste gå före, eftersom den är inplanerad i utgivningen hos Lind & Co nästa år – vilket inte ”Soffan” är.
Men att ett manus ligger till sig lite, är aldrig fel. Och att se på texten med nya ögon när man tar omtag med det – det är det absolut bästa sättet att förvandla det till något helt annat och mycket bättre!

Men nu – fixa en matlåda och sedan iväg mot busseriet. Ingen rast och ingen ro …

/A

Synopsis – check!

För första gången i världshistorien har jag skrivit ett synopsis. Känns jättekonstigt – men också lite skönt. Tänk att jag har en plan! ***hurra!***
Samtidigt är det lite tveeggat. Allt funderande kring vad jag SKA skriva, gör att det känns som om manuset EGENTLIGEN redan är klart.
Att det är ett antal månaders jobb som väntar … öh? Kan inte nån annan fixa det? Hallå, spökskrivare? Någon?

Massmarknadslitteratur diskuterades på podden Snedtänkts sida på FB häromdagen. Någon tyckte att ”men vilka är det som nedlåter sig till att skriva sådant?” – och jag kände bara att ”vaddå nedlåta sig?!”.
Vi som skriver den lättare sortens underhållningslitteratur är precis lika mycket författare som alla andra. Och det är verkligen inget man ”nedlåter” sig till att göra – det är något man gör för att man älskar det!

Själv har jag alltid uppskattat den sortens litteratur, och tycker inte att det finns minsta motsättning mellan Sigge Stark och Sylvia Plath.
De kan absolut existera bredvid varandra, för de har olika mål och olika syfte. Att roa och bjuda på avkoppling är en sak – att väcka nya tankar, ge djup och perspektiv – är en helt annan.

Under ett antal år skrev jag både seriemanus till Starlet, Min Häst och Penny – och lovestories till olika veckotidningar. Det var ett utmärkt jobb, och väldigt roligt samtidigt.

På Semic, som gav ut Starlet, hade vi stor frihet att skriva om vad vi ville i våra manus.Mina huvudrollsinnehavare var ofta tuffa tjejer som valde att gå sin egen väg, och det slutade minsann inte alltid med en kyss och evig kärlek i sista bildrutan.
Minns särskilt en story som handlade om en tjej som spelade cello, som till sist valde att satsa allt på musiken, i stället för att fortsätta vara tillsammans med den oförstående pojkvännen.

Ibland längtar jag fortfarande efter att skriva seriemanus – men har för mycket att göra med annat för att göra det. Synd, för det är ett av de roligare jobben jag haft.
Starlet är dock nedlagd sedan länge, och kanske har tiden lite grann gått ifrån den.
Men just nu ska tidningen få nytt liv i en avhandling – se mer på det här Instagramkontot: Tidningen Starlet. 
Självklart finns också en och annan ruta från mina serier med på sidan. Det känns himla roligt, och jag är stolt som en tupp över att vara en del av den lilla fyrkantiga tidningens historia!
Den här kommer dock ur någon annans historia, men är ju helt genial, så håll till godo. 😉

Egmont har rättigheterna till bilden, och jag har snott den på Tidningen Starlets sida på Instagram.

 

 

 

 

 

Nej nu, dags för lite lunch, sen ut i höstsolen och njuta av brittsommaren – och i kväll ska jag sitta i soffan, äta choklad och läsa roliga hundböcker. Research är såååå kul – och det är vid sådana tillfällen som jag verkligen inser att jag har världens bästa jobb!

/A

Jobbar på med nästa nummer av Hundsport Special …

… och det passar ju bra nu när leverans av vår nya familjemedlem Vissla närmar sig! Hon är världens sötaste working kelpievalp och flyttar in om cirka en månad.
Storebror Charles-Ingvar är ju till åren numera, men att få en ny kompis tror jag blir roligt för honom. Dessutom kan han lära Vissla sådana där basic grejor som hur man försvarar sin köttbulle mot katterna, var det är bäst att göra ifrån sig på promenaderna och vilka program på Discovery som är värda att följa när man tittar på tv med husse.

I övrigt har jag just nu stillestånd med ”Soffan” (hur många gånger har jag skrivit det i den här bloggen egentligen? Ändå har jag ju på något vis faktiskt fått ihop ett halvfärdigt manus på 60 000 ord …).
Min förläggare Emma kom med massor av bra feedback och likaså hade min testläsare Lotta en del på hjärtat, så nu är det min tur att göra min del av jobbet – nämligen tänka tänka tänka.
Och då får manuset vila under tiden. Det är ju som om man ser det med helt nya ögon om det får ligga till sig en stund, och det är faktiskt ingen brådska att bli klar med det.

Brått är det däremot med Wendela Vide VI. Fasiken vad mycket jag har kvar, och deadlinen närmar sig med sju dagar varje vecka! Har i alla fall en stadig idé, så det är bara att jobba på genom historien.

Lite lagom med press sätter för övrigt fart på kreativiteten – det har hänt fler gånger än jag kan räkna till i livet. Men minns att det inte alls är samma sak som att ständigt balansera på deadline. Det är viktigt att skilja på de två sakerna.
Sedan ville min förläggare visst ha ett synopsis också – och jag kom nyss på en lösning på det: jag skriver det när manuset är klart, så kommer hon att bli jätteimponerad av hur perfekt jag följer min planering! 😀

Men nu – lunch och sen skriva vidare!

/A

Don´t quit your daytime job! Eller: ”Jag – en dinosaurie …”

Många många som skrivit en ljudbok eller två – med varierande framgång – bestämmer sig just nu för att kasta sig ut i ett författarliv på heltid.
Och jag bara: 😮
Alltså – det är ju både skitdåligt betalt och dessutom dötrist att sitta hemma på heltid.

Till att börja med måste man dra in omkring 500 000 kronor brutto per år, för att kunna ta ut en lön på cirka 20 000 kronor efter skatt i månaden – och det är inte ens en särskilt hög lön.
För det andra är det jäkligt enahanda att sitta hemma på heltid och bara skriva. Tycker jag alltså. Å andra sidan har jag testat just det i tjugo år, så jag vet ju i alla fall till viss del vad jag pratar om. För mig är det i alla fall så att OUTPUT kräver INPUT. Det vill säga: man behöver träffa andra människor, utanför hemmets väggar, och göra andra saker än att skriva.
Så hur man kan vara så blåögd att man tror man ska kunna leva på nästan inga pengar alls – och dessutom ha roligt samtidigt – fattar jag inte.
Det ÄR inte kul när räkningarna hopar sig och man måste måste måste producera för att inte gå i putten.
Här är en utmärkt artikel av Sölve Dahlgren från Boktugg om hur många böcker man faktiskt måste sälja för att kunna leva på att skriva. Rekommenderas! Läs artikeln här. 

Fast att producera enorma mängder text, verkar också ingå i den nya författarvisionen. Många författare skriver kontrakt på serier och har stora planer på att producera ett antal böcker varje år – och ja – jag känner mig 😮 inför det också (ja, jag sa ju att jag är en dinosaurie …).

Framförallt undrar jag varför i hela fridens namn författare går med på att öka farten för att tjäna mer pengar – i stället för att kräva rimligt betalt för ett rimligt jobb?
Det är som att kräva att arbetarna i en fabrik som gör plastnipplar, att öka till överljudsfart för att få högre lön – när det istället vore vettigare om fabriken sålde plastnipplarna dyrare och sedan kombinerade ett bra jobb och vettig arbetsmiljö, med högre lön.

Ja, för var går gränsen för hur mycket man vill, kan och orkar kreera på en viss tid? När börjar det gå på tomgång? När känner hjärnan att ”nu är det nog”? Och kommer förlagen att ta ansvar när författare ”inte orkar” och kommer med manus som inte är bra nog?
You wish, är väl vad jag tror …

Jag tror på att kreativitet behöver ställtid ibland, och jag tror också att vi som skriver biter oss själva i svansen genom att skriva mer och mer, fortare och fortare. Vem vinner på att vi piskar oss framåt längs banan, i stället för att skriva med lust, glädje och eftertänksamhet?

Till sist: bokmässan.
Nej, inte i år heller. Jag trivs bäst här hemma i mitt soffhörn.
Eller missförstå mig rätt – det är jätteroligt att jobba med mässor: planera, ta fram material, hitta på, kreera, bygga, jobba i montern och prata med folk … Men att bara åka på en mässa ”för det är en mässa” – näver bäver.
Så, kanske ett annat år. Kanske inte.
Time will tell.

Men nu ska jag försöka hitta på ett bra slut på mitt feelgoodmanus ”SOFFAN”. Mina nya redaktör tyckte det var väldigt roligt i alla fall, och det glädjer mig storligen! 😉

/A

… och så var det min tur!

Jag trodde faktiskt aldrig att det skulle ske.
Har ju kört buss utan munskydd genom hela pandemin. Umgåtts med kollegor på jobbet. Handlat i affärer. Åkt tåg. Varit ute och ätit. Har självklart tagit de två första vaccinationssprutorna, men när jag skulle ta den tredje var det för tätt inpå nummer två, och sedan hann jag liksom inte med att ta den. Tur att man är odödlig!

Men så till sist lyckades viruset ändå få in en fullträff – och i lördags stöp jag i säng med huvudvärken från helvetet och ont i hela kroppen. Och när jag testade mig på söndagen kom de två strecken på covidtestet inte som någon överraskning precis …

Fy fasiken vad sjuk jag var första tre dygnen! Men ingen hosta eller andningsproblem – bara värk och ont överallt, från huvudet och neråt.
Feber? Njae … Inte mycket alls, men ändå irriterande och röriga feberdrömmar – så jobbiga och värdelösa att jag flera gånger sa till mig själv i drömmen att ”men det här är ju meningslöst! Jag vill ur det här nu. Inte en gång till liksom!”.*)

Men i går tisdag vände det – och i dag onsdag är jag helt okej. Lite matt i pälsen, men jobbar på med mitt manus, har uppdaterat forskningsfondens hemsida, börjat skriva ut en intervju och planerar för nästa veckas jobb.
Och jag är så ofattbart tacksam att jag bor i en del av världen där det finns fungerande och säkert vaccin till alla som vill ha!
Visst blev jag sjuk – men jag har inte behövt minsta lilla vård.
Alvedon, avslagen Pepsimax och en varm vetekudde har räckt finfint. Jag har kunnat gå ut med hunden, uppdatera mina sociala medier, kolla på tv och lyssnat på radio.

Ändå fick jag de timmar jag var som sämst, en glimt av vilket jäkla potent och riktigt riktigt obehagligt virus det här är.
Det är som att följa en stig rakt in i ett oändligt mörker, där det enda som existerar är nuet – den fruktansvärda huvudvärken, feberfrossan och värken i kroppen – kombinerat med överretade nerver som skickar blixtar av smärta så fort man försöker ändra ställning, eller täcket kommer åt en ny del av huden.
Det finns absolut ingenting att göra. Inget annat än att ligga stilla, blunda och vänta. Och hela tiden anar man närvaron av det oändliga mörkret – det som tagit så många andra människors liv.
Det är då man inser att covid faktiskt är en dödlig sjukdom – och att viruset lika gärna hade kunnat döda mig också, om jag inte haft förmånen att vara en välnärd, vaccinerad svensk tant, med alla förutsättningar att överleva.

Så, ja …
Att någon frivilligt vill utsätta sig för att bli så sjuk som man blir utan vaccin – det är ju bara så jäkla dumt att det finns inte.
Men vissa hängde verkligen inte på låset, den dagen det var dags att dela ut hjärnor. Den saken är alldeles klar.

Men nu – dags att jobba vidare!

/A

*) Att kunna tänka klart fast man drömmer kallas att ha lucida drömmar, och jag har alltid haft det.
Det låter kanske konstigt, men är helt naturligt, och det är dessutom en förmåga som går att träna upp. Det roliga med det är att man till viss del kan styra sina drömmar, bestämma om man vill göra si eller så. Det funkar ju inte alltid, man måste vara i ett visst stadium mellan sömn och vaka, men när det fungerar är det oerhört häftigt.
Läs mer här: Forskning.se om lucida drömmar. 

Varje dag får hon arbeta …

… hon får jobba/hon får streta …

Den här veckan har gått i ett sträck, och för en gångs skull är jag inte alls  förvånad över att det redan är torsdag. Full rulle med precis allt, typ, och det borde det inte vara lördag egentligen?
Det sista korret till Hundsport Special nr 3/22 är ivägskickat.
Ett korsord till Kattliv nästan klart.
Körde buss i tisdags och ska köra i morgon … plus att jag försöker skriva klart den där jäkla söta gulligullfilgooden med extra kalaspuffar, som än så länge heter ”Soffan”!
Att det dessutom är typ 27-30 grader varmt hela tiden och svetten bara rinner om en, gör inte att det går fortare eller lättare att jobba. Fy vad jag avskyr det här hemska vädret! Nu vill jag ha klara kalla höstdagar i stället!


I lördags var gubben och jag på resande fot med båt, veteranbuss och till sist gammaldags tåg.
Jag har nämligen tagit mig före att bygga upp ett bildarkiv med bilder tagna av oss båda, som kan användas i korsord framöver.
Det verkar ju ändå som om det finns en liten marknad kvar för oss som gör bildkryss på det gamla sättet – det vill säga med hjärnkraft istället för datorkraft! – och det känns jätteroligt!
På resan fanns det mycket roligt att fotografera, och då inte bara det mest uppenbara, som själva slottet Skokloster, som ligger som en vit sockerbit vid vattnet. Att vi sedan höll på att tuppa av i den säkert femtio grader varma bussen.

Dessutom hade jag en del annat i sinnet vad gäller resan. Exakt vad kan jag inte avslöja – men som författare måste man ju se sig omkring ibland.Vem vet? Kanske ska jag placera en döing på bryggan nedanför Ultunas Arrheniusplan – eller kanske flytande mitt ute på Ekoln?
Hehe! Den som lyssnar (eller läser), får se …


I övrigt känns det som om den här hösten kommer att bli så himla rolig!
Har en massa jobb på gång – inte minst åt SKK – och så blir det kanske tillökning i familjen, med ytterligare en svansviftande fyrbening – det vill säga en working kelpie-valp.
Det är dock inte helt hundra än att vi ska ha en ny hund. Jag velar fortfarande lite, och har insett det är det största problemet med att bli äldre och klokare – självbevarelsedriften blir allt starkare med åren.
Men samtidigt kan man inte alltid bara vänta ståendes på ett ben – då kommer man ingenstans alls!

/A

Ingen rast och ingen ro …

Det blev ingen längre semester i år, men det gör inte så mycket.
Har bara gjort roliga saker i min egen takt, och då är det helt okej. Kanske tar ett par veckor ledigt i november i stället, när en ändå bara vill ligga under en filt, äta choklad och läsa gamla deckare av Agatha Christie.

Ute blåser det och sommaren är på väg att gå mot höst – min favoritårstid. Och inte blir det sämre av att jag har en massa roliga jobb på gång framöver – inte minst korsord.
Ja, för varje gång någon väljer att köpa ett handgjort korsord av mig istället för att välja ett datorkonstruerat rutnät från det stora medieföretaget, blir jag lika glad. Korsord är nämligen ett hantverk!
En dator kan aldrig ersätta en klurig, påläst och engagerad korsordsmakare – så är det bara. Lika lite som en dator kan skriva musik, skapa konstverk – eller älska till Buddy Holly en förtrollad natt.
Så det är verkligen synd att inte alla skippar de datoranimerade och totalt opersonliga rutnäten!


Har skrivit 2/3 på mitt feelgoodmanus ”Soffan” och det är verkligen skönt att bara ösa på med handling, utan att behöva ta hänsyn till ett lik.
Det är förbanne mig det jobbigaste med att skriva deckare – att man MÅSTE ha siktet inställt på offret precis hela tiden. Allt som händer och sker ska ju på något vis syfta tillbaka på Brottet. Om man lägger in en massa trådar som inte hör dit, blir lurigt för den som lyssnar eller läser, och det är inte okej.
Egentligen borde jag börja med del 6 om Wendela Vide och Annika Sandström typ på måndag. Manus ska vara klart till 1 februari nästa år, och jag skriver rätt långsamt. Dessutom är det ju en del ”tänka tänka” också.
En hög artiklar för SKK och Agria Forskningsfond ligger också i pipelinen, så det är hög tid att sätta igång om jag ska bli färdig i tid med allt som ska göras de närmaste månaderna.

Nu kör vi!

/A

Nya dagar, nya jobb?

Det här med att vara kommunikatör hos Agria & SKK Forskningsfond, har verkligen fått mig att längta efter att arbeta mer som skrivande frilans. Och jag har en hel del trådar gällande jobb ute inför hösten. Spännande att se vad det blir!
Funderar också på att sätta upp mig hos ett par olika företag som förmedlar personal för kortare och längre projekt. Vet inte om det lönar sig, men om man inte försöker, så blir det ju ingenting alls. Och ibland leder det ena till det andra, på högst oväntade sätt.

I övrigt mular det på som vanligt så här i sommartider. Har börjat måla stallet, vilket är ett av mina semesternöjen.
Det är ett stort stall – typ 20 boxar och massor av kvadratmeter vägg som ska rollas vitt inuti boxarna. Tidigare år har jag gjort större delen själv, men i år vill en del måla sina egna boxar – skönt och dessutom mycket roligare, för då finns det alltid någon att fika med.

Faktum är att vi målar insidan av stallet varje år, efter att väggarna tvättats av Ångmannen. Det vill säga: en lättare uppfräschning med roller och pensel, eftersom saker alltid  slits när hästar är inblandade …
Vårt stall är dessutom både tämligen gammalt, och ganska skruttigt här och där. När man målar så syns skavankerna, och styrelsen får en hint om vad som behöver lagas – både akut och mindre akut.
För ja – vårt stall behöver lappas och lagas allteftersom. I år är det flera fönster som väntar på TLC, och så är det en boxvägg i trä, som skulle behöva bytas helt egentligen.
Självklart finns det de som rynkar på näsan och tycker vi minsann borde blåsa ut alltihop och bygga om från grunden. Det är ju så man gör nuförtiden!
Men nej – vi tar tillvara på det vi har i stället, och sparar samtidigt på naturens resurser.
Jag vet inte hur många gånger jag har stått på näsan ute i ladan – eller i K-Rautas ”skräpcontainer” – och hittat just den perfekta skivan eller plattan, som funkar till just den boxväggen! Ibland direkt, ibland efter diverse justeringar.
För i vårt stall finns det varken standardmått eller ett bestämt sätt att göra saker på. Det gäller i stället att ha fantasi och tänka både utanför och inuti boxen – även om grunden självklart är att det ska vara stabilt, hästsäkert, och gärna snyggt också.

Vill du följa vårt stall på nätet, så följ vår Instagramsida: Norranorbygard

Skriver också lite på nästa deckare. Har undertecknat kontraktet och skickat iväg det, och deadline är 1 februari nästa år. Ska vi gissa att jag sitter på natten den 31 januari och skriver så tangenterna glöder?

Men nu är det dags att göra lunch och lyssna på Ekot. Jag är ju en nyhetsjunkie och det är sen gammelt.

/A

Nya lärdomar och misslyckade semesterförsök

Äh, inte blev det någon semester inte! ***suck*** Tvärtom.
Den här veckan har jag jobbat varenda dag, faktiskt. Men det är ju så roligt att lära sig nya saker!

I går var det nämligen dags att ta itu med webben för Agria och SKK Forskningsfond, och tillsammans med en vägvisare från SKKs marknadsavdelning loggade jag för första gången i världshistorien in på en episerver.
Och konstigt nog kändes det som att ”komma hem”!
Ett smart och logiskt uppbyggt system, som passar mitt sätt att tänka precis. Jätteroligt och jag kände mig som en spattig 7-åring när vi gick igenom hur jag skulle göra:
– Fröken. Fröken! Jag kan. Jag kan!
Nu är det ju (tyvärr) inte så att jag är superintelligent och genast förstod hur allt funkade, utan min ”aha-upplevelse” berodde framförallt på att det var en väldigt bra genomgång. En duktig lärare är guld värd!
På fredag ska vi fortsätta med en del grejor som vi inte hann med i går, och det ser jag fram emot!
Den här veckan kommer också Hundsport Special nr 2 ut. Jag har med ett helt gäng artiklar – både forskning och en artikel från Uppfödarkommittén (UKK), kombinerat med ett litet kåseri om min uppväxt på en labradorkennel under 1970-talet. Spännande att se om det kommer några reaktioner från något håll!

I övrigt försöker jag planera upp nästa manus om Wendela Vide, och det går ”sådär”. Jag fattar helt enkelt inte hur folk gör för att veta vad som ska hända i kapitel 37 och kapitel 52 i förväg. Så det är väl bäst att köra på som vanligt – jag börjar med första kapitlet och skriver tills manuset är färdigt. Man ska inte ändra ett vinnande koncept! 🙂

/A

 

Dä ska va gött å leva, hälsar Charles-Ingvar!